Det kanske är lite tidigt, men för en stund sedan (ca tjugo över tre svensk tid) förklarade NBC att Ohio gett sina 20 elektorsröster till Barack Obama, som redan är utpekad som vinnare i Pennsylvania och Michigan.
Om detta stämmer, då är John McCain nu mer eller mindre chanslös och Obama har vunnit.
NBC har också förklarat demokraten Kay Hagan som vinnare i senatsvalet gentemot sittande republikanen Elizabeth Dole i North Carolina (fru till förre presidentkandidaten Bob Dole).
Visar inlägg med etikett Barack Obama. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Barack Obama. Visa alla inlägg
onsdag 5 november 2008
lördag 4 oktober 2008
McCain ger upp i Michigan
Glöm torsdagens debatt mellan vicepresidentkandidaterna. Den spelar ganska liten roll, trots att publiksiffrorna överskred siffrorna för Obamas och McCains debatt i fredags. Palin klarade sig rätt bra och gjorde inte bort sig, men det var uppenbart att hon inte spelade i samma liga som Joe Biden. Den verkligt viktiga nyheten under torsdagen var att McCain ger upp Michigan. Det innebär att McCain ger upp den Kerry-stat han hade bäst chans att vinna, med möjligt undantag för lilla New Hampshire.
Barack Obama har redan vunnit två Bush-stater (Iowa och New Mexico), vilket ger honom Kerrys delstater - New Hampshire + Iowa + New Mexico,. Det innebär 260 säkra elektorsröster om han håller Pennsylvania (264 om man räknar med New Hampshire). Bara tio elektorsröster saknas för det magiska talet 270, förutsatt att McCain inte vinner Pennsylvania, vilket verkar osannolikt. Det mesta tyder just nu på att Obama håller Pennsylvania med god marginal.
För John McCain gäller det att vinna alla Bush-stater från 2004 minus Iowa och New Mexico, vilket ger honom 274 elektorsöster. Han kan hoppas att utöka den siffran med New Hampshire och i bästa fall Pennsylvania, men han har inte råd att förlora fler delstater.
Även New Hampshire verkar nu som en högst osäker delstat för McCain. De älskar honom där efter hans primärvalssegrar 2000 och 2008, men den typ kristna fundamentalism Sarah Palin representerar har föga stöd i New Hampshire. Förmodligen kommer delstaten att följa den nationella trenden och ge sina elektorsröster till Obama.
Barack Obama kommer förmodligen att vinna vinna alla Kerry-stater plus Iowa och New Mexico och satsar på att vinna Bush-stater som Colorado, Ohio, Virginia, Nevada, North Carolina, Indiana och Florida. Obama är just nu ledning i majoriteten av dem och McCain måste vinna dem alla för att kunna vinna presidentvalet, om han inte vinner New Hampshire och Pennsylvania. Under vissa förhållanden kan McCain förlora Nevada utan att Obama vinner presidentposten, men just nu är det svårt att se ett sådant scenario som realistiskt.
John McCains läge verkar en månad före valet föga hoppfullt. För att uttrycka det på ett mer drastiskt sätt: det är över. Det är just nu svårt att tänka sig ett scenario där senator McCain vinner presidentposten.
Barack Obama har redan vunnit två Bush-stater (Iowa och New Mexico), vilket ger honom Kerrys delstater - New Hampshire + Iowa + New Mexico,. Det innebär 260 säkra elektorsröster om han håller Pennsylvania (264 om man räknar med New Hampshire). Bara tio elektorsröster saknas för det magiska talet 270, förutsatt att McCain inte vinner Pennsylvania, vilket verkar osannolikt. Det mesta tyder just nu på att Obama håller Pennsylvania med god marginal.
För John McCain gäller det att vinna alla Bush-stater från 2004 minus Iowa och New Mexico, vilket ger honom 274 elektorsöster. Han kan hoppas att utöka den siffran med New Hampshire och i bästa fall Pennsylvania, men han har inte råd att förlora fler delstater.
Även New Hampshire verkar nu som en högst osäker delstat för McCain. De älskar honom där efter hans primärvalssegrar 2000 och 2008, men den typ kristna fundamentalism Sarah Palin representerar har föga stöd i New Hampshire. Förmodligen kommer delstaten att följa den nationella trenden och ge sina elektorsröster till Obama.
Barack Obama kommer förmodligen att vinna vinna alla Kerry-stater plus Iowa och New Mexico och satsar på att vinna Bush-stater som Colorado, Ohio, Virginia, Nevada, North Carolina, Indiana och Florida. Obama är just nu ledning i majoriteten av dem och McCain måste vinna dem alla för att kunna vinna presidentvalet, om han inte vinner New Hampshire och Pennsylvania. Under vissa förhållanden kan McCain förlora Nevada utan att Obama vinner presidentposten, men just nu är det svårt att se ett sådant scenario som realistiskt.
John McCains läge verkar en månad före valet föga hoppfullt. För att uttrycka det på ett mer drastiskt sätt: det är över. Det är just nu svårt att tänka sig ett scenario där senator McCain vinner presidentposten.
torsdag 2 oktober 2008
Ralph Stanley för Obama
Två av mina stora intressen i livet är vad man kan kalla amerikansk rootsmusik (gammal blues, country, bluegrass annan folkmusik och deras moderna efterföljare) och amerikansk politik. Nu kan jag för första gången kombinera dessa intressen i ett blogginlägg.
81-årige bluegrasslegenden Ralph Stanley skapade tillsammans med brodern Carter musikhistoria i brödraduon Stanley Brothers. Efter broderns död 1966 fortsatte han som soloartist. Han har på ålderns höst fått en liten renässans genom sin insats på soundtracket till "O Brother, Where Art Thou?".
