Visar inlägg med etikett john mccain. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett john mccain. Visa alla inlägg

onsdag 5 november 2008

Barack Obama är USA:s 44:e president

Det kanske är lite tidigt, men för en stund sedan (ca tjugo över tre svensk tid) förklarade NBC att Ohio gett sina 20 elektorsröster till Barack Obama, som redan är utpekad som vinnare i Pennsylvania och Michigan.
Om detta stämmer, då är John McCain nu mer eller mindre chanslös och Obama har vunnit.
NBC har också förklarat demokraten Kay Hagan som vinnare i senatsvalet gentemot sittande republikanen Elizabeth Dole i North Carolina (fru till förre presidentkandidaten Bob Dole).

lördag 4 oktober 2008

McCain ger upp i Michigan

Glöm torsdagens debatt mellan vicepresidentkandidaterna. Den spelar ganska liten roll, trots att publiksiffrorna överskred siffrorna för Obamas och McCains debatt i fredags. Palin klarade sig rätt bra och gjorde inte bort sig, men det var uppenbart att hon inte spelade i samma liga som Joe Biden. Den verkligt viktiga nyheten under torsdagen var att McCain ger upp Michigan. Det innebär att McCain ger upp den Kerry-stat han hade bäst chans att vinna, med möjligt undantag för lilla New Hampshire.

Barack Obama har redan vunnit två Bush-stater (Iowa och New Mexico), vilket ger honom Kerrys delstater - New Hampshire + Iowa + New Mexico,. Det innebär 260 säkra elektorsröster om han håller Pennsylvania (264 om man räknar med New Hampshire). Bara tio elektorsröster saknas för det magiska talet 270, förutsatt att McCain inte vinner Pennsylvania, vilket verkar osannolikt. Det mesta tyder just nu på att Obama håller Pennsylvania med god marginal.

För John McCain gäller det att vinna alla Bush-stater från 2004 minus Iowa och New Mexico, vilket ger honom 274 elektorsöster. Han kan hoppas att utöka den siffran med New Hampshire och i bästa fall Pennsylvania, men han har inte råd att förlora fler delstater.

Även New Hampshire verkar nu som en högst osäker delstat för McCain. De älskar honom där efter hans primärvalssegrar 2000 och 2008, men den typ kristna fundamentalism Sarah Palin representerar har föga stöd i New Hampshire. Förmodligen kommer delstaten att följa den nationella trenden och ge sina elektorsröster till Obama.

Barack Obama kommer förmodligen att vinna vinna alla Kerry-stater plus Iowa och New Mexico och satsar på att vinna Bush-stater som Colorado, Ohio, Virginia, Nevada, North Carolina, Indiana och Florida. Obama är just nu ledning i majoriteten av dem och McCain måste vinna dem alla för att kunna vinna presidentvalet, om han inte vinner New Hampshire och Pennsylvania. Under vissa förhållanden kan McCain förlora Nevada utan att Obama vinner presidentposten, men just nu är det svårt att se ett sådant scenario som realistiskt.

John McCains läge verkar en månad före valet föga hoppfullt. För att uttrycka det på ett mer drastiskt sätt: det är över. Det är just nu svårt att tänka sig ett scenario där senator McCain vinner presidentposten.

fredag 26 september 2008

Är debatten redan vunnen?



Vi vet ännu inte om John McCain kommer att delta i kvällens debatt, men på Wall Street Journals hemsida har man i dag kunnat se annonsen ovan. Hmm...

Via Wonkette.

UPPDATERING: Nu rapporteras det att debatten blir av. Frågan är bara varför, då ju McCain enligt sin egen annons redan vunnit den?

Vad händer om bara Obama kommer till debatten?

Som jag skrivit tidigare vill John McCain skjuta kvällens tv-debatt med Barack Obama. Den är tänkt att hållas i Oxford, Mississippi. McCain har sagt att han bara ska delta om kongressen innan dess hinner anta ett massivt stödpaket till bankerna. Det verkar i skrivande stund osannolikt, sedan förhandlingarna i går strandade. Barack Obama har dock insisterat på att debatten ska hållas och att han ämnar åka dit.

Så, vad händer om McCain inte kommer till debatten och bara Obama är på plats? Kan det då bli en enmansshow, sänd till miljoner amerikanska hushåll? Nja, det är tveksamt. Bevakningen av kandidaterna påverkas av en rad regler från FCC, Federal Communication Commission, en myndighet som reglerar användningen av radio- och tv-frekvenser. Dessa regler sätter hinder i vägen.

FCC:s regler säger att debatter räknas som nyhetshändelser, under förutsättning att alla kandidater som uppfyller vissa rimliga och objektiva krav (t ex ett visst antal procents stöd i opinionsmätnningar) ges chans att delta. Om en av dessa kandidater inte deltar, kan den kandidaten i efterhand kräva lika mycket tv-tid som de andra kandidaterna (eller kandidaten i detta fall) fått enligt "equal opportunities"-reglerna. Detta skulle kunna ställa till det för tv-bolagen, så sändningen lär ställas in.

Det är oklart om "equal opportunities"-reglerna även gäller kabelbolagen.

Om allt detta kan man läsa på Broadcast Law Blog (tänk, det finns bloggar om allt).

Slutsatsen är alltså att debatten sannolikt inte blir av om McCain inte dyker upp. Detta kommer i så fall att skapa stort förtret hos University of Mississippi, som investerat rejält i förberedelserna för evenemanget.

Obama kommer i alla fall att få mycket uppmärksamhet om han kommer dit ensam och kan hålla hov för den ditresta pressen.

torsdag 25 september 2008

Letterman om McCain

John McCain skulle i går kväll ha varit gäst hos David Letterman. Han avbokade besöket efter det utspel jag skrev om i mitt förra inlägg (Keith Olbermann fick rycka in som gäst istället).
Letterman blev lite sur, inte minst då McCain istället för att flyga till Washington lät sig intervjuas av Katie Couric. Letterman kom att ägna en stor del av sitt program åt McCain. Bäst var när CBS intern-tv lyckades hitta McCain när han gjorde sig redo för intervjun med Couric.
De McCain-relaterade delarna av programmet finns här (sammanlagt 9 minuter och 11 sekunder):

lördag 20 september 2008

Finansoron ger båda kandidaterna huvudbry

Politicos Jonathan Martin och Glenn Thrush förklarar i denna artikel varför den senaste veckans problem på finansmarknaden kan gynna Obama i valrörelsen. Det är förstås ingenting nytt eller särskilt häpnadsväckande. Ekonomisk oro innebär nästan alltid problem för det parti som för tillfället innehar 1600 Pennsylvania Avenue i Washington D.C., alltså Vita huset.

