Bara i Texas, bara i Texas...

Wow. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om detta, men någonstans känner jag mig inte helt säker på att Johnny Cash (en "big bad John" som aldrig nedlät sig till partipolitik) skulle bli smickrad av imitationen i denna kampanjfilm från senator John Cornyn (republikan).

Vilka yrkesgrupper ger pengar till vilka partier?

-Min frisör röstar på demokraterna.

När man ger bidrag till en politisk kandidat ska man ange vad man arbetar med (en skyldighet som alla nog inte tar så allvarligt på, som vi ska se). Mother Jones (en vänsterinriktad tidning som en gång var kloka nog att ge Michael Moore sparken) har sammanställt en lista hur bidragen till olika partier fördelats yrkesvis mellan partierna under den gångna primärvalssäsongen.
Man kan här se att lastbilschaufförer, poliser, fiske- och jaktguider, hyresvärdar, byggnadsarbetare, bönder, soldater, slaktare, bagare, pensionärer, arbetare och arbetslösa finns bland de grupper som tenderar att ge mest pengar till republikaner. Även raketforskare, katolska präster, predikanter och kirurger föredrar republikanerna.
Bland de grupper som föredrar demokraterna finns föga förvånande journalister och musiker, liksom kockar, verkställande direktörer, jurister, hundfrisörer, de flesta läkargrupper, NO-, bild- och matematiklärare (dock inte engelsklärare), professorer, statistiker och matematiker. Även de som angett mamma eller pappa som yrke föredrar demokraterna. En genomliberal grupp är hundtränare, som tydligen inte gett en cent till republikanska kandidater.
Personer som påstår sig arbeta som sexslavar, tjänare, trollkarlar (wizard) och pizzabud har gett alla sina bidrag till den libertarianske republikanen Ron Paul.
Se mer här.

I vetenskaplighetens namn ska sägas att man inte kan säga så mycket utifrån dessa uppgifter, då de flesta av dessa yrkestitlar bara angetts av ett fåtal personer som donerat pengar. Det finns dock en hel del humor i materialet och om det säger något av intresse, då är det att demokraterna i hög grad föredras av personer med akademiska yrken, men det är på inget sätt en överraskning.

Mike Huckabee som tv-kommentator

En av presidentvalskampanjens stora överraskningar var den republikanske förre Arkansas-guvernören Mike Huckabee, som med en rejäl portion humor, vältalighet, kristen konservatism, medmänsklighet och allmän trevlighet blev en av primärvalssäsongens starkaste republikanska kandidater. Många av oss trodde att han skulle gå vidare till en mediakarriär och nu har han nu värvats som kommentator hos FOX News.
Jag tycker att hans politiska program hade väsentliga svagheter på många plan, men jag kan inte låta bli att se fram emot vad han har att säga i en annan typ av program.

Tim Russert RIP

För en politisk junkie känns det här helt overkligt, men Tim Russert har avlidit i en hjärtinfarkt, 58 år gammal.
Tim Russert var sedan många år programledare för "Meet the Press" på NBC, ett program på söndagmorgnarna där alla betydande politiker fick svara på obekväma frågor. Han var också moderator för flera debatter mellan presidentkandidater.
Russerts frågeställningar kunde givetvis ibland ifrågasättas, men han var utan tvekan en av vår tids viktigaste och vassaste politiska journalister.
Just nu tänker jag mest på Tim Russerts ännu levande pappa i Buffalo, New York som han så ofta nämnde i sina program, liksom på hans övriga familj.

Bobby Jindal - exorcist och helbrägdagörare?

Jag har tidigare skrivit om Louisianas blott 36-årige guvernör Bobby Jindal, som med en osannolikt omfattande meritförteckning och karisma helt klart är en av de stigande stjärnorna inom det republikanska partiet. Han har på senare tid skapat sig en allt mer nationell profil och ofta förekommit i spekulationerna om vem som kommer att bli John McCains vicepresidentkandidat. Jag har aldrig riktigt trott på honom, då han är för ung (bara något äldre än den minimiålder konstitutionen föreskriver). Genom sin ungdom framhäver hans McCains egen ålder och McCains ålder är något hans strateger säkert oroar sig för. Dessutom har Jindal ett viktigt jobb just nu, om än ett jobb med stora risker. Få kan lämna ett engagemang i Louisianas politik utan rejält med smuts på fingrarna.

