Jag skrev tidigare om de många republikanska avhoppen från senaten. Där hade jag ett stycke om Nebraska, där den demokratiske förre guvernören och senatorn Bob Kerrey troddes vara den som hade bäst chans att ta över den senatsplats den avgående republikanen Chuck Hagel innehavt sedan 1997. Kerrey meddelar nu att han inte ställer upp, efter månader av vaga besked. Detta gör att platsen sannolikt kommer att vinnas av av förre guvernören och jordbruksministern Mike Johanns, republikan. Demokraterna hoppas nu på Omahas borgmästare Mike Fahey, men han är inte samma tungviktare som Kerrey.
Demokratiska aktivister har på senare tid kaxigt och segervisst spekulerat om att de 2008 ska kunna utöka partiets majoritet i senaten från 51 till 60 platser, vilket skulle ge dem möjlighet att förhindra republikansk "filibustring", vilket inte är en oviktig sak. Kerreys besked är det hittills hårdaste slaget mot denna förhoppning, men inte det enda. De embryoniska valrörelserna i bl a New Mexico, Maine och North Carolina, där åtminstone de mest entusiastiska demokraterna hoppats på att överta republikanska mandat, har inte riktigt utvecklat sig som demokraterna hoppats.
Allt talar fortfarande för att demokraterna kommer att utöka sin senatsmajoritet med några platser 2008. Det är dock ett år kvar till valen, vilket är en evighet i politiken.
torsdag 25 oktober 2007
tisdag 23 oktober 2007
Politik - en skönhetstävling?
I USA Today refereras i dag en undersökning från Princeton University, där man studerat sambandet mellan kandidaters utseende och hur det går för dem i val. Inför 2006 års mellanårsval fick en grupp på 300 personer fick se foton på för dem okända kandidater i val till kongressen och till guvernörsposter. Bilderna visades i par, så huvudmotståndarna ställdes mot varandra. Efter visningen fick försökspersonerna säga vilken av de båda kandidaterna de instinktivt tyckte verkade mest kompetent.
För att resultaten inte skulle snedvridas av andra faktorer använde man sig bara av val där de båda huvudkandidaterna hade samma kön och hudfärg. Detta gjorde att man bara kunde använda sig av vita män, då det fanns alldeles för få val där båda kandidaterna var kvinnor eller färgade (eller både och). Resultat där försökspersonen kände igen en kandidat räknades inte med.
Efter valet jämförde man försökspersonernas första intryck av kandidaterna med de faktiska valresultaten. Det visade sig att försökspersonerna hade valt rätt vinnare i ca 72% av senatsvalen och 68% av guvernörsvalen. Den huvudkandidat som vid ett första intryck utstrålar mest kompetens, har alltså störst chans att vinna val.
Man kan förstås fråga sig vad detta betyder. Är väljare så oengagerade i sakfrågor att de låter utseende styra ens val? Kanske är det åldersfrågor som spelar in? De flesta val vinns av den person som redan innehar den post som är uppe till val och han (det är ju oftast en han) är i allmänhet äldre än utmanaren och uppfattas kanske därför som mer erfaren och kompetent. Den som har några idéer får gärna höra av sig.
För att resultaten inte skulle snedvridas av andra faktorer använde man sig bara av val där de båda huvudkandidaterna hade samma kön och hudfärg. Detta gjorde att man bara kunde använda sig av vita män, då det fanns alldeles för få val där båda kandidaterna var kvinnor eller färgade (eller både och). Resultat där försökspersonen kände igen en kandidat räknades inte med.
Efter valet jämförde man försökspersonernas första intryck av kandidaterna med de faktiska valresultaten. Det visade sig att försökspersonerna hade valt rätt vinnare i ca 72% av senatsvalen och 68% av guvernörsvalen. Den huvudkandidat som vid ett första intryck utstrålar mest kompetens, har alltså störst chans att vinna val.
Man kan förstås fråga sig vad detta betyder. Är väljare så oengagerade i sakfrågor att de låter utseende styra ens val? Kanske är det åldersfrågor som spelar in? De flesta val vinns av den person som redan innehar den post som är uppe till val och han (det är ju oftast en han) är i allmänhet äldre än utmanaren och uppfattas kanske därför som mer erfaren och kompetent. Den som har några idéer får gärna höra av sig.
måndag 22 oktober 2007
Bobby Jindal - en framtida president?
Jag skrev tidigare om guvernörsvalet i Louisiana, där jag spådde republikanen Bobby Jindal som vinnare. Valet hölls i lördags och Jindal fick 53.9% av rösterna, vilket innebär att det inte behövs någon andra valomgång. Jindals främste konkurrent bland de 11 (!) övriga kandidaterna, demokraten Walter Boasso, fick 17.4%.
Den blott 36-årige Jindal har redan en anmärkningsvärd meritförteckning, då han bland mycket annat varit kongressledamot och chef för Louisianas delstatliga hälsovård. Han blir nu USA:s yngste guvernör och den förste amerikanske guvernören med rötter i Indien. Hans föräldrar var nyanlända immigranter när han föddes. I en delstat där Ku Klux Klan-ledaren David Duke år 1991 fick 39% av rösterna i guvernörsvalet, är en sådan bakgrund än mer anmärkningsvärd för en nyvald guvernör.
Mer om Jindal finns att läsa här och här.
Jindal har utlovat ambitiösa reformer av styret i Louisiana. Om Jindal lyckas få bukt med delstatens sega byråkrati, förbättra företagsklimatet och göra upp med de betydande inslag av korruption som länge präglat Louisianas politiska kultur, då kan jag tänka mig att Jindal om något årtionde återfinns på valsedeln i ett presidentval. Dit är dock vägen lång och hindren många.
Den blott 36-årige Jindal har redan en anmärkningsvärd meritförteckning, då han bland mycket annat varit kongressledamot och chef för Louisianas delstatliga hälsovård. Han blir nu USA:s yngste guvernör och den förste amerikanske guvernören med rötter i Indien. Hans föräldrar var nyanlända immigranter när han föddes. I en delstat där Ku Klux Klan-ledaren David Duke år 1991 fick 39% av rösterna i guvernörsvalet, är en sådan bakgrund än mer anmärkningsvärd för en nyvald guvernör.
Mer om Jindal finns att läsa här och här.
Jindal har utlovat ambitiösa reformer av styret i Louisiana. Om Jindal lyckas få bukt med delstatens sega byråkrati, förbättra företagsklimatet och göra upp med de betydande inslag av korruption som länge präglat Louisianas politiska kultur, då kan jag tänka mig att Jindal om något årtionde återfinns på valsedeln i ett presidentval. Dit är dock vägen lång och hindren många.
torsdag 18 oktober 2007
Sam Brownback väntas dra sig ur
En av de republikanska kandidaterna i kampen om att bli sitt partis presidentkandidat, Sam Brownback, väntas i morgon tillkännage att han drar sig ur, uppger The Politico.
Brownback har länge framstått som en av de svagare kandidaterna, som inte fått något genomslag i opinionen. Han har inte riktigt omfamnats av de högerkristna grupperna i sitt parti, där han hoppats få sitt starkaste stöd.
På senare tid har Brownback fått åtminstone lite uppmärksamhet för att på ett synnerligen okonventionellt sätt ha hållit kampanjmöten i Iowa med den demokratiske presidentkandidaten Joe Biden, i ett försök att sälja den plan för en federalisering av Irak de tillsammans fick stöd för i senaten (se tidigare inlägg).
Brownbacks största problem har på sistone inte varit obefintliga opinionssiffror, utan en akut brist på pengar (men dessa saker hänger förstås samman). För några dagar sedan rapporterades att han hade $95,000 på banken. Partikamraten Rudy Giuliani har drygt 11 miljoner att röra sig med fram till primärvalen. Även Giulianis saldo bleknar dock med de demokratiska toppkandidaterna Hillary Clinton och Barack Obama, som båda kan kampanja för drygt 30 miljoner.
Nu väntar vi bara på att de andra marginalkandidaterna (främst Mike Gravel, Duncan Hunter och Tom Tancredo) lämnar samma besked som Brownback och ger mer plats åt de personer som åtminstone har en teoretisk chans att vinna sitt partis nominering.
