Jag skrev tidigare om de många republikanska avhoppen från senaten. Där hade jag ett stycke om Nebraska, där den demokratiske förre guvernören och senatorn Bob Kerrey troddes vara den som hade bäst chans att ta över den senatsplats den avgående republikanen Chuck Hagel innehavt sedan 1997. Kerrey meddelar nu att han inte ställer upp, efter månader av vaga besked. Detta gör att platsen sannolikt kommer att vinnas av av förre guvernören och jordbruksministern Mike Johanns, republikan. Demokraterna hoppas nu på Omahas borgmästare Mike Fahey, men han är inte samma tungviktare som Kerrey.
Demokratiska aktivister har på senare tid kaxigt och segervisst spekulerat om att de 2008 ska kunna utöka partiets majoritet i senaten från 51 till 60 platser, vilket skulle ge dem möjlighet att förhindra republikansk "filibustring", vilket inte är en oviktig sak. Kerreys besked är det hittills hårdaste slaget mot denna förhoppning, men inte det enda. De embryoniska valrörelserna i bl a New Mexico, Maine och North Carolina, där åtminstone de mest entusiastiska demokraterna hoppats på att överta republikanska mandat, har inte riktigt utvecklat sig som demokraterna hoppats.
Allt talar fortfarande för att demokraterna kommer att utöka sin senatsmajoritet med några platser 2008. Det är dock ett år kvar till valen, vilket är en evighet i politiken.
torsdag 25 oktober 2007
tisdag 23 oktober 2007
Politik - en skönhetstävling?
I USA Today refereras i dag en undersökning från Princeton University, där man studerat sambandet mellan kandidaters utseende och hur det går för dem i val. Inför 2006 års mellanårsval fick en grupp på 300 personer fick se foton på för dem okända kandidater i val till kongressen och till guvernörsposter. Bilderna visades i par, så huvudmotståndarna ställdes mot varandra. Efter visningen fick försökspersonerna säga vilken av de båda kandidaterna de instinktivt tyckte verkade mest kompetent.
För att resultaten inte skulle snedvridas av andra faktorer använde man sig bara av val där de båda huvudkandidaterna hade samma kön och hudfärg. Detta gjorde att man bara kunde använda sig av vita män, då det fanns alldeles för få val där båda kandidaterna var kvinnor eller färgade (eller både och). Resultat där försökspersonen kände igen en kandidat räknades inte med.
Efter valet jämförde man försökspersonernas första intryck av kandidaterna med de faktiska valresultaten. Det visade sig att försökspersonerna hade valt rätt vinnare i ca 72% av senatsvalen och 68% av guvernörsvalen. Den huvudkandidat som vid ett första intryck utstrålar mest kompetens, har alltså störst chans att vinna val.
Man kan förstås fråga sig vad detta betyder. Är väljare så oengagerade i sakfrågor att de låter utseende styra ens val? Kanske är det åldersfrågor som spelar in? De flesta val vinns av den person som redan innehar den post som är uppe till val och han (det är ju oftast en han) är i allmänhet äldre än utmanaren och uppfattas kanske därför som mer erfaren och kompetent. Den som har några idéer får gärna höra av sig.
För att resultaten inte skulle snedvridas av andra faktorer använde man sig bara av val där de båda huvudkandidaterna hade samma kön och hudfärg. Detta gjorde att man bara kunde använda sig av vita män, då det fanns alldeles för få val där båda kandidaterna var kvinnor eller färgade (eller både och). Resultat där försökspersonen kände igen en kandidat räknades inte med.
Efter valet jämförde man försökspersonernas första intryck av kandidaterna med de faktiska valresultaten. Det visade sig att försökspersonerna hade valt rätt vinnare i ca 72% av senatsvalen och 68% av guvernörsvalen. Den huvudkandidat som vid ett första intryck utstrålar mest kompetens, har alltså störst chans att vinna val.
Man kan förstås fråga sig vad detta betyder. Är väljare så oengagerade i sakfrågor att de låter utseende styra ens val? Kanske är det åldersfrågor som spelar in? De flesta val vinns av den person som redan innehar den post som är uppe till val och han (det är ju oftast en han) är i allmänhet äldre än utmanaren och uppfattas kanske därför som mer erfaren och kompetent. Den som har några idéer får gärna höra av sig.
måndag 22 oktober 2007
Bobby Jindal - en framtida president?