Jindal har nu - kanske för första gången - fått en våg av potentiellt skadlig publicitet. Detta p g a en artikel han skrev för 14 år sedan i en katolsk tidskrift med högerprofil, New Oxford Review (Jindal själv är en starkt konservativ katolik som i unga år konverterade från hinduismen, hans föräldrars religion). Artikeln är alldeles för besynnerlig för att jag ska låta bli att skriva om den, trots att den har åratal på nacken och rör en för de flesta svenskar okänd politiker.

I artikeln beskriver han hur han hur han deltog eller i åtminstone närvarade vid en exorcism och kände av den demon som lämnade den "besatta" kvinnan. Kvinnan i fråga, som var en studiekamrat Jindal kallar Susan, beskrivs som en nära vän (han betonar att de naturligtvis inte hade någon som helst fysisk kontakt). På grund av vad Jindal beskriver som kamrattryck (de hade verkat stå varandra lite för nära) hade de inte umgåtts på ett tag, men när de åter träffades var det uppenbart att någon var fel. Jindal fick veta att hon hade fått diagnosen hudcancer. Hon började efter detta bete sig allt mer märkligt, men beskrev i ett ögonblick av ögonblick av öppenhet sina mardrömmar och den lukt av svavel hon kände i studenthemmet. Hänvisningen till svavel fick Jindal att förstå att Djävulen hade med det hela att göra, en insikt som förstärkte då hon reagerade aggressivt på böner och korstecken.

Något måste göras. Ett bönemöte organiserades av en kristen universitetsförening. Susan gick med på att delta på mötet. Under mötet reagerade Susan med motstånd och gutturala ljud när hennes kamrater försökte lägga sina händer på henne. Hon försökte fly. Susans syster och en kvinna Jindal kallar Louise fick fatt i Susan och började be högljutt och kräva att Satan skulle lämna henne. Susan lugnade ner sig. Efter en lång period, då deltagare i bönemötet försökt få hjälp en "rivaliserande" kristen studentgrupp, började den verkliga exorcismen.

Under hela denna tid var Jindal själv som handlingsförlamad. Han försökte be, men drabbades då bara av bröstsmärtor och kände sig attackerad av ett främmande väsen. Han drabbades av starka tvivel.

Susans syster tog fram en bibel och bad den ständigt fasthållna Susan att läsa några verser. Hennes försök med högläsning slutade alltid med svordomar och obsceniteter, men de fortsatte hålla fast henne och hålla bibeln mot hennes ansikte. Till slut vände det och Susan utbrast att Jesus är herre. Hon frågade sedan om något hade hänt och mindes ingenting av det som hänt under den flera timmar långa tid om gått sedan bönemötet.

För Jindal var det här en omvälvande upplevelse som förändrade hans liv. Han hade inte längre några tvivel i sin tro.

Det visade sig också att Susans cancer på något sätt försvunnit efter exorcismen.

Hela artikel finns att köpa här.

Det här kan nog verka lite magstarkt för många av de väljare McCain vill rekrytera.

Fotnot: Bara en vigd präst får enligt katolska kyrkan utföra en exorcism. Det Jindal deltog i är strikt förbjudet för katolska lekmän, men kan utföras av lekmän i vissa andra samfund.

Spelar Obamas hudfärg någon roll?

Chris Cilizza på The Fix tar sig an den oundvikliga frågan om vilken roll Obamas hudfärg kan få för valutgången. Detta är nästan omöjligt att förutse. Å ena sidan kan man vara ganska säker på att det finns människor som inte kan tänka sig att rösta på en på en man som är till hälften afrikanamerikan. Å andra sidan kan det uppvägas av till exempel en ökad tillströmning av afrikanamerikaner till valurnorna.

Opinionsmätningar, annars är en politisk analytikers bäste vän, har ibland visat sig missvisande när en afrikanamerikansk kandidat stått mot en vit kandidat. Detta brukar kallas "the Bradley effect". I guvernörsvalet i Kalifornien 1982 fick demokraternas kandidat, afrikanamerikanen Tom Bradley, en lägre andel av rösterna än vad opinionsmätningarna indikerat och förlorade. Liknande ting har också skett i andra val. Teorin är att vissa vita väljare beter sig på ett annat sätt när opinionsundersökningsinstitut frågar än när de står i vallokalen. Detta antingen för att de känner sig besvärade av sin ovilja att rösta på en svart kandidat och därför ljuger när en okänd person frågar eller för att de inte var helt säkra när de svarade och när det verkligen gäller väljer den kandidat som mest liknar dem själva. Fenomenet är dock inte oomstritt och kan kanske förklaras med felaktiga urvalsmetoder i opinionsmätningar (se de sista styckena här. På senare år har också opinionsmätningar visat sig bättre på att hyfsat korrekt förutse valresultaten i dylika val.