Man kan fråga sig vem av de republikanska kandidaterna som kan väntas dra till sig de fåtaliga tidigare Brownback-anhängarna. En gissning är att Mike Huckabee nu får en välkommen förstärkning, men knappast av så stor omfattning att det har någon egentlig betydelse för primärvalskampanjen.
Brownback har länge framstått som en av de svagare kandidaterna, som inte fått något genomslag i opinionen. Han har inte riktigt omfamnats av de högerkristna grupperna i sitt parti, där han hoppats få sitt starkaste stöd.
På senare tid har Brownback fått åtminstone lite uppmärksamhet för att på ett synnerligen okonventionellt sätt ha hållit kampanjmöten i Iowa med den demokratiske presidentkandidaten Joe Biden, i ett försök att sälja den plan för en federalisering av Irak de tillsammans fick stöd för i senaten (se tidigare inlägg).
Brownbacks största problem har på sistone inte varit obefintliga opinionssiffror, utan en akut brist på pengar (men dessa saker hänger förstås samman). För några dagar sedan rapporterades att han hade $95,000 på banken. Partikamraten Rudy Giuliani har drygt 11 miljoner att röra sig med fram till primärvalen. Även Giulianis saldo bleknar dock med de demokratiska toppkandidaterna Hillary Clinton och Barack Obama, som båda kan kampanja för drygt 30 miljoner.
Nu väntar vi bara på att de andra marginalkandidaterna (främst Mike Gravel, Duncan Hunter och Tom Tancredo) lämnar samma besked som Brownback och ger mer plats åt de personer som åtminstone har en teoretisk chans att vinna sitt partis nominering.
Man kan fråga sig vem av de republikanska kandidaterna som kan väntas dra till sig de fåtaliga tidigare Brownback-anhängarna. En gissning är att Mike Huckabee nu får en välkommen förstärkning, men knappast av så stor omfattning att det har någon egentlig betydelse för primärvalskampanjen.
torsdag 11 oktober 2007
De högerkristna och Giuliani
Ett slutet möte i Salt Lake City för en dryg vecka sedan har väckt stor uppmärksamhet. Vid detta möte ska några av de framträdande ledarna inom vad som (ofta lite nedsättande och väldigt svepande) brukar kallas den kristna högern (eller de högerkristna) ha kommit fram till att de ska backa en tredjepartikandidat om Rudy Giuliani vinner det republikanska partiets nominering som presidentkandidat. Detta främst för att Giuliani inte ställer upp på det hårdnackade motstånd mot aborträtten som dessa grupperingar ser som en avgörande fråga, liksom hans familjebakgrund och motstånd till ett konstitutionellt tillägg som skulle omöjliggöra giftermål mellan personer av samma kön. (NY Times-artikel)
De högerkristna skulle alltså kunna bryta med det republikanska partiet, som de tämligen entydigt har stött åtminstone sedan Ronald Reagans dagar. Den första reaktionen från mig och många andra var att det här bara var ett skrämselskott, avsett att få fram en annan republikansk "front runner" genom ett slag mot Giulianis image som den mest valbare i det republikanska startfältet. Konsekvensen av att verkställa hotet skulle dels kunna bli att denna grupp skulle förlora det mesta av det (ofta överskattade) politiska inflytande de har, dels att Hillary Clintons chanser att erövra presidentämbetet skulle öka, vilket dessa grupper knappast kan vilja. De skulle kort sagt skjuta sig själva i foten.
Å andra sidan finns det faktiskt viss logik i ett sådant agerande, även om det innebär ett högt spel. Genom att stödja en tredjepartikandidat och därmed hjälpa fram Hillary Clinton till Vita huset, kan dessa grupper visa att de inte kan ignoreras av republikanerna. En seger för Rudy Giuliani skulle visa att republikanerna inte behöver spela på den evangelikala högerns planhalva för att vinna val. Med denna logik blir Hillary det minst dåliga alternativet.
James Dobson från Focus on the Family, en av de evangelikala ledare som deltog i Salt Lake City, sade på FOX News för några dagar sedan (YouTube-länk) att: "om Rudy Giuliani vinner, då säger jag dig, då är pro-life och pro-family-rörelsen över. Den är borta. Om det blir Hillary, så dålig som hon är, då blir det en mobilisering för att bekämpa vad hon försöker göra. Om han [Giuliani] blir vald av konservativa och av dem som är pro-life och pro-marriage och pro-family, då är jag rädd att vi aldrig återhämtar oss."
I slutänden är dock mitt tips fortfarande att de flesta i dessa grupper håller för näsan (som Dobson uttryckte det) och röstar på Giuliani i november 2008, om han blir republikanernas presidentkandidat. Detta även om en tilltalande tredjepartikandidat mot förmodan träder fram. Risken för republikanerna är att många på denna vanligtvis ytterst aktiva och röstningsbenägna flank stannar hemma på valdagen, vilket kan få stora konsekvenser om valet blir väldigt jämnt. Hela den här historien tycks visa att inte så få i dessa grupper just nu känner sig åsidosatta och marginaliserade, vilket inte bådar gott för deras aktivitet när den egentliga valrörelsen drar igång.
Bloggaren Jay Cost menar dock att hela den här uppvisningen nog egentligen bara handlar om att billigt och effektivt upplysa främst evangelikala väljare runt om i USA om att Giuliani är för aborträtten, något många av dem ännu inte vet. Med denna upplysning hoppas de att Giulianis ledning i opinionen inför primärvalen ska undergrävas och en annan kandidat ska kunna överta ledartröjan. Frågan är bara vem Dobson och andra tänker sig ska göra det? Den som ligger bäst till är förstås Mitt Romney, men även han har haft problem med den kristna högern. Han står dock i några avgörande frågor närmare dem än Giuliani, åtminstone efter att han för något år sedan gjorde en helomvändning i abortfrågan.
Rudy Giuliani har givetvis hela tiden varit medveten om att han har vissa problem med dessa grupper, vilket han försökt hantera genom att bl a lova dem vad de helst vill ha: konservativa domare i Högsta domstolen. Han har också gått med på att senare denna månad tala inför The Family Research Council, en av de grupper som företräder de högerkristna. Liksom med hans framträdande inför NRA häromsistens, hoppas han uppnå acceptans hos dem, även om han aldrig lär bli älskad av dem.
De högerkristna skulle alltså kunna bryta med det republikanska partiet, som de tämligen entydigt har stött åtminstone sedan Ronald Reagans dagar. Den första reaktionen från mig och många andra var att det här bara var ett skrämselskott, avsett att få fram en annan republikansk "front runner" genom ett slag mot Giulianis image som den mest valbare i det republikanska startfältet. Konsekvensen av att verkställa hotet skulle dels kunna bli att denna grupp skulle förlora det mesta av det (ofta överskattade) politiska inflytande de har, dels att Hillary Clintons chanser att erövra presidentämbetet skulle öka, vilket dessa grupper knappast kan vilja. De skulle kort sagt skjuta sig själva i foten.
Å andra sidan finns det faktiskt viss logik i ett sådant agerande, även om det innebär ett högt spel. Genom att stödja en tredjepartikandidat och därmed hjälpa fram Hillary Clinton till Vita huset, kan dessa grupper visa att de inte kan ignoreras av republikanerna. En seger för Rudy Giuliani skulle visa att republikanerna inte behöver spela på den evangelikala högerns planhalva för att vinna val. Med denna logik blir Hillary det minst dåliga alternativet.
James Dobson från Focus on the Family, en av de evangelikala ledare som deltog i Salt Lake City, sade på FOX News för några dagar sedan (YouTube-länk) att: "om Rudy Giuliani vinner, då säger jag dig, då är pro-life och pro-family-rörelsen över. Den är borta. Om det blir Hillary, så dålig som hon är, då blir det en mobilisering för att bekämpa vad hon försöker göra. Om han [Giuliani] blir vald av konservativa och av dem som är pro-life och pro-marriage och pro-family, då är jag rädd att vi aldrig återhämtar oss."
I slutänden är dock mitt tips fortfarande att de flesta i dessa grupper håller för näsan (som Dobson uttryckte det) och röstar på Giuliani i november 2008, om han blir republikanernas presidentkandidat. Detta även om en tilltalande tredjepartikandidat mot förmodan träder fram. Risken för republikanerna är att många på denna vanligtvis ytterst aktiva och röstningsbenägna flank stannar hemma på valdagen, vilket kan få stora konsekvenser om valet blir väldigt jämnt. Hela den här historien tycks visa att inte så få i dessa grupper just nu känner sig åsidosatta och marginaliserade, vilket inte bådar gott för deras aktivitet när den egentliga valrörelsen drar igång.
