Amerikansk politik

Bra tal av McCain

2008-11-05T05:43:00.002+01:00

John McCains värdiga, vältaliga tal där han erkände sig besegrad var för mig en av dagens höjdpunkter.
Nu väntar vi på blivande president Obamas tal.
Nu har i alla fall Barack Obama som väntat vunnit en klar seger med betydligt mer än 300 elektorsröster, långt mer än jag hade tippat.

Republikanerna förlorar sin siste representanthusledamot från New England

2008-11-05T04:10:00.005+01:00

Det verkar som att republikanen från Connecticut Chris Shays förlorat sin kongressplats till demokraten Jim Himes.
Republikanerna har nu förlorat sin sin sista representant i representanthuset från New England, där de brukade ha en hyfsat stark ställning. En regel i amerikansk politik säger att ett konkurrenskraftigt parti på nationell nivå måste kunna få politiker valda i alla delar av landet, så det här är väldigt dåliga nyheter för republikanerna.
Å andra sidan finns det fortfarande två republikaner från New England i senaten, då Susan Collins vunnit återval och Olympia Snowe fortsätter representerar Maine. Det trista för det republikanska partiet är att dessa två kvinnor står väldigt långt till vänster i det egna partiet.

Barack Obama är USA:s 44:e president

2008-11-05T03:29:00.004+01:00

Det kanske är lite tidigt, men för en stund sedan (ca tjugo över tre svensk tid) förklarade NBC att Ohio gett sina 20 elektorsröster till Barack Obama, som redan är utpekad som vinnare i Pennsylvania och Michigan.
Om detta stämmer, då är John McCain nu mer eller mindre chanslös och Obama har vunnit.
NBC har också förklarat demokraten Kay Hagan som vinnare i senatsvalet gentemot sittande republikanen Elizabeth Dole i North Carolina (fru till förre presidentkandidaten Bob Dole).

Några ord om det stundande valet

2008-11-03T19:58:00.004+01:00

Det har gått nära en månad sedan mitt senaste inlägg här och presidentvalet ligger nu bara en dag bort. Att jag inte skrivit något är främst ett resultat av min egen lättja och att åtminstone presidentvalet ganska länge verkat avgjort.

John McCain hade några bra dagar i opinionsmätningarna efter republikanernas konvent och såg återigen ut att kunna ge Obama en hård match. Det var dock en kortvarig uppgång som försvann lika snabbt som den kom och det är nu svårt att se hur Obama kan förlora. Det intressanta blir vilka av de mest omtvistade delstaterna Obama vinner i. Kan Obama som förste demokrat sedan Lyndon Johnson vinna i Virginia och Indiana och har han verkligen ledningen i North Carolina? När det gäller Virginia tror jag att Obama tar hem deras 13 elektorsröster, medan McCain måste anses som favorit i Indiana och North Carolina.

Om presidentvalet inte bjuder på så stor dramatik, kan inte detsamma sägas om kongressvalen. Demokraterna verkar gå mot stora framgångar för andra gången på två år. Det är ytterst ovanligt att ett parti upplever två förödande kongressval i följd. Jag tror inte att det kommer att ske, men somliga demokrater tror att de kan vinna 9 eller 10 nya platser i senaten och 35 nya platser i representanthuset. Att demokraterna vinner minst 5 senatsplatser verkar dock stå klart. Inga sittande demokrater är hotade och demokraterna verkar gå mot seger i Virginia, New Mexico, Alaska (där senator Ted Stevens just fällts i en korruptionsrelaterad rättegång), Colorado (tvärtemot min tidigare förutsägelse) och New Hampshire.

Även i Oregon, North Carolina och Minnesota har de goda chanser att ta hem republikanska senatsplatser, men jag är fortfarande skeptisk när det gäller Minnesota. Den oberoende kandidaten Dean Barkley har tagit en del av demokraten Al Frankens stöd, medan senator Norm Coleman kunnat samla delstatens republikaner bakom sig.

Demokraterna har även vissa chanser i Kentucky, Georgia och Mississippi, men där är de demokratiska kandidaterna i klart underläge. Jag tror att alla de sittande republikanska senatorerna där blir kvar.

Min gissning är att demokraterna vinner sju nya platser i senaten (de fem jag först listade plus North Carolina och Oregon) och netto runt 15 platser i representanthuset (de kommer bl a att förlora den plats i Florida de vann för att den dåvarande republikanske kongressmannen Mark Foley var lite väl intresserad av tonårspojkar).

Vad innebär då detta? Framför allt att Barack Obama som president kommer att ha en stark (men inte överväldigande) majoritet på sin sida i kongressens båda kamrar. Han kommer åtminstone till en början inte ha några problem att få stöd för sina förslag. Det kommer också att finnas en stark vilja hos demokraterna att få igenom alla de reformförslag de pratat om men inte kunnat genomföra under tiden av republikansk dominans. Detta kan leda till ökade utgifter, men de dåliga ekonomiska tiderna och de stora underskotten gör att det ekonomiska utrymmet är litet, åtminstone under de två första åren. Frustration kommer helt säkert snart att uppstå i de demokratiska leden, om reformer läggs på is eller urvattnas.

Med runt 42 senatorer kan republikanerna i teorin stoppa delar av demokraternas agenda genom så kallad filibustring. Jag tror att det ytterst sällan kommer att bli verklighet. Med några kaffebjudningar i Vita huset kan nog mittenorienterade republikaner som Susan Collins och Olympia Snowe (som båda representerar Maine) fås över på demokraternas sida.

Valrörelsen 2008 har pågått i runt två år och är otroligt nog snart över, men många spännande saker återstår. Hur kommer demokraterna att förvalta sin nya dominans? Hur kommer republikanerna hantera sin roll som opposition? Kommer vi att få se någon förändring i partiets politiska inriktning och dess ledargarnityr?

McCain ger upp i Michigan

2008-10-04T02:05:00.007+02:00

Glöm torsdagens debatt mellan vicepresidentkandidaterna. Den spelar ganska liten roll, trots att publiksiffrorna överskred siffrorna för Obamas och McCains debatt i fredags. Palin klarade sig rätt bra och gjorde inte bort sig, men det var uppenbart att hon inte spelade i samma liga som Joe Biden. Den verkligt viktiga nyheten under torsdagen var att McCain ger upp Michigan. Det innebär att McCain ger upp den Kerry-stat han hade bäst chans att vinna, med möjligt undantag för lilla New Hampshire.

Barack Obama har redan vunnit två Bush-stater (Iowa och New Mexico), vilket ger honom Kerrys delstater - New Hampshire + Iowa + New Mexico,. Det innebär 260 säkra elektorsröster om han håller Pennsylvania (264 om man räknar med New Hampshire). Bara tio elektorsröster saknas för det magiska talet 270, förutsatt att McCain inte vinner Pennsylvania, vilket verkar osannolikt. Det mesta tyder just nu på att Obama håller Pennsylvania med god marginal.

För John McCain gäller det att vinna alla Bush-stater från 2004 minus Iowa och New Mexico, vilket ger honom 274 elektorsöster. Han kan hoppas att utöka den siffran med New Hampshire och i bästa fall Pennsylvania, men han har inte råd att förlora fler delstater.

Även New Hampshire verkar nu som en högst osäker delstat för McCain. De älskar honom där efter hans primärvalssegrar 2000 och 2008, men den typ kristna fundamentalism Sarah Palin representerar har föga stöd i New Hampshire. Förmodligen kommer delstaten att följa den nationella trenden och ge sina elektorsröster till Obama.

Barack Obama kommer förmodligen att vinna vinna alla Kerry-stater plus Iowa och New Mexico och satsar på att vinna Bush-stater som Colorado, Ohio, Virginia, Nevada, North Carolina, Indiana och Florida. Obama är just nu ledning i majoriteten av dem och McCain måste vinna dem alla för att kunna vinna presidentvalet, om han inte vinner New Hampshire och Pennsylvania. Under vissa förhållanden kan McCain förlora Nevada utan att Obama vinner presidentposten, men just nu är det svårt att se ett sådant scenario som realistiskt.

John McCains läge verkar en månad före valet föga hoppfullt. För att uttrycka det på ett mer drastiskt sätt: det är över. Det är just nu svårt att tänka sig ett scenario där senator McCain vinner presidentposten.

Ralph Stanley för Obama

2008-10-02T22:55:00.003+02:00

Två av mina stora intressen i livet är vad man kan kalla amerikansk rootsmusik (gammal blues, country, bluegrass annan folkmusik och deras moderna efterföljare) och amerikansk politik. Nu kan jag för första gången kombinera dessa intressen i ett blogginlägg.

81-årige bluegrasslegenden Ralph Stanley skapade tillsammans med brodern Carter musikhistoria i brödraduon Stanley Brothers. Efter broderns död 1966 fortsatte han som soloartist. Han har på ålderns höst fått en liten renässans genom sin insats på soundtracket till "O Brother, Where Art Thou?".

Nu har han spelat in en radioannons för Barack Obama, som ska sändas i Stanleys hemstat Virginia. Man kan lyssna på den här (länken går till en strömmande mp3-fil, så man laddar inte ner någonting). Låten som hörs i bakgrunden är folklåten "Rank Strangers To Me" (eller "Rank Stranger"), som Stanley Brothers gjorde i en klassisk inspelning.

Ralph Stanley kommer givetvis från Appalacherna, kanske den region i USA där Barack Obama haft svårast att vinna stöd. Det är förstås tveksamt om Ralph Stanleys stöd har mer än högst marginell effekt på valresultatet där.

Skivtips: Stanley Brothers gjorde många inspelningar som sammanfattas på många olika samlingar, men deras tidiga Columbia-inspelningar är kanske vad man ska börja med. Samlingen "The Complete Columbia Stanley Brothers" är ganska precis vad titeln säger. Sedan kan man fortsätta med deras Mercury-inspelningar. Det kan tilläggas att Ralph Stanley också kan höras sjunga duett med en annan av mina idoler, Bob Dylan, på den sistnämndes skiva "Tell Tale Signs: The Bootleg Series Vol. 8", som släpps om några dagar. Låten heter "The Lonesome River" och fanns ursprungligen på Stanleys fina duettskiva "Clinch Mountain Country", som kom 1998.

Debatten

2008-09-28T00:47:00.003+02:00

Jag har ännu inte sett mer än delar av gårdagens debatt, men vad jag skrev i kommentarsfältet på Mathias Sundins utmärkta blogg sammanfattar mina intryck hittills:

Som redan sagts vinner Obama om det är oavgjort.

Jag har inte sett hela debatten (somnade innan den började i går), men McCain verkar i de utdrag jag sett så alert att åldersfrågan inte längre borde vara aktuell. Värre var det med hans attityd. McCain gillar inte Obama och dolde inte det under debatten. Obama verkade i de delar jag sett titta på McCain när McCain hade ordet, medan McCain verkade låtsas som om Obama inte existerade. Det verkar oartigt, för att inte säga ohyfsat.

Då jag inte sett hela debatten kan jag inte säga vem jag tycker vann, men båda sade bra saker. Obama lyckades dock med det viktigaste: att verka presidentlik för de oengagerade väljare som avgör valet. Att verka presidentlik är det viktigaste för en utmanare till det parti som just nu innehar Vita huset.

Utan att göra något spektakulärt kan Obama i och med denna debatt ha vunnit presidentposten.

Är debatten redan vunnen?

2008-09-26T17:13:00.007+02:00

Vi vet ännu inte om John McCain kommer att delta i kvällens debatt, men på Wall Street Journals hemsida har man i dag kunnat se annonsen ovan. Hmm...

Via Wonkette.

UPPDATERING: Nu rapporteras det att debatten blir av. Frågan är bara varför, då ju McCain enligt sin egen annons redan vunnit den?

Vad händer om bara Obama kommer till debatten?

2008-09-26T12:49:00.003+02:00

Som jag skrivit tidigare vill John McCain skjuta kvällens tv-debatt med Barack Obama. Den är tänkt att hållas i Oxford, Mississippi. McCain har sagt att han bara ska delta om kongressen innan dess hinner anta ett massivt stödpaket till bankerna. Det verkar i skrivande stund osannolikt, sedan förhandlingarna i går strandade. Barack Obama har dock insisterat på att debatten ska hållas och att han ämnar åka dit.

Så, vad händer om McCain inte kommer till debatten och bara Obama är på plats? Kan det då bli en enmansshow, sänd till miljoner amerikanska hushåll? Nja, det är tveksamt. Bevakningen av kandidaterna påverkas av en rad regler från FCC, Federal Communication Commission, en myndighet som reglerar användningen av radio- och tv-frekvenser. Dessa regler sätter hinder i vägen.

FCC:s regler säger att debatter räknas som nyhetshändelser, under förutsättning att alla kandidater som uppfyller vissa rimliga och objektiva krav (t ex ett visst antal procents stöd i opinionsmätnningar) ges chans att delta. Om en av dessa kandidater inte deltar, kan den kandidaten i efterhand kräva lika mycket tv-tid som de andra kandidaterna (eller kandidaten i detta fall) fått enligt "equal opportunities"-reglerna. Detta skulle kunna ställa till det för tv-bolagen, så sändningen lär ställas in.

Det är oklart om "equal opportunities"-reglerna även gäller kabelbolagen.

Om allt detta kan man läsa på Broadcast Law Blog (tänk, det finns bloggar om allt).

Slutsatsen är alltså att debatten sannolikt inte blir av om McCain inte dyker upp. Detta kommer i så fall att skapa stort förtret hos University of Mississippi, som investerat rejält i förberedelserna för evenemanget.

Obama kommer i alla fall att få mycket uppmärksamhet om han kommer dit ensam och kan hålla hov för den ditresta pressen.

Palin och pressen

2008-09-26T01:46:00.003+02:00

När John McCain i slutet av augusti offentliggjorde Alaska-guvernören Sarah Palin som sin vicepresidentkandidat, var jag mycket skeptisk. Han valde en politiker som var helt oprövad på den nationella scenen, som aldrig varit under den press som det innebär att vara i hela världens strålkastarljus. I och med att hon var helt okänd, skulle också varje negativ detalj dras fram i ljuset under kort tid. För en mer känd och erfaren politiker, som utsatts för pressens granskning under lång tid, är det inte ett problem på samma sätt. De flesta av de fel och brister som ligger i det förgångna är då inte längre nyheter. Dessutom skulle hennes bristande erfarenhet i nationella och internationella frågor leda till ständiga frågor om hennes kunskaper och beredskap att i skarpt läge ta över. Minsta felsägning skulle blåsas upp. En av det republikanska partiets mest lovande politiker skulle kunna brännas ut genom att i förtid hamna i en obarmhärtig nationell valkampanj.