Opinionsundersökningar kan dock ge vissa svar på hur folk anser att hudfärgen påverkar en kandidats chanser. I en Gallup-undersökning säger 88% av de vita respondenterna och 68% av de svarta att frågan om hudfärg inte påverkar om de röstar på Obama eller inte (men på sådana frågor är det svårt att förvänta sig ärliga svar). I en följdfråga svarade dock ungefär hälften i båda grupperna att det kunde påverka hans förmåga att vinna röster. Här var de vita respondenterna något mer benägna att tro att det skulle gynna honom, men skillnaden i procent var liten. Något fler i båda grupperna svarade att det skulle missgynna honom snarare än gynna honom, men skillnaden var inte anmärkningsvärt stor.

Frågan i inläggets rubrik kvarstår egentligen obesvarad och lär säkert diskuteras i åratal efter att årets valresultat är klart, oavsett hur det går. Att Obama lyckats ta sig så här långt, efter en lång, tuff kampanj där frågor om hudfärg och etnicitet ofta varit i förgrunden, kan i sig anses som ett tydligt tecken att USA är redo för en afrikanamerikansk president. Han kanske vinner, han kanske förlorar, men man kan åtminstone hoppas och tro att resultatet inte avgörs den hudfärg han råkade födas med.

Strickland vill inte bli vicepresident

Jag var tidigare idag på väg att skriva ett inlägg där jag utpekade Ohios guvernör Ted Strickland som Barack Obamas bästa val som vicepresidentkandidat. Detta motiverat av att han är populär guvernör i en delstat som Obama behöver vara för att vinna (ok, han kan vinna utan Ohio, men det blir svårt) och där Obama hade svårt att locka demokratiska primärvalsväljare. Strickland har också fördelar av att ha varit en framträdande Hillary Clinton-supporter att tidigare pastor, vilket inte är så dumt för en kandidat i ett parti som ofta haft svårt att nå framgångar bland de mer kyrkligt aktiva väljarna.
Nu säger Strickland att han inte är intresserad. Detta är i och för sig vad en potentiell vicepresidentkandidat förväntas säga, men Strickland uttrycker sig så definitivt att det är svårt att tro att han inte menar det.
"Absolutely not. If drafted I will not run, nominated I will not accept and if elected I will not serve" sade Strickland på NPR:s All Things Considered, enligt Political Radar.

Nu återstår bl a Jim Webb, Wesley Clark, Joe Biden och Bill Richardson bland de mer framträdande potentiella kandidaterna. Liksom förstås Hillary. Spekulationerna kan och lär fortsätta.

UPPDATERING: Fast Stricklands besked var tydligen ingen nyhet.

Vilken roll spelar Irak-kriget i höstens presidentval?

En sak som ofta påpekats i de otaliga analyser som gjorts av varför Barack Obama vann demokraternas nominering, är att Barack Obama redan från början motsatte sig Irak-kriget. Det gjorde inte Hillary Clinton, som också vägrade att be om ursäkt för sitt tidigare ställningstagande och inte på ett tillfredsställande sätt kunde förklara hur hon resonerat. Hon saknade därmed trovärdighet hos de många demokratiska kärnväljare för vilka kriget är den allt överskuggande politiska frågan, väljare som därmed kunde vinnas av Obama. Krigsmotståndarna kunde också känna att de hade opinionen och tiden på sin sida, då ett allt mer utbrett motstånd mot kriget bidrog kraftigt till demokraternas framgångar i mellanårsvalet 2006. Hur viktig blir Irak-frågan i höstens presidentval?

En majoritet av den amerikanska befolkningen tycker att kriget var ett misstag (siffrorna har varit så pass konstanta under lång tid att detta majoritetsförhållande nog inte ändras innan valet), vilket ger honom en viss fördel gentemot McCain, som hela tiden stött kriget och i hög grad har kandiderat som rätt man att fortsätta kriget, inte att avsluta det.