Bloggaren Jay Cost menar dock att hela den här uppvisningen nog egentligen bara handlar om att billigt och effektivt upplysa främst evangelikala väljare runt om i USA om att Giuliani är för aborträtten, något många av dem ännu inte vet. Med denna upplysning hoppas de att Giulianis ledning i opinionen inför primärvalen ska undergrävas och en annan kandidat ska kunna överta ledartröjan. Frågan är bara vem Dobson och andra tänker sig ska göra det? Den som ligger bäst till är förstås Mitt Romney, men även han har haft problem med den kristna högern. Han står dock i några avgörande frågor närmare dem än Giuliani, åtminstone efter att han för något år sedan gjorde en helomvändning i abortfrågan.
Rudy Giuliani har givetvis hela tiden varit medveten om att han har vissa problem med dessa grupper, vilket han försökt hantera genom att bl a lova dem vad de helst vill ha: konservativa domare i Högsta domstolen. Han har också gått med på att senare denna månad tala inför The Family Research Council, en av de grupper som företräder de högerkristna. Liksom med hans framträdande inför NRA häromsistens, hoppas han uppnå acceptans hos dem, även om han aldrig lär bli älskad av dem.
torsdag 4 oktober 2007
Ännu ett republikanskt avhopp från senaten
Enligt The Politico kommer New Mexico-senatorn Pete Domenici inte att söka omval nästa år. Det innebär ytterligare problem för republikanerna, som kan få det svårt att behålla sina 49 platser i senatsförsamlingen, för att inte tala om att utöka dem. New Mexico är en s k "swing state", alltså en delstat som politiskt är delad ungefär på mitten. Ingenting säger att inte en annan republikan kan överta hans stol, men det här ökar republikanernas huvudbry inför nästa år, då flera andra av deras senatsplatser är i fara, samtidigt som de demokratiska senatorerna tycks sitta ganska säkert.
De senatsplatser som står på spel 2008 var det senast val till år 2002, då republikanerna gjorde ett fenomenalt bra val. Därför har republikanerna denna gång 22 senatsplatser som ska upp till omval, medan demokraterna bara behöver försvara 12. Situationen har gjorts värre av att flera republikaner bestämt för att inte ställa upp till omval och flera andra av deras platser kommer att bli föremål för intensiva strider mellan partierna. Demokraterna behöver å andra sidan (som det ser ut nu) bara vara riktigt bekymrade för Louisiana-senatorn Mary Landrieu, som mycket väl kan förlora sin plats.
I Virginia har den respekterade republikanske senatorn John Warner bestämt sig för att sluta. Den populäre demokratiske ex-guvernören Mark Warner (de är inte släkt) har förklarat att han ställer upp. Det är inte klart vilken republikanernas kandidat blir. Skulle Mark Warner vinna, då skulle Virginias båda senatsplatser tillhöra demokrater, samtidigt som guvernören Tim Kaine också är demokrat. Detta är lite anmärkningsvärt i en delstat som i presidentval inte gett sina elektorsröster till en demokrat sedan Lyndon B Johnsons jordskredsseger 1964.
I Nebraska kommer en annan brett respekterad republikan, Chuck Hagel, att gå i pension. Demokraten, ex-guvernören och ex-senatorn Bob Kerrey tros vilja ha hans plats och anses ha goda chanser att vinna, trots att Nebraska i presidentvalssammanhang är ett ännu starkare republikanskt fäste än Virginia och att hans motståndare lär bli Bushs f d jordbruksminister Mike Johanns. Det är dock inte helt klart att Kerrey ställer upp och utan honom förblir senatsplatsen med all säkerhet republikansk.
I Colorado har republikanen Wayne Allard bestämt sig för att sluta. Den demokratiske kongressmannen Mark Udall väntas möta den tidigare republikanske kongressmannen Bob Schaffer i november 2008. Colorado har på senare år blivit en allt vänligare plats för demokrater och Udall tros ha bäst utgångsläge.
Dessutom väntas det bli hård strid om de republikanskt hållna platserna i Minnesota, Maine, New Hampshire och Oregon. Troligen kommer fler delstater att bli slagfält i detta val, beroende på opinionsvindar, hur utmanarna sköter sig och oförutsedda händelser, vilket förstås också kan slå mot demokraterna. Grundtipset är ändå att demokraterna utökar sin majoritet i senaten med 2-5 platser.
En annan sak som är positiv för demokraterna i detta val är att de sannolikt kommer att ha betydligt mer att spendera på senatskampanjerna (liksom representanthuskampanjerna) än republikanerna. Demokraternas centrala senatskommité, som kan fördela pengar mellan olika kampanjer, hade för en månad sedan mer än dubbelt så mycket pengar netto som republikanernas motsvarighet. Detta förhållande lär förmodligen jämnas ut något innan valdagen 2008, men demokraterna lär hela tiden ha ett ekonomiskt övertag.
De senatsplatser som står på spel 2008 var det senast val till år 2002, då republikanerna gjorde ett fenomenalt bra val. Därför har republikanerna denna gång 22 senatsplatser som ska upp till omval, medan demokraterna bara behöver försvara 12. Situationen har gjorts värre av att flera republikaner bestämt för att inte ställa upp till omval och flera andra av deras platser kommer att bli föremål för intensiva strider mellan partierna. Demokraterna behöver å andra sidan (som det ser ut nu) bara vara riktigt bekymrade för Louisiana-senatorn Mary Landrieu, som mycket väl kan förlora sin plats.
I Virginia har den respekterade republikanske senatorn John Warner bestämt sig för att sluta. Den populäre demokratiske ex-guvernören Mark Warner (de är inte släkt) har förklarat att han ställer upp. Det är inte klart vilken republikanernas kandidat blir. Skulle Mark Warner vinna, då skulle Virginias båda senatsplatser tillhöra demokrater, samtidigt som guvernören Tim Kaine också är demokrat. Detta är lite anmärkningsvärt i en delstat som i presidentval inte gett sina elektorsröster till en demokrat sedan Lyndon B Johnsons jordskredsseger 1964.
I Nebraska kommer en annan brett respekterad republikan, Chuck Hagel, att gå i pension. Demokraten, ex-guvernören och ex-senatorn Bob Kerrey tros vilja ha hans plats och anses ha goda chanser att vinna, trots att Nebraska i presidentvalssammanhang är ett ännu starkare republikanskt fäste än Virginia och att hans motståndare lär bli Bushs f d jordbruksminister Mike Johanns. Det är dock inte helt klart att Kerrey ställer upp och utan honom förblir senatsplatsen med all säkerhet republikansk.
I Colorado har republikanen Wayne Allard bestämt sig för att sluta. Den demokratiske kongressmannen Mark Udall väntas möta den tidigare republikanske kongressmannen Bob Schaffer i november 2008. Colorado har på senare år blivit en allt vänligare plats för demokrater och Udall tros ha bäst utgångsläge.
Dessutom väntas det bli hård strid om de republikanskt hållna platserna i Minnesota, Maine, New Hampshire och Oregon. Troligen kommer fler delstater att bli slagfält i detta val, beroende på opinionsvindar, hur utmanarna sköter sig och oförutsedda händelser, vilket förstås också kan slå mot demokraterna. Grundtipset är ändå att demokraterna utökar sin majoritet i senaten med 2-5 platser.
En annan sak som är positiv för demokraterna i detta val är att de sannolikt kommer att ha betydligt mer att spendera på senatskampanjerna (liksom representanthuskampanjerna) än republikanerna. Demokraternas centrala senatskommité, som kan fördela pengar mellan olika kampanjer, hade för en månad sedan mer än dubbelt så mycket pengar netto som republikanernas motsvarighet. Detta förhållande lär förmodligen jämnas ut något innan valdagen 2008, men demokraterna lär hela tiden ha ett ekonomiskt övertag.
tisdag 2 oktober 2007
Bidens och Brownbacks plan för Irak
I onsdags ägde en intressant omröstning om i den amerikanska senaten, om än av mest symbolisk betydelse. Med 75 röster mot 23 röstade kammaren igenom ett icke bindande tillägg till försvarsbudgeten, där en delning eller decentralisering enligt federala principer av styret i Irak föreslås. Detta går helt emot den satsning på en stark central regering som president Bush stått för, trots att denna regering hittills visat sig frustrerande ineffektiv på alla viktiga områden. Bland senatorerna som stödde förslaget fanns 26 republikaner, alltså majoriteten av partiets senatorer.