Jag skrev tidigare om guvernörsvalet i Louisiana, där jag spådde republikanen Bobby Jindal som vinnare. Valet hölls i lördags och Jindal fick 53.9% av rösterna, vilket innebär att det inte behövs någon andra valomgång. Jindals främste konkurrent bland de 11 (!) övriga kandidaterna, demokraten Walter Boasso, fick 17.4%.
Den blott 36-årige Jindal har redan en anmärkningsvärd meritförteckning, då han bland mycket annat varit kongressledamot och chef för Louisianas delstatliga hälsovård. Han blir nu USA:s yngste guvernör och den förste amerikanske guvernören med rötter i Indien. Hans föräldrar var nyanlända immigranter när han föddes. I en delstat där Ku Klux Klan-ledaren David Duke år 1991 fick 39% av rösterna i guvernörsvalet, är en sådan bakgrund än mer anmärkningsvärd för en nyvald guvernör.
Mer om Jindal finns att läsa här och här.
Jindal har utlovat ambitiösa reformer av styret i Louisiana. Om Jindal lyckas få bukt med delstatens sega byråkrati, förbättra företagsklimatet och göra upp med de betydande inslag av korruption som länge präglat Louisianas politiska kultur, då kan jag tänka mig att Jindal om något årtionde återfinns på valsedeln i ett presidentval. Dit är dock vägen lång och hindren många.
Den blott 36-årige Jindal har redan en anmärkningsvärd meritförteckning, då han bland mycket annat varit kongressledamot och chef för Louisianas delstatliga hälsovård. Han blir nu USA:s yngste guvernör och den förste amerikanske guvernören med rötter i Indien. Hans föräldrar var nyanlända immigranter när han föddes. I en delstat där Ku Klux Klan-ledaren David Duke år 1991 fick 39% av rösterna i guvernörsvalet, är en sådan bakgrund än mer anmärkningsvärd för en nyvald guvernör.
Mer om Jindal finns att läsa här och här.
Jindal har utlovat ambitiösa reformer av styret i Louisiana. Om Jindal lyckas få bukt med delstatens sega byråkrati, förbättra företagsklimatet och göra upp med de betydande inslag av korruption som länge präglat Louisianas politiska kultur, då kan jag tänka mig att Jindal om något årtionde återfinns på valsedeln i ett presidentval. Dit är dock vägen lång och hindren många.
torsdag 18 oktober 2007
Sam Brownback väntas dra sig ur
En av de republikanska kandidaterna i kampen om att bli sitt partis presidentkandidat, Sam Brownback, väntas i morgon tillkännage att han drar sig ur, uppger The Politico.
Brownback har länge framstått som en av de svagare kandidaterna, som inte fått något genomslag i opinionen. Han har inte riktigt omfamnats av de högerkristna grupperna i sitt parti, där han hoppats få sitt starkaste stöd.
På senare tid har Brownback fått åtminstone lite uppmärksamhet för att på ett synnerligen okonventionellt sätt ha hållit kampanjmöten i Iowa med den demokratiske presidentkandidaten Joe Biden, i ett försök att sälja den plan för en federalisering av Irak de tillsammans fick stöd för i senaten (se tidigare inlägg).
Brownbacks största problem har på sistone inte varit obefintliga opinionssiffror, utan en akut brist på pengar (men dessa saker hänger förstås samman). För några dagar sedan rapporterades att han hade $95,000 på banken. Partikamraten Rudy Giuliani har drygt 11 miljoner att röra sig med fram till primärvalen. Även Giulianis saldo bleknar dock med de demokratiska toppkandidaterna Hillary Clinton och Barack Obama, som båda kan kampanja för drygt 30 miljoner.
Nu väntar vi bara på att de andra marginalkandidaterna (främst Mike Gravel, Duncan Hunter och Tom Tancredo) lämnar samma besked som Brownback och ger mer plats åt de personer som åtminstone har en teoretisk chans att vinna sitt partis nominering.
Man kan fråga sig vem av de republikanska kandidaterna som kan väntas dra till sig de fåtaliga tidigare Brownback-anhängarna. En gissning är att Mike Huckabee nu får en välkommen förstärkning, men knappast av så stor omfattning att det har någon egentlig betydelse för primärvalskampanjen.
Brownback har länge framstått som en av de svagare kandidaterna, som inte fått något genomslag i opinionen. Han har inte riktigt omfamnats av de högerkristna grupperna i sitt parti, där han hoppats få sitt starkaste stöd.