Å andra sidan tycks kriget ha hamnat lite i skymundan i nyhetsrapporteringen på sistone och det finns tecken på att Irak-frågan håller på att tappa i betydelse. Ännu viktigare är att mycket tyder på att situationen i Irak faktiskt håller på att långsiktigt förbättras efter förra årets truppförstärkning ("the surge"), som ju hela tiden haft starkt stöd av McCain. I maj månad var de amerikanska förlusterna de lägsta på flera år och det sekteristiska våldet tycks minska, medan den hårt ansatta al-Maliki-regeringen tycks mer handlingskraftig än tidigare.

Om dessa trender fortsätter, kommer de då att gynna McCain? Förmodligen. Han kan hävda att han hade rätt om förhållandena på marken och att en fortsatt stark truppnärvaro behövs för att hindra terrorismen att spridas över landets gränser. Oberoende väljare som är emot kriget, skulle kunna ställa upp bakom McCain, som med sin erfarenhet skulle kunna ses som rätt man att ge de amerikanska trupperna det skydd de behöver och leda dem mot seger (hur nu en seger i ett sådant krig exakt ser ut). En mätning från Rasmussen Reports visar att nästan hälften av de tillfrågade tror på seger i Irak med McCain som president, medan få tror på Obamas förmåga att bidra till en seger Det är goda nyheter för McCain, men lite längre ner framgår det att samma mätning visar också att en majoritet tycker att ett trupptillbakadragande inom fyra år är viktigare än en seger.

Barack Obama kan å sin sida hävda hävda att de bättre nyheterna ger starkare skäl att snabbt dra tillbaka trupperna. Detta budskap kanske går att sälja in till åtskilliga väljare, sådana som redan ser kriget som hopplöst, oavsett vilka de senaste förlustsiffrorna varit. Jag tror dock att en McCain som säger"det går ju bra, varför dra sig ur?" kan ha ett mer säljande budskap.

Obama kan dock få lite hjälp av en förbättrad Irak-situation på ett annat sätt. Goda nyheter är som bekant inga nyheter och ett minskat fokus på Irak i nyhetssändningar och debatt gör andra, mer närliggande frågor mer viktiga. En utbredd upplevelse av att ekonomin går betydligt sämre (även om det på ett makroekonomiskt plan kanske inte är så illa), ger nya öppningar åt demokraterna, som just nu tycks ha större väljarförtroende i ekonomiska frågor. Det var också ekonomin som en gång förde en annan ung, relativt okänd och karismatisk demokrat till Vita huset: Bill Clinton.

Det är förstås inte alldeles omöjligt att situationen på marken hinner försämras igen innan valet i november, vilket i så fall nog är entydigt negativt för McCain.

I dagsläget har båda kandidaterna ett intresse att hålla upp intresset för Irak. I Barack Obamas fall för att starka känslor om kriget hjälper till att mobilisera de aktivister han behöver i valrörelsen och att opinionsundersökningar visar på fortsatt starkt folkligt motstånd. I McCains fall för att goda nyheter från Irak ger honom ökad trovärdighet, då han länge propagerat för den nuvarande strategin. Frågor om krig och fred framhäver också hans bakgrund och är något han djupt intresserar sig för.

Jag tror dock att den viktigaste frågan i höst blir ekonomin, ett annat område där Obama och McCain har olika sätt att se på verkligheten.