Omröstningen väckte inte någon störrre uppmärksamhet, kanske för att de flesta politiska kommentatorer på sistone varit upptagna av frågor om hur mycket pengar olika presidentkandidater dragit in det senaste kvartalet och att förslaget ändå var tandlöst. Händelsen innebar ändå en liten seger för två av de minst omtalade kandidaterna. Först och främst gäller detta Delaware-senatorn Joseph Biden, demokrat och ordförande i senatens utrikesutskott. Han har praktiskt taget baserat hela sin presidentvalskampanj på sin plan för ett federalt Irak, en plan han utarbetat med en professor i internationella relationer, men hans kandidatur tycks inte ha fått något nämnvärt genomslag. Den andre kandidaten är den starkt konservative republikanske Kansas-senatorn Sam Brownback, som jämte Biden och Barbara Boxer (demokrat från Kalifornien) står som upphovsman till den skrivning som röstades igenom i senaten.
Av de andra fyra senatorer som också är presidentkandidater röstade Hillary Clinton och Chris Dodd för förslaget. Barack Obama och John McCain avstod från att rösta. De var de enda senatorer som inte infann sig till omröstningen.
Konkret skulle planen framför allt innebära att Irak delas upp i tre mestadels självstyrande regioner, enligt principen att en region skulle domineras av shiiiter, en av sunniter och en av kurdisk, med en relativt svag centralmakt som tar hand om gemensamma intressen. Enligt förslagets förespråkare är detta enda sätttet att få slut på det sekteristiska våldet och därmed få hem de amerikanska trupperna inom överblickbar tid. Detta har dock mer prägel av en förhoppning än en säker förutsägelse. Planen ger också FN:s säkerhetsråd en central roll när det gäller att hjälpa Irak genom övergången, men att detta säkerhetsråd skulle kunna enas i sin strävan verkar inte fullständigt självklart. Sedan gäller det också att se vilken förankring ett sådant förslag kan tänkas få bland irakierna själva, som rimligen måste vara de som i slutänden avgör sin egen framtid.
Det viktiga med omröstningen är att den visar att hur djupt missnöjet med presidentens politik i Irak sjunkit in i hans eget parti. När de republikanska senatorerna fick en chans att bara symboliskt rösta mot sin presidents politik, då tog majoriteten av dem chansen.
I det vänsterinriktade nätmagasinet TruthDig kallar E.J. Dionne omröstningen "en milstolpe i försöken att få slut på kriget", vilket väl återstår att se.
Omröstningen väckte inte någon störrre uppmärksamhet, kanske för att de flesta politiska kommentatorer på sistone varit upptagna av frågor om hur mycket pengar olika presidentkandidater dragit in det senaste kvartalet och att förslaget ändå var tandlöst. Händelsen innebar ändå en liten seger för två av de minst omtalade kandidaterna. Först och främst gäller detta Delaware-senatorn Joseph Biden, demokrat och ordförande i senatens utrikesutskott. Han har praktiskt taget baserat hela sin presidentvalskampanj på sin plan för ett federalt Irak, en plan han utarbetat med en professor i internationella relationer, men hans kandidatur tycks inte ha fått något nämnvärt genomslag. Den andre kandidaten är den starkt konservative republikanske Kansas-senatorn Sam Brownback, som jämte Biden och Barbara Boxer (demokrat från Kalifornien) står som upphovsman till den skrivning som röstades igenom i senaten.
Av de andra fyra senatorer som också är presidentkandidater röstade Hillary Clinton och Chris Dodd för förslaget. Barack Obama och John McCain avstod från att rösta. De var de enda senatorer som inte infann sig till omröstningen.
Konkret skulle planen framför allt innebära att Irak delas upp i tre mestadels självstyrande regioner, enligt principen att en region skulle domineras av shiiiter, en av sunniter och en av kurdisk, med en relativt svag centralmakt som tar hand om gemensamma intressen. Enligt förslagets förespråkare är detta enda sätttet att få slut på det sekteristiska våldet och därmed få hem de amerikanska trupperna inom överblickbar tid. Detta har dock mer prägel av en förhoppning än en säker förutsägelse. Planen ger också FN:s säkerhetsråd en central roll när det gäller att hjälpa Irak genom övergången, men att detta säkerhetsråd skulle kunna enas i sin strävan verkar inte fullständigt självklart. Sedan gäller det också att se vilken förankring ett sådant förslag kan tänkas få bland irakierna själva, som rimligen måste vara de som i slutänden avgör sin egen framtid.
Det viktiga med omröstningen är att den visar att hur djupt missnöjet med presidentens politik i Irak sjunkit in i hans eget parti. När de republikanska senatorerna fick en chans att bara symboliskt rösta mot sin presidents politik, då tog majoriteten av dem chansen.
I det vänsterinriktade nätmagasinet TruthDig kallar E.J. Dionne omröstningen "en milstolpe i försöken att få slut på kriget", vilket väl återstår att se.
måndag 24 september 2007
Även 2007 är ett valår
Det är tätt mellan valen i USA. Vartannat år är det val till alla 435 platser i representanthuset och på samma gång är det val till en tredjedel av senatens 100 platser. Även de år som ligger mellan kongressval sker det val på lokal nivå. På lite olika datum i höst sker ett flertal val av representanter i olika delstatsförsamlingar, borgmästare och guvernörer, liksom några lokala folkomröstningar.
De mest intressanta av dessa val är förstås guvernörsvalen, som i år är tre till antalet. I Mississippi och Kentucky ställer republikanska guvernörer upp för omval och i Louisiana ska en avgående demokratisk guvernör ersättas. I Mississippi lär Haley Barbour inte få några problem att väljas om, men valen i Kentucky och Louisiana kan bjuda på viss dramatik.
I Kentucky har guvernör Ernie Fletcher länge varit starkt ifrågasatt efter en skandal rörande otillåtna politiska tillsättningar av delstatliga tjänstemän. Han vann i alla fall sitt partis nominering inför valet, trots hårt motstånd från flera partikamrater. Hans motståndare i valet blir demokraten Steve Beshear, som enligt opinionsmätningarna blir ny guvernör i "the bluegrass state". Valrörelsen har handlat en hel del om frågan om etablering av kasinon i delstaten, något Beshear förespråkat som ett sätt att öka den fattiga delstatens inkomster. Fletcher hoppas kunna ta väljare från Beshear på sitt motstånd mot detta, men han ligger ännu mellan 10 och 20 procent efter Beshear i opinionsmätningarna.
I Louisiana har guvernör Kathleen Babineux Blanco haft några tunga år efter stormen Katrinas förödande härjningar i delstaten. Hon har fått bära en stor del av skulden för de otillräckliga insatserna under dagarna efter att Katrina slog till mot New Orleans. Det är därför inte förvånande att hon inte ställer upp till omval.
Guvernörsvalet sker i flera steg, där republikanen Bobby Jindal (en kongressman som representerar några av New Orleans förorter) i en första omgång i oktober möter flera demokrater och oberoende kandidater. Om ingen av kandidaterna då får en majoritet av rösterna hålls en avgörande valomgång i november, då de två populäraste kandidaterna möts.
Allt tyder på att Jindal vinner. Ingen av hans motkandidater håller sig långt över 10%-strecket i opinionsmätningarna, medan Jindal ofta ligger på 40-50%. Det ovanliga valsystemet i Louisiana gör dock att ingenting kan anses helt självklart.
Demokraterna håller i dag 28 guvernörsposter, republikanerna 22. Så verkar det alltså förbli även efter höstens val, då det mesta tyder på att republikanen Ernie Fletcher förlorar mot demokraten Steve Beshear i Kentucky, medan republikanerna plockar upp guvernörsposten i Louisiana och Haley Barbour blir kvar i Mississippi.
De mest intressanta av dessa val är förstås guvernörsvalen, som i år är tre till antalet. I Mississippi och Kentucky ställer republikanska guvernörer upp för omval och i Louisiana ska en avgående demokratisk guvernör ersättas. I Mississippi lär Haley Barbour inte få några problem att väljas om, men valen i Kentucky och Louisiana kan bjuda på viss dramatik.
