Obama, McCain och deras kampanjfinansiering

Under stor uppmärksamhet meddelade Barack Obama i somras att han skulle tacka nej till offentlig finansiering av sin valkampanj. Det har inte någon av de stora partiernas kandidater gjort sedan Nixon 1972. Han gjorde det främst för att hans egen insamling av pengar höll en väldigt hög nivå och skulle ge honom mycket mer än de 84 miljoner dollar staten tillhandahåller. En kandidat får efter nomineringen inte samla in mer pengar till sin egen kampanj, om han eller hon sagt ja till statliga pengar.

Vi var många som förväntade oss att det här skulle ge Obama ett ordentligt ekonomiskt övertag, med kanske tre gånger så mycket pengar till hands som McCain. Det finns dock kryphål i lagen som visar sig kraftigt undergräva Obamas fördel. Partierna kan nämligen under vissa förutsättningar hjälpa till med kampanjutgifter och kan dessutom samla in mer pengar från varje givare än de enskilda kampanjerna kan. Här har McCain redan från början en fördel, då republikanska partiet (RNC) hela året har haft ordentligt mycket mer pengar till hands än demokratiska partiet (DNC).

McCain/Palin-kampanjerna har hittat ett sätt att maximera sina intäkter genom att inrätta något som kallas McCain-Palin Victory 2008, en slags samarbetsorganisation för insamling av pengar. Pengarna som samlas in delas mellan RNC, de lokala partiorganisationerna i de viktiga delstaterna Missouri, Ohio, Michigan och Pennsylvania samt McCains GELAC-kommité. Den sistnämnda hanterar McCains kostnader för bokföring och juridisk hjälp, som en kampanj inte behöver betala för med allmänna medel. Med denna konstruktion kan McCain samla in upp till 67,800 dollar från varje givare, medan Obama bara kan samla in 2,300 dollar.

Det finns förstås nackdelar med detta tillvägagångssätt. En är att en del av pengarna måste användas till att hjälpa lokala kandidater till kongressen. Vad det innebär är t ex att okända kongressledamöter visas i många av McCains kampanjfilmer, vilket förbryllat en del observatörer. Det gör dock att McCain kan köpa tv-tid och bara betala hälften med sina offentliga kampanjpengar, medan Victory-kommitén kan stå för andra halvan. McCain har också sedan sin nomineringen hålla jämna steg med Obama när det gäller att köpa tv-reklam.

Patrick Ruffini har ännu fler detaljer i denna artikel och argumenterar för att Obama gjorde ett "episkt" misstag.

Är det någon som borde kunna komma runt kampanjfinansieringsbestämmelserna är det ju John McCain, som fått en i sammanhanget mycket viktig lag uppkallad efter sig (McCain-Feingold).