Hur elektorskollegiet missgynnar McCain

Marc Ambinder oroar sig för konsekvenserna om Obama vinner stort i antalet röster, men förlorar i räkningen av elektorsröster, som Al Gore gjorde år 2000. Detta är förstås en högst reell möjlighet, då republikanerna har en viss fördel i systemet med elektorsröster. De vinner vanligtvis de flesta av de små, lantliga delstaterna, där varje röst väger tyngre än i stora demokratiska fästen som New York och Kalifornien (i Wyoming motsvarar varje elektorsröst 176000 invånare, medan siffran för Kalifornien är 666000) .
Det visar sig dock att det just nu finns vissa nackdelar för republikanerna i elektorskollegiets utformning. Nate på sajten FiveThirtyEight konstaterar att den republikanske presidentkandidaten i år, alltså McCain, missgynnas av elektorsrösternas nuvarande spridning. Antalet elektorsröster för varje delstat har bestämts av var folk bodde när folkräkningen år 2000 skedde, inte var de bor nu. Folkomflyttningarna tycks främst ske från traditionellt demokratiska delstater, till republikanska delstater. Utifrån data från 2007 räknar Nate ut att att Texas bör ha tre ytterligare elektorsröster och Arizona, Florida, Utah, Nevada, South Carolina och Georgia en var. Iowa, Louisiana, Massachusetts, Michigan, New Jersey, New York och Pennsylvania bör förlora en elektorsröst var, medan Ohio bör fråntas två.
Detta innebär att John McCain skulle kunna räkna med netto en handfull elektorsröster till, om fördelningen var baserad på 2007 års befolkningssiffror och inte siffror från år 2000. I ett jämnt val kan det spela stor roll.
Efter folkräkningen 2010 kommer antalet kongressdistrikt i varje delstat att ändras efter folkräkningens resultat, vilket gör att kommande republikanska presidentkandidater (och McCain år 2012, om han vinner valet och ställer upp till omval) troligen kommer att ha ett något bättre utgångsläge än McCain haft i år.

Svenska bloggare tror på McCain

Johan Ingerös utmaning till svenska bloggare att förutse presidentvalets resultat, delstat för delstat, har hittills resulterat i tio prognoser, inklusive Johans egen (min prognos finns här).
Det är en stor spridning på resultaten, men en hastig genomräkning visar att genomsnittet för de hittills inkomna tipsen är 270.3 elektorsröster för McCain och 267.7 för Obama. En knapp seger för McCain, med andra ord.

Får folk faktiskt betalt för det här?

FOX News försöker jämföra Obamas segertal i tisdags med ett tal av NY-guvernören Mario Cuomo på partikonventet år 1984: Hallå, var är likheterna?
Finns det människor som uppbär lön för att göra urusla inslag som detta?

McCain/Pawlenty?

Jag har flera gånger fört fram det nästan okända namnet Rob Portman när McCains eventuella vicepresidentkandidater diskuterats. Medan Portman fortfarande ter sig som ett bra val, börjar jag allt mer luta åt att Minnesotas guvernör Tim Pawlenty blir hans val. Pawlenty var tidigt en McCain-anhängare, är guvernör i en "swing state" (där republikanerna också håller sitt konvent i år) och är ung nog (47) att kunna räknas som en stigande stjärna i partiet och vara en lämplig presidentkandidat 2016. Samtidigt är han gammal nog att ha varit guvernör i en stor delstat i fem år.
McCain/Pawlenty? Det låter inte lika snärtigt som Dole/Kemp eller Clinton/Gore, men det vore kanske det bästa val McCain kan göra. En erfaren guvernör som kan ta över presidentposten direkt och är precis lagom ung för att ge kontrast åt den 72-årige McCain. Dessutom är Pawlenty evangelikal, vilket hjälper McCain bland en republikansk kärntrupp han haft vissa problem med.

Senatsval att hålla koll på (del två)

Jag har inget annat för mig, så jag kan försöka sammanfatta ytterligare ett senatsval.

Colorado
Den sittande republikanske senatorn Wayne Allard är blott 64 år, vilket är en låg ålder i USA:s senat, men han lovade i valrörelsen 1996 att bara sitta två mandatperioder, ett löfte han kommer att hålla. Detta innebär att han går i pension efter årets val.
Republikanerna har rekryterat tidigare representanthusledamoten Bob Schaffer som sin kandidat i senatsvalet. medan demokraterna valt den sittande representanthusledamoten Mark Udall som sin kandidat (han är f ö son till Mo Udall, kongressman från Arizona och en av Jimmy Carters konkurrenter om nomineringen som demokraternas presidentkandidat 1976).
Då de politiska vindarna på senare år gynnat demokraterna i den tidigare republikanska delstaten Colorado (där demokraterna också kommer att hålla sitt nationella konvent om några månader), ser demokraterna detta val som ett gott tillfälle att utöka sin majoritet i senaten med en plats till.
Den Ohio-födde republikanen Bob Schaffer har haft vissa motgångar i sin kampanj, då hans försök att framhäva sina rötter i Colorado gick totalt fel. Hans reklamfilm med budskapet "Colorado is my life" visade sig innehålla bilder från Alaska. Detta är egentligen en rent löjlig kontrovers, men den är allvarlig eftersom det finns en utbredd uppfattning att Schaffer inte är en "riktig" Colorado-bo.
Den enda någorlunda aktuella opinionsundersökning jag sett visar på en ledning för Udall med 6%, men det är nästan omöjligt att dra några slutsatser utifrån en enda opinionsundersökning.
Mark Udall startade sin bana som kongresspolitiker 1998 med en mycket knapp seger i sitt vanligtvis pålitligt demokratiska distrikt och tycks att döma av det lilla jag sett vara en sämre kampanjpolitiker än Schaffer.
Prognos: Det kan gå hur som helst, men jag tror att Bob Schaffer kommer att kunna kalla sig senator nästa år.