I Kentucky har guvernör Ernie Fletcher länge varit starkt ifrågasatt efter en skandal rörande otillåtna politiska tillsättningar av delstatliga tjänstemän. Han vann i alla fall sitt partis nominering inför valet, trots hårt motstånd från flera partikamrater. Hans motståndare i valet blir demokraten Steve Beshear, som enligt opinionsmätningarna blir ny guvernör i "the bluegrass state". Valrörelsen har handlat en hel del om frågan om etablering av kasinon i delstaten, något Beshear förespråkat som ett sätt att öka den fattiga delstatens inkomster. Fletcher hoppas kunna ta väljare från Beshear på sitt motstånd mot detta, men han ligger ännu mellan 10 och 20 procent efter Beshear i opinionsmätningarna.
I Louisiana har guvernör Kathleen Babineux Blanco haft några tunga år efter stormen Katrinas förödande härjningar i delstaten. Hon har fått bära en stor del av skulden för de otillräckliga insatserna under dagarna efter att Katrina slog till mot New Orleans. Det är därför inte förvånande att hon inte ställer upp till omval.
Guvernörsvalet sker i flera steg, där republikanen Bobby Jindal (en kongressman som representerar några av New Orleans förorter) i en första omgång i oktober möter flera demokrater och oberoende kandidater. Om ingen av kandidaterna då får en majoritet av rösterna hålls en avgörande valomgång i november, då de två populäraste kandidaterna möts.
Allt tyder på att Jindal vinner. Ingen av hans motkandidater håller sig långt över 10%-strecket i opinionsmätningarna, medan Jindal ofta ligger på 40-50%. Det ovanliga valsystemet i Louisiana gör dock att ingenting kan anses helt självklart.
Demokraterna håller i dag 28 guvernörsposter, republikanerna 22. Så verkar det alltså förbli även efter höstens val, då det mesta tyder på att republikanen Ernie Fletcher förlorar mot demokraten Steve Beshear i Kentucky, medan republikanerna plockar upp guvernörsposten i Louisiana och Haley Barbour blir kvar i Mississippi.
fredag 21 september 2007
Giuliani en av världens mest kända amerikaner?
Under sitt besök i London förklarade Rudy Giuliani inför några reportrar att "I'm probably one of the four or five best known Americans in the world". På följdfrågan vilka de andra var svarade han Bill Clinton och Hillary, innan han leddes bort till ett annat evenemang.
Jag tror att han överskattar sig själv en smula. Än så länge är nog inte hälften så känd som t ex Paris Hilton eller Britney Spears. Vad det egentligen säger om sakernas tillstånd vill jag låta vara osagt.
Artikel: http://www.usatoday.com/news/politics/election2008/2007-09-19-giuliani-london_N.htm
Jag tror att han överskattar sig själv en smula. Än så länge är nog inte hälften så känd som t ex Paris Hilton eller Britney Spears. Vad det egentligen säger om sakernas tillstånd vill jag låta vara osagt.
Artikel: http://www.usatoday.com/news/politics/election2008/2007-09-19-giuliani-london_N.htm
Kandidater uppvaktar vapenvänner
En av de saker som från en europeisk horisont verkar lite udda med USA är den utbredda misstron mot all slags reglering av rätten att inneha skjutvapen, en rätt som i USA skyddas av konstitutionens andra tillägg. Omkring 80 miljoner amerikaner är innehavare av skjutvapen, i de allra flesta fall avsedda för sportskytte eller jakt, i vissa fall för skydd av hem och familj, i några fall av andra skäl.
Den viktigaste vapenägarorganisationen heter National Rifle Organisation (förkortat NRA) och brukar anses som USA:s mest inflytelserika ideella organisation, som i nästan alla val (från lokal- till presidentnivå) brukar gå ut och rekommendera sina medlemmar och sympatisörer att rösta på en viss kandidat, oftast en republikan. De är också duktiga på att samla in pengar. Just nu, då olika kandidater konkurrerar om platsen som sitt partis presidentkandidat, är det för de republikanska kandidaterna viktigt att visa sig acceptabla i NRA:s ögon. I flera fall har de en viss uppförsbacke att övervinna.
Det är därför inte konstigt att alla de viktigaste republikanska kandidaterna i dag framträder inför ett NRA-forum i Washington D.C., antingen "live" eller via satellit. För Rudy Giuliani och Mitt Romney är det särskilt viktigt att visa sig som vänner till rätten att inneha vapen, då de i sina tidigare positioner inte alltid gjort sådant som uppskattats i NRA:s lokaler.
Som borgmästare i New York stämde Giuliani en rad vapentillverkare, som han utmålade som medskyldiga till de våldsbrott i staden där deras produkter använts. Han har också liknat NRA vid extremister. Numera intar han en försonligare hållning och menar att förhållandena i New York inte kan jämföras med mer lantliga områden. Detta är dock knappast någonting som NRA köper, även om ett bra framträdande inför NRA:s forum kanske kan ta en viss udd av den hårdaste kritiken.
Mitt Romney upprätthöll som guvernör Massachusetts hårda vapenlagar. Han väckte visst löje då han förra året skaffade sig medlemskap i NRA och påstod sig ha varit jägare hela livet. Det visade sig att han följt med på två jaktturer som ung.
De kandidater som har allra mest att vinna på sina framträdanden är John McCain och Fred Thompson. McCain har haft sina små fejder med NRA, men i huvudsak har han verkat för sådant som organisationen verkar för. Thompson har såvitt känt alltid varit förespråkare av en strikt tolkning av det andra tillägget, d v s för en i stort sett oreglerad rätt att skaffa och inneha skjutvapen. Båda dessa kandidater behöver stöd från NRA och dess medlemmar och sympatisörer, då de befinner sig i visst underläge. Troligt är att Thompson finner störst stöd, vilket ger viss draghjälp åt hans lite trevande kampanj.
Även en av de demokratiska kandidaterna kommer att framträda. New Mexicos guvernör Bill Richardson blev vald bl a med stöd av NRA. Mer om honom skriver jag när jag presenterar de demokratiska kandidaterna.
ABC News: http://abcnews.go.com/Politics/Vote2008/Story?id=3628727&page=1
Den viktigaste vapenägarorganisationen heter National Rifle Organisation (förkortat NRA) och brukar anses som USA:s mest inflytelserika ideella organisation, som i nästan alla val (från lokal- till presidentnivå) brukar gå ut och rekommendera sina medlemmar och sympatisörer att rösta på en viss kandidat, oftast en republikan. De är också duktiga på att samla in pengar. Just nu, då olika kandidater konkurrerar om platsen som sitt partis presidentkandidat, är det för de republikanska kandidaterna viktigt att visa sig acceptabla i NRA:s ögon. I flera fall har de en viss uppförsbacke att övervinna.
Det är därför inte konstigt att alla de viktigaste republikanska kandidaterna i dag framträder inför ett NRA-forum i Washington D.C., antingen "live" eller via satellit. För Rudy Giuliani och Mitt Romney är det särskilt viktigt att visa sig som vänner till rätten att inneha vapen, då de i sina tidigare positioner inte alltid gjort sådant som uppskattats i NRA:s lokaler.
Som borgmästare i New York stämde Giuliani en rad vapentillverkare, som han utmålade som medskyldiga till de våldsbrott i staden där deras produkter använts. Han har också liknat NRA vid extremister. Numera intar han en försonligare hållning och menar att förhållandena i New York inte kan jämföras med mer lantliga områden. Detta är dock knappast någonting som NRA köper, även om ett bra framträdande inför NRA:s forum kanske kan ta en viss udd av den hårdaste kritiken.
Mitt Romney upprätthöll som guvernör Massachusetts hårda vapenlagar. Han väckte visst löje då han förra året skaffade sig medlemskap i NRA och påstod sig ha varit jägare hela livet. Det visade sig att han följt med på två jaktturer som ung.
De kandidater som har allra mest att vinna på sina framträdanden är John McCain och Fred Thompson. McCain har haft sina små fejder med NRA, men i huvudsak har han verkat för sådant som organisationen verkar för. Thompson har såvitt känt alltid varit förespråkare av en strikt tolkning av det andra tillägget, d v s för en i stort sett oreglerad rätt att skaffa och inneha skjutvapen. Båda dessa kandidater behöver stöd från NRA och dess medlemmar och sympatisörer, då de befinner sig i visst underläge. Troligt är att Thompson finner störst stöd, vilket ger viss draghjälp åt hans lite trevande kampanj.