McCain-kampanjen insåg givetvis riskerna och hon har hållits skyddad från pressen (under torsdagen tog hon för första gången spontana frågor från pressen). Hon har givit ett par tv-intervjuer, som vare sig skingrat tvivel eller varit totala haverier. Mest har hon fått göra det hon visat sig ha stor talang för, att entusiasmera vid valmöten. Hon har blivit en publikmagnet av sällan skådat slag. Den republikanska basen föll för henne direkt, vilket gav John McCain möjlighet att positionera sig mot mitten, vilket varje presidentkandidat måste göra för att kunna vinna.

Även den stora allmänheten gillade henne och hon är fortfarande populär. Olika opinionsundersökningar ger olika resultat, men enligt Rasmussen Reports den 24 september har 54% en positiv bild av henne, medan 42% har en negativ uppfattning. Det är en bättre siffra än i flera andra undersökningar, även om hon just nu tycks ha parkerat sig runt 50%-strecket. På frågan om hon är kvalificerad för landets högsta jobb, svarade 49% nej och 40% ja i en undersökning från NBC och Wall Street Journal den 24 september. 64% ansåg att Joe Biden var kvalificerad.

Jag har svårt att tro att Katie Courics intervju med henne, som portionerats ut på CBS under de två senaste dagarna, ökar hennes sistnämnda siffror nämnvärt. (Intervjun har dock överskuggats av finanskrisen och McCains "avbrutna" valkampanj.) Hon trasslar här in sig i svar som visar på bristande professionalism och insikt. Det handlar inte om att
hon är dum, hon saknar ännu den rätta smidigheten i sådana här situationer. Det är inte alls någon tuff intervju, men Palin förmår vare sig ge vettiga svar eller ducka för frågorna. McCain-lägret måste vara ha dystra farhågor inför debatten mot Biden.

Här pratar hon om Alaskas närhet till Ryssland och varför den ger utrikespolitisk erfarenhet:

Här kommenterar hon finansminister Paulsons "bailout":

Joe med den stora munnen

2008-09-25T20:18:00.004+02:00

Jag har alltid gillat Joe Biden. Förra hösten var han lite i smyg min favorit i demokraternas primärval, även om jag insåg att han saknade chans att vinna. Den 6 juli i år började jag skriva ett inlägg där jag skulle förklara varför Barack Obama borde välja Biden som sin vicepresidentkandidat. Inlägget blev aldrig klart och publicerades inte. En dryg månad senare följde Obama i alla fall min aldrig publicerade uppmaning.

Biden har varit heltidspolitiker under större delen av sitt liv och har kopplingar till fler särintressen än jag orkar räkna (även om han verkar förhållandevis okorrumperad). Hans hårtransplantationer och artificiellt vita tänder utstrålar fåfänga. Trots detta framstår Biden som ärlig och är ofta en frisk fläkt när han dyker upp i rutan. Han är ofta strålande när han ska attackera sina motståndare, vilket är en viktig egenskap hos en vicepresidentkandidat. Han verkar sällan riktigt elak och lyckas ofta hitta "one-liners" som man inte behöver vara demokrat för att uppskatta.

Biden är alltså väldigt verbal och gillar att prata. Och prata. Och sedan prata lite mer. Detta är inte helt dumt om man är ute och bedriver kampanj, men Biden har ofta låtit munnen gå även när hans stora hjärna inte riktigt hänger med. Hans så kallade "gaffes" är oräkneliga, vilket också var ett ofta förekommande argument för att Obama inte skulle välja Biden som VP, när saken diskuterades som mest i olika medier i augusti. Som kandidat har Biden inte gjort någon besviken, utan har kommit med ett antal märkliga uttalanden. Han har bl a begått dödssynden att kritisera sin egen kampanj offentligt, då han inte gillade den faktiskt värdelösa kampanjfilmen "Still". Han har också sagt märkliga saker om kolutvinning och kommit med historiskt felaktiga uppgifter om Franklin D. Roosevelt.

Christopher Beam i Slate argumenterar för att Biden hamnat i den lite avundsvärda positionen att han är immun mot de skador felsägningar och felaktigheter kan orsaka andra politiker. Allt tack vare sin image. Om han säger saker som inte stämmer överens med vad kampanjen vill framföra, då förlåts han för att han bara visat att han är "ärlige Joe" som säger vad han tycker. Kommer han med felaktig information, då förlåts han för att alla vet att han egentligen är väldigt kunnig och erfaren.

Jag skulle kunna tillägga att alla förväntar sig att han ska säga konstiga saker då och då, så när han väl gör det gör de ingen skada.

Förutom sin "gaffes" är det ofta märkligt tyst om Joe Biden. Han verkar dock jobba hårt och åker runt och talar på valmöten i små och stora städer i de viktiga delstaterna, något som motiverar lokala aktivister och ger bra press på lokalplanet. Här kan han ses när han attackerar republikanerna under ett möte i Pennsylvania för några veckor sedan:

Letterman om McCain

2008-09-25T05:57:00.004+02:00

John McCain skulle i går kväll ha varit gäst hos David Letterman. Han avbokade besöket efter det utspel jag skrev om i mitt förra inlägg (Keith Olbermann fick rycka in som gäst istället).
Letterman blev lite sur, inte minst då McCain istället för att flyga till Washington lät sig intervjuas av Katie Couric. Letterman kom att ägna en stor del av sitt program åt McCain. Bäst var när CBS intern-tv lyckades hitta McCain när han gjorde sig redo för intervjun med Couric.
De McCain-relaterade delarna av programmet finns här (sammanlagt 9 minuter och 11 sekunder):

Debatt om debatten

2008-09-25T01:48:00.007+02:00

Ni vet säkert redan att John McCain under onsdagen förklarade att han tillfälligt avbryter sin valkampanj för att återvända till Washington och ge ekonomin sitt odelade fokus. Han uppmanade Barack Obama att göra detsamma samt - viktigast av allt - skjuta upp fredagens viktiga tv-debatt i Mississippi. Eller att han avbryter sin valkampanj är fel uttryck, då detta "avbrott" helt klart är en del av kampanjen. Genom att göra ett utspel där han vill framstå som den som sätter landet först ("Country first" är ju en kampanjslogan), tar ansvar och sträcker ut en hand över partigränserna, hoppas han kunna vända ett för varje dag dystrare opinionsläge. Några veckor innan ett val gör ingen politiker ett utspel som det här med annan avsikt än att vinna politiska poäng.

Den givna anledningen till "avbrottet" är att McCain och Obama nu behövs i Washington, då kongressen ska förhandla om finansminister Paulsons krispaket. Man kan fråga sig varför de behövs. Ingen av de två senatorerna tillhör kongressens ledarskap och ingen av dem har någon ekonomisk spetskompetens. Någon av dem kommer att bli USA:s president, så kongressens ledarskap har helt klart ett intresse av att diskutera detta enorma krispaket med dem, men varför McCain och Obama inte skulle kunna göra detta OCH använda 90 minuter av fredagskvällen åt att presentera sig för amerikanska folket är en gåta. Om deras närvaro i Washington är så viktig, saknas det i den staden inte tv-studios där debatten kan hållas.

Det är onekligen lite lustigt att McCain hoppas kunna ta initiativet i debatten genom att - skjuta upp en debatt!

Obama förhåller sig som väntat kallsinnig till McCains förslag, även om han inte var avvisande till tanken att de båda borde vara i Washington. På valturné i Florida sade han om debatten att det är just nu det amerikanska folket behöver få höra från den som kommer att få "hantera den här röran" och att en president inte bara kan skjuta upp allt annat för att något dyker upp. (Citatet från Obama - som jag ej översatt ordagrannt - är hämtat härifrån). Det skulle kunna bli en märklig situation om bara Obama kommer till debatten.

Finansoron ger båda kandidaterna huvudbry

2008-09-20T19:54:00.005+02:00

Politicos Jonathan Martin och Glenn Thrush förklarar i denna artikel varför den senaste veckans problem på finansmarknaden kan gynna Obama i valrörelsen. Det är förstås ingenting nytt eller särskilt häpnadsväckande. Ekonomisk oro innebär nästan alltid problem för det parti som för tillfället innehar 1600 Pennsylvania Avenue i Washington D.C., alltså Vita huset.

Även Obama har dock skäl att vara orolig inför det som nu händer. Han har, liksom John McCain, utfärdat löften som kommer att bli svåra att infria, vilket börjar bli tydligt redan innan valet. Oavsett vilken kandidat som vinner kommer näste president att få arbeta med mycket snävare budgetramar än deras respektive valprogram förutsätter.

Den amerikanska staten är kraftigt skuldsatt och den nuvarande administrationen har i dagarna sett sig tvungen att överta 100-tals miljarder i dåliga krediter från aktörer från finansmarknaden, vilket inte förbättrat situationen. Samtidigt kommer statens intäkter nästa år sannolikt att sjunka, då tillväxten avtar och finansoron direkt och indirekt påverkar intäkterna från flera olika typer av skatter. Båda kandidaterna vill säkert helst också undvika att ta stora pengar från Social Security-systemet, minska försvarsanslagen eller öka statsskulden ytterligare. I de första två fallen kan man dessutom förvänta att kongressen gör motstånd. Vad återstår då, annat än i det stora hela kosmetiska besparingar? Att slakta vallöften.

John McCain har bland annat lovat att permanenta Bushs skattesänkningar, som ännu bara är tillfälliga och upphör i olika steg under nästa mandatperiod. Dessutom har han föreslagit en rad utgiftsökningar, samtidigt som han vill balansera budgeten. Det kan bli svårt att få ihop om inte skatteintäkterna ökar rejält under 2010 och 2011. John McCain pratar mycket om hur han ska minska Washingtons slöseri med skattepengar genom att stoppa s k "earmarks", men i det stora hela är de en spottloska i en medelstor å och gör liten skillnad.

Barack Obama har lovat skattelättnader för medelklassen (de flesta som nu betalar statlig inkomstskatt), men dessa blir nu svåra att genomföra. Att upphäva Bushs "tillfälliga" skattesänkningar betalar dem inte när hela ekonomin är knagglig. Obama har också lovat en nästan allmän sjukförsäkring. Även om hans plan är mindre omfattande än många demokrater skulle önska är den ändå väldigt kostsam. Med en av demokraterna kontrollerad kongress kan det bli svårt att helt skrota detta löfte. Vi kan kanske förvänta oss att den urvattnas eller utformas så att den börjar gälla och därmed kosta pengar först under president Obamas eventuella andra ämbetsperiod. Detta skulle kunna vara ett senare problem om det inte vore så att det redan nu verkar oansvarigt med sådana utgiftsökningar.

Hur man än vrider och vänder på det, finansoron ger båda kandidaterna problem. Man ska aldrig underskatta politikers förmåga att vara ekonomiskt oansvariga, så kanske vinnaren satsar på att genomföra alla sina vallöften i en ekonomisk nedgång. I bästa fall satsar vinnaren på att bli en ny president Clinton och skrinlägger alla dyra reformer för att få ekonomin i balans.

Obama, McCain och deras kampanjfinansiering

2008-09-19T10:21:00.005+02:00

Under stor uppmärksamhet meddelade Barack Obama i somras att han skulle tacka nej till offentlig finansiering av sin valkampanj. Det har inte någon av de stora partiernas kandidater gjort sedan Nixon 1972. Han gjorde det främst för att hans egen insamling av pengar höll en väldigt hög nivå och skulle ge honom mycket mer än de 84 miljoner dollar staten tillhandahåller. En kandidat får efter nomineringen inte samla in mer pengar till sin egen kampanj, om han eller hon sagt ja till statliga pengar.

Vi var många som förväntade oss att det här skulle ge Obama ett ordentligt ekonomiskt övertag, med kanske tre gånger så mycket pengar till hands som McCain. Det finns dock kryphål i lagen som visar sig kraftigt undergräva Obamas fördel. Partierna kan nämligen under vissa förutsättningar hjälpa till med kampanjutgifter och kan dessutom samla in mer pengar från varje givare än de enskilda kampanjerna kan. Här har McCain redan från början en fördel, då republikanska partiet (RNC) hela året har haft ordentligt mycket mer pengar till hands än demokratiska partiet (DNC).

McCain/Palin-kampanjerna har hittat ett sätt att maximera sina intäkter genom att inrätta något som kallas McCain-Palin Victory 2008, en slags samarbetsorganisation för insamling av pengar. Pengarna som samlas in delas mellan RNC, de lokala partiorganisationerna i de viktiga delstaterna Missouri, Ohio, Michigan och Pennsylvania samt McCains GELAC-kommité. Den sistnämnda hanterar McCains kostnader för bokföring och juridisk hjälp, som en kampanj inte behöver betala för med allmänna medel. Med denna konstruktion kan McCain samla in upp till 67,800 dollar från varje givare, medan Obama bara kan samla in 2,300 dollar.

Det finns förstås nackdelar med detta tillvägagångssätt. En är att en del av pengarna måste användas till att hjälpa lokala kandidater till kongressen. Vad det innebär är t ex att okända kongressledamöter visas i många av McCains kampanjfilmer, vilket förbryllat en del observatörer. Det gör dock att McCain kan köpa tv-tid och bara betala hälften med sina offentliga kampanjpengar, medan Victory-kommitén kan stå för andra halvan. McCain har också sedan sin nomineringen hålla jämna steg med Obama när det gäller att köpa tv-reklam.

Patrick Ruffini har ännu fler detaljer i denna artikel och argumenterar för att Obama gjorde ett "episkt" misstag.

Är det någon som borde kunna komma runt kampanjfinansieringsbestämmelserna är det ju John McCain, som fått en i sammanhanget mycket viktig lag uppkallad efter sig (McCain-Feingold).

Ralph Nader och en papegoja vid namn Cardozo

2008-09-19T01:00:00.004+02:00

Jag tror aldrig att jag har nämnt ständige presidentkandidaten Ralph Nader på denna blogg. Nu är det dags. Nader ställer upp i år igen, nu som oberoende kandidat och hoppas kunna slå valresultatet på 0,38% av rösterna från 2004. Han är äldre än John McCain, men det skulle inte förvåna mig om Nader dyker upp i valrörelsens periferi även 2012 och 2016.
I sin senaste kampanjfilm sitter han i sin ensamhet och pratar uppgivet med en papegoja om hur media struntar i hans kampanj. Det här måste vara årets mest besynnerliga försök till politisk reklam. Den slår till och med Mike Gravels recitation av "Helter Skelter". Enjoy!

Smutsiga valkampanjer då och nu

2008-09-18T01:34:00.011+02:00

Mathias Sundin skriver att McCains kampanj gått lite längre än Obama-kampanjen i smutsiga attacker, vilket är lätt att hålla med om. Han förklarar både McCains tidigare attacker och Obamas på sistone allt mer aggressiva ton mot McCain med att de gjorts av kampanjer som känt att de varit i underläge. McCain då han tidigare varit i ständigt opinionsunderläge och nu Obama, som hastigt tappade sin ledning i förrförra veckan.