Senatsval att hålla koll på (del ett)

Den svenska mediarapporteringen om amerikansk politik fokuserar helt naturligt på presidentvalet. Kongressvalen hamnar i skymundan, men är nog så viktiga och förtjänar uppmärksamhet. Majoritetsförhållandena i kongressen kommer att kraftigt påverka den blivande presidentens handlingsutrymme och möjlighet att genomdriva sin politik. Idag har demokraterna minsta möjliga majoritet med 51 platser, varav två är formellt oberoende senatorer som röstar med demokraterna (däribland Al Gores vicepresidentkandidat Joe Lieberman, numera en av John McCains mest framträdande anhängare och en trolig talare vid republikanernas konvent i Minneapolis senare i sommar).
35 av 100 senatsplatser ska i höst upp till omval (av dessa är två fyllnadsval). 23 av dem innehas idag av republikaner och 12 av demokrater. Detta ojämna styrkeförhållande beror på att dessa platser senast var uppe till omval 2002, då republikanerna (i hög grad som en följd av 11 september) gjorde ett väldigt bra val. Detta är nu problematiskt för republikanerna, då de har fler platser att försvara under ett år då de politiska vindarna är ogynnsamma för dem. Att alla senatorer som nu väljer att gå i pension också är republikaner, förbättrar inte situationen för partiet.
De flesta sittande senatorer som ställer upp till omval kommer helt säkert att bli omvalda, men enligt min bedömning är i dagsläget så många som 12 av höstens 35 senatsval intressanta. I dessa val tyder antingen det mesta på att senatsplatserna byter parti eller så är de så pass jämna att det är svårt att komma med definitiva förutsägelser om vem som vinner. I detta inlägg ska jag försöka att hyfsat kortfattat presentera läget i fyra av de mest intressanta senatsvalen (jag räknar med att kunna presentera fler intressanta senatsval senare).

Louisiana
Republikanerna har stora förhoppningar om att kunna avsätta delstatens sittande demokratiske senator Mary Landrieu, som aldrig har vunnit ett val med klar majoritet. Utmanaren John Kennedy var fram till förra året demokrat och var faktiskt demokratisk kandidat förra gången Louisiana höll senatsval, år 2004 (han kom på tredje plats och republikanen David Vitter vann). Rykten säger att det var Karl Rove som övertygade Kennedy att byta parti och ställa upp mot Landrieu.
Landrieu har dock visat sig vara en duglig, mittenorienterad senator, som efter Katrina lyckats få stora summor federala pengar till sin redan kraftigt subventionerade delstat. En opinionsundersökning visar att 70% av Louisiana-borna har en positiv inställning till henne, vilket gör att hon nog får anses ha överläge i valrörelsen. Å andra sidan är det här republikanernas enda riktigt bra chans att vinna en demokratisk senatsplats i år, så de kommer helt säkert att göra allt de kan för att Kennedy ska vinna.
Prognos: Jag tror att Landrieu blir omvald.

Virginia
Mark Warner var ett namn som för ett par år sedan ofta nämndes när man talade om presidentvalet 2008. Som framgångsrik guvernör i republikanska Virginia var han då en av demokraternas klarast lysande stjärnor. Han valde dock att inte ställa upp i presidentvalet, utan riktade istället in sig på årets senatsval, då republikanen John Warner (som inte är släkt med Mark) nu valt att gå i pension efter att ha representerat Virginia i senaten i nästan 30 år. Warners motståndare i detta val är en annan tidigare guvernör, den starkt konservative Jim Gilmore (som under några månader förra året påstod sig vara presidentkandidat, men vad jag kunde se inte bedrev någon valrörelse). Gilmore anses ha varit en mindre framgångsrik guvernör än efterträdaren Mark Warner, trots att Warner höjde skatterna med mer än en miljard dollar.
Hur illa ute Jim Gilmore är visas kanske mest tydligt av den avgående senatorn John Warners vägran att ge sitt stöd till honom.
Prognos: Mark Warner vinner, förutsatt att ingenting rejält oväntat och omskakande händer.