Även en av de demokratiska kandidaterna kommer att framträda. New Mexicos guvernör Bill Richardson blev vald bl a med stöd av NRA. Mer om honom skriver jag när jag presenterar de demokratiska kandidaterna.
ABC News: http://abcnews.go.com/Politics/Vote2008/Story?id=3628727&page=1
torsdag 20 september 2007
Giuliani vill ha med Israel i NATO
Rudy Giuliani besökte i går London, där han mötte både den nuvarande premiärministern Gordon Brown hans företrädare Tony Blair och Margaret Thatcher, som efter diverse hälsoproblem nu åter börjar synas i offentligheten. Besöket var främst ett försök att öka Giulianis trovärdighet i utrikespolitiska sammanhang, där han ofta utmålats som mindre erfaren än flera andra kandidater. Man kan närmast se besöket som en mer storstilad variant av vad Fredrik Reinfeldt gjorde inför det senaste svenska valet, då han reste till Berlin och lät sig fotograferas med förbundskansler Angela Merkel.
I närvaro av Thatcher höll Giuliani den första "Margaret Thatcher Atlantic Bridge"-föreläsningen i Hyde Park, ett evenemang som är tänkt att bli återkommande.
Under sin föreläsning uppehöll sig Giuliani förstås en hel del vid kriget mot terrorismen, men det verkligt intressanta var vad han sade om det framtida NATO. Giuliani anser att organisationen bör utökas med demokratier på andra kontinenter än Europa. Han nämnde bl a Israel, Indien, Australien och Japan.
NATO har i sin hittillsvarande utformning främst byggts upp för att skydda europeiska länder från sovjetiska angrepp, ett hot som nu kan anses tillhöra historien, även om Ryssland fortfarande är en smula oberäkneligt. Det kan därför anses angeläget att hitta en ny roll för NATO, men ett mer globalt NATO för fungerande demokratier kan snabbt få stora problem. Då tanken med NATO är att alla länder anses angripna om ett land angrips, kan organisationen få tunga åtaganden. Israel är konstant hotat av sina grannar och utsätts regelbundet för terrorhandlingar som åtminstone med nyare definitioner kan räknas som krigshandlingar. Ska NATO rycka in varje gång Israel utsätts för en raketträff från Hizbollah eller en palestinsk självmordsbombare spränger sig själv och andra i luften på ett torg? Även Indien kan bli problematiskt, då landet befinner sig i en långdragen konflikt med Pakistan om några bergstoppar i Kashmir, en konflikt som då och då blossar upp.
En möjlighet är förstås att förändra organisationens mening och mål och omvandla NATO från en försvarsallians till någon slags global, demokratispridande organisation. Giuliani har redan tidigare antytt att NATO bör kunna bli en ny, bättre version av FN, en organisation som ofta (och ibland med all rätt) beskrivs som ineffektiv, korrumperad och lamslagen av diktatoriska medlemsstater. Med sin "invit" till vissa nya stater kan man nog säga att han börjar konkretisera vägen dit. Det ska bli intressant att se hur Giuliani framöver kommer att mer specifikt beskriva rollen för ett globaliserat NATO.
Wall Street Journal-artikel om talet: http://online.wsj.com/article/SB119025413221533459.html?mod=special_page_campaign2008_topbox
Från brittiska Daily Telegraph: http://www.telegraph.co.uk/news/main.jhtml?xml=/news/2007/09/20/wrudy120.xml
I närvaro av Thatcher höll Giuliani den första "Margaret Thatcher Atlantic Bridge"-föreläsningen i Hyde Park, ett evenemang som är tänkt att bli återkommande.
Under sin föreläsning uppehöll sig Giuliani förstås en hel del vid kriget mot terrorismen, men det verkligt intressanta var vad han sade om det framtida NATO. Giuliani anser att organisationen bör utökas med demokratier på andra kontinenter än Europa. Han nämnde bl a Israel, Indien, Australien och Japan.
NATO har i sin hittillsvarande utformning främst byggts upp för att skydda europeiska länder från sovjetiska angrepp, ett hot som nu kan anses tillhöra historien, även om Ryssland fortfarande är en smula oberäkneligt. Det kan därför anses angeläget att hitta en ny roll för NATO, men ett mer globalt NATO för fungerande demokratier kan snabbt få stora problem. Då tanken med NATO är att alla länder anses angripna om ett land angrips, kan organisationen få tunga åtaganden. Israel är konstant hotat av sina grannar och utsätts regelbundet för terrorhandlingar som åtminstone med nyare definitioner kan räknas som krigshandlingar. Ska NATO rycka in varje gång Israel utsätts för en raketträff från Hizbollah eller en palestinsk självmordsbombare spränger sig själv och andra i luften på ett torg? Även Indien kan bli problematiskt, då landet befinner sig i en långdragen konflikt med Pakistan om några bergstoppar i Kashmir, en konflikt som då och då blossar upp.
En möjlighet är förstås att förändra organisationens mening och mål och omvandla NATO från en försvarsallians till någon slags global, demokratispridande organisation. Giuliani har redan tidigare antytt att NATO bör kunna bli en ny, bättre version av FN, en organisation som ofta (och ibland med all rätt) beskrivs som ineffektiv, korrumperad och lamslagen av diktatoriska medlemsstater. Med sin "invit" till vissa nya stater kan man nog säga att han börjar konkretisera vägen dit. Det ska bli intressant att se hur Giuliani framöver kommer att mer specifikt beskriva rollen för ett globaliserat NATO.
Wall Street Journal-artikel om talet: http://online.wsj.com/article/SB119025413221533459.html?mod=special_page_campaign2008_topbox
Från brittiska Daily Telegraph: http://www.telegraph.co.uk/news/main.jhtml?xml=/news/2007/09/20/wrudy120.xml
tisdag 18 september 2007
De republikanska kandidaterna
Jag vill inleda mitt skrivande här med att presentera de huvudsakliga kandidaterna inför nästa års presidentval och börjar med de republikanska kandidaterna. Demokraterna kommer senare. Jag ger dels en presentation, dels en prognos för hur jag uppfattar varje kandidats chans att vinna sitt partis nominering till presidentkandidat.
1. Rudy Giuliani
Bakgrund:
Född i Brooklyn, New York 28 maj 1944.Rudolph W. Giuliani blev först känd som hårdför federal åklagare i New York under 1980-talet, där han kom att ta itu med en rad uppmärksammade fall. Han fick såväl ledare inom maffian som aktiemäklare på Wall Street fällda i domstol.
1989 ställde Giuliani upp som republikansk borgmästarkandidat i New York, men förlorade knappt mot demokraten David Dinkins. Han fick sin revansch fyra år senare, då han med ett par procents marginal besegrade Dinkins.
De flesta är överens om att staden New York hade djupa problem när Giuliani tog över. Brottsligheten var alarmerande hög, arbetslösheten stigande och ekonomin i gungning. Som borgmästare vidtog Giuliani en rad drastiska åtgärder för att komma till rätta med problemen, bland annat den kända nolltolerans-policyn inom brottsbekämpningen. Efter fyra år pekade alla kurvor åt rätt håll. Giulianis anhängare och motståndare debatterar ännu hur mycket som berodde på borgmästarens insatser och hur mycket som berodde på demografiska och ekonomiska trender, men New York-borna var nöjda med sin borgmästare och gav honom förnyat förtroende i valet 1997.
Med bara några månader kvar av sin borgmästarperiod kom de ögonblick de flesta amerikaner förknippar Giuliani med. Hans värdiga uppträdande i efterdyningarna av attackerna den 11 september 2001, då han i vältaliga framträdanden gav ord åt New York-bornas känslor inför det ofattbara och inte tvekade att visa sig bland de rykande ruinerna av World Trade Center, fick genomslag över hela världen. Som presidentkandidat talar han ofta om den 11 september och står för en hårdför hållning gentemot det hotet från den islamistiska terrorismen, som han ser som jämförbart med det hot nazismen och sovjetkommunismen utgjorde.
