De republikanska kandidaterna

Jag vill inleda mitt skrivande här med att presentera de huvudsakliga kandidaterna inför nästa års presidentval och börjar med de republikanska kandidaterna. Demokraterna kommer senare. Jag ger dels en presentation, dels en prognos för hur jag uppfattar varje kandidats chans att vinna sitt partis nominering till presidentkandidat.

1. Rudy Giuliani

Bakgrund:

Född i Brooklyn, New York 28 maj 1944.

Rudolph W. Giuliani blev först känd som hårdför federal åklagare i New York under 1980-talet, där han kom att ta itu med en rad uppmärksammade fall. Han fick såväl ledare inom maffian som aktiemäklare på Wall Street fällda i domstol.

1989 ställde Giuliani upp som republikansk borgmästarkandidat i New York, men förlorade knappt mot demokraten David Dinkins. Han fick sin revansch fyra år senare, då han med ett par procents marginal besegrade Dinkins.

De flesta är överens om att staden New York hade djupa problem när Giuliani tog över. Brottsligheten var alarmerande hög, arbetslösheten stigande och ekonomin i gungning. Som borgmästare vidtog Giuliani en rad drastiska åtgärder för att komma till rätta med problemen, bland annat den kända nolltolerans-policyn inom brottsbekämpningen. Efter fyra år pekade alla kurvor åt rätt håll. Giulianis anhängare och motståndare debatterar ännu hur mycket som berodde på borgmästarens insatser och hur mycket som berodde på demografiska och ekonomiska trender, men New York-borna var nöjda med sin borgmästare och gav honom förnyat förtroende i valet 1997.

Med bara några månader kvar av sin borgmästarperiod kom de ögonblick de flesta amerikaner förknippar Giuliani med. Hans värdiga uppträdande i efterdyningarna av attackerna den 11 september 2001, då han i vältaliga framträdanden gav ord åt New York-bornas känslor inför det ofattbara och inte tvekade att visa sig bland de rykande ruinerna av World Trade Center, fick genomslag över hela världen. Som presidentkandidat talar han ofta om den 11 september och står för en hårdför hållning gentemot det hotet från den islamistiska terrorismen, som han ser som jämförbart med det hot nazismen och sovjetkommunismen utgjorde.

Giuliani är en New York-republikan, vilket innebär att han i många frågor har andra åsikter än många av de republikanska kärnväljarna. Han är som alla republikaner anhängare av tuffa tag i brottsbekämpningen och låga skatter, men motsätter sig inte fri abort och har en relativt liberal inställning när det gäller homosexuellas rättigheter. Som borgmästare arbetade han för hårdare vapenlagar, vilket är ett klart minus i många republikaners ögon. Han är dessutom inne på sitt tredje äktenskap och han är inte nämnvärt religiös.

Prognos: Giuliani bör ha mycket goda chanser att nomineras som republikanernas presidentkandidat. Medan partiomröstningarna och primärvalen (som styr vem som får nomineringen) avgörs av partiets kärnväljare, som inte alltid älskar Giuliani, är han nog den starkaste kandidaten. Han är respekterad och välkänd, har en hyfsat stor kassa och han är en skicklig kampanjpolitiker. Dessutom bör han i presidentvalet ha hyfsad chans att ta elektorsröster från vanligtvis demokratiska delstater på östkusten. Han är helt enkelt valbar, vilket just nu nog är viktigare för de flesta republikanska väljare än åsiktsskillnader i några värdefrågor.

Officiell hemsida: http://www.joinrudy2008.com/

--------------------------

2. Mitt Romney

Bakgrund:

Född i Detroit, Michigan 12 mars 1947.