På senare tid har Brownback fått åtminstone lite uppmärksamhet för att på ett synnerligen okonventionellt sätt ha hållit kampanjmöten i Iowa med den demokratiske presidentkandidaten Joe Biden, i ett försök att sälja den plan för en federalisering av Irak de tillsammans fick stöd för i senaten (se tidigare inlägg).
Brownbacks största problem har på sistone inte varit obefintliga opinionssiffror, utan en akut brist på pengar (men dessa saker hänger förstås samman). För några dagar sedan rapporterades att han hade $95,000 på banken. Partikamraten Rudy Giuliani har drygt 11 miljoner att röra sig med fram till primärvalen. Även Giulianis saldo bleknar dock med de demokratiska toppkandidaterna Hillary Clinton och Barack Obama, som båda kan kampanja för drygt 30 miljoner.
Nu väntar vi bara på att de andra marginalkandidaterna (främst Mike Gravel, Duncan Hunter och Tom Tancredo) lämnar samma besked som Brownback och ger mer plats åt de personer som åtminstone har en teoretisk chans att vinna sitt partis nominering.
Man kan fråga sig vem av de republikanska kandidaterna som kan väntas dra till sig de fåtaliga tidigare Brownback-anhängarna. En gissning är att Mike Huckabee nu får en välkommen förstärkning, men knappast av så stor omfattning att det har någon egentlig betydelse för primärvalskampanjen.
torsdag 11 oktober 2007
De högerkristna och Giuliani
Ett slutet möte i Salt Lake City för en dryg vecka sedan har väckt stor uppmärksamhet. Vid detta möte ska några av de framträdande ledarna inom vad som (ofta lite nedsättande och väldigt svepande) brukar kallas den kristna högern (eller de högerkristna) ha kommit fram till att de ska backa en tredjepartikandidat om Rudy Giuliani vinner det republikanska partiets nominering som presidentkandidat. Detta främst för att Giuliani inte ställer upp på det hårdnackade motstånd mot aborträtten som dessa grupperingar ser som en avgörande fråga, liksom hans familjebakgrund och motstånd till ett konstitutionellt tillägg som skulle omöjliggöra giftermål mellan personer av samma kön. (NY Times-artikel)
De högerkristna skulle alltså kunna bryta med det republikanska partiet, som de tämligen entydigt har stött åtminstone sedan Ronald Reagans dagar. Den första reaktionen från mig och många andra var att det här bara var ett skrämselskott, avsett att få fram en annan republikansk "front runner" genom ett slag mot Giulianis image som den mest valbare i det republikanska startfältet. Konsekvensen av att verkställa hotet skulle dels kunna bli att denna grupp skulle förlora det mesta av det (ofta överskattade) politiska inflytande de har, dels att Hillary Clintons chanser att erövra presidentämbetet skulle öka, vilket dessa grupper knappast kan vilja. De skulle kort sagt skjuta sig själva i foten.
Å andra sidan finns det faktiskt viss logik i ett sådant agerande, även om det innebär ett högt spel. Genom att stödja en tredjepartikandidat och därmed hjälpa fram Hillary Clinton till Vita huset, kan dessa grupper visa att de inte kan ignoreras av republikanerna. En seger för Rudy Giuliani skulle visa att republikanerna inte behöver spela på den evangelikala högerns planhalva för att vinna val. Med denna logik blir Hillary det minst dåliga alternativet.
James Dobson från Focus on the Family, en av de evangelikala ledare som deltog i Salt Lake City, sade på FOX News för några dagar sedan (YouTube-länk) att: "om Rudy Giuliani vinner, då säger jag dig, då är pro-life och pro-family-rörelsen över. Den är borta. Om det blir Hillary, så dålig som hon är, då blir det en mobilisering för att bekämpa vad hon försöker göra. Om han [Giuliani] blir vald av konservativa och av dem som är pro-life och pro-marriage och pro-family, då är jag rädd att vi aldrig återhämtar oss."