Giuliani är en New York-republikan, vilket innebär att han i många frågor har andra åsikter än många av de republikanska kärnväljarna. Han är som alla republikaner anhängare av tuffa tag i brottsbekämpningen och låga skatter, men motsätter sig inte fri abort och har en relativt liberal inställning när det gäller homosexuellas rättigheter. Som borgmästare arbetade han för hårdare vapenlagar, vilket är ett klart minus i många republikaners ögon. Han är dessutom inne på sitt tredje äktenskap och han är inte nämnvärt religiös.
Prognos: Giuliani bör ha mycket goda chanser att nomineras som republikanernas presidentkandidat. Medan partiomröstningarna och primärvalen (som styr vem som får nomineringen) avgörs av partiets kärnväljare, som inte alltid älskar Giuliani, är han nog den starkaste kandidaten. Han är respekterad och välkänd, har en hyfsat stor kassa och han är en skicklig kampanjpolitiker. Dessutom bör han i presidentvalet ha hyfsad chans att ta elektorsröster från vanligtvis demokratiska delstater på östkusten. Han är helt enkelt valbar, vilket just nu nog är viktigare för de flesta republikanska väljare än åsiktsskillnader i några värdefrågor.
Officiell hemsida: http://www.joinrudy2008.com/
--------------------------
2. Mitt Romney
Bakgrund:
Född i Detroit, Michigan 12 mars 1947.Willard Mitt Romney är son till en tidigare guvernör i Michigan och har en mycket lyckad karriär i näringslivet bakom sig, innan han 2002 valdes till guvernör i Massachusetts. Som VD för Bain Capital lyckades han rädda företaget ur en svår kris i början av 1990-talet och lyckades senare rädda ett annat sjunkande skepp, vinter-OS i Salt Lake City 2002. 1999 blödde organisationskommiten pengar. Till slut blev spelen en utmärkt ekonomisk affär, vilket till stora delar nog kan ses som Romneys förtjänst.
Romney ställde 1994 upp som republikansk senatskandidat i Massachusetts, i ett försök att få bort Edward "Ted" Kennedy från den senatsplats han tycks ha skaffat sig livstidskontrakt på. Det lyckades förstås inte, men Romney tycks ha fått mersmak på politiska kampanjer. 2002, då hans arbete i Salt Lake City var avslutat, lyckades han vinna guvernörsposten i Massachusetts, en post han lämnade i januari 2007.
Som guvernör lyckades Romney vända delstatens ekonomi från ett ordentligt underskott till överskott. Främst skedde det genom att öka intäkterna genom höjda avgifter och punktskatter.
Romney är mormon och den ende av de fyra främsta republikanska kandidaterna som inte är omgift. Han och hans familj ger ett lite slickat helylleintryck.
Som delstatspolitiker var han i många frågor relativt liberal och har inte haft mycket att invända mot t ex partnerskap för homosexuella. Som presidentkandidat har han skapat sig en mer konservativ profil, vilket fått somliga att kalla honom principlös och en "flip-flopper" (det uttryck som effektivt användes mot John Kerry i presidentvalskampanjen 2004.
Prognos: Romney borde ha hyfsade chanser att vinna nomineringen som republikanernas presidentkandidat. Hans kampanj är välfinansierad och han ligger mycket bra till i Iowa och New Hampshire, de viktiga delstater som håller partiomröstning respektive primärval först. Medan han ännu ligger långt efter Giuliani i de nationella opinionsmätningarna, kan vinster i dessa delstater ge Romney ordentlig draghjälp inför "supertisdagen" den 5 februari, då uppåt 20 delstater väljer vilken kandidat de stödjer på konventet och nomineringen förmodligen avgörs.
Många republikanska kärnväljare är tveksamma till Romneys mormonism och i vissa frågor liberala tidigare ståndpunkter, men han bör inte ha mycket större problem än Giuliani bland dessa grupper. Att han varit guvernör i en av de mest liberala delstaterna kan också ge lite pluspoäng på valbarhetskontot.
Officiell hemsida: http://www.mittromney.com/
-----------------------------------
3. Fred Thompson
Bakgrund:
Född 19 augusti 1942 i Sheffield, Alabama.Freddie Dalton Thompson (ja, på födelsebeviset står det faktiskt Freddie) kommer från en mycket enkel bakgrund och växte upp i Tennessee. Han gifte sig vid 17 års ålder och lyckades som fattig trebarnsfar ta en juristexamen 1967. Som ung och framgångsrik åklagare blev han genom Tennesssee-senatorn Howard Baker engagerad i republikansk politik. Hans första riktigt offentliga roll blev som juridiskt biträde till den republikanska minoriteten vid kongressförhören om Watergate 1973, där han spelade en inte obetydlig roll. Han skrev senare en bok om sina erfarenheter från denna turbulenta tid.
I slutet av 70-talet hamnade han återigen i hetluften, då han företrädde en avskedad kvinnlig tjänsteman i ett mål som ledde till uppdagandet av en korruptionsskandal med den demokratiske Tennessee-guvernören Ray Blanton och flera av hans medarbetare i centrum. De hade sålt en mängd benådningar för pengar. Det hela ledde till att guvernören tvingades bort från sitt ämbete i förtid och flera av hans medarbetare fälldes i domstol.
Detta kom att öppna en ny, oväntad karriär för Thompson, som 1985 fick spela sig själv i en Hollywood-dramtisering av skandalens uppdagande kallad "Marie". Fred Thompson kom att bli en framgångsrik skådespelare och kan ses i filmer som "Jakten på Röd Oktober", "I skottlinjen", "Die Hard II" och "Cape Fear". Thompson spelar alltid precis samma roll i sina filmer som i sina offentliga framträdanden. Han är rättfram och tuff och utstrålar auktoritet med hela sitt väsen.
Samtidigt med sin skådespelarkarriär extraknäckte han som lobbyist i Washington innan han 1994 övertog Al Gores tidigare plats i senaten. Som senator blev han mest känd som utredare av oegentligheter kring finansieringen av Bill Clintons återvalskampanj 1996, en utredning som han utsträckte till att i viss mån gälla även tveksamheter i republikanska kandidaters insamlingsverksamhet, vilket förstärkte hans image som rättvis och självständig.
Thompson lämnade senaten 2003 för att återuppta sin skådespelarkarriär, nu i en stående roll som chefsåklagare Arthur Branch i "Law & Order" och dess olika spin off-serier.
Thompson anses som pålitligt konservativ, med traditionella värderingar i alla viktiga frågor. Dessutom ses han som en "outsider" (trots att han verkat i Washington i många år), obefläckad av skandaler och utan kopplingar till president Bush. Därför inledde republikanska aktivister ett försök att rekrytera Thompson som presidentkandidat i valet 2008, då de starkaste republikanska kandidaterna ansågs på olika sätt tveksamma. Thompson var inte ovillig. Efter att i runt ett halvår varit en slags inofficiell kandidat, tillkännagav Thompson sin kandidatur på Jay Lenos tv-show den 5 september 2007, samtidigt som de övriga republikanska presidentkandidaterna höll en debatt i New Hampshire. Genom denna fräcka gest kan han nog glömma en seger i New Hampshires primärval, men både Bill Clinton och George W Bush kan vittna om att en seger där inte är livsnödvändig för en stark kampanj. Tyvärr har hans kampanj än så länge inte varit särskilt stark.
Prognos: Just nu bedömer jag den som dyster, men det är bäst att vänta och se. Hans namn är välkänt, men hans kampanj lider ännu av en brist på konkreta förslag och optimistisk ton och många bedömare har varit allt annat än överväldigade av hans insatser så här långt. Han ligger dock än så länge bra till i flera viktiga delstater och en vinst i South Carolina den 19 januari kan vara till stor hjälp inför "supertisdagen". Hans goda opinionssiffror kan dock i hög grad tillskrivas de stora förväntningar som ställts på hans kandidatur, förväntningar som jag tror blir svåra att infria under de kommande månaderna.
Officiell hemsida: http://fred08.com/
-------------------------------------------------------
4. John McCain
Bakgrund:
Född 29 augusti 1936 i den då amerikanska zonen vid Panamakanalen.John Sidney McCain III är son till en berömd amiral, som under delar av Vietnamkriget var befälhavare över den amerikanska stillahavsflottan. Även sonen satsade på en karriär inom flottan och blev flygare. I oktober 1967 blev han nedskjuten under ett uppdrag nära Hanoi och hamnade som krigsfånge hos nordvietnameserna. Svårt skadad hamnade han i det fängelse som bland amerikanerna kallades "Hanoi Hilton".