Nu har han spelat in en radioannons för Barack Obama, som ska sändas i Stanleys hemstat Virginia. Man kan lyssna på den här (länken går till en strömmande mp3-fil, så man laddar inte ner någonting). Låten som hörs i bakgrunden är folklåten "Rank Strangers To Me" (eller "Rank Stranger"), som Stanley Brothers gjorde i en klassisk inspelning.
Ralph Stanley kommer givetvis från Appalacherna, kanske den region i USA där Barack Obama haft svårast att vinna stöd. Det är förstås tveksamt om Ralph Stanleys stöd har mer än högst marginell effekt på valresultatet där.
Skivtips: Stanley Brothers gjorde många inspelningar som sammanfattas på många olika samlingar, men deras tidiga Columbia-inspelningar är kanske vad man ska börja med. Samlingen "The Complete Columbia Stanley Brothers" är ganska precis vad titeln säger. Sedan kan man fortsätta med deras Mercury-inspelningar. Det kan tilläggas att Ralph Stanley också kan höras sjunga duett med en annan av mina idoler, Bob Dylan, på den sistnämndes skiva "Tell Tale Signs: The Bootleg Series Vol. 8", som släpps om några dagar. Låten heter "The Lonesome River" och fanns ursprungligen på Stanleys fina duettskiva "Clinch Mountain Country", som kom 1998.
81-årige bluegrasslegenden Ralph Stanley skapade tillsammans med brodern Carter musikhistoria i brödraduon Stanley Brothers. Efter broderns död 1966 fortsatte han som soloartist. Han har på ålderns höst fått en liten renässans genom sin insats på soundtracket till "O Brother, Where Art Thou?".
Nu har han spelat in en radioannons för Barack Obama, som ska sändas i Stanleys hemstat Virginia. Man kan lyssna på den här (länken går till en strömmande mp3-fil, så man laddar inte ner någonting). Låten som hörs i bakgrunden är folklåten "Rank Strangers To Me" (eller "Rank Stranger"), som Stanley Brothers gjorde i en klassisk inspelning.
Ralph Stanley kommer givetvis från Appalacherna, kanske den region i USA där Barack Obama haft svårast att vinna stöd. Det är förstås tveksamt om Ralph Stanleys stöd har mer än högst marginell effekt på valresultatet där.
Skivtips: Stanley Brothers gjorde många inspelningar som sammanfattas på många olika samlingar, men deras tidiga Columbia-inspelningar är kanske vad man ska börja med. Samlingen "The Complete Columbia Stanley Brothers" är ganska precis vad titeln säger. Sedan kan man fortsätta med deras Mercury-inspelningar. Det kan tilläggas att Ralph Stanley också kan höras sjunga duett med en annan av mina idoler, Bob Dylan, på den sistnämndes skiva "Tell Tale Signs: The Bootleg Series Vol. 8", som släpps om några dagar. Låten heter "The Lonesome River" och fanns ursprungligen på Stanleys fina duettskiva "Clinch Mountain Country", som kom 1998.
fredag 26 september 2008
Vad händer om bara Obama kommer till debatten?
Som jag skrivit tidigare vill John McCain skjuta kvällens tv-debatt med Barack Obama. Den är tänkt att hållas i Oxford, Mississippi. McCain har sagt att han bara ska delta om kongressen innan dess hinner anta ett massivt stödpaket till bankerna. Det verkar i skrivande stund osannolikt, sedan förhandlingarna i går strandade. Barack Obama har dock insisterat på att debatten ska hållas och att han ämnar åka dit.
Så, vad händer om McCain inte kommer till debatten och bara Obama är på plats? Kan det då bli en enmansshow, sänd till miljoner amerikanska hushåll? Nja, det är tveksamt. Bevakningen av kandidaterna påverkas av en rad regler från FCC, Federal Communication Commission, en myndighet som reglerar användningen av radio- och tv-frekvenser. Dessa regler sätter hinder i vägen.
FCC:s regler säger att debatter räknas som nyhetshändelser, under förutsättning att alla kandidater som uppfyller vissa rimliga och objektiva krav (t ex ett visst antal procents stöd i opinionsmätnningar) ges chans att delta. Om en av dessa kandidater inte deltar, kan den kandidaten i efterhand kräva lika mycket tv-tid som de andra kandidaterna (eller kandidaten i detta fall) fått enligt "equal opportunities"-reglerna. Detta skulle kunna ställa till det för tv-bolagen, så sändningen lär ställas in.
Det är oklart om "equal opportunities"-reglerna även gäller kabelbolagen.
Om allt detta kan man läsa på Broadcast Law Blog (tänk, det finns bloggar om allt).
Slutsatsen är alltså att debatten sannolikt inte blir av om McCain inte dyker upp. Detta kommer i så fall att skapa stort förtret hos University of Mississippi, som investerat rejält i förberedelserna för evenemanget.
Obama kommer i alla fall att få mycket uppmärksamhet om han kommer dit ensam och kan hålla hov för den ditresta pressen.
Så, vad händer om McCain inte kommer till debatten och bara Obama är på plats? Kan det då bli en enmansshow, sänd till miljoner amerikanska hushåll? Nja, det är tveksamt. Bevakningen av kandidaterna påverkas av en rad regler från FCC, Federal Communication Commission, en myndighet som reglerar användningen av radio- och tv-frekvenser. Dessa regler sätter hinder i vägen.