Willard Mitt Romney är son till en tidigare guvernör i Michigan och har en mycket lyckad karriär i näringslivet bakom sig, innan han 2002 valdes till guvernör i Massachusetts. Som VD för Bain Capital lyckades han rädda företaget ur en svår kris i början av 1990-talet och lyckades senare rädda ett annat sjunkande skepp, vinter-OS i Salt Lake City 2002. 1999 blödde organisationskommiten pengar. Till slut blev spelen en utmärkt ekonomisk affär, vilket till stora delar nog kan ses som Romneys förtjänst.

Romney ställde 1994 upp som republikansk senatskandidat i Massachusetts, i ett försök att få bort Edward "Ted" Kennedy från den senatsplats han tycks ha skaffat sig livstidskontrakt på. Det lyckades förstås inte, men Romney tycks ha fått mersmak på politiska kampanjer. 2002, då hans arbete i Salt Lake City var avslutat, lyckades han vinna guvernörsposten i Massachusetts, en post han lämnade i januari 2007.

Som guvernör lyckades Romney vända delstatens ekonomi från ett ordentligt underskott till överskott. Främst skedde det genom att öka intäkterna genom höjda avgifter och punktskatter.

Romney är mormon och den ende av de fyra främsta republikanska kandidaterna som inte är omgift. Han och hans familj ger ett lite slickat helylleintryck.

Som delstatspolitiker var han i många frågor relativt liberal och har inte haft mycket att invända mot t ex partnerskap för homosexuella. Som presidentkandidat har han skapat sig en mer konservativ profil, vilket fått somliga att kalla honom principlös och en "flip-flopper" (det uttryck som effektivt användes mot John Kerry i presidentvalskampanjen 2004.

Prognos: Romney borde ha hyfsade chanser att vinna nomineringen som republikanernas presidentkandidat. Hans kampanj är välfinansierad och han ligger mycket bra till i Iowa och New Hampshire, de viktiga delstater som håller partiomröstning respektive primärval först. Medan han ännu ligger långt efter Giuliani i de nationella opinionsmätningarna, kan vinster i dessa delstater ge Romney ordentlig draghjälp inför "supertisdagen" den 5 februari, då uppåt 20 delstater väljer vilken kandidat de stödjer på konventet och nomineringen förmodligen avgörs.
Många republikanska kärnväljare är tveksamma till Romneys mormonism och i vissa frågor liberala tidigare ståndpunkter, men han bör inte ha mycket större problem än Giuliani bland dessa grupper. Att han varit guvernör i en av de mest liberala delstaterna kan också ge lite pluspoäng på valbarhetskontot.

Officiell hemsida: http://www.mittromney.com/

-----------------------------------

3. Fred Thompson

Bakgrund:

Född 19 augusti 1942 i Sheffield, Alabama.

Freddie Dalton Thompson (ja, på födelsebeviset står det faktiskt Freddie) kommer från en mycket enkel bakgrund och växte upp i Tennessee. Han gifte sig vid 17 års ålder och lyckades som fattig trebarnsfar ta en juristexamen 1967. Som ung och framgångsrik åklagare blev han genom Tennesssee-senatorn Howard Baker engagerad i republikansk politik. Hans första riktigt offentliga roll blev som juridiskt biträde till den republikanska minoriteten vid kongressförhören om Watergate 1973, där han spelade en inte obetydlig roll. Han skrev senare en bok om sina erfarenheter från denna turbulenta tid.

I slutet av 70-talet hamnade han återigen i hetluften, då han företrädde en avskedad kvinnlig tjänsteman i ett mål som ledde till uppdagandet av en korruptionsskandal med den demokratiske Tennessee-guvernören Ray Blanton och flera av hans medarbetare i centrum. De hade sålt en mängd benådningar för pengar. Det hela ledde till att guvernören tvingades bort från sitt ämbete i förtid och flera av hans medarbetare fälldes i domstol.