Även Obama har dock skäl att vara orolig inför det som nu händer. Han har, liksom John McCain, utfärdat löften som kommer att bli svåra att infria, vilket börjar bli tydligt redan innan valet. Oavsett vilken kandidat som vinner kommer näste president att få arbeta med mycket snävare budgetramar än deras respektive valprogram förutsätter.

Den amerikanska staten är kraftigt skuldsatt och den nuvarande administrationen har i dagarna sett sig tvungen att överta 100-tals miljarder i dåliga krediter från aktörer från finansmarknaden, vilket inte förbättrat situationen. Samtidigt kommer statens intäkter nästa år sannolikt att sjunka, då tillväxten avtar och finansoron direkt och indirekt påverkar intäkterna från flera olika typer av skatter. Båda kandidaterna vill säkert helst också undvika att ta stora pengar från Social Security-systemet, minska försvarsanslagen eller öka statsskulden ytterligare. I de första två fallen kan man dessutom förvänta att kongressen gör motstånd. Vad återstår då, annat än i det stora hela kosmetiska besparingar? Att slakta vallöften.

John McCain har bland annat lovat att permanenta Bushs skattesänkningar, som ännu bara är tillfälliga och upphör i olika steg under nästa mandatperiod. Dessutom har han föreslagit en rad utgiftsökningar, samtidigt som han vill balansera budgeten. Det kan bli svårt att få ihop om inte skatteintäkterna ökar rejält under 2010 och 2011. John McCain pratar mycket om hur han ska minska Washingtons slöseri med skattepengar genom att stoppa s k "earmarks", men i det stora hela är de en spottloska i en medelstor å och gör liten skillnad.

Barack Obama har lovat skattelättnader för medelklassen (de flesta som nu betalar statlig inkomstskatt), men dessa blir nu svåra att genomföra. Att upphäva Bushs "tillfälliga" skattesänkningar betalar dem inte när hela ekonomin är knagglig. Obama har också lovat en nästan allmän sjukförsäkring. Även om hans plan är mindre omfattande än många demokrater skulle önska är den ändå väldigt kostsam. Med en av demokraterna kontrollerad kongress kan det bli svårt att helt skrota detta löfte. Vi kan kanske förvänta oss att den urvattnas eller utformas så att den börjar gälla och därmed kosta pengar först under president Obamas eventuella andra ämbetsperiod. Detta skulle kunna vara ett senare problem om det inte vore så att det redan nu verkar oansvarigt med sådana utgiftsökningar.

Hur man än vrider och vänder på det, finansoron ger båda kandidaterna problem. Man ska aldrig underskatta politikers förmåga att vara ekonomiskt oansvariga, så kanske vinnaren satsar på att genomföra alla sina vallöften i en ekonomisk nedgång. I bästa fall satsar vinnaren på att bli en ny president Clinton och skrinlägger alla dyra reformer för att få ekonomin i balans.

fredag 19 september 2008

Obama, McCain och deras kampanjfinansiering

Under stor uppmärksamhet meddelade Barack Obama i somras att han skulle tacka nej till offentlig finansiering av sin valkampanj. Det har inte någon av de stora partiernas kandidater gjort sedan Nixon 1972. Han gjorde det främst för att hans egen insamling av pengar höll en väldigt hög nivå och skulle ge honom mycket mer än de 84 miljoner dollar staten tillhandahåller. En kandidat får efter nomineringen inte samla in mer pengar till sin egen kampanj, om han eller hon sagt ja till statliga pengar.

Vi var många som förväntade oss att det här skulle ge Obama ett ordentligt ekonomiskt övertag, med kanske tre gånger så mycket pengar till hands som McCain. Det finns dock kryphål i lagen som visar sig kraftigt undergräva Obamas fördel. Partierna kan nämligen under vissa förutsättningar hjälpa till med kampanjutgifter och kan dessutom samla in mer pengar från varje givare än de enskilda kampanjerna kan. Här har McCain redan från början en fördel, då republikanska partiet (RNC) hela året har haft ordentligt mycket mer pengar till hands än demokratiska partiet (DNC).

McCain/Palin-kampanjerna har hittat ett sätt att maximera sina intäkter genom att inrätta något som kallas McCain-Palin Victory 2008, en slags samarbetsorganisation för insamling av pengar. Pengarna som samlas in delas mellan RNC, de lokala partiorganisationerna i de viktiga delstaterna Missouri, Ohio, Michigan och Pennsylvania samt McCains GELAC-kommité. Den sistnämnda hanterar McCains kostnader för bokföring och juridisk hjälp, som en kampanj inte behöver betala för med allmänna medel. Med denna konstruktion kan McCain samla in upp till 67,800 dollar från varje givare, medan Obama bara kan samla in 2,300 dollar.

Det finns förstås nackdelar med detta tillvägagångssätt. En är att en del av pengarna måste användas till att hjälpa lokala kandidater till kongressen. Vad det innebär är t ex att okända kongressledamöter visas i många av McCains kampanjfilmer, vilket förbryllat en del observatörer. Det gör dock att McCain kan köpa tv-tid och bara betala hälften med sina offentliga kampanjpengar, medan Victory-kommitén kan stå för andra halvan. McCain har också sedan sin nomineringen hålla jämna steg med Obama när det gäller att köpa tv-reklam.

Patrick Ruffini har ännu fler detaljer i denna artikel och argumenterar för att Obama gjorde ett "episkt" misstag.

Är det någon som borde kunna komma runt kampanjfinansieringsbestämmelserna är det ju John McCain, som fått en i sammanhanget mycket viktig lag uppkallad efter sig (McCain-Feingold).

onsdag 17 september 2008

Obama på väg upp i opinionen

Efter drygt tio dagar av liten men tydlig ledning för McCain efter republikanernas konvent, tycks Barack Obama vara på väg att återta ledningen i opinionen. Obama är i ledning i tre av de fyra "tracking polls" som släppts i dag.

Gallup ger Obama 47% och 45%.
Diageo/Hotline ger Obama 45% och McCain 42%.
Research 2000 (som arbetar på uppdrag av Daily Kos, så är det sagt) ger Obama 48% och McCain 44%.
Rasmussen avviker lite från den allmänna trenden och ger McCain 48% och Obama 47%.