Jag är inte säker på att jag köper det där med att det är "vem som leder [som] avgör vem som är värst för tillfället". De smutsigaste tricken och utfallen görs inte alltid av den som är i underläge. Flera gånger har i stort sett ohotade kandidater slagit hårdast.

President Richard Nixon låg hela tiden bra till för omval 1972. Nixon valde ändå att bedriva vad som ibland har beskrivits som en av de smutsigaste kampanjerna i amerikansk historia. Han ville till varje pris misskreditera sina potentiella motståndare, såväl med förfalskade dokument, kampanjretorik (McGovern kommer att tvinga 47% av folket att gå på socialbidrag!) som renodlat spioneri. Nixon vann en jordskredsseger, men följderna av hans smutsiga kampanj skulle tvinga honom att lämna presidentposten knappt två år senare.

1996 var inte Bill Clinton lika ohotad som Nixon var 1972, men redan ganska tidigt stod det klart att han var favorit i det årets presidentval. Utan motstånd i primärvalen kunde han bygga upp sin kampanjkassa och vänta på att republikanerna skulle utse sin kandidat. När det väl stod klart att Bob Dole skulle ta hem nomineringen, hade Dole gjort slut på det mesta av sina pengar. Under sommaren, när Dole väntade på konventet och nya kampanjpengar från staten, slog Bill Clinton till. Genom stora uppköp av tv-tid kunde han porträttera Dole som gammal och farlig (se t ex här och här). Dole hade svårt att försvara sig och hans kampanj lyckades aldrig återhämta sig.

Det här är bara två exempel. Givetvis finns det exempel när Sundins tes stämmer, som när Walter Mondales hopplösa kampanj 1984 satsade på angrepp mot Reagan, som kunde kosta på sig att säga "it's morning in America again", med bara en underförstådd kritik av Mondale.

Helgon vinner sällan valkampanjer och en viss smutsighet är nästan oundviklig, i synnerhet i så personfixerade val som det amerikanska presidentvalet. Nixons kampanj är extrem och ett mörkt kapitel i amerikansk politisk historia. Det jag hört och sett från kampanjerna i år kan bara göra mig milt upprörd en kort stund (men vissa saker jag sett i bloggosfären har varit värre, men det kan inte kampanjerna lastas för).

Obama på väg upp i opinionen

2008-09-17T21:21:00.005+02:00

Efter drygt tio dagar av liten men tydlig ledning för McCain efter republikanernas konvent, tycks Barack Obama vara på väg att återta ledningen i opinionen. Obama är i ledning i tre av de fyra "tracking polls" som släppts i dag.

Gallup ger Obama 47% och 45%.
Diageo/Hotline ger Obama 45% och McCain 42%.
Research 2000 (som arbetar på uppdrag av Daily Kos, så är det sagt) ger Obama 48% och McCain 44%.
Rasmussen avviker lite från den allmänna trenden och ger McCain 48% och Obama 47%.

Nu ska man som alltid komma ihåg att enstaka opinionsundersökningar inte alltid säger så mycket och har ett begränsat värde för att göra förutsägelser, men McCains "momentum" tycks vara brutet. Åtminstone för tillfället. Presidentvalskampanjen tycks vara tillbaka där den var innan konventen, med McCain flåsande Obama i nacken. Utgången är som alltid oviss.

Dessa undersökningar gjordes mellan söndag och tisdag och det är oklart i vilken mån de senaste dagarnas ekonomiska turbulens satt avtryck i mätningarna.

Inom parentes kan jag nämna att jag i en kommentar på Sundins blogg förra söndagen skrev att Barack Obama borde kunna vara tillbaka i ledningen om tio dagar eller så. Siffran tio dagar höftade jag bara till med, men den stämde precis.

Kandidaterna och ekonomin

2008-09-17T01:34:00.005+02:00

Med de senaste dagarnas ekonomiska turbulens, som följer på en period av stor ekonomisk osäkerhet, har ekonomin åter hamnat i centrum av nyhetsrapporteringen och politiken. Det är inte förvånande att båda presidentkandidaterna snabbt släppte reklamfilmer som återspeglar dessa händelser.

John McCain släppte under tisdagen en reklamfilm där han utlovar - hör och häpna! - mer regleringar för att skydda låntagare och sparare.
Detta är ett något inkorrekt budskap inom delar av det republikanska partiet, men det är ingenting nytt för McCain, som länge haft en populistisk ådra. Han har dock tyglat den för en mer traditionell republikansk inställning till ekonomin på senare år, så det är lite av den gamle McCain vi här får se.
Här är McCains film:

Barack Obama utlovar dock ingenting i sin film, annat än att han förstår att ekonomin är eländig. Istället syftar hans film till att utmåla John McCain som "out of touch" och att koppla honom till president Bush.
Detta är en begriplig strategi, då det parti som innehar Vita huset ofta straffas när ekonomin går dåligt. Att ständigt påpeka att John McCain är republikan är därför inget dåligt val. Just detta år finns det dock en svårighet, då John McCain inte kandiderar som "incumbent". Han är inte president eller vicepresident och måste inte svara för den nuvarande administrationens politik.
Vad Barack Obama behöver göra för att greppa initiativet är ett stort utspel med konkreta förslag, sådana som åtminstone verkar kunna hjälpa ekonomin. I skrivande stund försöker han i alla fall hjälpa sin egen kampanjs ekonomi genom att besöka "fundraisers" med Barbra Streisand i Kalifornien.
Nåväl, här är Obamas senaste bidrag till den aldrig sinande floran av kampanjfilmer:

Är Minnesota nu en "swing state"?

2008-09-16T22:30:00.005+02:00

Minnesota är den enda delstat som gett sina elektorsröster till en demokrat i alla de senaste åtta presidentvalen. George W Bush kom dock relativt nära en vinst i delstaten både år 2000 och år 2004. Detta inspirerade republikanerna att förlägga sitt nationella konvent i delstaten detta år.

Det har dock länge tyckts som att republikanerna i år har en rejäl uppförsbacke i Minnesota. Barack Obama har under stora delar av året varit i dubbelsiffrig ledning över John McCain. Nu verkar dock något ha hänt, då John McCains allmänna uppgång i opinionen tycks ha slagit igenom ordentligt i delstaten. Kanske kan det bli strid om Minnesota, som republikanerna nyligen verkade ha gett upp. Det är i så fall dåliga nyheter för Barack Obama.

Minnesota tillhör inte de delstater där det görs många opinionsundersökningar. Den senaste veckan har det dock kommit två stycken, en från Star Tribune och en från SurveyUSA. Star Tribune visar på jämnt lopp (45-45) och Survey USA ger Obama en ledning på två procent (49-47), vilket ligger inom felmarginalen. Den närmast föregående undersökningen jag känner till gjordes på uppdrag CNN den 1 september (innan republikanska konventet) och gav Obama en ledning på 14% (51-37). Den siffran stämmer rätt bra med tidigare undersökningar.

Det är naturligtvis så att enstaka opinionsundersökningar har begränsat värde, men det verkar rimligt att anta att det skett en betydande McCain-uppgång i Minnesota. Denna uppgång kan möjligen vara större än McCains uppgång nationellt. Vad kan det bero på?

Jag tror att Palin-effekten spelar viss roll, även om Star Tribunes undersökning tydde på en högst begränsad sådan effekt. McCains val av Sarah Palin som vicepresidentkandidat borde i hög grad kunna tilltala väljare i relativt lantliga delstater i mellanvästern. Det kan också spela in att republikanerna lade sitt konvent i St. Paul, vilket gav partiet extra mycket uppmärksamhet lokalt. Jag vet inte om det finns några belägg för det, men en ”convention bounce” borde kunna vara extra stark lokalt.

Kommer McCains uppgång i delstaten att hålla i sig? Min gissning är att en del av uppgången är bestående, men att läget inte är lika jämnt på valdagen i november som det är nu. Minnesota är alltjämt en delstat där demokraterna är starkare än de är nationellt och om McCain vinner där, då vinner han nog presidentvalet ganska klart. (Man ska i och för sig komma ihåg att Minnesota är en delstat där väljarna ibland agerar på ett svårförutsägbart sätt, som när de gav guvernörsposten till wrestlern och b-filmsskådisen Jesse Ventura.)

Vad det här innebär är dock att Obamas kampanj måste börja planera att spela försvarsspel i ännu en delstat. Obama behöver nu praktiskt taget alla de delstater John Kerry vann (252 elektorsröster) för att ha en realistisk väg till seger. McCains uppgång i opinionen har lämnat färre vägar öppna för Obama och ju mindre han behöver spela försvarsspel i Kerry-stater, desto bättre.

Är då Minnesota en ”swing state”? Nja, delstaten kan nog räkna med förnyat intresse från båda kandidaterna, men delstatens traditionella politiska inriktning gör den svårvunnen för McCain. Han bör nog hellre satsa offensivt i Pennsylvania och Michigan, två stora Kerry-stater han borde kunna vinna. Jag tror som sagt inte att McCain vinner Minnesota om han inte vinner det nationella valet med relativt bred marginal och årets val blir nog en nagelbitare, inte ett jordskred.

Valrörelsen börjar på allvar!

2008-09-13T02:43:00.004+02:00

Konventen är nu historia och valrörelsen har börjat på allvar. Detta märks bland annat av att tonläget höjts och flera vanligtvis balanserade observatörer nu är ohejdat partiska. Det blir allt svårare att skilja kampanjmakares "talking points" från fakta och en enda opinionsundersökning kan ofta få stora rubriker, även när andra undersökningar visar på en långt mindre entydig trend.
Mina pauser från denna blogg har blivit olyckligt långa, men nu ämnar jag återvända och hoppas kunna skriva förhoppningsvis vettiga inlägg på på nära daglig basis, fram till valdagen och därefter.
Jag har inte mycket annat än goda saker att säga om svenska USA-bloggare som Mathias Sundin och Johan Ingerö, men jag hoppas kunna tillföra ett ytterligare perspektiv. Mitt perspektiv är att jag är en desillusionerad republikan och halvhjärtad Barack Obama-supporter som inte känner sig hemma i något av partierna. Jag är nästan lika kritisk mot demokraternas beroende av amerikanska lärarfacket som mot republikanernas beroende av kristna högern, även om dessa saker knappast kan jämföras. I handelsfrågan tycker jag demokraterna är rent pinsamma, även om Barack Obama verkar förstå (han nämnde faktiskt "anti-trade sentiments" jämte vapen och gud i sin ökända utläggning om bittra småstadsbor.)
Jag kan dock leva med (har jag något val?) både John McCain och Barack Obama som USA:s president.
Förvänta er ett allt mer ökat tonläge framöver. Förhoppningsvis ska jag emellanåt kunna vara en nyanserad röst

Vad valrörelsen handlar om

2008-07-06T00:30:00.004+02:00

Det är lätt att tro att höstens presidentval handlar om att välja mellan Barack Obama och John McCain. Det är inte sant. Höstens val är en folkomröstning om Barack Obama. John McCain är bara relevant på så sätt att han inte är Barack Obama. Han kan detta år inte vinna på egna meriter, bara genom att inte vara Barack Obama.

Strax tillbaka

2008-07-05T03:17:00.003+02:00

Det har varit låg aktivitet på denna blogg på sistone, vilket helt enkelt beror på att jag varit på semester och saknat tillgång till Internet (det är svårt att tro, men det fungerar faktiskt mestadels ganska bra).
Det händer sinnessjukt mycket saker i valrörelsen, men jag kan i bästa fall bara skriva om någon händelse då och då. Mathias Sundin uppmärksammar mycket jag ignorerar här.
Bland mina kommande projekt finns artiklar om Barack Obama och frihandeln och ett subjektivt porträtt av Almedalsbesökaren Karl Rove.
Mer kommer!
Tobias.

Bara i Texas, bara i Texas...

2008-06-17T21:01:00.008+02:00

Wow. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om detta, men någonstans känner jag mig inte helt säker på att Johnny Cash (en "big bad John" som aldrig nedlät sig till partipolitik) skulle bli smickrad av imitationen i denna kampanjfilm från senator John Cornyn (republikan).

Vilka yrkesgrupper ger pengar till vilka partier?

2008-06-17T17:35:00.007+02:00

-Min frisör röstar på demokraterna.

När man ger bidrag till en politisk kandidat ska man ange vad man arbetar med (en skyldighet som alla nog inte tar så allvarligt på, som vi ska se). Mother Jones (en vänsterinriktad tidning som en gång var kloka nog att ge Michael Moore sparken) har sammanställt en lista hur bidragen till olika partier fördelats yrkesvis mellan partierna under den gångna primärvalssäsongen.
Man kan här se att lastbilschaufförer, poliser, fiske- och jaktguider, hyresvärdar, byggnadsarbetare, bönder, soldater, slaktare, bagare, pensionärer, arbetare och arbetslösa finns bland de grupper som tenderar att ge mest pengar till republikaner. Även raketforskare, katolska präster, predikanter och kirurger föredrar republikanerna.
Bland de grupper som föredrar demokraterna finns föga förvånande journalister och musiker, liksom kockar, verkställande direktörer, jurister, hundfrisörer, de flesta läkargrupper, NO-, bild- och matematiklärare (dock inte engelsklärare), professorer, statistiker och matematiker. Även de som angett mamma eller pappa som yrke föredrar demokraterna. En genomliberal grupp är hundtränare, som tydligen inte gett en cent till republikanska kandidater.
Personer som påstår sig arbeta som sexslavar, tjänare, trollkarlar (wizard) och pizzabud har gett alla sina bidrag till den libertarianske republikanen Ron Paul.
Se mer här.

I vetenskaplighetens namn ska sägas att man inte kan säga så mycket utifrån dessa uppgifter, då de flesta av dessa yrkestitlar bara angetts av ett fåtal personer som donerat pengar. Det finns dock en hel del humor i materialet och om det säger något av intresse, då är det att demokraterna i hög grad föredras av personer med akademiska yrken, men det är på inget sätt en överraskning.

Mike Huckabee som tv-kommentator

2008-06-13T23:51:00.007+02:00

En av presidentvalskampanjens stora överraskningar var den republikanske förre Arkansas-guvernören Mike Huckabee, som med en rejäl portion humor, vältalighet, kristen konservatism, medmänsklighet och allmän trevlighet blev en av primärvalssäsongens starkaste republikanska kandidater. Många av oss trodde att han skulle gå vidare till en mediakarriär och nu har han nu värvats som kommentator hos FOX News.
Jag tycker att hans politiska program hade väsentliga svagheter på många plan, men jag kan inte låta bli att se fram emot vad han har att säga i en annan typ av program.

