Några ord om det stundande valet

Det har gått nära en månad sedan mitt senaste inlägg här och presidentvalet ligger nu bara en dag bort. Att jag inte skrivit något är främst ett resultat av min egen lättja och att åtminstone presidentvalet ganska länge verkat avgjort.

John McCain hade några bra dagar i opinionsmätningarna efter republikanernas konvent och såg återigen ut att kunna ge Obama en hård match. Det var dock en kortvarig uppgång som försvann lika snabbt som den kom och det är nu svårt att se hur Obama kan förlora. Det intressanta blir vilka av de mest omtvistade delstaterna Obama vinner i. Kan Obama som förste demokrat sedan Lyndon Johnson vinna i Virginia och Indiana och har han verkligen ledningen i North Carolina? När det gäller Virginia tror jag att Obama tar hem deras 13 elektorsröster, medan McCain måste anses som favorit i Indiana och North Carolina.

Om presidentvalet inte bjuder på så stor dramatik, kan inte detsamma sägas om kongressvalen. Demokraterna verkar gå mot stora framgångar för andra gången på två år. Det är ytterst ovanligt att ett parti upplever två förödande kongressval i följd. Jag tror inte att det kommer att ske, men somliga demokrater tror att de kan vinna 9 eller 10 nya platser i senaten och 35 nya platser i representanthuset. Att demokraterna vinner minst 5 senatsplatser verkar dock stå klart. Inga sittande demokrater är hotade och demokraterna verkar gå mot seger i Virginia, New Mexico, Alaska (där senator Ted Stevens just fällts i en korruptionsrelaterad rättegång), Colorado (tvärtemot min tidigare förutsägelse) och New Hampshire.

Även i Oregon, North Carolina och Minnesota har de goda chanser att ta hem republikanska senatsplatser, men jag är fortfarande skeptisk när det gäller Minnesota. Den oberoende kandidaten Dean Barkley har tagit en del av demokraten Al Frankens stöd, medan senator Norm Coleman kunnat samla delstatens republikaner bakom sig.

Demokraterna har även vissa chanser i Kentucky, Georgia och Mississippi, men där är de demokratiska kandidaterna i klart underläge. Jag tror att alla de sittande republikanska senatorerna där blir kvar.

Min gissning är att demokraterna vinner sju nya platser i senaten (de fem jag först listade plus North Carolina och Oregon) och netto runt 15 platser i representanthuset (de kommer bl a att förlora den plats i Florida de vann för att den dåvarande republikanske kongressmannen Mark Foley var lite väl intresserad av tonårspojkar).

Vad innebär då detta? Framför allt att Barack Obama som president kommer att ha en stark (men inte överväldigande) majoritet på sin sida i kongressens båda kamrar. Han kommer åtminstone till en början inte ha några problem att få stöd för sina förslag. Det kommer också att finnas en stark vilja hos demokraterna att få igenom alla de reformförslag de pratat om men inte kunnat genomföra under tiden av republikansk dominans. Detta kan leda till ökade utgifter, men de dåliga ekonomiska tiderna och de stora underskotten gör att det ekonomiska utrymmet är litet, åtminstone under de två första åren. Frustration kommer helt säkert snart att uppstå i de demokratiska leden, om reformer läggs på is eller urvattnas.

Med runt 42 senatorer kan republikanerna i teorin stoppa delar av demokraternas agenda genom så kallad filibustring. Jag tror att det ytterst sällan kommer att bli verklighet. Med några kaffebjudningar i Vita huset kan nog mittenorienterade republikaner som Susan Collins och Olympia Snowe (som båda representerar Maine) fås över på demokraternas sida.

Valrörelsen 2008 har pågått i runt två år och är otroligt nog snart över, men många spännande saker återstår. Hur kommer demokraterna att förvalta sin nya dominans? Hur kommer republikanerna hantera sin roll som opposition? Kommer vi att få se någon förändring i partiets politiska inriktning och dess ledargarnityr?