Nu ska man som alltid komma ihåg att enstaka opinionsundersökningar inte alltid säger så mycket och har ett begränsat värde för att göra förutsägelser, men McCains "momentum" tycks vara brutet. Åtminstone för tillfället. Presidentvalskampanjen tycks vara tillbaka där den var innan konventen, med McCain flåsande Obama i nacken. Utgången är som alltid oviss.

Dessa undersökningar gjordes mellan söndag och tisdag och det är oklart i vilken mån de senaste dagarnas ekonomiska turbulens satt avtryck i mätningarna.

Inom parentes kan jag nämna att jag i en kommentar på Sundins blogg förra söndagen skrev att Barack Obama borde kunna vara tillbaka i ledningen om tio dagar eller så. Siffran tio dagar höftade jag bara till med, men den stämde precis.

Kandidaterna och ekonomin

Med de senaste dagarnas ekonomiska turbulens, som följer på en period av stor ekonomisk osäkerhet, har ekonomin åter hamnat i centrum av nyhetsrapporteringen och politiken. Det är inte förvånande att båda presidentkandidaterna snabbt släppte reklamfilmer som återspeglar dessa händelser.

John McCain släppte under tisdagen en reklamfilm där han utlovar - hör och häpna! - mer regleringar för att skydda låntagare och sparare.
Detta är ett något inkorrekt budskap inom delar av det republikanska partiet, men det är ingenting nytt för McCain, som länge haft en populistisk ådra. Han har dock tyglat den för en mer traditionell republikansk inställning till ekonomin på senare år, så det är lite av den gamle McCain vi här får se.
Här är McCains film:



Barack Obama utlovar dock ingenting i sin film, annat än att han förstår att ekonomin är eländig. Istället syftar hans film till att utmåla John McCain som "out of touch" och att koppla honom till president Bush.
Detta är en begriplig strategi, då det parti som innehar Vita huset ofta straffas när ekonomin går dåligt. Att ständigt påpeka att John McCain är republikan är därför inget dåligt val. Just detta år finns det dock en svårighet, då John McCain inte kandiderar som "incumbent". Han är inte president eller vicepresident och måste inte svara för den nuvarande administrationens politik.
Vad Barack Obama behöver göra för att greppa initiativet är ett stort utspel med konkreta förslag, sådana som åtminstone verkar kunna hjälpa ekonomin. I skrivande stund försöker han i alla fall hjälpa sin egen kampanjs ekonomi genom att besöka "fundraisers" med Barbra Streisand i Kalifornien.
Nåväl, här är Obamas senaste bidrag till den aldrig sinande floran av kampanjfilmer:

tisdag 16 september 2008

Är Minnesota nu en "swing state"?

Minnesota är den enda delstat som gett sina elektorsröster till en demokrat i alla de senaste åtta presidentvalen. George W Bush kom dock relativt nära en vinst i delstaten både år 2000 och år 2004. Detta inspirerade republikanerna att förlägga sitt nationella konvent i delstaten detta år.

Det har dock länge tyckts som att republikanerna i år har en rejäl uppförsbacke i Minnesota. Barack Obama har under stora delar av året varit i dubbelsiffrig ledning över John McCain. Nu verkar dock något ha hänt, då John McCains allmänna uppgång i opinionen tycks ha slagit igenom ordentligt i delstaten. Kanske kan det bli strid om Minnesota, som republikanerna nyligen verkade ha gett upp. Det är i så fall dåliga nyheter för Barack Obama.

Minnesota tillhör inte de delstater där det görs många opinionsundersökningar. Den senaste veckan har det dock kommit två stycken, en från Star Tribune och en från SurveyUSA. Star Tribune visar på jämnt lopp (45-45) och Survey USA ger Obama en ledning på två procent (49-47), vilket ligger inom felmarginalen. Den närmast föregående undersökningen jag känner till gjordes på uppdrag CNN den 1 september (innan republikanska konventet) och gav Obama en ledning på 14% (51-37). Den siffran stämmer rätt bra med tidigare undersökningar.

Det är naturligtvis så att enstaka opinionsundersökningar har begränsat värde, men det verkar rimligt att anta att det skett en betydande McCain-uppgång i Minnesota. Denna uppgång kan möjligen vara större än McCains uppgång nationellt. Vad kan det bero på?

Jag tror att Palin-effekten spelar viss roll, även om Star Tribunes undersökning tydde på en högst begränsad sådan effekt. McCains val av Sarah Palin som vicepresidentkandidat borde i hög grad kunna tilltala väljare i relativt lantliga delstater i mellanvästern. Det kan också spela in att republikanerna lade sitt konvent i St. Paul, vilket gav partiet extra mycket uppmärksamhet lokalt. Jag vet inte om det finns några belägg för det, men en ”convention bounce” borde kunna vara extra stark lokalt.

Kommer McCains uppgång i delstaten att hålla i sig? Min gissning är att en del av uppgången är bestående, men att läget inte är lika jämnt på valdagen i november som det är nu. Minnesota är alltjämt en delstat där demokraterna är starkare än de är nationellt och om McCain vinner där, då vinner han nog presidentvalet ganska klart. (Man ska i och för sig komma ihåg att Minnesota är en delstat där väljarna ibland agerar på ett svårförutsägbart sätt, som när de gav guvernörsposten till wrestlern och b-filmsskådisen Jesse Ventura.)

Vad det här innebär är dock att Obamas kampanj måste börja planera att spela försvarsspel i ännu en delstat. Obama behöver nu praktiskt taget alla de delstater John Kerry vann (252 elektorsröster) för att ha en realistisk väg till seger. McCains uppgång i opinionen har lämnat färre vägar öppna för Obama och ju mindre han behöver spela försvarsspel i Kerry-stater, desto bättre.

Är då Minnesota en ”swing state”? Nja, delstaten kan nog räkna med förnyat intresse från båda kandidaterna, men delstatens traditionella politiska inriktning gör den svårvunnen för McCain. Han bör nog hellre satsa offensivt i Pennsylvania och Michigan, två stora Kerry-stater han borde kunna vinna. Jag tror som sagt inte att McCain vinner Minnesota om han inte vinner det nationella valet med relativt bred marginal och årets val blir nog en nagelbitare, inte ett jordskred.

tisdag 10 juni 2008

Vilken roll spelar Irak-kriget i höstens presidentval?