I slutänden är dock mitt tips fortfarande att de flesta i dessa grupper håller för näsan (som Dobson uttryckte det) och röstar på Giuliani i november 2008, om han blir republikanernas presidentkandidat. Detta även om en tilltalande tredjepartikandidat mot förmodan träder fram. Risken för republikanerna är att många på denna vanligtvis ytterst aktiva och röstningsbenägna flank stannar hemma på valdagen, vilket kan få stora konsekvenser om valet blir väldigt jämnt. Hela den här historien tycks visa att inte så få i dessa grupper just nu känner sig åsidosatta och marginaliserade, vilket inte bådar gott för deras aktivitet när den egentliga valrörelsen drar igång.
Bloggaren Jay Cost menar dock att hela den här uppvisningen nog egentligen bara handlar om att billigt och effektivt upplysa främst evangelikala väljare runt om i USA om att Giuliani är för aborträtten, något många av dem ännu inte vet. Med denna upplysning hoppas de att Giulianis ledning i opinionen inför primärvalen ska undergrävas och en annan kandidat ska kunna överta ledartröjan. Frågan är bara vem Dobson och andra tänker sig ska göra det? Den som ligger bäst till är förstås Mitt Romney, men även han har haft problem med den kristna högern. Han står dock i några avgörande frågor närmare dem än Giuliani, åtminstone efter att han för något år sedan gjorde en helomvändning i abortfrågan.
Rudy Giuliani har givetvis hela tiden varit medveten om att han har vissa problem med dessa grupper, vilket han försökt hantera genom att bl a lova dem vad de helst vill ha: konservativa domare i Högsta domstolen. Han har också gått med på att senare denna månad tala inför The Family Research Council, en av de grupper som företräder de högerkristna. Liksom med hans framträdande inför NRA häromsistens, hoppas han uppnå acceptans hos dem, även om han aldrig lär bli älskad av dem.
De högerkristna skulle alltså kunna bryta med det republikanska partiet, som de tämligen entydigt har stött åtminstone sedan Ronald Reagans dagar. Den första reaktionen från mig och många andra var att det här bara var ett skrämselskott, avsett att få fram en annan republikansk "front runner" genom ett slag mot Giulianis image som den mest valbare i det republikanska startfältet. Konsekvensen av att verkställa hotet skulle dels kunna bli att denna grupp skulle förlora det mesta av det (ofta överskattade) politiska inflytande de har, dels att Hillary Clintons chanser att erövra presidentämbetet skulle öka, vilket dessa grupper knappast kan vilja. De skulle kort sagt skjuta sig själva i foten.
Å andra sidan finns det faktiskt viss logik i ett sådant agerande, även om det innebär ett högt spel. Genom att stödja en tredjepartikandidat och därmed hjälpa fram Hillary Clinton till Vita huset, kan dessa grupper visa att de inte kan ignoreras av republikanerna. En seger för Rudy Giuliani skulle visa att republikanerna inte behöver spela på den evangelikala högerns planhalva för att vinna val. Med denna logik blir Hillary det minst dåliga alternativet.
James Dobson från Focus on the Family, en av de evangelikala ledare som deltog i Salt Lake City, sade på FOX News för några dagar sedan (YouTube-länk) att: "om Rudy Giuliani vinner, då säger jag dig, då är pro-life och pro-family-rörelsen över. Den är borta. Om det blir Hillary, så dålig som hon är, då blir det en mobilisering för att bekämpa vad hon försöker göra. Om han [Giuliani] blir vald av konservativa och av dem som är pro-life och pro-marriage och pro-family, då är jag rädd att vi aldrig återhämtar oss."
I slutänden är dock mitt tips fortfarande att de flesta i dessa grupper håller för näsan (som Dobson uttryckte det) och röstar på Giuliani i november 2008, om han blir republikanernas presidentkandidat. Detta även om en tilltalande tredjepartikandidat mot förmodan träder fram. Risken för republikanerna är att många på denna vanligtvis ytterst aktiva och röstningsbenägna flank stannar hemma på valdagen, vilket kan få stora konsekvenser om valet blir väldigt jämnt. Hela den här historien tycks visa att inte så få i dessa grupper just nu känner sig åsidosatta och marginaliserade, vilket inte bådar gott för deras aktivitet när den egentliga valrörelsen drar igång.
Bloggaren Jay Cost menar dock att hela den här uppvisningen nog egentligen bara handlar om att billigt och effektivt upplysa främst evangelikala väljare runt om i USA om att Giuliani är för aborträtten, något många av dem ännu inte vet. Med denna upplysning hoppas de att Giulianis ledning i opinionen inför primärvalen ska undergrävas och en annan kandidat ska kunna överta ledartröjan. Frågan är bara vem Dobson och andra tänker sig ska göra det? Den som ligger bäst till är förstås Mitt Romney, men även han har haft problem med den kristna högern. Han står dock i några avgörande frågor närmare dem än Giuliani, åtminstone efter att han för något år sedan gjorde en helomvändning i abortfrågan.