FCC:s regler säger att debatter räknas som nyhetshändelser, under förutsättning att alla kandidater som uppfyller vissa rimliga och objektiva krav (t ex ett visst antal procents stöd i opinionsmätnningar) ges chans att delta. Om en av dessa kandidater inte deltar, kan den kandidaten i efterhand kräva lika mycket tv-tid som de andra kandidaterna (eller kandidaten i detta fall) fått enligt "equal opportunities"-reglerna. Detta skulle kunna ställa till det för tv-bolagen, så sändningen lär ställas in.
Det är oklart om "equal opportunities"-reglerna även gäller kabelbolagen.
Om allt detta kan man läsa på Broadcast Law Blog (tänk, det finns bloggar om allt).
Slutsatsen är alltså att debatten sannolikt inte blir av om McCain inte dyker upp. Detta kommer i så fall att skapa stort förtret hos University of Mississippi, som investerat rejält i förberedelserna för evenemanget.
Obama kommer i alla fall att få mycket uppmärksamhet om han kommer dit ensam och kan hålla hov för den ditresta pressen.
lördag 20 september 2008
Finansoron ger båda kandidaterna huvudbry
Politicos Jonathan Martin och Glenn Thrush förklarar i denna artikel varför den senaste veckans problem på finansmarknaden kan gynna Obama i valrörelsen. Det är förstås ingenting nytt eller särskilt häpnadsväckande. Ekonomisk oro innebär nästan alltid problem för det parti som för tillfället innehar 1600 Pennsylvania Avenue i Washington D.C., alltså Vita huset.
Även Obama har dock skäl att vara orolig inför det som nu händer. Han har, liksom John McCain, utfärdat löften som kommer att bli svåra att infria, vilket börjar bli tydligt redan innan valet. Oavsett vilken kandidat som vinner kommer näste president att få arbeta med mycket snävare budgetramar än deras respektive valprogram förutsätter.
Den amerikanska staten är kraftigt skuldsatt och den nuvarande administrationen har i dagarna sett sig tvungen att överta 100-tals miljarder i dåliga krediter från aktörer från finansmarknaden, vilket inte förbättrat situationen. Samtidigt kommer statens intäkter nästa år sannolikt att sjunka, då tillväxten avtar och finansoron direkt och indirekt påverkar intäkterna från flera olika typer av skatter. Båda kandidaterna vill säkert helst också undvika att ta stora pengar från Social Security-systemet, minska försvarsanslagen eller öka statsskulden ytterligare. I de första två fallen kan man dessutom förvänta att kongressen gör motstånd. Vad återstår då, annat än i det stora hela kosmetiska besparingar? Att slakta vallöften.
John McCain har bland annat lovat att permanenta Bushs skattesänkningar, som ännu bara är tillfälliga och upphör i olika steg under nästa mandatperiod. Dessutom har han föreslagit en rad utgiftsökningar, samtidigt som han vill balansera budgeten. Det kan bli svårt att få ihop om inte skatteintäkterna ökar rejält under 2010 och 2011. John McCain pratar mycket om hur han ska minska Washingtons slöseri med skattepengar genom att stoppa s k "earmarks", men i det stora hela är de en spottloska i en medelstor å och gör liten skillnad.
Barack Obama har lovat skattelättnader för medelklassen (de flesta som nu betalar statlig inkomstskatt), men dessa blir nu svåra att genomföra. Att upphäva Bushs "tillfälliga" skattesänkningar betalar dem inte när hela ekonomin är knagglig. Obama har också lovat en nästan allmän sjukförsäkring. Även om hans plan är mindre omfattande än många demokrater skulle önska är den ändå väldigt kostsam. Med en av demokraterna kontrollerad kongress kan det bli svårt att helt skrota detta löfte. Vi kan kanske förvänta oss att den urvattnas eller utformas så att den börjar gälla och därmed kosta pengar först under president Obamas eventuella andra ämbetsperiod. Detta skulle kunna vara ett senare problem om det inte vore så att det redan nu verkar oansvarigt med sådana utgiftsökningar.
Hur man än vrider och vänder på det, finansoron ger båda kandidaterna problem. Man ska aldrig underskatta politikers förmåga att vara ekonomiskt oansvariga, så kanske vinnaren satsar på att genomföra alla sina vallöften i en ekonomisk nedgång. I bästa fall satsar vinnaren på att bli en ny president Clinton och skrinlägger alla dyra reformer för att få ekonomin i balans.
Även Obama har dock skäl att vara orolig inför det som nu händer. Han har, liksom John McCain, utfärdat löften som kommer att bli svåra att infria, vilket börjar bli tydligt redan innan valet. Oavsett vilken kandidat som vinner kommer näste president att få arbeta med mycket snävare budgetramar än deras respektive valprogram förutsätter.
Den amerikanska staten är kraftigt skuldsatt och den nuvarande administrationen har i dagarna sett sig tvungen att överta 100-tals miljarder i dåliga krediter från aktörer från finansmarknaden, vilket inte förbättrat situationen. Samtidigt kommer statens intäkter nästa år sannolikt att sjunka, då tillväxten avtar och finansoron direkt och indirekt påverkar intäkterna från flera olika typer av skatter. Båda kandidaterna vill säkert helst också undvika att ta stora pengar från Social Security-systemet, minska försvarsanslagen eller öka statsskulden ytterligare. I de första två fallen kan man dessutom förvänta att kongressen gör motstånd. Vad återstår då, annat än i det stora hela kosmetiska besparingar? Att slakta vallöften.
John McCain har bland annat lovat att permanenta Bushs skattesänkningar, som ännu bara är tillfälliga och upphör i olika steg under nästa mandatperiod. Dessutom har han föreslagit en rad utgiftsökningar, samtidigt som han vill balansera budgeten. Det kan bli svårt att få ihop om inte skatteintäkterna ökar rejält under 2010 och 2011. John McCain pratar mycket om hur han ska minska Washingtons slöseri med skattepengar genom att stoppa s k "earmarks", men i det stora hela är de en spottloska i en medelstor å och gör liten skillnad.