En sak som ofta påpekats i de otaliga analyser som gjorts av varför Barack Obama vann demokraternas nominering, är att Barack Obama redan från början motsatte sig Irak-kriget. Det gjorde inte Hillary Clinton, som också vägrade att be om ursäkt för sitt tidigare ställningstagande och inte på ett tillfredsställande sätt kunde förklara hur hon resonerat. Hon saknade därmed trovärdighet hos de många demokratiska kärnväljare för vilka kriget är den allt överskuggande politiska frågan, väljare som därmed kunde vinnas av Obama. Krigsmotståndarna kunde också känna att de hade opinionen och tiden på sin sida, då ett allt mer utbrett motstånd mot kriget bidrog kraftigt till demokraternas framgångar i mellanårsvalet 2006. Hur viktig blir Irak-frågan i höstens presidentval?

En majoritet av den amerikanska befolkningen tycker att kriget var ett misstag (siffrorna har varit så pass konstanta under lång tid att detta majoritetsförhållande nog inte ändras innan valet), vilket ger honom en viss fördel gentemot McCain, som hela tiden stött kriget och i hög grad har kandiderat som rätt man att fortsätta kriget, inte att avsluta det.

Å andra sidan tycks kriget ha hamnat lite i skymundan i nyhetsrapporteringen på sistone och det finns tecken på att Irak-frågan håller på att tappa i betydelse. Ännu viktigare är att mycket tyder på att situationen i Irak faktiskt håller på att långsiktigt förbättras efter förra årets truppförstärkning ("the surge"), som ju hela tiden haft starkt stöd av McCain. I maj månad var de amerikanska förlusterna de lägsta på flera år och det sekteristiska våldet tycks minska, medan den hårt ansatta al-Maliki-regeringen tycks mer handlingskraftig än tidigare.

Om dessa trender fortsätter, kommer de då att gynna McCain? Förmodligen. Han kan hävda att han hade rätt om förhållandena på marken och att en fortsatt stark truppnärvaro behövs för att hindra terrorismen att spridas över landets gränser. Oberoende väljare som är emot kriget, skulle kunna ställa upp bakom McCain, som med sin erfarenhet skulle kunna ses som rätt man att ge de amerikanska trupperna det skydd de behöver och leda dem mot seger (hur nu en seger i ett sådant krig exakt ser ut). En mätning från Rasmussen Reports visar att nästan hälften av de tillfrågade tror på seger i Irak med McCain som president, medan få tror på Obamas förmåga att bidra till en seger Det är goda nyheter för McCain, men lite längre ner framgår det att samma mätning visar också att en majoritet tycker att ett trupptillbakadragande inom fyra år är viktigare än en seger.

Barack Obama kan å sin sida hävda hävda att de bättre nyheterna ger starkare skäl att snabbt dra tillbaka trupperna. Detta budskap kanske går att sälja in till åtskilliga väljare, sådana som redan ser kriget som hopplöst, oavsett vilka de senaste förlustsiffrorna varit. Jag tror dock att en McCain som säger"det går ju bra, varför dra sig ur?" kan ha ett mer säljande budskap.

Obama kan dock få lite hjälp av en förbättrad Irak-situation på ett annat sätt. Goda nyheter är som bekant inga nyheter och ett minskat fokus på Irak i nyhetssändningar och debatt gör andra, mer närliggande frågor mer viktiga. En utbredd upplevelse av att ekonomin går betydligt sämre (även om det på ett makroekonomiskt plan kanske inte är så illa), ger nya öppningar åt demokraterna, som just nu tycks ha större väljarförtroende i ekonomiska frågor. Det var också ekonomin som en gång förde en annan ung, relativt okänd och karismatisk demokrat till Vita huset: Bill Clinton.

Det är förstås inte alldeles omöjligt att situationen på marken hinner försämras igen innan valet i november, vilket i så fall nog är entydigt negativt för McCain.

I dagsläget har båda kandidaterna ett intresse att hålla upp intresset för Irak. I Barack Obamas fall för att starka känslor om kriget hjälper till att mobilisera de aktivister han behöver i valrörelsen och att opinionsundersökningar visar på fortsatt starkt folkligt motstånd. I McCains fall för att goda nyheter från Irak ger honom ökad trovärdighet, då han länge propagerat för den nuvarande strategin. Frågor om krig och fred framhäver också hans bakgrund och är något han djupt intresserar sig för.

Jag tror dock att den viktigaste frågan i höst blir ekonomin, ett annat område där Obama och McCain har olika sätt att se på verkligheten.

måndag 9 juni 2008

Hur elektorskollegiet missgynnar McCain

Marc Ambinder oroar sig för konsekvenserna om Obama vinner stort i antalet röster, men förlorar i räkningen av elektorsröster, som Al Gore gjorde år 2000. Detta är förstås en högst reell möjlighet, då republikanerna har en viss fördel i systemet med elektorsröster. De vinner vanligtvis de flesta av de små, lantliga delstaterna, där varje röst väger tyngre än i stora demokratiska fästen som New York och Kalifornien (i Wyoming motsvarar varje elektorsröst 176000 invånare, medan siffran för Kalifornien är 666000) .
Det visar sig dock att det just nu finns vissa nackdelar för republikanerna i elektorskollegiets utformning. Nate på sajten FiveThirtyEight konstaterar att den republikanske presidentkandidaten i år, alltså McCain, missgynnas av elektorsrösternas nuvarande spridning. Antalet elektorsröster för varje delstat har bestämts av var folk bodde när folkräkningen år 2000 skedde, inte var de bor nu. Folkomflyttningarna tycks främst ske från traditionellt demokratiska delstater, till republikanska delstater. Utifrån data från 2007 räknar Nate ut att att Texas bör ha tre ytterligare elektorsröster och Arizona, Florida, Utah, Nevada, South Carolina och Georgia en var. Iowa, Louisiana, Massachusetts, Michigan, New Jersey, New York och Pennsylvania bör förlora en elektorsröst var, medan Ohio bör fråntas två.
Detta innebär att John McCain skulle kunna räkna med netto en handfull elektorsröster till, om fördelningen var baserad på 2007 års befolkningssiffror och inte siffror från år 2000. I ett jämnt val kan det spela stor roll.
Efter folkräkningen 2010 kommer antalet kongressdistrikt i varje delstat att ändras efter folkräkningens resultat, vilket gör att kommande republikanska presidentkandidater (och McCain år 2012, om han vinner valet och ställer upp till omval) troligen kommer att ha ett något bättre utgångsläge än McCain haft i år.