Rudy Giuliani har givetvis hela tiden varit medveten om att han har vissa problem med dessa grupper, vilket han försökt hantera genom att bl a lova dem vad de helst vill ha: konservativa domare i Högsta domstolen. Han har också gått med på att senare denna månad tala inför The Family Research Council, en av de grupper som företräder de högerkristna. Liksom med hans framträdande inför NRA häromsistens, hoppas han uppnå acceptans hos dem, även om han aldrig lär bli älskad av dem.
torsdag 4 oktober 2007
Ännu ett republikanskt avhopp från senaten
Enligt The Politico kommer New Mexico-senatorn Pete Domenici inte att söka omval nästa år. Det innebär ytterligare problem för republikanerna, som kan få det svårt att behålla sina 49 platser i senatsförsamlingen, för att inte tala om att utöka dem. New Mexico är en s k "swing state", alltså en delstat som politiskt är delad ungefär på mitten. Ingenting säger att inte en annan republikan kan överta hans stol, men det här ökar republikanernas huvudbry inför nästa år, då flera andra av deras senatsplatser är i fara, samtidigt som de demokratiska senatorerna tycks sitta ganska säkert.
De senatsplatser som står på spel 2008 var det senast val till år 2002, då republikanerna gjorde ett fenomenalt bra val. Därför har republikanerna denna gång 22 senatsplatser som ska upp till omval, medan demokraterna bara behöver försvara 12. Situationen har gjorts värre av att flera republikaner bestämt för att inte ställa upp till omval och flera andra av deras platser kommer att bli föremål för intensiva strider mellan partierna. Demokraterna behöver å andra sidan (som det ser ut nu) bara vara riktigt bekymrade för Louisiana-senatorn Mary Landrieu, som mycket väl kan förlora sin plats.
I Virginia har den respekterade republikanske senatorn John Warner bestämt sig för att sluta. Den populäre demokratiske ex-guvernören Mark Warner (de är inte släkt) har förklarat att han ställer upp. Det är inte klart vilken republikanernas kandidat blir. Skulle Mark Warner vinna, då skulle Virginias båda senatsplatser tillhöra demokrater, samtidigt som guvernören Tim Kaine också är demokrat. Detta är lite anmärkningsvärt i en delstat som i presidentval inte gett sina elektorsröster till en demokrat sedan Lyndon B Johnsons jordskredsseger 1964.
I Nebraska kommer en annan brett respekterad republikan, Chuck Hagel, att gå i pension. Demokraten, ex-guvernören och ex-senatorn Bob Kerrey tros vilja ha hans plats och anses ha goda chanser att vinna, trots att Nebraska i presidentvalssammanhang är ett ännu starkare republikanskt fäste än Virginia och att hans motståndare lär bli Bushs f d jordbruksminister Mike Johanns. Det är dock inte helt klart att Kerrey ställer upp och utan honom förblir senatsplatsen med all säkerhet republikansk.
I Colorado har republikanen Wayne Allard bestämt sig för att sluta. Den demokratiske kongressmannen Mark Udall väntas möta den tidigare republikanske kongressmannen Bob Schaffer i november 2008. Colorado har på senare år blivit en allt vänligare plats för demokrater och Udall tros ha bäst utgångsläge.
Dessutom väntas det bli hård strid om de republikanskt hållna platserna i Minnesota, Maine, New Hampshire och Oregon. Troligen kommer fler delstater att bli slagfält i detta val, beroende på opinionsvindar, hur utmanarna sköter sig och oförutsedda händelser, vilket förstås också kan slå mot demokraterna. Grundtipset är ändå att demokraterna utökar sin majoritet i senaten med 2-5 platser.
En annan sak som är positiv för demokraterna i detta val är att de sannolikt kommer att ha betydligt mer att spendera på senatskampanjerna (liksom representanthuskampanjerna) än republikanerna. Demokraternas centrala senatskommité, som kan fördela pengar mellan olika kampanjer, hade för en månad sedan mer än dubbelt så mycket pengar netto som republikanernas motsvarighet. Detta förhållande lär förmodligen jämnas ut något innan valdagen 2008, men demokraterna lär hela tiden ha ett ekonomiskt övertag.