Minnesota
Komikern Al Franken utmanar sittande republikanen Norm Coleman, som vann en knapp seger i ett omtumlande senatsval 2002 (den sittande senatorn, demokraten Paul Wellstone, omkom i en flygolycka bara en vecka innan valet och demokraterna rekryterade i panik tidigare vicepresidenten och presidentkandidaten Walter Mondale, som förlorade och nu tillhör den lilla skara politiker som förlorat val i alla 50 delstater).
Al Franken har visat sig duktig på att samla in pengar och har visat sig vara en skicklig kampanjpolitiker, men hans kandidatur har haft motvind på sistone, då avslöjanden om skatteproblem och mindre lyckade skämt gett honom dålig publicitet.
Minnesota är dock en delstat som vanligtvis är vänlig mot demokrater (delstaten har inte gett sina elektorsröster i ett presidentval till en republikan sedan Richard Nixon ställde upp till omval), vilket är positivt för Franken. Å andra sidan är Norm Coleman en skicklig kampanjpolitiker och har den stora fördelen att redan inneha senatsplatsen.
Prognos: Jag tror att Coleman sitter kvar.

New Mexico
Den 76-årige republikanen Pete Dominici, som varit senator sedan Richard Nixon var president, ställer inte upp till omval, då han på sistone plågats av en neurologisk sjukdom.
Republikanerna har efter en utdragen och uppslitande primärvalsstrid valt representanthusledamoten Steve Pearce som sin kandidat. Han besegrade sin kollega i representanthuset, Heather Wilson. Demokraterna samlades tidigt kring New Mexicos tredje ledamot i representanthuset, Tom Udall, medlem av den mäktiga Udall-familjen (som också innefattar Oregons republikanske senator Gordon Smith, som ställer upp till omval i år och som jag ska skriva mer om senare, och demokraternas senatskandidat i Colorado, Mark Udall).
Tom Udall har mer pengar än Pearce och ligger bra till i opinionsmätningar.
Prognos: Det här kommer att bli jämnt, men Udall kommer nog att kunna hålla ett segertal i november.

Presidentvalet - så går det!

Johan Ingerö har utmanat några av sin bloggkollegor att förutspå resultatet i höstens presidentval, delstat för delstat. Jag älskar sådana gissningslekar och tar detta tillfälle att återuppliva min blogg.
Trots allt tal om att ändra den politiska kartan, tror jag Barack Obama kommer att ha begränsad framgång i sin kamp för att vinna traditionellt republikanska delstater. Han kommer enligt min förutsägelse bara att vinna tryggt demokratiska delstater och "swing states". I den gamla södern kommer Obama inte att vinna en enda elektorsröst (men det kan bli jämnt i Virginia). I huvudsak kommer kartan alltså att se ut som den gjorde 2000 och 2004. De förändringar som sker kommer dock att räcka för att ge Obama en knapp seger.
Så här ser min prognos ut (demokraterna är på denna karta röda och republikanerna blå, vilket strider mot det nu mer vanliga sättet att rita dylika kartor):


Följande delstater som John Kerry vann 2004 förblir demokratiska:
California
Connecticut
Delaware
Hawaii
Illinois
Maine
Maryland
Massachusetts
Minnesota
New Jersey
New York
Oregon
Pennsylvania
Rhode Island
Vermont
Washington
Wisconsin
+ Washington D.C.

Följande delstater som George W Bush vann 2004 förblir republikanska:
Alabama
Alaska
Arizona
Arkansas
Florida
Georgia
Idaho
Indiana
Kansas
Kentucky
Louisiana
Mississippi
Missouri
Montana
Nevada
North Carolina
North Dakota
Oklahoma
South Carolina
South Dakota
Tennessee
Texas
Utah
Virginia
West Virginia
Wyoming

Följande delstater som gick till Bush 2004 går denna gång till Obama:
Colorado
Iowa
New Mexico
Ohio

Följande delstater som gick till Kerry 2004 går nu till McCain:
Michigan
New Hampshire

Följande delstater splittrar sina elektorsröster:
Nebraska: McCain 4, Obama 1

Slutresultatet blir alltså:
Obama 273
McCain 265