Svenska bloggare tror på McCain

Johan Ingerös utmaning till svenska bloggare att förutse presidentvalets resultat, delstat för delstat, har hittills resulterat i tio prognoser, inklusive Johans egen (min prognos finns här).
Det är en stor spridning på resultaten, men en hastig genomräkning visar att genomsnittet för de hittills inkomna tipsen är 270.3 elektorsröster för McCain och 267.7 för Obama. En knapp seger för McCain, med andra ord.

McCain/Pawlenty?

Jag har flera gånger fört fram det nästan okända namnet Rob Portman när McCains eventuella vicepresidentkandidater diskuterats. Medan Portman fortfarande ter sig som ett bra val, börjar jag allt mer luta åt att Minnesotas guvernör Tim Pawlenty blir hans val. Pawlenty var tidigt en McCain-anhängare, är guvernör i en "swing state" (där republikanerna också håller sitt konvent i år) och är ung nog (47) att kunna räknas som en stigande stjärna i partiet och vara en lämplig presidentkandidat 2016. Samtidigt är han gammal nog att ha varit guvernör i en stor delstat i fem år.
McCain/Pawlenty? Det låter inte lika snärtigt som Dole/Kemp eller Clinton/Gore, men det vore kanske det bästa val McCain kan göra. En erfaren guvernör som kan ta över presidentposten direkt och är precis lagom ung för att ge kontrast åt den 72-årige McCain. Dessutom är Pawlenty evangelikal, vilket hjälper McCain bland en republikansk kärntrupp han haft vissa problem med.

lördag 7 juni 2008

Presidentvalet - så går det!

Johan Ingerö har utmanat några av sin bloggkollegor att förutspå resultatet i höstens presidentval, delstat för delstat. Jag älskar sådana gissningslekar och tar detta tillfälle att återuppliva min blogg.
Trots allt tal om att ändra den politiska kartan, tror jag Barack Obama kommer att ha begränsad framgång i sin kamp för att vinna traditionellt republikanska delstater. Han kommer enligt min förutsägelse bara att vinna tryggt demokratiska delstater och "swing states". I den gamla södern kommer Obama inte att vinna en enda elektorsröst (men det kan bli jämnt i Virginia). I huvudsak kommer kartan alltså att se ut som den gjorde 2000 och 2004. De förändringar som sker kommer dock att räcka för att ge Obama en knapp seger.
Så här ser min prognos ut (demokraterna är på denna karta röda och republikanerna blå, vilket strider mot det nu mer vanliga sättet att rita dylika kartor):


Följande delstater som John Kerry vann 2004 förblir demokratiska:
California
Connecticut
Delaware
Hawaii
Illinois
Maine
Maryland
Massachusetts
Minnesota
New Jersey
New York
Oregon
Pennsylvania
Rhode Island
Vermont
Washington
Wisconsin
+ Washington D.C.

Följande delstater som George W Bush vann 2004 förblir republikanska:
Alabama
Alaska
Arizona
Arkansas
Florida
Georgia
Idaho
Indiana
Kansas
Kentucky
Louisiana
Mississippi
Missouri
Montana
Nevada
North Carolina
North Dakota
Oklahoma
South Carolina
South Dakota
Tennessee
Texas
Utah
Virginia
West Virginia
Wyoming

Följande delstater som gick till Bush 2004 går denna gång till Obama:
Colorado
Iowa
New Mexico
Ohio

Följande delstater som gick till Kerry 2004 går nu till McCain:
Michigan
New Hampshire

Följande delstater splittrar sina elektorsröster:
Nebraska: McCain 4, Obama 1

Slutresultatet blir alltså:
Obama 273
McCain 265

fredag 21 september 2007

Kandidater uppvaktar vapenvänner

En av de saker som från en europeisk horisont verkar lite udda med USA är den utbredda misstron mot all slags reglering av rätten att inneha skjutvapen, en rätt som i USA skyddas av konstitutionens andra tillägg. Omkring 80 miljoner amerikaner är innehavare av skjutvapen, i de allra flesta fall avsedda för sportskytte eller jakt, i vissa fall för skydd av hem och familj, i några fall av andra skäl.

Den viktigaste vapenägarorganisationen heter National Rifle Organisation (förkortat NRA) och brukar anses som USA:s mest inflytelserika ideella organisation, som i nästan alla val (från lokal- till presidentnivå) brukar gå ut och rekommendera sina medlemmar och sympatisörer att rösta på en viss kandidat, oftast en republikan. De är också duktiga på att samla in pengar. Just nu, då olika kandidater konkurrerar om platsen som sitt partis presidentkandidat, är det för de republikanska kandidaterna viktigt att visa sig acceptabla i NRA:s ögon. I flera fall har de en viss uppförsbacke att övervinna.

Det är därför inte konstigt att alla de viktigaste republikanska kandidaterna i dag framträder inför ett NRA-forum i Washington D.C., antingen "live" eller via satellit. För Rudy Giuliani och Mitt Romney är det särskilt viktigt att visa sig som vänner till rätten att inneha vapen, då de i sina tidigare positioner inte alltid gjort sådant som uppskattats i NRA:s lokaler.

Som borgmästare i New York stämde Giuliani en rad vapentillverkare, som han utmålade som medskyldiga till de våldsbrott i staden där deras produkter använts. Han har också liknat NRA vid extremister. Numera intar han en försonligare hållning och menar att förhållandena i New York inte kan jämföras med mer lantliga områden. Detta är dock knappast någonting som NRA köper, även om ett bra framträdande inför NRA:s forum kanske kan ta en viss udd av den hårdaste kritiken.

Mitt Romney upprätthöll som guvernör Massachusetts hårda vapenlagar. Han väckte visst löje då han förra året skaffade sig medlemskap i NRA och påstod sig ha varit jägare hela livet. Det visade sig att han följt med på två jaktturer som ung.

De kandidater som har allra mest att vinna på sina framträdanden är John McCain och Fred Thompson. McCain har haft sina små fejder med NRA, men i huvudsak har han verkat för sådant som organisationen verkar för. Thompson har såvitt känt alltid varit förespråkare av en strikt tolkning av det andra tillägget, d v s för en i stort sett oreglerad rätt att skaffa och inneha skjutvapen. Båda dessa kandidater behöver stöd från NRA och dess medlemmar och sympatisörer, då de befinner sig i visst underläge. Troligt är att Thompson finner störst stöd, vilket ger viss draghjälp åt hans lite trevande kampanj.

Även en av de demokratiska kandidaterna kommer att framträda. New Mexicos guvernör Bill Richardson blev vald bl a med stöd av NRA. Mer om honom skriver jag när jag presenterar de demokratiska kandidaterna.