De senatsplatser som står på spel 2008 var det senast val till år 2002, då republikanerna gjorde ett fenomenalt bra val. Därför har republikanerna denna gång 22 senatsplatser som ska upp till omval, medan demokraterna bara behöver försvara 12. Situationen har gjorts värre av att flera republikaner bestämt för att inte ställa upp till omval och flera andra av deras platser kommer att bli föremål för intensiva strider mellan partierna. Demokraterna behöver å andra sidan (som det ser ut nu) bara vara riktigt bekymrade för Louisiana-senatorn Mary Landrieu, som mycket väl kan förlora sin plats.
I Virginia har den respekterade republikanske senatorn John Warner bestämt sig för att sluta. Den populäre demokratiske ex-guvernören Mark Warner (de är inte släkt) har förklarat att han ställer upp. Det är inte klart vilken republikanernas kandidat blir. Skulle Mark Warner vinna, då skulle Virginias båda senatsplatser tillhöra demokrater, samtidigt som guvernören Tim Kaine också är demokrat. Detta är lite anmärkningsvärt i en delstat som i presidentval inte gett sina elektorsröster till en demokrat sedan Lyndon B Johnsons jordskredsseger 1964.
I Nebraska kommer en annan brett respekterad republikan, Chuck Hagel, att gå i pension. Demokraten, ex-guvernören och ex-senatorn Bob Kerrey tros vilja ha hans plats och anses ha goda chanser att vinna, trots att Nebraska i presidentvalssammanhang är ett ännu starkare republikanskt fäste än Virginia och att hans motståndare lär bli Bushs f d jordbruksminister Mike Johanns. Det är dock inte helt klart att Kerrey ställer upp och utan honom förblir senatsplatsen med all säkerhet republikansk.
I Colorado har republikanen Wayne Allard bestämt sig för att sluta. Den demokratiske kongressmannen Mark Udall väntas möta den tidigare republikanske kongressmannen Bob Schaffer i november 2008. Colorado har på senare år blivit en allt vänligare plats för demokrater och Udall tros ha bäst utgångsläge.
Dessutom väntas det bli hård strid om de republikanskt hållna platserna i Minnesota, Maine, New Hampshire och Oregon. Troligen kommer fler delstater att bli slagfält i detta val, beroende på opinionsvindar, hur utmanarna sköter sig och oförutsedda händelser, vilket förstås också kan slå mot demokraterna. Grundtipset är ändå att demokraterna utökar sin majoritet i senaten med 2-5 platser.
En annan sak som är positiv för demokraterna i detta val är att de sannolikt kommer att ha betydligt mer att spendera på senatskampanjerna (liksom representanthuskampanjerna) än republikanerna. Demokraternas centrala senatskommité, som kan fördela pengar mellan olika kampanjer, hade för en månad sedan mer än dubbelt så mycket pengar netto som republikanernas motsvarighet. Detta förhållande lär förmodligen jämnas ut något innan valdagen 2008, men demokraterna lär hela tiden ha ett ekonomiskt övertag.
tisdag 2 oktober 2007
Bidens och Brownbacks plan för Irak
I onsdags ägde en intressant omröstning om i den amerikanska senaten, om än av mest symbolisk betydelse. Med 75 röster mot 23 röstade kammaren igenom ett icke bindande tillägg till försvarsbudgeten, där en delning eller decentralisering enligt federala principer av styret i Irak föreslås. Detta går helt emot den satsning på en stark central regering som president Bush stått för, trots att denna regering hittills visat sig frustrerande ineffektiv på alla viktiga områden. Bland senatorerna som stödde förslaget fanns 26 republikaner, alltså majoriteten av partiets senatorer.
Omröstningen väckte inte någon störrre uppmärksamhet, kanske för att de flesta politiska kommentatorer på sistone varit upptagna av frågor om hur mycket pengar olika presidentkandidater dragit in det senaste kvartalet och att förslaget ändå var tandlöst. Händelsen innebar ändå en liten seger för två av de minst omtalade kandidaterna. Först och främst gäller detta Delaware-senatorn Joseph Biden, demokrat och ordförande i senatens utrikesutskott. Han har praktiskt taget baserat hela sin presidentvalskampanj på sin plan för ett federalt Irak, en plan han utarbetat med en professor i internationella relationer, men hans kandidatur tycks inte ha fått något nämnvärt genomslag. Den andre kandidaten är den starkt konservative republikanske Kansas-senatorn Sam Brownback, som jämte Biden och Barbara Boxer (demokrat från Kalifornien) står som upphovsman till den skrivning som röstades igenom i senaten.