Barack Obama har lovat skattelättnader för medelklassen (de flesta som nu betalar statlig inkomstskatt), men dessa blir nu svåra att genomföra. Att upphäva Bushs "tillfälliga" skattesänkningar betalar dem inte när hela ekonomin är knagglig. Obama har också lovat en nästan allmän sjukförsäkring. Även om hans plan är mindre omfattande än många demokrater skulle önska är den ändå väldigt kostsam. Med en av demokraterna kontrollerad kongress kan det bli svårt att helt skrota detta löfte. Vi kan kanske förvänta oss att den urvattnas eller utformas så att den börjar gälla och därmed kosta pengar först under president Obamas eventuella andra ämbetsperiod. Detta skulle kunna vara ett senare problem om det inte vore så att det redan nu verkar oansvarigt med sådana utgiftsökningar.
Hur man än vrider och vänder på det, finansoron ger båda kandidaterna problem. Man ska aldrig underskatta politikers förmåga att vara ekonomiskt oansvariga, så kanske vinnaren satsar på att genomföra alla sina vallöften i en ekonomisk nedgång. I bästa fall satsar vinnaren på att bli en ny president Clinton och skrinlägger alla dyra reformer för att få ekonomin i balans.
fredag 19 september 2008
Obama, McCain och deras kampanjfinansiering
Under stor uppmärksamhet meddelade Barack Obama i somras att han skulle tacka nej till offentlig finansiering av sin valkampanj. Det har inte någon av de stora partiernas kandidater gjort sedan Nixon 1972. Han gjorde det främst för att hans egen insamling av pengar höll en väldigt hög nivå och skulle ge honom mycket mer än de 84 miljoner dollar staten tillhandahåller. En kandidat får efter nomineringen inte samla in mer pengar till sin egen kampanj, om han eller hon sagt ja till statliga pengar.
Vi var många som förväntade oss att det här skulle ge Obama ett ordentligt ekonomiskt övertag, med kanske tre gånger så mycket pengar till hands som McCain. Det finns dock kryphål i lagen som visar sig kraftigt undergräva Obamas fördel. Partierna kan nämligen under vissa förutsättningar hjälpa till med kampanjutgifter och kan dessutom samla in mer pengar från varje givare än de enskilda kampanjerna kan. Här har McCain redan från början en fördel, då republikanska partiet (RNC) hela året har haft ordentligt mycket mer pengar till hands än demokratiska partiet (DNC).
McCain/Palin-kampanjerna har hittat ett sätt att maximera sina intäkter genom att inrätta något som kallas McCain-Palin Victory 2008, en slags samarbetsorganisation för insamling av pengar. Pengarna som samlas in delas mellan RNC, de lokala partiorganisationerna i de viktiga delstaterna Missouri, Ohio, Michigan och Pennsylvania samt McCains GELAC-kommité. Den sistnämnda hanterar McCains kostnader för bokföring och juridisk hjälp, som en kampanj inte behöver betala för med allmänna medel. Med denna konstruktion kan McCain samla in upp till 67,800 dollar från varje givare, medan Obama bara kan samla in 2,300 dollar.
Det finns förstås nackdelar med detta tillvägagångssätt. En är att en del av pengarna måste användas till att hjälpa lokala kandidater till kongressen. Vad det innebär är t ex att okända kongressledamöter visas i många av McCains kampanjfilmer, vilket förbryllat en del observatörer. Det gör dock att McCain kan köpa tv-tid och bara betala hälften med sina offentliga kampanjpengar, medan Victory-kommitén kan stå för andra halvan. McCain har också sedan sin nomineringen hålla jämna steg med Obama när det gäller att köpa tv-reklam.
Patrick Ruffini har ännu fler detaljer i denna artikel och argumenterar för att Obama gjorde ett "episkt" misstag.
Är det någon som borde kunna komma runt kampanjfinansieringsbestämmelserna är det ju John McCain, som fått en i sammanhanget mycket viktig lag uppkallad efter sig (McCain-Feingold).
Vi var många som förväntade oss att det här skulle ge Obama ett ordentligt ekonomiskt övertag, med kanske tre gånger så mycket pengar till hands som McCain. Det finns dock kryphål i lagen som visar sig kraftigt undergräva Obamas fördel. Partierna kan nämligen under vissa förutsättningar hjälpa till med kampanjutgifter och kan dessutom samla in mer pengar från varje givare än de enskilda kampanjerna kan. Här har McCain redan från början en fördel, då republikanska partiet (RNC) hela året har haft ordentligt mycket mer pengar till hands än demokratiska partiet (DNC).
McCain/Palin-kampanjerna har hittat ett sätt att maximera sina intäkter genom att inrätta något som kallas McCain-Palin Victory 2008, en slags samarbetsorganisation för insamling av pengar. Pengarna som samlas in delas mellan RNC, de lokala partiorganisationerna i de viktiga delstaterna Missouri, Ohio, Michigan och Pennsylvania samt McCains GELAC-kommité. Den sistnämnda hanterar McCains kostnader för bokföring och juridisk hjälp, som en kampanj inte behöver betala för med allmänna medel. Med denna konstruktion kan McCain samla in upp till 67,800 dollar från varje givare, medan Obama bara kan samla in 2,300 dollar.