ABC News: http://abcnews.go.com/Politics/Vote2008/Story?id=3628727&page=1

tisdag 18 september 2007

De republikanska kandidaterna

Jag vill inleda mitt skrivande här med att presentera de huvudsakliga kandidaterna inför nästa års presidentval och börjar med de republikanska kandidaterna. Demokraterna kommer senare. Jag ger dels en presentation, dels en prognos för hur jag uppfattar varje kandidats chans att vinna sitt partis nominering till presidentkandidat.


1. Rudy Giuliani


Bakgrund:

Född i Brooklyn, New York 28 maj 1944.

Rudolph W. Giuliani blev först känd som hårdför federal åklagare i New York under 1980-talet, där han kom att ta itu med en rad uppmärksammade fall. Han fick såväl ledare inom maffian som aktiemäklare på Wall Street fällda i domstol.

1989 ställde Giuliani upp som republikansk borgmästarkandidat i New York, men förlorade knappt mot demokraten David Dinkins. Han fick sin revansch fyra år senare, då han med ett par procents marginal besegrade Dinkins.

De flesta är överens om att staden New York hade djupa problem när Giuliani tog över. Brottsligheten var alarmerande hög, arbetslösheten stigande och ekonomin i gungning. Som borgmästare vidtog Giuliani en rad drastiska åtgärder för att komma till rätta med problemen, bland annat den kända nolltolerans-policyn inom brottsbekämpningen. Efter fyra år pekade alla kurvor åt rätt håll. Giulianis anhängare och motståndare debatterar ännu hur mycket som berodde på borgmästarens insatser och hur mycket som berodde på demografiska och ekonomiska trender, men New York-borna var nöjda med sin borgmästare och gav honom förnyat förtroende i valet 1997.

Med bara några månader kvar av sin borgmästarperiod kom de ögonblick de flesta amerikaner förknippar Giuliani med. Hans värdiga uppträdande i efterdyningarna av attackerna den 11 september 2001, då han i vältaliga framträdanden gav ord åt New York-bornas känslor inför det ofattbara och inte tvekade att visa sig bland de rykande ruinerna av World Trade Center, fick genomslag över hela världen. Som presidentkandidat talar han ofta om den 11 september och står för en hårdför hållning gentemot det hotet från den islamistiska terrorismen, som han ser som jämförbart med det hot nazismen och sovjetkommunismen utgjorde.

Giuliani är en New York-republikan, vilket innebär att han i många frågor har andra åsikter än många av de republikanska kärnväljarna. Han är som alla republikaner anhängare av tuffa tag i brottsbekämpningen och låga skatter, men motsätter sig inte fri abort och har en relativt liberal inställning när det gäller homosexuellas rättigheter. Som borgmästare arbetade han för hårdare vapenlagar, vilket är ett klart minus i många republikaners ögon. Han är dessutom inne på sitt tredje äktenskap och han är inte nämnvärt religiös.

Prognos: Giuliani bör ha mycket goda chanser att nomineras som republikanernas presidentkandidat. Medan partiomröstningarna och primärvalen (som styr vem som får nomineringen) avgörs av partiets kärnväljare, som inte alltid älskar Giuliani, är han nog den starkaste kandidaten. Han är respekterad och välkänd, har en hyfsat stor kassa och han är en skicklig kampanjpolitiker. Dessutom bör han i presidentvalet ha hyfsad chans att ta elektorsröster från vanligtvis demokratiska delstater på östkusten. Han är helt enkelt valbar, vilket just nu nog är viktigare för de flesta republikanska väljare än åsiktsskillnader i några värdefrågor.

Officiell hemsida: http://www.joinrudy2008.com/


--------------------------


2. Mitt Romney


Bakgrund:

Född i Detroit, Michigan 12 mars 1947.

Willard Mitt Romney är son till en tidigare guvernör i Michigan och har en mycket lyckad karriär i näringslivet bakom sig, innan han 2002 valdes till guvernör i Massachusetts. Som VD för Bain Capital lyckades han rädda företaget ur en svår kris i början av 1990-talet och lyckades senare rädda ett annat sjunkande skepp, vinter-OS i Salt Lake City 2002. 1999 blödde organisationskommiten pengar. Till slut blev spelen en utmärkt ekonomisk affär, vilket till stora delar nog kan ses som Romneys förtjänst.

Romney ställde 1994 upp som republikansk senatskandidat i Massachusetts, i ett försök att få bort Edward "Ted" Kennedy från den senatsplats han tycks ha skaffat sig livstidskontrakt på. Det lyckades förstås inte, men Romney tycks ha fått mersmak på politiska kampanjer. 2002, då hans arbete i Salt Lake City var avslutat, lyckades han vinna guvernörsposten i Massachusetts, en post han lämnade i januari 2007.

Som guvernör lyckades Romney vända delstatens ekonomi från ett ordentligt underskott till överskott. Främst skedde det genom att öka intäkterna genom höjda avgifter och punktskatter.

Romney är mormon och den ende av de fyra främsta republikanska kandidaterna som inte är omgift. Han och hans familj ger ett lite slickat helylleintryck.

Som delstatspolitiker var han i många frågor relativt liberal och har inte haft mycket att invända mot t ex partnerskap för homosexuella. Som presidentkandidat har han skapat sig en mer konservativ profil, vilket fått somliga att kalla honom principlös och en "flip-flopper" (det uttryck som effektivt användes mot John Kerry i presidentvalskampanjen 2004.

Prognos: Romney borde ha hyfsade chanser att vinna nomineringen som republikanernas presidentkandidat. Hans kampanj är välfinansierad och han ligger mycket bra till i Iowa och New Hampshire, de viktiga delstater som håller partiomröstning respektive primärval först. Medan han ännu ligger långt efter Giuliani i de nationella opinionsmätningarna, kan vinster i dessa delstater ge Romney ordentlig draghjälp inför "supertisdagen" den 5 februari, då uppåt 20 delstater väljer vilken kandidat de stödjer på konventet och nomineringen förmodligen avgörs.
Många republikanska kärnväljare är tveksamma till Romneys mormonism och i vissa frågor liberala tidigare ståndpunkter, men han bör inte ha mycket större problem än Giuliani bland dessa grupper. Att han varit guvernör i en av de mest liberala delstaterna kan också ge lite pluspoäng på valbarhetskontot.

Officiell hemsida: http://www.mittromney.com/

-----------------------------------


3. Fred Thompson


Bakgrund:

Född 19 augusti 1942 i Sheffield, Alabama.