Av de andra fyra senatorer som också är presidentkandidater röstade Hillary Clinton och Chris Dodd för förslaget. Barack Obama och John McCain avstod från att rösta. De var de enda senatorer som inte infann sig till omröstningen.
Konkret skulle planen framför allt innebära att Irak delas upp i tre mestadels självstyrande regioner, enligt principen att en region skulle domineras av shiiiter, en av sunniter och en av kurdisk, med en relativt svag centralmakt som tar hand om gemensamma intressen. Enligt förslagets förespråkare är detta enda sätttet att få slut på det sekteristiska våldet och därmed få hem de amerikanska trupperna inom överblickbar tid. Detta har dock mer prägel av en förhoppning än en säker förutsägelse. Planen ger också FN:s säkerhetsråd en central roll när det gäller att hjälpa Irak genom övergången, men att detta säkerhetsråd skulle kunna enas i sin strävan verkar inte fullständigt självklart. Sedan gäller det också att se vilken förankring ett sådant förslag kan tänkas få bland irakierna själva, som rimligen måste vara de som i slutänden avgör sin egen framtid.
Det viktiga med omröstningen är att den visar att hur djupt missnöjet med presidentens politik i Irak sjunkit in i hans eget parti. När de republikanska senatorerna fick en chans att bara symboliskt rösta mot sin presidents politik, då tog majoriteten av dem chansen.
I det vänsterinriktade nätmagasinet TruthDig kallar E.J. Dionne omröstningen "en milstolpe i försöken att få slut på kriget", vilket väl återstår att se.
Omröstningen väckte inte någon störrre uppmärksamhet, kanske för att de flesta politiska kommentatorer på sistone varit upptagna av frågor om hur mycket pengar olika presidentkandidater dragit in det senaste kvartalet och att förslaget ändå var tandlöst. Händelsen innebar ändå en liten seger för två av de minst omtalade kandidaterna. Först och främst gäller detta Delaware-senatorn Joseph Biden, demokrat och ordförande i senatens utrikesutskott. Han har praktiskt taget baserat hela sin presidentvalskampanj på sin plan för ett federalt Irak, en plan han utarbetat med en professor i internationella relationer, men hans kandidatur tycks inte ha fått något nämnvärt genomslag. Den andre kandidaten är den starkt konservative republikanske Kansas-senatorn Sam Brownback, som jämte Biden och Barbara Boxer (demokrat från Kalifornien) står som upphovsman till den skrivning som röstades igenom i senaten.
Av de andra fyra senatorer som också är presidentkandidater röstade Hillary Clinton och Chris Dodd för förslaget. Barack Obama och John McCain avstod från att rösta. De var de enda senatorer som inte infann sig till omröstningen.
Konkret skulle planen framför allt innebära att Irak delas upp i tre mestadels självstyrande regioner, enligt principen att en region skulle domineras av shiiiter, en av sunniter och en av kurdisk, med en relativt svag centralmakt som tar hand om gemensamma intressen. Enligt förslagets förespråkare är detta enda sätttet att få slut på det sekteristiska våldet och därmed få hem de amerikanska trupperna inom överblickbar tid. Detta har dock mer prägel av en förhoppning än en säker förutsägelse. Planen ger också FN:s säkerhetsråd en central roll när det gäller att hjälpa Irak genom övergången, men att detta säkerhetsråd skulle kunna enas i sin strävan verkar inte fullständigt självklart. Sedan gäller det också att se vilken förankring ett sådant förslag kan tänkas få bland irakierna själva, som rimligen måste vara de som i slutänden avgör sin egen framtid.
Det viktiga med omröstningen är att den visar att hur djupt missnöjet med presidentens politik i Irak sjunkit in i hans eget parti. När de republikanska senatorerna fick en chans att bara symboliskt rösta mot sin presidents politik, då tog majoriteten av dem chansen.
I det vänsterinriktade nätmagasinet TruthDig kallar E.J. Dionne omröstningen "en milstolpe i försöken att få slut på kriget", vilket väl återstår att se.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