Det finns förstås nackdelar med detta tillvägagångssätt. En är att en del av pengarna måste användas till att hjälpa lokala kandidater till kongressen. Vad det innebär är t ex att okända kongressledamöter visas i många av McCains kampanjfilmer, vilket förbryllat en del observatörer. Det gör dock att McCain kan köpa tv-tid och bara betala hälften med sina offentliga kampanjpengar, medan Victory-kommitén kan stå för andra halvan. McCain har också sedan sin nomineringen hålla jämna steg med Obama när det gäller att köpa tv-reklam.
Patrick Ruffini har ännu fler detaljer i denna artikel och argumenterar för att Obama gjorde ett "episkt" misstag.
Är det någon som borde kunna komma runt kampanjfinansieringsbestämmelserna är det ju John McCain, som fått en i sammanhanget mycket viktig lag uppkallad efter sig (McCain-Feingold).
onsdag 17 september 2008
Obama på väg upp i opinionen
Efter drygt tio dagar av liten men tydlig ledning för McCain efter republikanernas konvent, tycks Barack Obama vara på väg att återta ledningen i opinionen. Obama är i ledning i tre av de fyra "tracking polls" som släppts i dag.
Gallup ger Obama 47% och 45%.
Diageo/Hotline ger Obama 45% och McCain 42%.
Research 2000 (som arbetar på uppdrag av Daily Kos, så är det sagt) ger Obama 48% och McCain 44%.
Rasmussen avviker lite från den allmänna trenden och ger McCain 48% och Obama 47%.
Nu ska man som alltid komma ihåg att enstaka opinionsundersökningar inte alltid säger så mycket och har ett begränsat värde för att göra förutsägelser, men McCains "momentum" tycks vara brutet. Åtminstone för tillfället. Presidentvalskampanjen tycks vara tillbaka där den var innan konventen, med McCain flåsande Obama i nacken. Utgången är som alltid oviss.
Dessa undersökningar gjordes mellan söndag och tisdag och det är oklart i vilken mån de senaste dagarnas ekonomiska turbulens satt avtryck i mätningarna.
Inom parentes kan jag nämna att jag i en kommentar på Sundins blogg förra söndagen skrev att Barack Obama borde kunna vara tillbaka i ledningen om tio dagar eller så. Siffran tio dagar höftade jag bara till med, men den stämde precis.
Gallup ger Obama 47% och 45%.
Diageo/Hotline ger Obama 45% och McCain 42%.
Research 2000 (som arbetar på uppdrag av Daily Kos, så är det sagt) ger Obama 48% och McCain 44%.
Rasmussen avviker lite från den allmänna trenden och ger McCain 48% och Obama 47%.
Nu ska man som alltid komma ihåg att enstaka opinionsundersökningar inte alltid säger så mycket och har ett begränsat värde för att göra förutsägelser, men McCains "momentum" tycks vara brutet. Åtminstone för tillfället. Presidentvalskampanjen tycks vara tillbaka där den var innan konventen, med McCain flåsande Obama i nacken. Utgången är som alltid oviss.
Dessa undersökningar gjordes mellan söndag och tisdag och det är oklart i vilken mån de senaste dagarnas ekonomiska turbulens satt avtryck i mätningarna.
Inom parentes kan jag nämna att jag i en kommentar på Sundins blogg förra söndagen skrev att Barack Obama borde kunna vara tillbaka i ledningen om tio dagar eller så. Siffran tio dagar höftade jag bara till med, men den stämde precis.
Kandidaterna och ekonomin
Med de senaste dagarnas ekonomiska turbulens, som följer på en period av stor ekonomisk osäkerhet, har ekonomin åter hamnat i centrum av nyhetsrapporteringen och politiken. Det är inte förvånande att båda presidentkandidaterna snabbt släppte reklamfilmer som återspeglar dessa händelser.
John McCain släppte under tisdagen en reklamfilm där han utlovar - hör och häpna! - mer regleringar för att skydda låntagare och sparare.
Detta är ett något inkorrekt budskap inom delar av det republikanska partiet, men det är ingenting nytt för McCain, som länge haft en populistisk ådra. Han har dock tyglat den för en mer traditionell republikansk inställning till ekonomin på senare år, så det är lite av den gamle McCain vi här får se.
Här är McCains film:
Barack Obama utlovar dock ingenting i sin film, annat än att han förstår att ekonomin är eländig. Istället syftar hans film till att utmåla John McCain som "out of touch" och att koppla honom till president Bush.
Detta är en begriplig strategi, då det parti som innehar Vita huset ofta straffas när ekonomin går dåligt. Att ständigt påpeka att John McCain är republikan är därför inget dåligt val. Just detta år finns det dock en svårighet, då John McCain inte kandiderar som "incumbent". Han är inte president eller vicepresident och måste inte svara för den nuvarande administrationens politik.
Vad Barack Obama behöver göra för att greppa initiativet är ett stort utspel med konkreta förslag, sådana som åtminstone verkar kunna hjälpa ekonomin. I skrivande stund försöker han i alla fall hjälpa sin egen kampanjs ekonomi genom att besöka "fundraisers" med Barbra Streisand i Kalifornien.
Nåväl, här är Obamas senaste bidrag till den aldrig sinande floran av kampanjfilmer:
John McCain släppte under tisdagen en reklamfilm där han utlovar - hör och häpna! - mer regleringar för att skydda låntagare och sparare.
Detta är ett något inkorrekt budskap inom delar av det republikanska partiet, men det är ingenting nytt för McCain, som länge haft en populistisk ådra. Han har dock tyglat den för en mer traditionell republikansk inställning till ekonomin på senare år, så det är lite av den gamle McCain vi här får se.