Som son till en känd militär erbjöds McCain frigivning, då nordvietnamerna inte var omedvetna om PR-värdet i en sådan gest. McCain vägrade hårdnackat gå med på alla förslag om frigivning så länge inte de krigsfångar som suttit längre än han gjort också frigavs. Han blev kvar i krigsfångenskap i fem och ett halvt år, ofta torterad och misshandlad.
När han frigavs 1973 hälsades han som en krigshjälte av president Nixon och fick en uppsjö medaljer och utmärkelser. Hans sätt att uthärda fångenskapen har gjort honom djupt respekterad av breda grupper, även bland personer som inte hade mycket till övers för det krig han var en del av.
Efter att ha lämnat flottan och flyttat till Arizona valdes McCain 1982 till ledamot i representanthuset. 1986 kunde han överta den legendariske Barry Goldwaters plats i senaten, en plats han ännu innehar. Som senator har han blivit känd bland annat för att agitera mot lobbyister och andra som på olika sätt försöker influera amerikansk lagstiftning, liksom för att i viktiga frågor samarbeta över partigränserna.
År 2000 var McCain till slut den enda riktigt seriösa utmanaren till George W Bush i kampen om att bli republikanernas presidentkandidat. Han vann det viktiga primärvalet i New Hampshire, kanske främst tack vare väljare utanför de republikanska kärntrupperna. De lockades av hans rättframhet och image som en självständig senator, en som sade och gjorde vad han tyckte var det rätta, även när det inte överensstämde med partilinjen. Han lyckades dock i primärvalsstriden reta upp många republikanska kärnväljare och tvingades ge upp sin kampanj då medvinden från New Hampshire inte höll i sig.
Efter år 2000 har McCain försökt återupprätta sin ställning bland republikanska kärnväljare genom att aktivt kampanja för Bush år 2004 och för många republikanska kandidater i mellanårsvalet 2006, liksom sträcka ut sin hand till konservativa kristna ledare som han tidigare retat upp. Han lyckades reta upp kärnväljarna igen genom det kontroversiella förslag till ny immigrationslag han och Ted Kennedy i år arbetade hårt för att få stöd för i senaten. Förslaget avvisades.
McCain är en stark försvarare av kriget i Irak och har satt en stor del av sitt politiska kapital på att truppförstärkningen ("the surge") i Bagdad och Al Anbar-provinsen blir lycksosam.
McCain är 72 år på valdagen 2008. Om han blir vald blir han den äldste president som någonsin tillträtt sin första mandatperiod, liksom den förste som är född utanför de 50 delstaterna.
Prognos: Dyster, men McCain kan inte helt räknas ut. Han har brist på pengar och hans kampanjorganisation är decimerad, men general David Petraeus (befälhavare över de amerikanska trupperna i Irak) vittnesmål inför kongressen om den förbättrade situationen i Irak och hans starka debattframträdanden har givit honom lite vind i seglen.
Officiell hemsida: http://www.johnmccain.com/
----------------------------------------------------------
5. Mike Huckabee
Bakgrund:
Född 24 augusti 1955 i Hope, Arkansas.Baptistpastorn Michael Dale Huckabee föddes i Hope, en liten stad där även Bill Clinton föddes. Huckabee skulle i likhet med Clinton bli guvernör i Arkansas, men det är högst osäkert om Huckabee kommer att följa i Clintons fotspår till nästa nivå.
Huckabee var pastor i flera församlingar innan han 1992 gav sig in i politiken genom att utmana den sittande demokratiske senatorn Dale Bumpers. Han förlorade, men valet av delstatens guvernör Bill Clinton till president gjorde posten som viceguvernör ledig. Han vann posten i ett fyllnadsval 1993 och fick guvernörsposten tre år senare, då guvernör Jim Guy Tucker (Clintons viceguvernör) tvingades avgå p g a sin inblandning i Whitewater-affären (en historia som f ö låg som ett mörkt moln över delar av Bill Clintons presidentskap).
Huckabee vann två guvernörsval och stannade på sin post i mer än tio år. Han kritiserades av vissa inom det egna partiet för att ha höjt delstatens skatter, men förblev populär bland Arkansas invånare och kom 2005 med på tidskriften Times lista över USA:s fem bästa guvernörer. Han prisas bl a för att ha rustat upp delstatens vägar, ha förbättrat sjukvårdsmöjligheterna för oförsäkrade barn och att han såg till att delstaten försåg flyende undan stormen Katrina med sjukvård.
Han är också en av amerikansk politiks få framgångsrika bantare. Den tidigare kraftigt överviktige Huckabee bantade bort 50 kilo efter att ha blivit diagnosticerad som diabetiker.
Givetvis var hans tid som guvernör också fylld av kontroverser. Den potentiellt mest allvarliga gäller en viss Wayne DuMond, som på 80-talet dömts för att ha våldtagit en släkting till dåvarande guvernören Bill Clinton. Huckabee lär ha sett till att DuMond 1997 blev villkorligt frigiven, vilket han dock förnekat. När DuMond fått en full frigivning flyttade han till Missouri, där greps och fälldes för ett sexualmord på en 23-årig kvinna. Det hela påminner på vissa sätt om fallet med Willie Horton, som 1988 allvarligt skadade Massachusetts-guvernören Michael Dukakis presidentvalskampanj och bidrog till hans förkrossande nederlag mot George HW Bush.
Som presidentkandidat har Huckabee tagit ställning för en genomgripande skattereform kallad Fair Tax, som bl a innebär ett slopande av den federala inkomstskatten, som ersätts med ett slags momssystem. Han har också uttalat sig kritiskt om frihandel.
Hans kampanj fick rejäl draghjälp av att han hamnade på andra plats i Iowas inofficiella partiomröstning ("straw poll") den 11 augusti. Från en dag till en annan gick han från att vara en marginalkandidat till mannen för dagen.
Prognos: Huckabee saknar nog de pengar och den kampanjorganisation som krävs för att ta hem nomineringen. Han vore dock eventuellt en lämplig vicepresidentkandidat för Giuliani eller Romney. Många bland de republikanska kärnväljarna ser honom som pålitligt konservativ i värdefrågor, i motsats till alla huvudkandidater utom Thompson. Till skillnad till Thompson är han också mycket religiös, vilket i detta sammanhang är ett plus. Huckabees vinnande sätt och talekonst, finslipad i predikstolen, skulle kunna göra honom till en bra vicepresidentkandidat under de sista månadernas intensiva kampanjande.
Officiell hemsida: http://www.mikehuckabee.com/
----------------------------------
Det finns även flera andra republikanska kandidater, men jag räknar inte med att någon av dem har någon större chans att hamna på valsedeln nästa år. Jag kan dock kort nämna dem:
Sam Brownback är bondson, katolsk konvertit och senator från Kansas. Hans kristet konservativa kampanj fokuserar på värdefrågor.
Tom Tancredo är kongressledamot från Colorado och har egentligen bara en fråga på sin agenda. Han vill ha ett snabbt stopp på den illegala invandringen. Även den legala invandringen ska bli mer restriktiv. Han har också gjort sig känd för att förespråka bombande av heliga muslimska platser om terrorister hotar USA med massförstörelsevapen, något som fick utrikesdepartementet att reagera.
Duncan Hunter är kongressledamot från Kalifornien och driver även han immigrationsfrågan. Han är också frihandelsmotståndare.
Alan Keyes är en av ganska få svarta republikanska politiker. Han sågs som något av ett diplomatiskt underbarn under Reagan-eran, då han arbetade i FN, men har sedan dess mest gjort sig känd som misslyckad politisk kandidat. Han har kandiderat till senaten tre gånger och försökte bli republikansk presidentkandidat både 1996 och 2000. Han misslyckades alla gånger. Han är strikt abortmotståndare, vilket också är den fråga han driver hårdast.
Ron Paul är en egensinnig kongressledamot från Texas som 1988 var det lilla libertarianska partiets presidentkandidat. Han är troligen den presidentkandidat från något av de två stora partierna som är mest kritisk till kriget i Irak. Han vill överhuvudtaget knappast att USA ska ha några utrikespolitiska åtaganden. Bland Pauls anhängare en liten skara unga och entusiastiska aktivister som bl a fyller många elektroniska anslagstavlor med agitation för hans kandidatur, men han kommer aldrig att bli någonting annat än en marginalkandidat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