Freddie Dalton Thompson (ja, på födelsebeviset står det faktiskt Freddie) kommer från en mycket enkel bakgrund och växte upp i Tennessee. Han gifte sig vid 17 års ålder och lyckades som fattig trebarnsfar ta en juristexamen 1967. Som ung och framgångsrik åklagare blev han genom Tennesssee-senatorn Howard Baker engagerad i republikansk politik. Hans första riktigt offentliga roll blev som juridiskt biträde till den republikanska minoriteten vid kongressförhören om Watergate 1973, där han spelade en inte obetydlig roll. Han skrev senare en bok om sina erfarenheter från denna turbulenta tid.

I slutet av 70-talet hamnade han återigen i hetluften, då han företrädde en avskedad kvinnlig tjänsteman i ett mål som ledde till uppdagandet av en korruptionsskandal med den demokratiske Tennessee-guvernören Ray Blanton och flera av hans medarbetare i centrum. De hade sålt en mängd benådningar för pengar. Det hela ledde till att guvernören tvingades bort från sitt ämbete i förtid och flera av hans medarbetare fälldes i domstol.

Detta kom att öppna en ny, oväntad karriär för Thompson, som 1985 fick spela sig själv i en Hollywood-dramtisering av skandalens uppdagande kallad "Marie". Fred Thompson kom att bli en framgångsrik skådespelare och kan ses i filmer som "Jakten på Röd Oktober", "I skottlinjen", "Die Hard II" och "Cape Fear". Thompson spelar alltid precis samma roll i sina filmer som i sina offentliga framträdanden. Han är rättfram och tuff och utstrålar auktoritet med hela sitt väsen.

Samtidigt med sin skådespelarkarriär extraknäckte han som lobbyist i Washington innan han 1994 övertog Al Gores tidigare plats i senaten. Som senator blev han mest känd som utredare av oegentligheter kring finansieringen av Bill Clintons återvalskampanj 1996, en utredning som han utsträckte till att i viss mån gälla även tveksamheter i republikanska kandidaters insamlingsverksamhet, vilket förstärkte hans image som rättvis och självständig.

Thompson lämnade senaten 2003 för att återuppta sin skådespelarkarriär, nu i en stående roll som chefsåklagare Arthur Branch i "Law & Order" och dess olika spin off-serier.

Thompson anses som pålitligt konservativ, med traditionella värderingar i alla viktiga frågor. Dessutom ses han som en "outsider" (trots att han verkat i Washington i många år), obefläckad av skandaler och utan kopplingar till president Bush. Därför inledde republikanska aktivister ett försök att rekrytera Thompson som presidentkandidat i valet 2008, då de starkaste republikanska kandidaterna ansågs på olika sätt tveksamma. Thompson var inte ovillig. Efter att i runt ett halvår varit en slags inofficiell kandidat, tillkännagav Thompson sin kandidatur på Jay Lenos tv-show den 5 september 2007, samtidigt som de övriga republikanska presidentkandidaterna höll en debatt i New Hampshire. Genom denna fräcka gest kan han nog glömma en seger i New Hampshires primärval, men både Bill Clinton och George W Bush kan vittna om att en seger där inte är livsnödvändig för en stark kampanj. Tyvärr har hans kampanj än så länge inte varit särskilt stark.


Prognos: Just nu bedömer jag den som dyster, men det är bäst att vänta och se. Hans namn är välkänt, men hans kampanj lider ännu av en brist på konkreta förslag och optimistisk ton och många bedömare har varit allt annat än överväldigade av hans insatser så här långt. Han ligger dock än så länge bra till i flera viktiga delstater och en vinst i South Carolina den 19 januari kan vara till stor hjälp inför "supertisdagen". Hans goda opinionssiffror kan dock i hög grad tillskrivas de stora förväntningar som ställts på hans kandidatur, förväntningar som jag tror blir svåra att infria under de kommande månaderna.

Officiell hemsida: http://fred08.com/

-------------------------------------------------------


4. John McCain


Bakgrund:

Född 29 augusti 1936 i den då amerikanska zonen vid Panamakanalen.

John Sidney McCain III är son till en berömd amiral, som under delar av Vietnamkriget var befälhavare över den amerikanska stillahavsflottan. Även sonen satsade på en karriär inom flottan och blev flygare. I oktober 1967 blev han nedskjuten under ett uppdrag nära Hanoi och hamnade som krigsfånge hos nordvietnameserna. Svårt skadad hamnade han i det fängelse som bland amerikanerna kallades "Hanoi Hilton".

Som son till en känd militär erbjöds McCain frigivning, då nordvietnamerna inte var omedvetna om PR-värdet i en sådan gest. McCain vägrade hårdnackat gå med på alla förslag om frigivning så länge inte de krigsfångar som suttit längre än han gjort också frigavs. Han blev kvar i krigsfångenskap i fem och ett halvt år, ofta torterad och misshandlad.

När han frigavs 1973 hälsades han som en krigshjälte av president Nixon och fick en uppsjö medaljer och utmärkelser. Hans sätt att uthärda fångenskapen har gjort honom djupt respekterad av breda grupper, även bland personer som inte hade mycket till övers för det krig han var en del av.

Efter att ha lämnat flottan och flyttat till Arizona valdes McCain 1982 till ledamot i representanthuset. 1986 kunde han överta den legendariske Barry Goldwaters plats i senaten, en plats han ännu innehar. Som senator har han blivit känd bland annat för att agitera mot lobbyister och andra som på olika sätt försöker influera amerikansk lagstiftning, liksom för att i viktiga frågor samarbeta över partigränserna.

År 2000 var McCain till slut den enda riktigt seriösa utmanaren till George W Bush i kampen om att bli republikanernas presidentkandidat. Han vann det viktiga primärvalet i New Hampshire, kanske främst tack vare väljare utanför de republikanska kärntrupperna. De lockades av hans rättframhet och image som en självständig senator, en som sade och gjorde vad han tyckte var det rätta, även när det inte överensstämde med partilinjen. Han lyckades dock i primärvalsstriden reta upp många republikanska kärnväljare och tvingades ge upp sin kampanj då medvinden från New Hampshire inte höll i sig.