Här är McCains film:
Barack Obama utlovar dock ingenting i sin film, annat än att han förstår att ekonomin är eländig. Istället syftar hans film till att utmåla John McCain som "out of touch" och att koppla honom till president Bush.
Detta är en begriplig strategi, då det parti som innehar Vita huset ofta straffas när ekonomin går dåligt. Att ständigt påpeka att John McCain är republikan är därför inget dåligt val. Just detta år finns det dock en svårighet, då John McCain inte kandiderar som "incumbent". Han är inte president eller vicepresident och måste inte svara för den nuvarande administrationens politik.
Vad Barack Obama behöver göra för att greppa initiativet är ett stort utspel med konkreta förslag, sådana som åtminstone verkar kunna hjälpa ekonomin. I skrivande stund försöker han i alla fall hjälpa sin egen kampanjs ekonomi genom att besöka "fundraisers" med Barbra Streisand i Kalifornien.
Nåväl, här är Obamas senaste bidrag till den aldrig sinande floran av kampanjfilmer:
tisdag 16 september 2008
Är Minnesota nu en "swing state"?
Minnesota är den enda delstat som gett sina elektorsröster till en demokrat i alla de senaste åtta presidentvalen. George W Bush kom dock relativt nära en vinst i delstaten både år 2000 och år 2004. Detta inspirerade republikanerna att förlägga sitt nationella konvent i delstaten detta år.
Det har dock länge tyckts som att republikanerna i år har en rejäl uppförsbacke i Minnesota. Barack Obama har under stora delar av året varit i dubbelsiffrig ledning över John McCain. Nu verkar dock något ha hänt, då John McCains allmänna uppgång i opinionen tycks ha slagit igenom ordentligt i delstaten. Kanske kan det bli strid om Minnesota, som republikanerna nyligen verkade ha gett upp. Det är i så fall dåliga nyheter för Barack Obama.
Minnesota tillhör inte de delstater där det görs många opinionsundersökningar. Den senaste veckan har det dock kommit två stycken, en från Star Tribune och en från SurveyUSA. Star Tribune visar på jämnt lopp (45-45) och Survey USA ger Obama en ledning på två procent (49-47), vilket ligger inom felmarginalen. Den närmast föregående undersökningen jag känner till gjordes på uppdrag CNN den 1 september (innan republikanska konventet) och gav Obama en ledning på 14% (51-37). Den siffran stämmer rätt bra med tidigare undersökningar.
Det är naturligtvis så att enstaka opinionsundersökningar har begränsat värde, men det verkar rimligt att anta att det skett en betydande McCain-uppgång i Minnesota. Denna uppgång kan möjligen vara större än McCains uppgång nationellt. Vad kan det bero på?
Jag tror att Palin-effekten spelar viss roll, även om Star Tribunes undersökning tydde på en högst begränsad sådan effekt. McCains val av Sarah Palin som vicepresidentkandidat borde i hög grad kunna tilltala väljare i relativt lantliga delstater i mellanvästern. Det kan också spela in att republikanerna lade sitt konvent i St. Paul, vilket gav partiet extra mycket uppmärksamhet lokalt. Jag vet inte om det finns några belägg för det, men en ”convention bounce” borde kunna vara extra stark lokalt.
Kommer McCains uppgång i delstaten att hålla i sig? Min gissning är att en del av uppgången är bestående, men att läget inte är lika jämnt på valdagen i november som det är nu. Minnesota är alltjämt en delstat där demokraterna är starkare än de är nationellt och om McCain vinner där, då vinner han nog presidentvalet ganska klart. (Man ska i och för sig komma ihåg att Minnesota är en delstat där väljarna ibland agerar på ett svårförutsägbart sätt, som när de gav guvernörsposten till wrestlern och b-filmsskådisen Jesse Ventura.)
Vad det här innebär är dock att Obamas kampanj måste börja planera att spela försvarsspel i ännu en delstat. Obama behöver nu praktiskt taget alla de delstater John Kerry vann (252 elektorsröster) för att ha en realistisk väg till seger. McCains uppgång i opinionen har lämnat färre vägar öppna för Obama och ju mindre han behöver spela försvarsspel i Kerry-stater, desto bättre.
Är då Minnesota en ”swing state”? Nja, delstaten kan nog räkna med förnyat intresse från båda kandidaterna, men delstatens traditionella politiska inriktning gör den svårvunnen för McCain. Han bör nog hellre satsa offensivt i Pennsylvania och Michigan, två stora Kerry-stater han borde kunna vinna. Jag tror som sagt inte att McCain vinner Minnesota om han inte vinner det nationella valet med relativt bred marginal och årets val blir nog en nagelbitare, inte ett jordskred.
Det har dock länge tyckts som att republikanerna i år har en rejäl uppförsbacke i Minnesota. Barack Obama har under stora delar av året varit i dubbelsiffrig ledning över John McCain. Nu verkar dock något ha hänt, då John McCains allmänna uppgång i opinionen tycks ha slagit igenom ordentligt i delstaten. Kanske kan det bli strid om Minnesota, som republikanerna nyligen verkade ha gett upp. Det är i så fall dåliga nyheter för Barack Obama.
Minnesota tillhör inte de delstater där det görs många opinionsundersökningar. Den senaste veckan har det dock kommit två stycken, en från Star Tribune och en från SurveyUSA. Star Tribune visar på jämnt lopp (45-45) och Survey USA ger Obama en ledning på två procent (49-47), vilket ligger inom felmarginalen. Den närmast föregående undersökningen jag känner till gjordes på uppdrag CNN den 1 september (innan republikanska konventet) och gav Obama en ledning på 14% (51-37). Den siffran stämmer rätt bra med tidigare undersökningar.