Detta kom att öppna en ny, oväntad karriär för Thompson, som 1985 fick spela sig själv i en Hollywood-dramtisering av skandalens uppdagande kallad "Marie". Fred Thompson kom att bli en framgångsrik skådespelare och kan ses i filmer som "Jakten på Röd Oktober", "I skottlinjen", "Die Hard II" och "Cape Fear". Thompson spelar alltid precis samma roll i sina filmer som i sina offentliga framträdanden. Han är rättfram och tuff och utstrålar auktoritet med hela sitt väsen.

Samtidigt med sin skådespelarkarriär extraknäckte han som lobbyist i Washington innan han 1994 övertog Al Gores tidigare plats i senaten. Som senator blev han mest känd som utredare av oegentligheter kring finansieringen av Bill Clintons återvalskampanj 1996, en utredning som han utsträckte till att i viss mån gälla även tveksamheter i republikanska kandidaters insamlingsverksamhet, vilket förstärkte hans image som rättvis och självständig.

Thompson lämnade senaten 2003 för att återuppta sin skådespelarkarriär, nu i en stående roll som chefsåklagare Arthur Branch i "Law & Order" och dess olika spin off-serier.

Thompson anses som pålitligt konservativ, med traditionella värderingar i alla viktiga frågor. Dessutom ses han som en "outsider" (trots att han verkat i Washington i många år), obefläckad av skandaler och utan kopplingar till president Bush. Därför inledde republikanska aktivister ett försök att rekrytera Thompson som presidentkandidat i valet 2008, då de starkaste republikanska kandidaterna ansågs på olika sätt tveksamma. Thompson var inte ovillig. Efter att i runt ett halvår varit en slags inofficiell kandidat, tillkännagav Thompson sin kandidatur på Jay Lenos tv-show den 5 september 2007, samtidigt som de övriga republikanska presidentkandidaterna höll en debatt i New Hampshire. Genom denna fräcka gest kan han nog glömma en seger i New Hampshires primärval, men både Bill Clinton och George W Bush kan vittna om att en seger där inte är livsnödvändig för en stark kampanj. Tyvärr har hans kampanj än så länge inte varit särskilt stark.

Prognos: Just nu bedömer jag den som dyster, men det är bäst att vänta och se. Hans namn är välkänt, men hans kampanj lider ännu av en brist på konkreta förslag och optimistisk ton och många bedömare har varit allt annat än överväldigade av hans insatser så här långt. Han ligger dock än så länge bra till i flera viktiga delstater och en vinst i South Carolina den 19 januari kan vara till stor hjälp inför "supertisdagen". Hans goda opinionssiffror kan dock i hög grad tillskrivas de stora förväntningar som ställts på hans kandidatur, förväntningar som jag tror blir svåra att infria under de kommande månaderna.

Officiell hemsida: http://fred08.com/

-------------------------------------------------------

4. John McCain

Bakgrund:

Född 29 augusti 1936 i den då amerikanska zonen vid Panamakanalen.

John Sidney McCain III är son till en berömd amiral, som under delar av Vietnamkriget var befälhavare över den amerikanska stillahavsflottan. Även sonen satsade på en karriär inom flottan och blev flygare. I oktober 1967 blev han nedskjuten under ett uppdrag nära Hanoi och hamnade som krigsfånge hos nordvietnameserna. Svårt skadad hamnade han i det fängelse som bland amerikanerna kallades "Hanoi Hilton".

Som son till en känd militär erbjöds McCain frigivning, då nordvietnamerna inte var omedvetna om PR-värdet i en sådan gest. McCain vägrade hårdnackat gå med på alla förslag om frigivning så länge inte de krigsfångar som suttit längre än han gjort också frigavs. Han blev kvar i krigsfångenskap i fem och ett halvt år, ofta torterad och misshandlad.

När han frigavs 1973 hälsades han som en krigshjälte av president Nixon och fick en uppsjö medaljer och utmärkelser. Hans sätt att uthärda fångenskapen har gjort honom djupt respekterad av breda grupper, även bland personer som inte hade mycket till övers för det krig han var en del av.