Tim Russert RIP

2008-06-13T23:34:00.007+02:00

För en politisk junkie känns det här helt overkligt, men Tim Russert har avlidit i en hjärtinfarkt, 58 år gammal.
Tim Russert var sedan många år programledare för "Meet the Press" på NBC, ett program på söndagmorgnarna där alla betydande politiker fick svara på obekväma frågor. Han var också moderator för flera debatter mellan presidentkandidater.
Russerts frågeställningar kunde givetvis ibland ifrågasättas, men han var utan tvekan en av vår tids viktigaste och vassaste politiska journalister.
Just nu tänker jag mest på Tim Russerts ännu levande pappa i Buffalo, New York som han så ofta nämnde i sina program, liksom på hans övriga familj.

Bobby Jindal - exorcist och helbrägdagörare?

2008-06-12T19:23:00.012+02:00

Jag har tidigare skrivit om Louisianas blott 36-årige guvernör Bobby Jindal, som med en osannolikt omfattande meritförteckning och karisma helt klart är en av de stigande stjärnorna inom det republikanska partiet. Han har på senare tid skapat sig en allt mer nationell profil och ofta förekommit i spekulationerna om vem som kommer att bli John McCains vicepresidentkandidat. Jag har aldrig riktigt trott på honom, då han är för ung (bara något äldre än den minimiålder konstitutionen föreskriver). Genom sin ungdom framhäver hans McCains egen ålder och McCains ålder är något hans strateger säkert oroar sig för. Dessutom har Jindal ett viktigt jobb just nu, om än ett jobb med stora risker. Få kan lämna ett engagemang i Louisianas politik utan rejält med smuts på fingrarna.

Jindal har nu - kanske för första gången - fått en våg av potentiellt skadlig publicitet. Detta p g a en artikel han skrev för 14 år sedan i en katolsk tidskrift med högerprofil, New Oxford Review (Jindal själv är en starkt konservativ katolik som i unga år konverterade från hinduismen, hans föräldrars religion). Artikeln är alldeles för besynnerlig för att jag ska låta bli att skriva om den, trots att den har åratal på nacken och rör en för de flesta svenskar okänd politiker.

I artikeln beskriver han hur han hur han deltog eller i åtminstone närvarade vid en exorcism och kände av den demon som lämnade den "besatta" kvinnan. Kvinnan i fråga, som var en studiekamrat Jindal kallar Susan, beskrivs som en nära vän (han betonar att de naturligtvis inte hade någon som helst fysisk kontakt). På grund av vad Jindal beskriver som kamrattryck (de hade verkat stå varandra lite för nära) hade de inte umgåtts på ett tag, men när de åter träffades var det uppenbart att någon var fel. Jindal fick veta att hon hade fått diagnosen hudcancer. Hon började efter detta bete sig allt mer märkligt, men beskrev i ett ögonblick av ögonblick av öppenhet sina mardrömmar och den lukt av svavel hon kände i studenthemmet. Hänvisningen till svavel fick Jindal att förstå att Djävulen hade med det hela att göra, en insikt som förstärkte då hon reagerade aggressivt på böner och korstecken.

Något måste göras. Ett bönemöte organiserades av en kristen universitetsförening. Susan gick med på att delta på mötet. Under mötet reagerade Susan med motstånd och gutturala ljud när hennes kamrater försökte lägga sina händer på henne. Hon försökte fly. Susans syster och en kvinna Jindal kallar Louise fick fatt i Susan och började be högljutt och kräva att Satan skulle lämna henne. Susan lugnade ner sig. Efter en lång period, då deltagare i bönemötet försökt få hjälp en "rivaliserande" kristen studentgrupp, började den verkliga exorcismen.

Under hela denna tid var Jindal själv som handlingsförlamad. Han försökte be, men drabbades då bara av bröstsmärtor och kände sig attackerad av ett främmande väsen. Han drabbades av starka tvivel.

Susans syster tog fram en bibel och bad den ständigt fasthållna Susan att läsa några verser. Hennes försök med högläsning slutade alltid med svordomar och obsceniteter, men de fortsatte hålla fast henne och hålla bibeln mot hennes ansikte. Till slut vände det och Susan utbrast att Jesus är herre. Hon frågade sedan om något hade hänt och mindes ingenting av det som hänt under den flera timmar långa tid om gått sedan bönemötet.

För Jindal var det här en omvälvande upplevelse som förändrade hans liv. Han hade inte längre några tvivel i sin tro.

Det visade sig också att Susans cancer på något sätt försvunnit efter exorcismen.

Hela artikel finns att köpa här.

Det här kan nog verka lite magstarkt för många av de väljare McCain vill rekrytera.

Fotnot: Bara en vigd präst får enligt katolska kyrkan utföra en exorcism. Det Jindal deltog i är strikt förbjudet för katolska lekmän, men kan utföras av lekmän i vissa andra samfund.

Spelar Obamas hudfärg någon roll?

2008-06-11T00:04:00.006+02:00

Chris Cilizza på The Fix tar sig an den oundvikliga frågan om vilken roll Obamas hudfärg kan få för valutgången. Detta är nästan omöjligt att förutse. Å ena sidan kan man vara ganska säker på att det finns människor som inte kan tänka sig att rösta på en på en man som är till hälften afrikanamerikan. Å andra sidan kan det uppvägas av till exempel en ökad tillströmning av afrikanamerikaner till valurnorna.

Opinionsmätningar, annars är en politisk analytikers bäste vän, har ibland visat sig missvisande när en afrikanamerikansk kandidat stått mot en vit kandidat. Detta brukar kallas "the Bradley effect". I guvernörsvalet i Kalifornien 1982 fick demokraternas kandidat, afrikanamerikanen Tom Bradley, en lägre andel av rösterna än vad opinionsmätningarna indikerat och förlorade. Liknande ting har också skett i andra val. Teorin är att vissa vita väljare beter sig på ett annat sätt när opinionsundersökningsinstitut frågar än när de står i vallokalen. Detta antingen för att de känner sig besvärade av sin ovilja att rösta på en svart kandidat och därför ljuger när en okänd person frågar eller för att de inte var helt säkra när de svarade och när det verkligen gäller väljer den kandidat som mest liknar dem själva. Fenomenet är dock inte oomstritt och kan kanske förklaras med felaktiga urvalsmetoder i opinionsmätningar (se de sista styckena här. På senare år har också opinionsmätningar visat sig bättre på att hyfsat korrekt förutse valresultaten i dylika val.

Opinionsundersökningar kan dock ge vissa svar på hur folk anser att hudfärgen påverkar en kandidats chanser. I en Gallup-undersökning säger 88% av de vita respondenterna och 68% av de svarta att frågan om hudfärg inte påverkar om de röstar på Obama eller inte (men på sådana frågor är det svårt att förvänta sig ärliga svar). I en följdfråga svarade dock ungefär hälften i båda grupperna att det kunde påverka hans förmåga att vinna röster. Här var de vita respondenterna något mer benägna att tro att det skulle gynna honom, men skillnaden i procent var liten. Något fler i båda grupperna svarade att det skulle missgynna honom snarare än gynna honom, men skillnaden var inte anmärkningsvärt stor.

Frågan i inläggets rubrik kvarstår egentligen obesvarad och lär säkert diskuteras i åratal efter att årets valresultat är klart, oavsett hur det går. Att Obama lyckats ta sig så här långt, efter en lång, tuff kampanj där frågor om hudfärg och etnicitet ofta varit i förgrunden, kan i sig anses som ett tydligt tecken att USA är redo för en afrikanamerikansk president. Han kanske vinner, han kanske förlorar, men man kan åtminstone hoppas och tro att resultatet inte avgörs den hudfärg han råkade födas med.

Strickland vill inte bli vicepresident

2008-06-10T22:22:00.006+02:00

Jag var tidigare idag på väg att skriva ett inlägg där jag utpekade Ohios guvernör Ted Strickland som Barack Obamas bästa val som vicepresidentkandidat. Detta motiverat av att han är populär guvernör i en delstat som Obama behöver vara för att vinna (ok, han kan vinna utan Ohio, men det blir svårt) och där Obama hade svårt att locka demokratiska primärvalsväljare. Strickland har också fördelar av att ha varit en framträdande Hillary Clinton-supporter att tidigare pastor, vilket inte är så dumt för en kandidat i ett parti som ofta haft svårt att nå framgångar bland de mer kyrkligt aktiva väljarna.
Nu säger Strickland att han inte är intresserad. Detta är i och för sig vad en potentiell vicepresidentkandidat förväntas säga, men Strickland uttrycker sig så definitivt att det är svårt att tro att han inte menar det.
"Absolutely not. If drafted I will not run, nominated I will not accept and if elected I will not serve" sade Strickland på NPR:s All Things Considered, enligt Political Radar.

Nu återstår bl a Jim Webb, Wesley Clark, Joe Biden och Bill Richardson bland de mer framträdande potentiella kandidaterna. Liksom förstås Hillary. Spekulationerna kan och lär fortsätta.

UPPDATERING: Fast Stricklands besked var tydligen ingen nyhet.

Vilken roll spelar Irak-kriget i höstens presidentval?

2008-06-10T15:15:00.006+02:00

En sak som ofta påpekats i de otaliga analyser som gjorts av varför Barack Obama vann demokraternas nominering, är att Barack Obama redan från början motsatte sig Irak-kriget. Det gjorde inte Hillary Clinton, som också vägrade att be om ursäkt för sitt tidigare ställningstagande och inte på ett tillfredsställande sätt kunde förklara hur hon resonerat. Hon saknade därmed trovärdighet hos de många demokratiska kärnväljare för vilka kriget är den allt överskuggande politiska frågan, väljare som därmed kunde vinnas av Obama. Krigsmotståndarna kunde också känna att de hade opinionen och tiden på sin sida, då ett allt mer utbrett motstånd mot kriget bidrog kraftigt till demokraternas framgångar i mellanårsvalet 2006. Hur viktig blir Irak-frågan i höstens presidentval?

En majoritet av den amerikanska befolkningen tycker att kriget var ett misstag (siffrorna har varit så pass konstanta under lång tid att detta majoritetsförhållande nog inte ändras innan valet), vilket ger honom en viss fördel gentemot McCain, som hela tiden stött kriget och i hög grad har kandiderat som rätt man att fortsätta kriget, inte att avsluta det.

Å andra sidan tycks kriget ha hamnat lite i skymundan i nyhetsrapporteringen på sistone och det finns tecken på att Irak-frågan håller på att tappa i betydelse. Ännu viktigare är att mycket tyder på att situationen i Irak faktiskt håller på att långsiktigt förbättras efter förra årets truppförstärkning ("the surge"), som ju hela tiden haft starkt stöd av McCain. I maj månad var de amerikanska förlusterna de lägsta på flera år och det sekteristiska våldet tycks minska, medan den hårt ansatta al-Maliki-regeringen tycks mer handlingskraftig än tidigare.

Om dessa trender fortsätter, kommer de då att gynna McCain? Förmodligen. Han kan hävda att han hade rätt om förhållandena på marken och att en fortsatt stark truppnärvaro behövs för att hindra terrorismen att spridas över landets gränser. Oberoende väljare som är emot kriget, skulle kunna ställa upp bakom McCain, som med sin erfarenhet skulle kunna ses som rätt man att ge de amerikanska trupperna det skydd de behöver och leda dem mot seger (hur nu en seger i ett sådant krig exakt ser ut). En mätning från Rasmussen Reports visar att nästan hälften av de tillfrågade tror på seger i Irak med McCain som president, medan få tror på Obamas förmåga att bidra till en seger Det är goda nyheter för McCain, men lite längre ner framgår det att samma mätning visar också att en majoritet tycker att ett trupptillbakadragande inom fyra år är viktigare än en seger.

Barack Obama kan å sin sida hävda hävda att de bättre nyheterna ger starkare skäl att snabbt dra tillbaka trupperna. Detta budskap kanske går att sälja in till åtskilliga väljare, sådana som redan ser kriget som hopplöst, oavsett vilka de senaste förlustsiffrorna varit. Jag tror dock att en McCain som säger"det går ju bra, varför dra sig ur?" kan ha ett mer säljande budskap.

Obama kan dock få lite hjälp av en förbättrad Irak-situation på ett annat sätt. Goda nyheter är som bekant inga nyheter och ett minskat fokus på Irak i nyhetssändningar och debatt gör andra, mer närliggande frågor mer viktiga. En utbredd upplevelse av att ekonomin går betydligt sämre (även om det på ett makroekonomiskt plan kanske inte är så illa), ger nya öppningar åt demokraterna, som just nu tycks ha större väljarförtroende i ekonomiska frågor. Det var också ekonomin som en gång förde en annan ung, relativt okänd och karismatisk demokrat till Vita huset: Bill Clinton.

Det är förstås inte alldeles omöjligt att situationen på marken hinner försämras igen innan valet i november, vilket i så fall nog är entydigt negativt för McCain.

I dagsläget har båda kandidaterna ett intresse att hålla upp intresset för Irak. I Barack Obamas fall för att starka känslor om kriget hjälper till att mobilisera de aktivister han behöver i valrörelsen och att opinionsundersökningar visar på fortsatt starkt folkligt motstånd. I McCains fall för att goda nyheter från Irak ger honom ökad trovärdighet, då han länge propagerat för den nuvarande strategin. Frågor om krig och fred framhäver också hans bakgrund och är något han djupt intresserar sig för.

Jag tror dock att den viktigaste frågan i höst blir ekonomin, ett annat område där Obama och McCain har olika sätt att se på verkligheten.

Hur elektorskollegiet missgynnar McCain

2008-06-09T14:07:00.007+02:00

Marc Ambinder oroar sig för konsekvenserna om Obama vinner stort i antalet röster, men förlorar i räkningen av elektorsröster, som Al Gore gjorde år 2000. Detta är förstås en högst reell möjlighet, då republikanerna har en viss fördel i systemet med elektorsröster. De vinner vanligtvis de flesta av de små, lantliga delstaterna, där varje röst väger tyngre än i stora demokratiska fästen som New York och Kalifornien (i Wyoming motsvarar varje elektorsröst 176000 invånare, medan siffran för Kalifornien är 666000) .
Det visar sig dock att det just nu finns vissa nackdelar för republikanerna i elektorskollegiets utformning. Nate på sajten FiveThirtyEight konstaterar att den republikanske presidentkandidaten i år, alltså McCain, missgynnas av elektorsrösternas nuvarande spridning. Antalet elektorsröster för varje delstat har bestämts av var folk bodde när folkräkningen år 2000 skedde, inte var de bor nu. Folkomflyttningarna tycks främst ske från traditionellt demokratiska delstater, till republikanska delstater. Utifrån data från 2007 räknar Nate ut att att Texas bör ha tre ytterligare elektorsröster och Arizona, Florida, Utah, Nevada, South Carolina och Georgia en var. Iowa, Louisiana, Massachusetts, Michigan, New Jersey, New York och Pennsylvania bör förlora en elektorsröst var, medan Ohio bör fråntas två.
Detta innebär att John McCain skulle kunna räkna med netto en handfull elektorsröster till, om fördelningen var baserad på 2007 års befolkningssiffror och inte siffror från år 2000. I ett jämnt val kan det spela stor roll.
Efter folkräkningen 2010 kommer antalet kongressdistrikt i varje delstat att ändras efter folkräkningens resultat, vilket gör att kommande republikanska presidentkandidater (och McCain år 2012, om han vinner valet och ställer upp till omval) troligen kommer att ha ett något bättre utgångsläge än McCain haft i år.