Det är naturligtvis så att enstaka opinionsundersökningar har begränsat värde, men det verkar rimligt att anta att det skett en betydande McCain-uppgång i Minnesota. Denna uppgång kan möjligen vara större än McCains uppgång nationellt. Vad kan det bero på?
Jag tror att Palin-effekten spelar viss roll, även om Star Tribunes undersökning tydde på en högst begränsad sådan effekt. McCains val av Sarah Palin som vicepresidentkandidat borde i hög grad kunna tilltala väljare i relativt lantliga delstater i mellanvästern. Det kan också spela in att republikanerna lade sitt konvent i St. Paul, vilket gav partiet extra mycket uppmärksamhet lokalt. Jag vet inte om det finns några belägg för det, men en ”convention bounce” borde kunna vara extra stark lokalt.
Kommer McCains uppgång i delstaten att hålla i sig? Min gissning är att en del av uppgången är bestående, men att läget inte är lika jämnt på valdagen i november som det är nu. Minnesota är alltjämt en delstat där demokraterna är starkare än de är nationellt och om McCain vinner där, då vinner han nog presidentvalet ganska klart. (Man ska i och för sig komma ihåg att Minnesota är en delstat där väljarna ibland agerar på ett svårförutsägbart sätt, som när de gav guvernörsposten till wrestlern och b-filmsskådisen Jesse Ventura.)
Vad det här innebär är dock att Obamas kampanj måste börja planera att spela försvarsspel i ännu en delstat. Obama behöver nu praktiskt taget alla de delstater John Kerry vann (252 elektorsröster) för att ha en realistisk väg till seger. McCains uppgång i opinionen har lämnat färre vägar öppna för Obama och ju mindre han behöver spela försvarsspel i Kerry-stater, desto bättre.
Är då Minnesota en ”swing state”? Nja, delstaten kan nog räkna med förnyat intresse från båda kandidaterna, men delstatens traditionella politiska inriktning gör den svårvunnen för McCain. Han bör nog hellre satsa offensivt i Pennsylvania och Michigan, två stora Kerry-stater han borde kunna vinna. Jag tror som sagt inte att McCain vinner Minnesota om han inte vinner det nationella valet med relativt bred marginal och årets val blir nog en nagelbitare, inte ett jordskred.
onsdag 11 juni 2008
Spelar Obamas hudfärg någon roll?
Chris Cilizza på The Fix tar sig an den oundvikliga frågan om vilken roll Obamas hudfärg kan få för valutgången. Detta är nästan omöjligt att förutse. Å ena sidan kan man vara ganska säker på att det finns människor som inte kan tänka sig att rösta på en på en man som är till hälften afrikanamerikan. Å andra sidan kan det uppvägas av till exempel en ökad tillströmning av afrikanamerikaner till valurnorna.
Opinionsmätningar, annars är en politisk analytikers bäste vän, har ibland visat sig missvisande när en afrikanamerikansk kandidat stått mot en vit kandidat. Detta brukar kallas "the Bradley effect". I guvernörsvalet i Kalifornien 1982 fick demokraternas kandidat, afrikanamerikanen Tom Bradley, en lägre andel av rösterna än vad opinionsmätningarna indikerat och förlorade. Liknande ting har också skett i andra val. Teorin är att vissa vita väljare beter sig på ett annat sätt när opinionsundersökningsinstitut frågar än när de står i vallokalen. Detta antingen för att de känner sig besvärade av sin ovilja att rösta på en svart kandidat och därför ljuger när en okänd person frågar eller för att de inte var helt säkra när de svarade och när det verkligen gäller väljer den kandidat som mest liknar dem själva. Fenomenet är dock inte oomstritt och kan kanske förklaras med felaktiga urvalsmetoder i opinionsmätningar (se de sista styckena här. På senare år har också opinionsmätningar visat sig bättre på att hyfsat korrekt förutse valresultaten i dylika val.
Opinionsundersökningar kan dock ge vissa svar på hur folk anser att hudfärgen påverkar en kandidats chanser. I en Gallup-undersökning säger 88% av de vita respondenterna och 68% av de svarta att frågan om hudfärg inte påverkar om de röstar på Obama eller inte (men på sådana frågor är det svårt att förvänta sig ärliga svar). I en följdfråga svarade dock ungefär hälften i båda grupperna att det kunde påverka hans förmåga att vinna röster. Här var de vita respondenterna något mer benägna att tro att det skulle gynna honom, men skillnaden i procent var liten. Något fler i båda grupperna svarade att det skulle missgynna honom snarare än gynna honom, men skillnaden var inte anmärkningsvärt stor.
Frågan i inläggets rubrik kvarstår egentligen obesvarad och lär säkert diskuteras i åratal efter att årets valresultat är klart, oavsett hur det går. Att Obama lyckats ta sig så här långt, efter en lång, tuff kampanj där frågor om hudfärg och etnicitet ofta varit i förgrunden, kan i sig anses som ett tydligt tecken att USA är redo för en afrikanamerikansk president. Han kanske vinner, han kanske förlorar, men man kan åtminstone hoppas och tro att resultatet inte avgörs den hudfärg han råkade födas med.