Efter att ha lämnat flottan och flyttat till Arizona valdes McCain 1982 till ledamot i representanthuset. 1986 kunde han överta den legendariske Barry Goldwaters plats i senaten, en plats han ännu innehar. Som senator har han blivit känd bland annat för att agitera mot lobbyister och andra som på olika sätt försöker influera amerikansk lagstiftning, liksom för att i viktiga frågor samarbeta över partigränserna.

År 2000 var McCain till slut den enda riktigt seriösa utmanaren till George W Bush i kampen om att bli republikanernas presidentkandidat. Han vann det viktiga primärvalet i New Hampshire, kanske främst tack vare väljare utanför de republikanska kärntrupperna. De lockades av hans rättframhet och image som en självständig senator, en som sade och gjorde vad han tyckte var det rätta, även när det inte överensstämde med partilinjen. Han lyckades dock i primärvalsstriden reta upp många republikanska kärnväljare och tvingades ge upp sin kampanj då medvinden från New Hampshire inte höll i sig.

Efter år 2000 har McCain försökt återupprätta sin ställning bland republikanska kärnväljare genom att aktivt kampanja för Bush år 2004 och för många republikanska kandidater i mellanårsvalet 2006, liksom sträcka ut sin hand till konservativa kristna ledare som han tidigare retat upp. Han lyckades reta upp kärnväljarna igen genom det kontroversiella förslag till ny immigrationslag han och Ted Kennedy i år arbetade hårt för att få stöd för i senaten. Förslaget avvisades.

McCain är en stark försvarare av kriget i Irak och har satt en stor del av sitt politiska kapital på att truppförstärkningen ("the surge") i Bagdad och Al Anbar-provinsen blir lycksosam.

McCain är 72 år på valdagen 2008. Om han blir vald blir han den äldste president som någonsin tillträtt sin första mandatperiod, liksom den förste som är född utanför de 50 delstaterna.

Prognos: Dyster, men McCain kan inte helt räknas ut. Han har brist på pengar och hans kampanjorganisation är decimerad, men general David Petraeus (befälhavare över de amerikanska trupperna i Irak) vittnesmål inför kongressen om den förbättrade situationen i Irak och hans starka debattframträdanden har givit honom lite vind i seglen.

Officiell hemsida: http://www.johnmccain.com/

----------------------------------------------------------

5. Mike Huckabee

Bakgrund:

Född 24 augusti 1955 i Hope, Arkansas.

Baptistpastorn Michael Dale Huckabee föddes i Hope, en liten stad där även Bill Clinton föddes. Huckabee skulle i likhet med Clinton bli guvernör i Arkansas, men det är högst osäkert om Huckabee kommer att följa i Clintons fotspår till nästa nivå.

Huckabee var pastor i flera församlingar innan han 1992 gav sig in i politiken genom att utmana den sittande demokratiske senatorn Dale Bumpers. Han förlorade, men valet av delstatens guvernör Bill Clinton till president gjorde posten som viceguvernör ledig. Han vann posten i ett fyllnadsval 1993 och fick guvernörsposten tre år senare, då guvernör Jim Guy Tucker (Clintons viceguvernör) tvingades avgå p g a sin inblandning i Whitewater-affären (en historia som f ö låg som ett mörkt moln över delar av Bill Clintons presidentskap).

Huckabee vann två guvernörsval och stannade på sin post i mer än tio år. Han kritiserades av vissa inom det egna partiet för att ha höjt delstatens skatter, men förblev populär bland Arkansas invånare och kom 2005 med på tidskriften Times lista över USA:s fem bästa guvernörer. Han prisas bl a för att ha rustat upp delstatens vägar, ha förbättrat sjukvårdsmöjligheterna för oförsäkrade barn och att han såg till att delstaten försåg flyende undan stormen Katrina med sjukvård.