Svenska bloggare tror på McCain

2008-06-09T13:29:00.003+02:00

Johan Ingerös utmaning till svenska bloggare att förutse presidentvalets resultat, delstat för delstat, har hittills resulterat i tio prognoser, inklusive Johans egen (min prognos finns här).
Det är en stor spridning på resultaten, men en hastig genomräkning visar att genomsnittet för de hittills inkomna tipsen är 270.3 elektorsröster för McCain och 267.7 för Obama. En knapp seger för McCain, med andra ord.

Får folk faktiskt betalt för det här?

2008-06-09T01:37:00.005+02:00

FOX News försöker jämföra Obamas segertal i tisdags med ett tal av NY-guvernören Mario Cuomo på partikonventet år 1984: Hallå, var är likheterna?
Finns det människor som uppbär lön för att göra urusla inslag som detta?

McCain/Pawlenty?

2008-06-09T00:00:00.003+02:00

Jag har flera gånger fört fram det nästan okända namnet Rob Portman när McCains eventuella vicepresidentkandidater diskuterats. Medan Portman fortfarande ter sig som ett bra val, börjar jag allt mer luta åt att Minnesotas guvernör Tim Pawlenty blir hans val. Pawlenty var tidigt en McCain-anhängare, är guvernör i en "swing state" (där republikanerna också håller sitt konvent i år) och är ung nog (47) att kunna räknas som en stigande stjärna i partiet och vara en lämplig presidentkandidat 2016. Samtidigt är han gammal nog att ha varit guvernör i en stor delstat i fem år.
McCain/Pawlenty? Det låter inte lika snärtigt som Dole/Kemp eller Clinton/Gore, men det vore kanske det bästa val McCain kan göra. En erfaren guvernör som kan ta över presidentposten direkt och är precis lagom ung för att ge kontrast åt den 72-årige McCain. Dessutom är Pawlenty evangelikal, vilket hjälper McCain bland en republikansk kärntrupp han haft vissa problem med.

Senatsval att hålla koll på (del två)

2008-06-08T18:46:00.003+02:00

Jag har inget annat för mig, så jag kan försöka sammanfatta ytterligare ett senatsval.

Colorado
Den sittande republikanske senatorn Wayne Allard är blott 64 år, vilket är en låg ålder i USA:s senat, men han lovade i valrörelsen 1996 att bara sitta två mandatperioder, ett löfte han kommer att hålla. Detta innebär att han går i pension efter årets val.
Republikanerna har rekryterat tidigare representanthusledamoten Bob Schaffer som sin kandidat i senatsvalet. medan demokraterna valt den sittande representanthusledamoten Mark Udall som sin kandidat (han är f ö son till Mo Udall, kongressman från Arizona och en av Jimmy Carters konkurrenter om nomineringen som demokraternas presidentkandidat 1976).
Då de politiska vindarna på senare år gynnat demokraterna i den tidigare republikanska delstaten Colorado (där demokraterna också kommer att hålla sitt nationella konvent om några månader), ser demokraterna detta val som ett gott tillfälle att utöka sin majoritet i senaten med en plats till.
Den Ohio-födde republikanen Bob Schaffer har haft vissa motgångar i sin kampanj, då hans försök att framhäva sina rötter i Colorado gick totalt fel. Hans reklamfilm med budskapet "Colorado is my life" visade sig innehålla bilder från Alaska. Detta är egentligen en rent löjlig kontrovers, men den är allvarlig eftersom det finns en utbredd uppfattning att Schaffer inte är en "riktig" Colorado-bo.
Den enda någorlunda aktuella opinionsundersökning jag sett visar på en ledning för Udall med 6%, men det är nästan omöjligt att dra några slutsatser utifrån en enda opinionsundersökning.
Mark Udall startade sin bana som kongresspolitiker 1998 med en mycket knapp seger i sitt vanligtvis pålitligt demokratiska distrikt och tycks att döma av det lilla jag sett vara en sämre kampanjpolitiker än Schaffer.
Prognos: Det kan gå hur som helst, men jag tror att Bob Schaffer kommer att kunna kalla sig senator nästa år.

Senatsval att hålla koll på (del ett)

2008-06-08T15:29:00.007+02:00

Den svenska mediarapporteringen om amerikansk politik fokuserar helt naturligt på presidentvalet. Kongressvalen hamnar i skymundan, men är nog så viktiga och förtjänar uppmärksamhet. Majoritetsförhållandena i kongressen kommer att kraftigt påverka den blivande presidentens handlingsutrymme och möjlighet att genomdriva sin politik. Idag har demokraterna minsta möjliga majoritet med 51 platser, varav två är formellt oberoende senatorer som röstar med demokraterna (däribland Al Gores vicepresidentkandidat Joe Lieberman, numera en av John McCains mest framträdande anhängare och en trolig talare vid republikanernas konvent i Minneapolis senare i sommar).
35 av 100 senatsplatser ska i höst upp till omval (av dessa är två fyllnadsval). 23 av dem innehas idag av republikaner och 12 av demokrater. Detta ojämna styrkeförhållande beror på att dessa platser senast var uppe till omval 2002, då republikanerna (i hög grad som en följd av 11 september) gjorde ett väldigt bra val. Detta är nu problematiskt för republikanerna, då de har fler platser att försvara under ett år då de politiska vindarna är ogynnsamma för dem. Att alla senatorer som nu väljer att gå i pension också är republikaner, förbättrar inte situationen för partiet.
De flesta sittande senatorer som ställer upp till omval kommer helt säkert att bli omvalda, men enligt min bedömning är i dagsläget så många som 12 av höstens 35 senatsval intressanta. I dessa val tyder antingen det mesta på att senatsplatserna byter parti eller så är de så pass jämna att det är svårt att komma med definitiva förutsägelser om vem som vinner. I detta inlägg ska jag försöka att hyfsat kortfattat presentera läget i fyra av de mest intressanta senatsvalen (jag räknar med att kunna presentera fler intressanta senatsval senare).

Louisiana
Republikanerna har stora förhoppningar om att kunna avsätta delstatens sittande demokratiske senator Mary Landrieu, som aldrig har vunnit ett val med klar majoritet. Utmanaren John Kennedy var fram till förra året demokrat och var faktiskt demokratisk kandidat förra gången Louisiana höll senatsval, år 2004 (han kom på tredje plats och republikanen David Vitter vann). Rykten säger att det var Karl Rove som övertygade Kennedy att byta parti och ställa upp mot Landrieu.
Landrieu har dock visat sig vara en duglig, mittenorienterad senator, som efter Katrina lyckats få stora summor federala pengar till sin redan kraftigt subventionerade delstat. En opinionsundersökning visar att 70% av Louisiana-borna har en positiv inställning till henne, vilket gör att hon nog får anses ha överläge i valrörelsen. Å andra sidan är det här republikanernas enda riktigt bra chans att vinna en demokratisk senatsplats i år, så de kommer helt säkert att göra allt de kan för att Kennedy ska vinna.
Prognos: Jag tror att Landrieu blir omvald.

Virginia
Mark Warner var ett namn som för ett par år sedan ofta nämndes när man talade om presidentvalet 2008. Som framgångsrik guvernör i republikanska Virginia var han då en av demokraternas klarast lysande stjärnor. Han valde dock att inte ställa upp i presidentvalet, utan riktade istället in sig på årets senatsval, då republikanen John Warner (som inte är släkt med Mark) nu valt att gå i pension efter att ha representerat Virginia i senaten i nästan 30 år. Warners motståndare i detta val är en annan tidigare guvernör, den starkt konservative Jim Gilmore (som under några månader förra året påstod sig vara presidentkandidat, men vad jag kunde se inte bedrev någon valrörelse). Gilmore anses ha varit en mindre framgångsrik guvernör än efterträdaren Mark Warner, trots att Warner höjde skatterna med mer än en miljard dollar.
Hur illa ute Jim Gilmore är visas kanske mest tydligt av den avgående senatorn John Warners vägran att ge sitt stöd till honom.
Prognos: Mark Warner vinner, förutsatt att ingenting rejält oväntat och omskakande händer.

Minnesota
Komikern Al Franken utmanar sittande republikanen Norm Coleman, som vann en knapp seger i ett omtumlande senatsval 2002 (den sittande senatorn, demokraten Paul Wellstone, omkom i en flygolycka bara en vecka innan valet och demokraterna rekryterade i panik tidigare vicepresidenten och presidentkandidaten Walter Mondale, som förlorade och nu tillhör den lilla skara politiker som förlorat val i alla 50 delstater).
Al Franken har visat sig duktig på att samla in pengar och har visat sig vara en skicklig kampanjpolitiker, men hans kandidatur har haft motvind på sistone, då avslöjanden om skatteproblem och mindre lyckade skämt gett honom dålig publicitet.
Minnesota är dock en delstat som vanligtvis är vänlig mot demokrater (delstaten har inte gett sina elektorsröster i ett presidentval till en republikan sedan Richard Nixon ställde upp till omval), vilket är positivt för Franken. Å andra sidan är Norm Coleman en skicklig kampanjpolitiker och har den stora fördelen att redan inneha senatsplatsen.
Prognos: Jag tror att Coleman sitter kvar.

New Mexico
Den 76-årige republikanen Pete Dominici, som varit senator sedan Richard Nixon var president, ställer inte upp till omval, då han på sistone plågats av en neurologisk sjukdom.
Republikanerna har efter en utdragen och uppslitande primärvalsstrid valt representanthusledamoten Steve Pearce som sin kandidat. Han besegrade sin kollega i representanthuset, Heather Wilson. Demokraterna samlades tidigt kring New Mexicos tredje ledamot i representanthuset, Tom Udall, medlem av den mäktiga Udall-familjen (som också innefattar Oregons republikanske senator Gordon Smith, som ställer upp till omval i år och som jag ska skriva mer om senare, och demokraternas senatskandidat i Colorado, Mark Udall).
Tom Udall har mer pengar än Pearce och ligger bra till i opinionsmätningar.
Prognos: Det här kommer att bli jämnt, men Udall kommer nog att kunna hålla ett segertal i november.

Presidentvalet - så går det!

2008-06-07T20:57:00.005+02:00

Johan Ingerö har utmanat några av sin bloggkollegor att förutspå resultatet i höstens presidentval, delstat för delstat. Jag älskar sådana gissningslekar och tar detta tillfälle att återuppliva min blogg.
Trots allt tal om att ändra den politiska kartan, tror jag Barack Obama kommer att ha begränsad framgång i sin kamp för att vinna traditionellt republikanska delstater. Han kommer enligt min förutsägelse bara att vinna tryggt demokratiska delstater och "swing states". I den gamla södern kommer Obama inte att vinna en enda elektorsröst (men det kan bli jämnt i Virginia). I huvudsak kommer kartan alltså att se ut som den gjorde 2000 och 2004. De förändringar som sker kommer dock att räcka för att ge Obama en knapp seger.
Så här ser min prognos ut (demokraterna är på denna karta röda och republikanerna blå, vilket strider mot det nu mer vanliga sättet att rita dylika kartor):

Följande delstater som John Kerry vann 2004 förblir demokratiska:
California
Connecticut
Delaware
Hawaii
Illinois
Maine
Maryland
Massachusetts
Minnesota
New Jersey
New York
Oregon
Pennsylvania
Rhode Island
Vermont
Washington
Wisconsin
+ Washington D.C.

Följande delstater som George W Bush vann 2004 förblir republikanska:
Alabama
Alaska
Arizona
Arkansas
Florida
Georgia
Idaho
Indiana
Kansas
Kentucky
Louisiana
Mississippi
Missouri
Montana
Nevada
North Carolina
North Dakota
Oklahoma
South Carolina
South Dakota
Tennessee
Texas
Utah
Virginia
West Virginia
Wyoming

Följande delstater som gick till Bush 2004 går denna gång till Obama:
Colorado
Iowa
New Mexico
Ohio

Följande delstater som gick till Kerry 2004 går nu till McCain:
Michigan
New Hampshire

Följande delstater splittrar sina elektorsröster:
Nebraska: McCain 4, Obama 1

Slutresultatet blir alltså:
Obama 273
McCain 265

Bob Kerrey grusar demokraters förhoppningar

2007-10-25T00:39:00.000+02:00

Jag skrev tidigare om de många republikanska avhoppen från senaten. Där hade jag ett stycke om Nebraska, där den demokratiske förre guvernören och senatorn Bob Kerrey troddes vara den som hade bäst chans att ta över den senatsplats den avgående republikanen Chuck Hagel innehavt sedan 1997. Kerrey meddelar nu att han inte ställer upp, efter månader av vaga besked. Detta gör att platsen sannolikt kommer att vinnas av av förre guvernören och jordbruksministern Mike Johanns, republikan. Demokraterna hoppas nu på Omahas borgmästare Mike Fahey, men han är inte samma tungviktare som Kerrey.

Demokratiska aktivister har på senare tid kaxigt och segervisst spekulerat om att de 2008 ska kunna utöka partiets majoritet i senaten från 51 till 60 platser, vilket skulle ge dem möjlighet att förhindra republikansk "filibustring", vilket inte är en oviktig sak. Kerreys besked är det hittills hårdaste slaget mot denna förhoppning, men inte det enda. De embryoniska valrörelserna i bl a New Mexico, Maine och North Carolina, där åtminstone de mest entusiastiska demokraterna hoppats på att överta republikanska mandat, har inte riktigt utvecklat sig som demokraterna hoppats.

Allt talar fortfarande för att demokraterna kommer att utöka sin senatsmajoritet med några platser 2008. Det är dock ett år kvar till valen, vilket är en evighet i politiken.

Politik - en skönhetstävling?

2007-10-23T16:33:00.000+02:00

I USA Today refereras i dag en undersökning från Princeton University, där man studerat sambandet mellan kandidaters utseende och hur det går för dem i val. Inför 2006 års mellanårsval fick en grupp på 300 personer fick se foton på för dem okända kandidater i val till kongressen och till guvernörsposter. Bilderna visades i par, så huvudmotståndarna ställdes mot varandra. Efter visningen fick försökspersonerna säga vilken av de båda kandidaterna de instinktivt tyckte verkade mest kompetent.