Efter år 2000 har McCain försökt återupprätta sin ställning bland republikanska kärnväljare genom att aktivt kampanja för Bush år 2004 och för många republikanska kandidater i mellanårsvalet 2006, liksom sträcka ut sin hand till konservativa kristna ledare som han tidigare retat upp. Han lyckades reta upp kärnväljarna igen genom det kontroversiella förslag till ny immigrationslag han och Ted Kennedy i år arbetade hårt för att få stöd för i senaten. Förslaget avvisades.

McCain är en stark försvarare av kriget i Irak och har satt en stor del av sitt politiska kapital på att truppförstärkningen ("the surge") i Bagdad och Al Anbar-provinsen blir lycksosam.

McCain är 72 år på valdagen 2008. Om han blir vald blir han den äldste president som någonsin tillträtt sin första mandatperiod, liksom den förste som är född utanför de 50 delstaterna.

Prognos: Dyster, men McCain kan inte helt räknas ut. Han har brist på pengar och hans kampanjorganisation är decimerad, men general David Petraeus (befälhavare över de amerikanska trupperna i Irak) vittnesmål inför kongressen om den förbättrade situationen i Irak och hans starka debattframträdanden har givit honom lite vind i seglen.

Officiell hemsida: http://www.johnmccain.com/

----------------------------------------------------------


5. Mike Huckabee


Bakgrund:

Född 24 augusti 1955 i Hope, Arkansas.

Baptistpastorn Michael Dale Huckabee föddes i Hope, en liten stad där även Bill Clinton föddes. Huckabee skulle i likhet med Clinton bli guvernör i Arkansas, men det är högst osäkert om Huckabee kommer att följa i Clintons fotspår till nästa nivå.

Huckabee var pastor i flera församlingar innan han 1992 gav sig in i politiken genom att utmana den sittande demokratiske senatorn Dale Bumpers. Han förlorade, men valet av delstatens guvernör Bill Clinton till president gjorde posten som viceguvernör ledig. Han vann posten i ett fyllnadsval 1993 och fick guvernörsposten tre år senare, då guvernör Jim Guy Tucker (Clintons viceguvernör) tvingades avgå p g a sin inblandning i Whitewater-affären (en historia som f ö låg som ett mörkt moln över delar av Bill Clintons presidentskap).

Huckabee vann två guvernörsval och stannade på sin post i mer än tio år. Han kritiserades av vissa inom det egna partiet för att ha höjt delstatens skatter, men förblev populär bland Arkansas invånare och kom 2005 med på tidskriften Times lista över USA:s fem bästa guvernörer. Han prisas bl a för att ha rustat upp delstatens vägar, ha förbättrat sjukvårdsmöjligheterna för oförsäkrade barn och att han såg till att delstaten försåg flyende undan stormen Katrina med sjukvård.

Han är också en av amerikansk politiks få framgångsrika bantare. Den tidigare kraftigt överviktige Huckabee bantade bort 50 kilo efter att ha blivit diagnosticerad som diabetiker.

Givetvis var hans tid som guvernör också fylld av kontroverser. Den potentiellt mest allvarliga gäller en viss Wayne DuMond, som på 80-talet dömts för att ha våldtagit en släkting till dåvarande guvernören Bill Clinton. Huckabee lär ha sett till att DuMond 1997 blev villkorligt frigiven, vilket han dock förnekat. När DuMond fått en full frigivning flyttade han till Missouri, där greps och fälldes för ett sexualmord på en 23-årig kvinna. Det hela påminner på vissa sätt om fallet med Willie Horton, som 1988 allvarligt skadade Massachusetts-guvernören Michael Dukakis presidentvalskampanj och bidrog till hans förkrossande nederlag mot George HW Bush.

Som presidentkandidat har Huckabee tagit ställning för en genomgripande skattereform kallad Fair Tax, som bl a innebär ett slopande av den federala inkomstskatten, som ersätts med ett slags momssystem. Han har också uttalat sig kritiskt om frihandel.

Hans kampanj fick rejäl draghjälp av att han hamnade på andra plats i Iowas inofficiella partiomröstning ("straw poll") den 11 augusti. Från en dag till en annan gick han från att vara en marginalkandidat till mannen för dagen.

Prognos: Huckabee saknar nog de pengar och den kampanjorganisation som krävs för att ta hem nomineringen. Han vore dock eventuellt en lämplig vicepresidentkandidat för Giuliani eller Romney. Många bland de republikanska kärnväljarna ser honom som pålitligt konservativ i värdefrågor, i motsats till alla huvudkandidater utom Thompson. Till skillnad till Thompson är han också mycket religiös, vilket i detta sammanhang är ett plus. Huckabees vinnande sätt och talekonst, finslipad i predikstolen, skulle kunna göra honom till en bra vicepresidentkandidat under de sista månadernas intensiva kampanjande.

Officiell hemsida: http://www.mikehuckabee.com/

----------------------------------


Det finns även flera andra republikanska kandidater, men jag räknar inte med att någon av dem har någon större chans att hamna på valsedeln nästa år. Jag kan dock kort nämna dem:

Sam Brownback är bondson, katolsk konvertit och senator från Kansas. Hans kristet konservativa kampanj fokuserar på värdefrågor.

Tom Tancredo är kongressledamot från Colorado och har egentligen bara en fråga på sin agenda. Han vill ha ett snabbt stopp på den illegala invandringen. Även den legala invandringen ska bli mer restriktiv. Han har också gjort sig känd för att förespråka bombande av heliga muslimska platser om terrorister hotar USA med massförstörelsevapen, något som fick utrikesdepartementet att reagera.

Duncan Hunter är kongressledamot från Kalifornien och driver även han immigrationsfrågan. Han är också frihandelsmotståndare.

Alan Keyes är en av ganska få svarta republikanska politiker. Han sågs som något av ett diplomatiskt underbarn under Reagan-eran, då han arbetade i FN, men har sedan dess mest gjort sig känd som misslyckad politisk kandidat. Han har kandiderat till senaten tre gånger och försökte bli republikansk presidentkandidat både 1996 och 2000. Han misslyckades alla gånger. Han är strikt abortmotståndare, vilket också är den fråga han driver hårdast.

Ron Paul är en egensinnig kongressledamot från Texas som 1988 var det lilla libertarianska partiets presidentkandidat. Han är troligen den presidentkandidat från något av de två stora partierna som är mest kritisk till kriget i Irak. Han vill överhuvudtaget knappast att USA ska ha några utrikespolitiska åtaganden. Bland Pauls anhängare en liten skara unga och entusiastiska aktivister som bl a fyller många elektroniska anslagstavlor med agitation för hans kandidatur, men han kommer aldrig att bli någonting annat än en marginalkandidat.