Han är också en av amerikansk politiks få framgångsrika bantare. Den tidigare kraftigt överviktige Huckabee bantade bort 50 kilo efter att ha blivit diagnosticerad som diabetiker.

Givetvis var hans tid som guvernör också fylld av kontroverser. Den potentiellt mest allvarliga gäller en viss Wayne DuMond, som på 80-talet dömts för att ha våldtagit en släkting till dåvarande guvernören Bill Clinton. Huckabee lär ha sett till att DuMond 1997 blev villkorligt frigiven, vilket han dock förnekat. När DuMond fått en full frigivning flyttade han till Missouri, där greps och fälldes för ett sexualmord på en 23-årig kvinna. Det hela påminner på vissa sätt om fallet med Willie Horton, som 1988 allvarligt skadade Massachusetts-guvernören Michael Dukakis presidentvalskampanj och bidrog till hans förkrossande nederlag mot George HW Bush.

Som presidentkandidat har Huckabee tagit ställning för en genomgripande skattereform kallad Fair Tax, som bl a innebär ett slopande av den federala inkomstskatten, som ersätts med ett slags momssystem. Han har också uttalat sig kritiskt om frihandel.

Hans kampanj fick rejäl draghjälp av att han hamnade på andra plats i Iowas inofficiella partiomröstning ("straw poll") den 11 augusti. Från en dag till en annan gick han från att vara en marginalkandidat till mannen för dagen.

Prognos: Huckabee saknar nog de pengar och den kampanjorganisation som krävs för att ta hem nomineringen. Han vore dock eventuellt en lämplig vicepresidentkandidat för Giuliani eller Romney. Många bland de republikanska kärnväljarna ser honom som pålitligt konservativ i värdefrågor, i motsats till alla huvudkandidater utom Thompson. Till skillnad till Thompson är han också mycket religiös, vilket i detta sammanhang är ett plus. Huckabees vinnande sätt och talekonst, finslipad i predikstolen, skulle kunna göra honom till en bra vicepresidentkandidat under de sista månadernas intensiva kampanjande.

Officiell hemsida: http://www.mikehuckabee.com/

----------------------------------

Det finns även flera andra republikanska kandidater, men jag räknar inte med att någon av dem har någon större chans att hamna på valsedeln nästa år. Jag kan dock kort nämna dem:

Sam Brownback är bondson, katolsk konvertit och senator från Kansas. Hans kristet konservativa kampanj fokuserar på värdefrågor.

Tom Tancredo är kongressledamot från Colorado och har egentligen bara en fråga på sin agenda. Han vill ha ett snabbt stopp på den illegala invandringen. Även den legala invandringen ska bli mer restriktiv. Han har också gjort sig känd för att förespråka bombande av heliga muslimska platser om terrorister hotar USA med massförstörelsevapen, något som fick utrikesdepartementet att reagera.

Duncan Hunter är kongressledamot från Kalifornien och driver även han immigrationsfrågan. Han är också frihandelsmotståndare.

Alan Keyes är en av ganska få svarta republikanska politiker. Han sågs som något av ett diplomatiskt underbarn under Reagan-eran, då han arbetade i FN, men har sedan dess mest gjort sig känd som misslyckad politisk kandidat. Han har kandiderat till senaten tre gånger och försökte bli republikansk presidentkandidat både 1996 och 2000. Han misslyckades alla gånger. Han är strikt abortmotståndare, vilket också är den fråga han driver hårdast.

Ron Paul är en egensinnig kongressledamot från Texas som 1988 var det lilla libertarianska partiets presidentkandidat. Han är troligen den presidentkandidat från något av de två stora partierna som är mest kritisk till kriget i Irak. Han vill överhuvudtaget knappast att USA ska ha några utrikespolitiska åtaganden. Bland Pauls anhängare en liten skara unga och entusiastiska aktivister som bl a fyller många elektroniska anslagstavlor med agitation för hans kandidatur, men han kommer aldrig att bli någonting annat än en marginalkandidat.