För att resultaten inte skulle snedvridas av andra faktorer använde man sig bara av val där de båda huvudkandidaterna hade samma kön och hudfärg. Detta gjorde att man bara kunde använda sig av vita män, då det fanns alldeles för få val där båda kandidaterna var kvinnor eller färgade (eller både och). Resultat där försökspersonen kände igen en kandidat räknades inte med.

Efter valet jämförde man försökspersonernas första intryck av kandidaterna med de faktiska valresultaten. Det visade sig att försökspersonerna hade valt rätt vinnare i ca 72% av senatsvalen och 68% av guvernörsvalen. Den huvudkandidat som vid ett första intryck utstrålar mest kompetens, har alltså störst chans att vinna val.

Man kan förstås fråga sig vad detta betyder. Är väljare så oengagerade i sakfrågor att de låter utseende styra ens val? Kanske är det åldersfrågor som spelar in? De flesta val vinns av den person som redan innehar den post som är uppe till val och han (det är ju oftast en han) är i allmänhet äldre än utmanaren och uppfattas kanske därför som mer erfaren och kompetent. Den som har några idéer får gärna höra av sig.

Bobby Jindal - en framtida president?

2007-10-22T19:53:00.000+02:00

Jag skrev tidigare om guvernörsvalet i Louisiana, där jag spådde republikanen Bobby Jindal som vinnare. Valet hölls i lördags och Jindal fick 53.9% av rösterna, vilket innebär att det inte behövs någon andra valomgång. Jindals främste konkurrent bland de 11 (!) övriga kandidaterna, demokraten Walter Boasso, fick 17.4%.

Den blott 36-årige Jindal har redan en anmärkningsvärd meritförteckning, då han bland mycket annat varit kongressledamot och chef för Louisianas delstatliga hälsovård. Han blir nu USA:s yngste guvernör och den förste amerikanske guvernören med rötter i Indien. Hans föräldrar var nyanlända immigranter när han föddes. I en delstat där Ku Klux Klan-ledaren David Duke år 1991 fick 39% av rösterna i guvernörsvalet, är en sådan bakgrund än mer anmärkningsvärd för en nyvald guvernör.

Mer om Jindal finns att läsa här och här.

Jindal har utlovat ambitiösa reformer av styret i Louisiana. Om Jindal lyckas få bukt med delstatens sega byråkrati, förbättra företagsklimatet och göra upp med de betydande inslag av korruption som länge präglat Louisianas politiska kultur, då kan jag tänka mig att Jindal om något årtionde återfinns på valsedeln i ett presidentval. Dit är dock vägen lång och hindren många.

Sam Brownback väntas dra sig ur

2007-10-18T16:28:00.000+02:00

En av de republikanska kandidaterna i kampen om att bli sitt partis presidentkandidat, Sam Brownback, väntas i morgon tillkännage att han drar sig ur, uppger The Politico.
Brownback har länge framstått som en av de svagare kandidaterna, som inte fått något genomslag i opinionen. Han har inte riktigt omfamnats av de högerkristna grupperna i sitt parti, där han hoppats få sitt starkaste stöd.

På senare tid har Brownback fått åtminstone lite uppmärksamhet för att på ett synnerligen okonventionellt sätt ha hållit kampanjmöten i Iowa med den demokratiske presidentkandidaten Joe Biden, i ett försök att sälja den plan för en federalisering av Irak de tillsammans fick stöd för i senaten (se tidigare inlägg).

Brownbacks största problem har på sistone inte varit obefintliga opinionssiffror, utan en akut brist på pengar (men dessa saker hänger förstås samman). För några dagar sedan rapporterades att han hade $95,000 på banken. Partikamraten Rudy Giuliani har drygt 11 miljoner att röra sig med fram till primärvalen. Även Giulianis saldo bleknar dock med de demokratiska toppkandidaterna Hillary Clinton och Barack Obama, som båda kan kampanja för drygt 30 miljoner.

Nu väntar vi bara på att de andra marginalkandidaterna (främst Mike Gravel, Duncan Hunter och Tom Tancredo) lämnar samma besked som Brownback och ger mer plats åt de personer som åtminstone har en teoretisk chans att vinna sitt partis nominering.

Man kan fråga sig vem av de republikanska kandidaterna som kan väntas dra till sig de fåtaliga tidigare Brownback-anhängarna. En gissning är att Mike Huckabee nu får en välkommen förstärkning, men knappast av så stor omfattning att det har någon egentlig betydelse för primärvalskampanjen.

De högerkristna och Giuliani

2007-10-11T18:34:00.000+02:00

Ett slutet möte i Salt Lake City för en dryg vecka sedan har väckt stor uppmärksamhet. Vid detta möte ska några av de framträdande ledarna inom vad som (ofta lite nedsättande och väldigt svepande) brukar kallas den kristna högern (eller de högerkristna) ha kommit fram till att de ska backa en tredjepartikandidat om Rudy Giuliani vinner det republikanska partiets nominering som presidentkandidat. Detta främst för att Giuliani inte ställer upp på det hårdnackade motstånd mot aborträtten som dessa grupperingar ser som en avgörande fråga, liksom hans familjebakgrund och motstånd till ett konstitutionellt tillägg som skulle omöjliggöra giftermål mellan personer av samma kön. (NY Times-artikel)

De högerkristna skulle alltså kunna bryta med det republikanska partiet, som de tämligen entydigt har stött åtminstone sedan Ronald Reagans dagar. Den första reaktionen från mig och många andra var att det här bara var ett skrämselskott, avsett att få fram en annan republikansk "front runner" genom ett slag mot Giulianis image som den mest valbare i det republikanska startfältet. Konsekvensen av att verkställa hotet skulle dels kunna bli att denna grupp skulle förlora det mesta av det (ofta överskattade) politiska inflytande de har, dels att Hillary Clintons chanser att erövra presidentämbetet skulle öka, vilket dessa grupper knappast kan vilja. De skulle kort sagt skjuta sig själva i foten.

Å andra sidan finns det faktiskt viss logik i ett sådant agerande, även om det innebär ett högt spel. Genom att stödja en tredjepartikandidat och därmed hjälpa fram Hillary Clinton till Vita huset, kan dessa grupper visa att de inte kan ignoreras av republikanerna. En seger för Rudy Giuliani skulle visa att republikanerna inte behöver spela på den evangelikala högerns planhalva för att vinna val. Med denna logik blir Hillary det minst dåliga alternativet.

James Dobson från Focus on the Family, en av de evangelikala ledare som deltog i Salt Lake City, sade på FOX News för några dagar sedan (YouTube-länk) att: "om Rudy Giuliani vinner, då säger jag dig, då är pro-life och pro-family-rörelsen över. Den är borta. Om det blir Hillary, så dålig som hon är, då blir det en mobilisering för att bekämpa vad hon försöker göra. Om han [Giuliani] blir vald av konservativa och av dem som är pro-life och pro-marriage och pro-family, då är jag rädd att vi aldrig återhämtar oss."

I slutänden är dock mitt tips fortfarande att de flesta i dessa grupper håller för näsan (som Dobson uttryckte det) och röstar på Giuliani i november 2008, om han blir republikanernas presidentkandidat. Detta även om en tilltalande tredjepartikandidat mot förmodan träder fram. Risken för republikanerna är att många på denna vanligtvis ytterst aktiva och röstningsbenägna flank stannar hemma på valdagen, vilket kan få stora konsekvenser om valet blir väldigt jämnt. Hela den här historien tycks visa att inte så få i dessa grupper just nu känner sig åsidosatta och marginaliserade, vilket inte bådar gott för deras aktivitet när den egentliga valrörelsen drar igång.

Bloggaren Jay Cost menar dock att hela den här uppvisningen nog egentligen bara handlar om att billigt och effektivt upplysa främst evangelikala väljare runt om i USA om att Giuliani är för aborträtten, något många av dem ännu inte vet. Med denna upplysning hoppas de att Giulianis ledning i opinionen inför primärvalen ska undergrävas och en annan kandidat ska kunna överta ledartröjan. Frågan är bara vem Dobson och andra tänker sig ska göra det? Den som ligger bäst till är förstås Mitt Romney, men även han har haft problem med den kristna högern. Han står dock i några avgörande frågor närmare dem än Giuliani, åtminstone efter att han för något år sedan gjorde en helomvändning i abortfrågan.

Rudy Giuliani har givetvis hela tiden varit medveten om att han har vissa problem med dessa grupper, vilket han försökt hantera genom att bl a lova dem vad de helst vill ha: konservativa domare i Högsta domstolen. Han har också gått med på att senare denna månad tala inför The Family Research Council, en av de grupper som företräder de högerkristna. Liksom med hans framträdande inför NRA häromsistens, hoppas han uppnå acceptans hos dem, även om han aldrig lär bli älskad av dem.

Ännu ett republikanskt avhopp från senaten

2007-10-04T00:23:00.000+02:00

Enligt The Politico kommer New Mexico-senatorn Pete Domenici inte att söka omval nästa år. Det innebär ytterligare problem för republikanerna, som kan få det svårt att behålla sina 49 platser i senatsförsamlingen, för att inte tala om att utöka dem. New Mexico är en s k "swing state", alltså en delstat som politiskt är delad ungefär på mitten. Ingenting säger att inte en annan republikan kan överta hans stol, men det här ökar republikanernas huvudbry inför nästa år, då flera andra av deras senatsplatser är i fara, samtidigt som de demokratiska senatorerna tycks sitta ganska säkert.

De senatsplatser som står på spel 2008 var det senast val till år 2002, då republikanerna gjorde ett fenomenalt bra val. Därför har republikanerna denna gång 22 senatsplatser som ska upp till omval, medan demokraterna bara behöver försvara 12. Situationen har gjorts värre av att flera republikaner bestämt för att inte ställa upp till omval och flera andra av deras platser kommer att bli föremål för intensiva strider mellan partierna. Demokraterna behöver å andra sidan (som det ser ut nu) bara vara riktigt bekymrade för Louisiana-senatorn Mary Landrieu, som mycket väl kan förlora sin plats.

I Virginia har den respekterade republikanske senatorn John Warner bestämt sig för att sluta. Den populäre demokratiske ex-guvernören Mark Warner (de är inte släkt) har förklarat att han ställer upp. Det är inte klart vilken republikanernas kandidat blir. Skulle Mark Warner vinna, då skulle Virginias båda senatsplatser tillhöra demokrater, samtidigt som guvernören Tim Kaine också är demokrat. Detta är lite anmärkningsvärt i en delstat som i presidentval inte gett sina elektorsröster till en demokrat sedan Lyndon B Johnsons jordskredsseger 1964.

I Nebraska kommer en annan brett respekterad republikan, Chuck Hagel, att gå i pension. Demokraten, ex-guvernören och ex-senatorn Bob Kerrey tros vilja ha hans plats och anses ha goda chanser att vinna, trots att Nebraska i presidentvalssammanhang är ett ännu starkare republikanskt fäste än Virginia och att hans motståndare lär bli Bushs f d jordbruksminister Mike Johanns. Det är dock inte helt klart att Kerrey ställer upp och utan honom förblir senatsplatsen med all säkerhet republikansk.

I Colorado har republikanen Wayne Allard bestämt sig för att sluta. Den demokratiske kongressmannen Mark Udall väntas möta den tidigare republikanske kongressmannen Bob Schaffer i november 2008. Colorado har på senare år blivit en allt vänligare plats för demokrater och Udall tros ha bäst utgångsläge.

Dessutom väntas det bli hård strid om de republikanskt hållna platserna i Minnesota, Maine, New Hampshire och Oregon. Troligen kommer fler delstater att bli slagfält i detta val, beroende på opinionsvindar, hur utmanarna sköter sig och oförutsedda händelser, vilket förstås också kan slå mot demokraterna. Grundtipset är ändå att demokraterna utökar sin majoritet i senaten med 2-5 platser.

En annan sak som är positiv för demokraterna i detta val är att de sannolikt kommer att ha betydligt mer att spendera på senatskampanjerna (liksom representanthuskampanjerna) än republikanerna. Demokraternas centrala senatskommité, som kan fördela pengar mellan olika kampanjer, hade för en månad sedan mer än dubbelt så mycket pengar netto som republikanernas motsvarighet. Detta förhållande lär förmodligen jämnas ut något innan valdagen 2008, men demokraterna lär hela tiden ha ett ekonomiskt övertag.

Bidens och Brownbacks plan för Irak

2007-10-02T23:12:00.000+02:00

I onsdags ägde en intressant omröstning om i den amerikanska senaten, om än av mest symbolisk betydelse. Med 75 röster mot 23 röstade kammaren igenom ett icke bindande tillägg till försvarsbudgeten, där en delning eller decentralisering enligt federala principer av styret i Irak föreslås. Detta går helt emot den satsning på en stark central regering som president Bush stått för, trots att denna regering hittills visat sig frustrerande ineffektiv på alla viktiga områden. Bland senatorerna som stödde förslaget fanns 26 republikaner, alltså majoriteten av partiets senatorer.

Omröstningen väckte inte någon störrre uppmärksamhet, kanske för att de flesta politiska kommentatorer på sistone varit upptagna av frågor om hur mycket pengar olika presidentkandidater dragit in det senaste kvartalet och att förslaget ändå var tandlöst. Händelsen innebar ändå en liten seger för två av de minst omtalade kandidaterna. Först och främst gäller detta Delaware-senatorn Joseph Biden, demokrat och ordförande i senatens utrikesutskott. Han har praktiskt taget baserat hela sin presidentvalskampanj på sin plan för ett federalt Irak, en plan han utarbetat med en professor i internationella relationer, men hans kandidatur tycks inte ha fått något nämnvärt genomslag. Den andre kandidaten är den starkt konservative republikanske Kansas-senatorn Sam Brownback, som jämte Biden och Barbara Boxer (demokrat från Kalifornien) står som upphovsman till den skrivning som röstades igenom i senaten.

Av de andra fyra senatorer som också är presidentkandidater röstade Hillary Clinton och Chris Dodd för förslaget. Barack Obama och John McCain avstod från att rösta. De var de enda senatorer som inte infann sig till omröstningen.

Konkret skulle planen framför allt innebära att Irak delas upp i tre mestadels självstyrande regioner, enligt principen att en region skulle domineras av shiiiter, en av sunniter och en av kurdisk, med en relativt svag centralmakt som tar hand om gemensamma intressen. Enligt förslagets förespråkare är detta enda sätttet att få slut på det sekteristiska våldet och därmed få hem de amerikanska trupperna inom överblickbar tid. Detta har dock mer prägel av en förhoppning än en säker förutsägelse. Planen ger också FN:s säkerhetsråd en central roll när det gäller att hjälpa Irak genom övergången, men att detta säkerhetsråd skulle kunna enas i sin strävan verkar inte fullständigt självklart. Sedan gäller det också att se vilken förankring ett sådant förslag kan tänkas få bland irakierna själva, som rimligen måste vara de som i slutänden avgör sin egen framtid.

Det viktiga med omröstningen är att den visar att hur djupt missnöjet med presidentens politik i Irak sjunkit in i hans eget parti. När de republikanska senatorerna fick en chans att bara symboliskt rösta mot sin presidents politik, då tog majoriteten av dem chansen.

I det vänsterinriktade nätmagasinet TruthDig kallar E.J. Dionne omröstningen "en milstolpe i försöken att få slut på kriget", vilket väl återstår att se.

Även 2007 är ett valår

2007-09-24T17:24:00.000+02:00

Det är tätt mellan valen i USA. Vartannat år är det val till alla 435 platser i representanthuset och på samma gång är det val till en tredjedel av senatens 100 platser. Även de år som ligger mellan kongressval sker det val på lokal nivå. På lite olika datum i höst sker ett flertal val av representanter i olika delstatsförsamlingar, borgmästare och guvernörer, liksom några lokala folkomröstningar.

De mest intressanta av dessa val är förstås guvernörsvalen, som i år är tre till antalet. I Mississippi och Kentucky ställer republikanska guvernörer upp för omval och i Louisiana ska en avgående demokratisk guvernör ersättas. I Mississippi lär Haley Barbour inte få några problem att väljas om, men valen i Kentucky och Louisiana kan bjuda på viss dramatik.

I Kentucky har guvernör Ernie Fletcher länge varit starkt ifrågasatt efter en skandal rörande otillåtna politiska tillsättningar av delstatliga tjänstemän. Han vann i alla fall sitt partis nominering inför valet, trots hårt motstånd från flera partikamrater. Hans motståndare i valet blir demokraten Steve Beshear, som enligt opinionsmätningarna blir ny guvernör i "the bluegrass state". Valrörelsen har handlat en hel del om frågan om etablering av kasinon i delstaten, något Beshear förespråkat som ett sätt att öka den fattiga delstatens inkomster. Fletcher hoppas kunna ta väljare från Beshear på sitt motstånd mot detta, men han ligger ännu mellan 10 och 20 procent efter Beshear i opinionsmätningarna.

I Louisiana har guvernör Kathleen Babineux Blanco haft några tunga år efter stormen Katrinas förödande härjningar i delstaten. Hon har fått bära en stor del av skulden för de otillräckliga insatserna under dagarna efter att Katrina slog till mot New Orleans. Det är därför inte förvånande att hon inte ställer upp till omval.
Guvernörsvalet sker i flera steg, där republikanen Bobby Jindal (en kongressman som representerar några av New Orleans förorter) i en första omgång i oktober möter flera demokrater och oberoende kandidater. Om ingen av kandidaterna då får en majoritet av rösterna hålls en avgörande valomgång i november, då de två populäraste kandidaterna möts.
Allt tyder på att Jindal vinner. Ingen av hans motkandidater håller sig långt över 10%-strecket i opinionsmätningarna, medan Jindal ofta ligger på 40-50%. Det ovanliga valsystemet i Louisiana gör dock att ingenting kan anses helt självklart.

Demokraterna håller i dag 28 guvernörsposter, republikanerna 22. Så verkar det alltså förbli även efter höstens val, då det mesta tyder på att republikanen Ernie Fletcher förlorar mot demokraten Steve Beshear i Kentucky, medan republikanerna plockar upp guvernörsposten i Louisiana och Haley Barbour blir kvar i Mississippi.

Giuliani en av världens mest kända amerikaner?

2007-09-21T17:07:00.000+02:00

Under sitt besök i London förklarade Rudy Giuliani inför några reportrar att "I'm probably one of the four or five best known Americans in the world". På följdfrågan vilka de andra var svarade han Bill Clinton och Hillary, innan han leddes bort till ett annat evenemang.
Jag tror att han överskattar sig själv en smula. Än så länge är nog inte hälften så känd som t ex Paris Hilton eller Britney Spears. Vad det egentligen säger om sakernas tillstånd vill jag låta vara osagt.

Artikel: http://www.usatoday.com/news/politics/election2008/2007-09-19-giuliani-london_N.htm

Kandidater uppvaktar vapenvänner

2007-09-21T15:46:00.000+02:00

En av de saker som från en europeisk horisont verkar lite udda med USA är den utbredda misstron mot all slags reglering av rätten att inneha skjutvapen, en rätt som i USA skyddas av konstitutionens andra tillägg. Omkring 80 miljoner amerikaner är innehavare av skjutvapen, i de allra flesta fall avsedda för sportskytte eller jakt, i vissa fall för skydd av hem och familj, i några fall av andra skäl.

Den viktigaste vapenägarorganisationen heter National Rifle Organisation (förkortat NRA) och brukar anses som USA:s mest inflytelserika ideella organisation, som i nästan alla val (från lokal- till presidentnivå) brukar gå ut och rekommendera sina medlemmar och sympatisörer att rösta på en viss kandidat, oftast en republikan. De är också duktiga på att samla in pengar. Just nu, då olika kandidater konkurrerar om platsen som sitt partis presidentkandidat, är det för de republikanska kandidaterna viktigt att visa sig acceptabla i NRA:s ögon. I flera fall har de en viss uppförsbacke att övervinna.

Det är därför inte konstigt att alla de viktigaste republikanska kandidaterna i dag framträder inför ett NRA-forum i Washington D.C., antingen "live" eller via satellit. För Rudy Giuliani och Mitt Romney är det särskilt viktigt att visa sig som vänner till rätten att inneha vapen, då de i sina tidigare positioner inte alltid gjort sådant som uppskattats i NRA:s lokaler.

Som borgmästare i New York stämde Giuliani en rad vapentillverkare, som han utmålade som medskyldiga till de våldsbrott i staden där deras produkter använts. Han har också liknat NRA vid extremister. Numera intar han en försonligare hållning och menar att förhållandena i New York inte kan jämföras med mer lantliga områden. Detta är dock knappast någonting som NRA köper, även om ett bra framträdande inför NRA:s forum kanske kan ta en viss udd av den hårdaste kritiken.

Mitt Romney upprätthöll som guvernör Massachusetts hårda vapenlagar. Han väckte visst löje då han förra året skaffade sig medlemskap i NRA och påstod sig ha varit jägare hela livet. Det visade sig att han följt med på två jaktturer som ung.

De kandidater som har allra mest att vinna på sina framträdanden är John McCain och Fred Thompson. McCain har haft sina små fejder med NRA, men i huvudsak har han verkat för sådant som organisationen verkar för. Thompson har såvitt känt alltid varit förespråkare av en strikt tolkning av det andra tillägget, d v s för en i stort sett oreglerad rätt att skaffa och inneha skjutvapen. Båda dessa kandidater behöver stöd från NRA och dess medlemmar och sympatisörer, då de befinner sig i visst underläge. Troligt är att Thompson finner störst stöd, vilket ger viss draghjälp åt hans lite trevande kampanj.

Även en av de demokratiska kandidaterna kommer att framträda. New Mexicos guvernör Bill Richardson blev vald bl a med stöd av NRA. Mer om honom skriver jag när jag presenterar de demokratiska kandidaterna.

ABC News: http://abcnews.go.com/Politics/Vote2008/Story?id=3628727&page=1

Giuliani vill ha med Israel i NATO

2007-09-20T15:39:00.000+02:00

Rudy Giuliani besökte i går London, där han mötte både den nuvarande premiärministern Gordon Brown hans företrädare Tony Blair och Margaret Thatcher, som efter diverse hälsoproblem nu åter börjar synas i offentligheten. Besöket var främst ett försök att öka Giulianis trovärdighet i utrikespolitiska sammanhang, där han ofta utmålats som mindre erfaren än flera andra kandidater. Man kan närmast se besöket som en mer storstilad variant av vad Fredrik Reinfeldt gjorde inför det senaste svenska valet, då han reste till Berlin och lät sig fotograferas med förbundskansler Angela Merkel.

I närvaro av Thatcher höll Giuliani den första "Margaret Thatcher Atlantic Bridge"-föreläsningen i Hyde Park, ett evenemang som är tänkt att bli återkommande.
Under sin föreläsning uppehöll sig Giuliani förstås en hel del vid kriget mot terrorismen, men det verkligt intressanta var vad han sade om det framtida NATO. Giuliani anser att organisationen bör utökas med demokratier på andra kontinenter än Europa. Han nämnde bl a Israel, Indien, Australien och Japan.

NATO har i sin hittillsvarande utformning främst byggts upp för att skydda europeiska länder från sovjetiska angrepp, ett hot som nu kan anses tillhöra historien, även om Ryssland fortfarande är en smula oberäkneligt. Det kan därför anses angeläget att hitta en ny roll för NATO, men ett mer globalt NATO för fungerande demokratier kan snabbt få stora problem. Då tanken med NATO är att alla länder anses angripna om ett land angrips, kan organisationen få tunga åtaganden. Israel är konstant hotat av sina grannar och utsätts regelbundet för terrorhandlingar som åtminstone med nyare definitioner kan räknas som krigshandlingar. Ska NATO rycka in varje gång Israel utsätts för en raketträff från Hizbollah eller en palestinsk självmordsbombare spränger sig själv och andra i luften på ett torg? Även Indien kan bli problematiskt, då landet befinner sig i en långdragen konflikt med Pakistan om några bergstoppar i Kashmir, en konflikt som då och då blossar upp.

En möjlighet är förstås att förändra organisationens mening och mål och omvandla NATO från en försvarsallians till någon slags global, demokratispridande organisation. Giuliani har redan tidigare antytt att NATO bör kunna bli en ny, bättre version av FN, en organisation som ofta (och ibland med all rätt) beskrivs som ineffektiv, korrumperad och lamslagen av diktatoriska medlemsstater. Med sin "invit" till vissa nya stater kan man nog säga att han börjar konkretisera vägen dit. Det ska bli intressant att se hur Giuliani framöver kommer att mer specifikt beskriva rollen för ett globaliserat NATO.

Wall Street Journal-artikel om talet: http://online.wsj.com/article/SB119025413221533459.html?mod=special_page_campaign2008_topbox
Från brittiska Daily Telegraph: http://www.telegraph.co.uk/news/main.jhtml?xml=/news/2007/09/20/wrudy120.xml

De republikanska kandidaterna

2007-09-18T19:27:00.000+02:00

Jag vill inleda mitt skrivande här med att presentera de huvudsakliga kandidaterna inför nästa års presidentval och börjar med de republikanska kandidaterna. Demokraterna kommer senare. Jag ger dels en presentation, dels en prognos för hur jag uppfattar varje kandidats chans att vinna sitt partis nominering till presidentkandidat.

1. Rudy Giuliani

Bakgrund:

Född i Brooklyn, New York 28 maj 1944.

Rudolph W. Giuliani blev först känd som hårdför federal åklagare i New York under 1980-talet, där han kom att ta itu med en rad uppmärksammade fall. Han fick såväl ledare inom maffian som aktiemäklare på Wall Street fällda i domstol.

1989 ställde Giuliani upp som republikansk borgmästarkandidat i New York, men förlorade knappt mot demokraten David Dinkins. Han fick sin revansch fyra år senare, då han med ett par procents marginal besegrade Dinkins.

De flesta är överens om att staden New York hade djupa problem när Giuliani tog över. Brottsligheten var alarmerande hög, arbetslösheten stigande och ekonomin i gungning. Som borgmästare vidtog Giuliani en rad drastiska åtgärder för att komma till rätta med problemen, bland annat den kända nolltolerans-policyn inom brottsbekämpningen. Efter fyra år pekade alla kurvor åt rätt håll. Giulianis anhängare och motståndare debatterar ännu hur mycket som berodde på borgmästarens insatser och hur mycket som berodde på demografiska och ekonomiska trender, men New York-borna var nöjda med sin borgmästare och gav honom förnyat förtroende i valet 1997.

Med bara några månader kvar av sin borgmästarperiod kom de ögonblick de flesta amerikaner förknippar Giuliani med. Hans värdiga uppträdande i efterdyningarna av attackerna den 11 september 2001, då han i vältaliga framträdanden gav ord åt New York-bornas känslor inför det ofattbara och inte tvekade att visa sig bland de rykande ruinerna av World Trade Center, fick genomslag över hela världen. Som presidentkandidat talar han ofta om den 11 september och står för en hårdför hållning gentemot det hotet från den islamistiska terrorismen, som han ser som jämförbart med det hot nazismen och sovjetkommunismen utgjorde.

Giuliani är en New York-republikan, vilket innebär att han i många frågor har andra åsikter än många av de republikanska kärnväljarna. Han är som alla republikaner anhängare av tuffa tag i brottsbekämpningen och låga skatter, men motsätter sig inte fri abort och har en relativt liberal inställning när det gäller homosexuellas rättigheter. Som borgmästare arbetade han för hårdare vapenlagar, vilket är ett klart minus i många republikaners ögon. Han är dessutom inne på sitt tredje äktenskap och han är inte nämnvärt religiös.

Prognos: Giuliani bör ha mycket goda chanser att nomineras som republikanernas presidentkandidat. Medan partiomröstningarna och primärvalen (som styr vem som får nomineringen) avgörs av partiets kärnväljare, som inte alltid älskar Giuliani, är han nog den starkaste kandidaten. Han är respekterad och välkänd, har en hyfsat stor kassa och han är en skicklig kampanjpolitiker. Dessutom bör han i presidentvalet ha hyfsad chans att ta elektorsröster från vanligtvis demokratiska delstater på östkusten. Han är helt enkelt valbar, vilket just nu nog är viktigare för de flesta republikanska väljare än åsiktsskillnader i några värdefrågor.

Officiell hemsida: http://www.joinrudy2008.com/

--------------------------

2. Mitt Romney

Bakgrund:

Född i Detroit, Michigan 12 mars 1947.

Willard Mitt Romney är son till en tidigare guvernör i Michigan och har en mycket lyckad karriär i näringslivet bakom sig, innan han 2002 valdes till guvernör i Massachusetts. Som VD för Bain Capital lyckades han rädda företaget ur en svår kris i början av 1990-talet och lyckades senare rädda ett annat sjunkande skepp, vinter-OS i Salt Lake City 2002. 1999 blödde organisationskommiten pengar. Till slut blev spelen en utmärkt ekonomisk affär, vilket till stora delar nog kan ses som Romneys förtjänst.

Romney ställde 1994 upp som republikansk senatskandidat i Massachusetts, i ett försök att få bort Edward "Ted" Kennedy från den senatsplats han tycks ha skaffat sig livstidskontrakt på. Det lyckades förstås inte, men Romney tycks ha fått mersmak på politiska kampanjer. 2002, då hans arbete i Salt Lake City var avslutat, lyckades han vinna guvernörsposten i Massachusetts, en post han lämnade i januari 2007.

Som guvernör lyckades Romney vända delstatens ekonomi från ett ordentligt underskott till överskott. Främst skedde det genom att öka intäkterna genom höjda avgifter och punktskatter.

Romney är mormon och den ende av de fyra främsta republikanska kandidaterna som inte är omgift. Han och hans familj ger ett lite slickat helylleintryck.

Som delstatspolitiker var han i många frågor relativt liberal och har inte haft mycket att invända mot t ex partnerskap för homosexuella. Som presidentkandidat har han skapat sig en mer konservativ profil, vilket fått somliga att kalla honom principlös och en "flip-flopper" (det uttryck som effektivt användes mot John Kerry i presidentvalskampanjen 2004.

Prognos: Romney borde ha hyfsade chanser att vinna nomineringen som republikanernas presidentkandidat. Hans kampanj är välfinansierad och han ligger mycket bra till i Iowa och New Hampshire, de viktiga delstater som håller partiomröstning respektive primärval först. Medan han ännu ligger långt efter Giuliani i de nationella opinionsmätningarna, kan vinster i dessa delstater ge Romney ordentlig draghjälp inför "supertisdagen" den 5 februari, då uppåt 20 delstater väljer vilken kandidat de stödjer på konventet och nomineringen förmodligen avgörs.
Många republikanska kärnväljare är tveksamma till Romneys mormonism och i vissa frågor liberala tidigare ståndpunkter, men han bör inte ha mycket större problem än Giuliani bland dessa grupper. Att han varit guvernör i en av de mest liberala delstaterna kan också ge lite pluspoäng på valbarhetskontot.

Officiell hemsida: http://www.mittromney.com/

-----------------------------------

3. Fred Thompson

Bakgrund:

Född 19 augusti 1942 i Sheffield, Alabama.

Freddie Dalton Thompson (ja, på födelsebeviset står det faktiskt Freddie) kommer från en mycket enkel bakgrund och växte upp i Tennessee. Han gifte sig vid 17 års ålder och lyckades som fattig trebarnsfar ta en juristexamen 1967. Som ung och framgångsrik åklagare blev han genom Tennesssee-senatorn Howard Baker engagerad i republikansk politik. Hans första riktigt offentliga roll blev som juridiskt biträde till den republikanska minoriteten vid kongressförhören om Watergate 1973, där han spelade en inte obetydlig roll. Han skrev senare en bok om sina erfarenheter från denna turbulenta tid.

I slutet av 70-talet hamnade han återigen i hetluften, då han företrädde en avskedad kvinnlig tjänsteman i ett mål som ledde till uppdagandet av en korruptionsskandal med den demokratiske Tennessee-guvernören Ray Blanton och flera av hans medarbetare i centrum. De hade sålt en mängd benådningar för pengar. Det hela ledde till att guvernören tvingades bort från sitt ämbete i förtid och flera av hans medarbetare fälldes i domstol.

Detta kom att öppna en ny, oväntad karriär för Thompson, som 1985 fick spela sig själv i en Hollywood-dramtisering av skandalens uppdagande kallad "Marie". Fred Thompson kom att bli en framgångsrik skådespelare och kan ses i filmer som "Jakten på Röd Oktober", "I skottlinjen", "Die Hard II" och "Cape Fear". Thompson spelar alltid precis samma roll i sina filmer som i sina offentliga framträdanden. Han är rättfram och tuff och utstrålar auktoritet med hela sitt väsen.

Samtidigt med sin skådespelarkarriär extraknäckte han som lobbyist i Washington innan han 1994 övertog Al Gores tidigare plats i senaten. Som senator blev han mest känd som utredare av oegentligheter kring finansieringen av Bill Clintons återvalskampanj 1996, en utredning som han utsträckte till att i viss mån gälla även tveksamheter i republikanska kandidaters insamlingsverksamhet, vilket förstärkte hans image som rättvis och självständig.

Thompson lämnade senaten 2003 för att återuppta sin skådespelarkarriär, nu i en stående roll som chefsåklagare Arthur Branch i "Law & Order" och dess olika spin off-serier.

Thompson anses som pålitligt konservativ, med traditionella värderingar i alla viktiga frågor. Dessutom ses han som en "outsider" (trots att han verkat i Washington i många år), obefläckad av skandaler och utan kopplingar till president Bush. Därför inledde republikanska aktivister ett försök att rekrytera Thompson som presidentkandidat i valet 2008, då de starkaste republikanska kandidaterna ansågs på olika sätt tveksamma. Thompson var inte ovillig. Efter att i runt ett halvår varit en slags inofficiell kandidat, tillkännagav Thompson sin kandidatur på Jay Lenos tv-show den 5 september 2007, samtidigt som de övriga republikanska presidentkandidaterna höll en debatt i New Hampshire. Genom denna fräcka gest kan han nog glömma en seger i New Hampshires primärval, men både Bill Clinton och George W Bush kan vittna om att en seger där inte är livsnödvändig för en stark kampanj. Tyvärr har hans kampanj än så länge inte varit särskilt stark.

Prognos: Just nu bedömer jag den som dyster, men det är bäst att vänta och se. Hans namn är välkänt, men hans kampanj lider ännu av en brist på konkreta förslag och optimistisk ton och många bedömare har varit allt annat än överväldigade av hans insatser så här långt. Han ligger dock än så länge bra till i flera viktiga delstater och en vinst i South Carolina den 19 januari kan vara till stor hjälp inför "supertisdagen". Hans goda opinionssiffror kan dock i hög grad tillskrivas de stora förväntningar som ställts på hans kandidatur, förväntningar som jag tror blir svåra att infria under de kommande månaderna.

Officiell hemsida: http://fred08.com/

-------------------------------------------------------

4. John McCain

Bakgrund:

Född 29 augusti 1936 i den då amerikanska zonen vid Panamakanalen.

John Sidney McCain III är son till en berömd amiral, som under delar av Vietnamkriget var befälhavare över den amerikanska stillahavsflottan. Även sonen satsade på en karriär inom flottan och blev flygare. I oktober 1967 blev han nedskjuten under ett uppdrag nära Hanoi och hamnade som krigsfånge hos nordvietnameserna. Svårt skadad hamnade han i det fängelse som bland amerikanerna kallades "Hanoi Hilton".

Som son till en känd militär erbjöds McCain frigivning, då nordvietnamerna inte var omedvetna om PR-värdet i en sådan gest. McCain vägrade hårdnackat gå med på alla förslag om frigivning så länge inte de krigsfångar som suttit längre än han gjort också frigavs. Han blev kvar i krigsfångenskap i fem och ett halvt år, ofta torterad och misshandlad.

När han frigavs 1973 hälsades han som en krigshjälte av president Nixon och fick en uppsjö medaljer och utmärkelser. Hans sätt att uthärda fångenskapen har gjort honom djupt respekterad av breda grupper, även bland personer som inte hade mycket till övers för det krig han var en del av.

Efter att ha lämnat flottan och flyttat till Arizona valdes McCain 1982 till ledamot i representanthuset. 1986 kunde han överta den legendariske Barry Goldwaters plats i senaten, en plats han ännu innehar. Som senator har han blivit känd bland annat för att agitera mot lobbyister och andra som på olika sätt försöker influera amerikansk lagstiftning, liksom för att i viktiga frågor samarbeta över partigränserna.

År 2000 var McCain till slut den enda riktigt seriösa utmanaren till George W Bush i kampen om att bli republikanernas presidentkandidat. Han vann det viktiga primärvalet i New Hampshire, kanske främst tack vare väljare utanför de republikanska kärntrupperna. De lockades av hans rättframhet och image som en självständig senator, en som sade och gjorde vad han tyckte var det rätta, även när det inte överensstämde med partilinjen. Han lyckades dock i primärvalsstriden reta upp många republikanska kärnväljare och tvingades ge upp sin kampanj då medvinden från New Hampshire inte höll i sig.

Efter år 2000 har McCain försökt återupprätta sin ställning bland republikanska kärnväljare genom att aktivt kampanja för Bush år 2004 och för många republikanska kandidater i mellanårsvalet 2006, liksom sträcka ut sin hand till konservativa kristna ledare som han tidigare retat upp. Han lyckades reta upp kärnväljarna igen genom det kontroversiella förslag till ny immigrationslag han och Ted Kennedy i år arbetade hårt för att få stöd för i senaten. Förslaget avvisades.

McCain är en stark försvarare av kriget i Irak och har satt en stor del av sitt politiska kapital på att truppförstärkningen ("the surge") i Bagdad och Al Anbar-provinsen blir lycksosam.

McCain är 72 år på valdagen 2008. Om han blir vald blir han den äldste president som någonsin tillträtt sin första mandatperiod, liksom den förste som är född utanför de 50 delstaterna.

Prognos: Dyster, men McCain kan inte helt räknas ut. Han har brist på pengar och hans kampanjorganisation är decimerad, men general David Petraeus (befälhavare över de amerikanska trupperna i Irak) vittnesmål inför kongressen om den förbättrade situationen i Irak och hans starka debattframträdanden har givit honom lite vind i seglen.

Officiell hemsida: http://www.johnmccain.com/

----------------------------------------------------------

5. Mike Huckabee

Bakgrund:

Född 24 augusti 1955 i Hope, Arkansas.

Baptistpastorn Michael Dale Huckabee föddes i Hope, en liten stad där även Bill Clinton föddes. Huckabee skulle i likhet med Clinton bli guvernör i Arkansas, men det är högst osäkert om Huckabee kommer att följa i Clintons fotspår till nästa nivå.

Huckabee var pastor i flera församlingar innan han 1992 gav sig in i politiken genom att utmana den sittande demokratiske senatorn Dale Bumpers. Han förlorade, men valet av delstatens guvernör Bill Clinton till president gjorde posten som viceguvernör ledig. Han vann posten i ett fyllnadsval 1993 och fick guvernörsposten tre år senare, då guvernör Jim Guy Tucker (Clintons viceguvernör) tvingades avgå p g a sin inblandning i Whitewater-affären (en historia som f ö låg som ett mörkt moln över delar av Bill Clintons presidentskap).

Huckabee vann två guvernörsval och stannade på sin post i mer än tio år. Han kritiserades av vissa inom det egna partiet för att ha höjt delstatens skatter, men förblev populär bland Arkansas invånare och kom 2005 med på tidskriften Times lista över USA:s fem bästa guvernörer. Han prisas bl a för att ha rustat upp delstatens vägar, ha förbättrat sjukvårdsmöjligheterna för oförsäkrade barn och att han såg till att delstaten försåg flyende undan stormen Katrina med sjukvård.

Han är också en av amerikansk politiks få framgångsrika bantare. Den tidigare kraftigt överviktige Huckabee bantade bort 50 kilo efter att ha blivit diagnosticerad som diabetiker.

Givetvis var hans tid som guvernör också fylld av kontroverser. Den potentiellt mest allvarliga gäller en viss Wayne DuMond, som på 80-talet dömts för att ha våldtagit en släkting till dåvarande guvernören Bill Clinton. Huckabee lär ha sett till att DuMond 1997 blev villkorligt frigiven, vilket han dock förnekat. När DuMond fått en full frigivning flyttade han till Missouri, där greps och fälldes för ett sexualmord på en 23-årig kvinna. Det hela påminner på vissa sätt om fallet med Willie Horton, som 1988 allvarligt skadade Massachusetts-guvernören Michael Dukakis presidentvalskampanj och bidrog till hans förkrossande nederlag mot George HW Bush.

Som presidentkandidat har Huckabee tagit ställning för en genomgripande skattereform kallad Fair Tax, som bl a innebär ett slopande av den federala inkomstskatten, som ersätts med ett slags momssystem. Han har också uttalat sig kritiskt om frihandel.

Hans kampanj fick rejäl draghjälp av att han hamnade på andra plats i Iowas inofficiella partiomröstning ("straw poll") den 11 augusti. Från en dag till en annan gick han från att vara en marginalkandidat till mannen för dagen.

Prognos: Huckabee saknar nog de pengar och den kampanjorganisation som krävs för att ta hem nomineringen. Han vore dock eventuellt en lämplig vicepresidentkandidat för Giuliani eller Romney. Många bland de republikanska kärnväljarna ser honom som pålitligt konservativ i värdefrågor, i motsats till alla huvudkandidater utom Thompson. Till skillnad till Thompson är han också mycket religiös, vilket i detta sammanhang är ett plus. Huckabees vinnande sätt och talekonst, finslipad i predikstolen, skulle kunna göra honom till en bra vicepresidentkandidat under de sista månadernas intensiva kampanjande.

Officiell hemsida: http://www.mikehuckabee.com/

----------------------------------

Det finns även flera andra republikanska kandidater, men jag räknar inte med att någon av dem har någon större chans att hamna på valsedeln nästa år. Jag kan dock kort nämna dem:

Sam Brownback är bondson, katolsk konvertit och senator från Kansas. Hans kristet konservativa kampanj fokuserar på värdefrågor.

Tom Tancredo är kongressledamot från Colorado och har egentligen bara en fråga på sin agenda. Han vill ha ett snabbt stopp på den illegala invandringen. Även den legala invandringen ska bli mer restriktiv. Han har också gjort sig känd för att förespråka bombande av heliga muslimska platser om terrorister hotar USA med massförstörelsevapen, något som fick utrikesdepartementet att reagera.

Duncan Hunter är kongressledamot från Kalifornien och driver även han immigrationsfrågan. Han är också frihandelsmotståndare.

Alan Keyes är en av ganska få svarta republikanska politiker. Han sågs som något av ett diplomatiskt underbarn under Reagan-eran, då han arbetade i FN, men har sedan dess mest gjort sig känd som misslyckad politisk kandidat. Han har kandiderat till senaten tre gånger och försökte bli republikansk presidentkandidat både 1996 och 2000. Han misslyckades alla gånger. Han är strikt abortmotståndare, vilket också är den fråga han driver hårdast.

Ron Paul är en egensinnig kongressledamot från Texas som 1988 var det lilla libertarianska partiets presidentkandidat. Han är troligen den presidentkandidat från något av de två stora partierna som är mest kritisk till kriget i Irak. Han vill överhuvudtaget knappast att USA ska ha några utrikespolitiska åtaganden. Bland Pauls anhängare en liten skara unga och entusiastiska aktivister som bl a fyller många elektroniska anslagstavlor med agitation för hans kandidatur, men han kommer aldrig att bli någonting annat än en marginalkandidat.