Opinionsmätningar, annars är en politisk analytikers bäste vän, har ibland visat sig missvisande när en afrikanamerikansk kandidat stått mot en vit kandidat. Detta brukar kallas "the Bradley effect". I guvernörsvalet i Kalifornien 1982 fick demokraternas kandidat, afrikanamerikanen Tom Bradley, en lägre andel av rösterna än vad opinionsmätningarna indikerat och förlorade. Liknande ting har också skett i andra val. Teorin är att vissa vita väljare beter sig på ett annat sätt när opinionsundersökningsinstitut frågar än när de står i vallokalen. Detta antingen för att de känner sig besvärade av sin ovilja att rösta på en svart kandidat och därför ljuger när en okänd person frågar eller för att de inte var helt säkra när de svarade och när det verkligen gäller väljer den kandidat som mest liknar dem själva. Fenomenet är dock inte oomstritt och kan kanske förklaras med felaktiga urvalsmetoder i opinionsmätningar (se de sista styckena här. På senare år har också opinionsmätningar visat sig bättre på att hyfsat korrekt förutse valresultaten i dylika val.
Opinionsundersökningar kan dock ge vissa svar på hur folk anser att hudfärgen påverkar en kandidats chanser. I en Gallup-undersökning säger 88% av de vita respondenterna och 68% av de svarta att frågan om hudfärg inte påverkar om de röstar på Obama eller inte (men på sådana frågor är det svårt att förvänta sig ärliga svar). I en följdfråga svarade dock ungefär hälften i båda grupperna att det kunde påverka hans förmåga att vinna röster. Här var de vita respondenterna något mer benägna att tro att det skulle gynna honom, men skillnaden i procent var liten. Något fler i båda grupperna svarade att det skulle missgynna honom snarare än gynna honom, men skillnaden var inte anmärkningsvärt stor.
Frågan i inläggets rubrik kvarstår egentligen obesvarad och lär säkert diskuteras i åratal efter att årets valresultat är klart, oavsett hur det går. Att Obama lyckats ta sig så här långt, efter en lång, tuff kampanj där frågor om hudfärg och etnicitet ofta varit i förgrunden, kan i sig anses som ett tydligt tecken att USA är redo för en afrikanamerikansk president. Han kanske vinner, han kanske förlorar, men man kan åtminstone hoppas och tro att resultatet inte avgörs den hudfärg han råkade födas med.
tisdag 10 juni 2008
Strickland vill inte bli vicepresident
Jag var tidigare idag på väg att skriva ett inlägg där jag utpekade Ohios guvernör Ted Strickland som Barack Obamas bästa val som vicepresidentkandidat. Detta motiverat av att han är populär guvernör i en delstat som Obama behöver vara för att vinna (ok, han kan vinna utan Ohio, men det blir svårt) och där Obama hade svårt att locka demokratiska primärvalsväljare. Strickland har också fördelar av att ha varit en framträdande Hillary Clinton-supporter att tidigare pastor, vilket inte är så dumt för en kandidat i ett parti som ofta haft svårt att nå framgångar bland de mer kyrkligt aktiva väljarna.
Nu säger Strickland att han inte är intresserad. Detta är i och för sig vad en potentiell vicepresidentkandidat förväntas säga, men Strickland uttrycker sig så definitivt att det är svårt att tro att han inte menar det.
"Absolutely not. If drafted I will not run, nominated I will not accept and if elected I will not serve" sade Strickland på NPR:s All Things Considered, enligt Political Radar.
Nu återstår bl a Jim Webb, Wesley Clark, Joe Biden och Bill Richardson bland de mer framträdande potentiella kandidaterna. Liksom förstås Hillary. Spekulationerna kan och lär fortsätta.
UPPDATERING: Fast Stricklands besked var tydligen ingen nyhet.
Nu säger Strickland att han inte är intresserad. Detta är i och för sig vad en potentiell vicepresidentkandidat förväntas säga, men Strickland uttrycker sig så definitivt att det är svårt att tro att han inte menar det.
"Absolutely not. If drafted I will not run, nominated I will not accept and if elected I will not serve" sade Strickland på NPR:s All Things Considered, enligt Political Radar.
Nu återstår bl a Jim Webb, Wesley Clark, Joe Biden och Bill Richardson bland de mer framträdande potentiella kandidaterna. Liksom förstås Hillary. Spekulationerna kan och lär fortsätta.
UPPDATERING: Fast Stricklands besked var tydligen ingen nyhet.
Vilken roll spelar Irak-kriget i höstens presidentval?
En sak som ofta påpekats i de otaliga analyser som gjorts av varför Barack Obama vann demokraternas nominering, är att Barack Obama redan från början motsatte sig Irak-kriget. Det gjorde inte Hillary Clinton, som också vägrade att be om ursäkt för sitt tidigare ställningstagande och inte på ett tillfredsställande sätt kunde förklara hur hon resonerat. Hon saknade därmed trovärdighet hos de många demokratiska kärnväljare för vilka kriget är den allt överskuggande politiska frågan, väljare som därmed kunde vinnas av Obama. Krigsmotståndarna kunde också känna att de hade opinionen och tiden på sin sida, då ett allt mer utbrett motstånd mot kriget bidrog kraftigt till demokraternas framgångar i mellanårsvalet 2006. Hur viktig blir Irak-frågan i höstens presidentval?
En majoritet av den amerikanska befolkningen tycker att kriget var ett misstag (siffrorna har varit så pass konstanta under lång tid att detta majoritetsförhållande nog inte ändras innan valet), vilket ger honom en viss fördel gentemot McCain, som hela tiden stött kriget och i hög grad har kandiderat som rätt man att fortsätta kriget, inte att avsluta det.
Å andra sidan tycks kriget ha hamnat lite i skymundan i nyhetsrapporteringen på sistone och det finns tecken på att Irak-frågan håller på att tappa i betydelse. Ännu viktigare är att mycket tyder på att situationen i Irak faktiskt håller på att långsiktigt förbättras efter förra årets truppförstärkning ("the surge"), som ju hela tiden haft starkt stöd av McCain. I maj månad var de amerikanska förlusterna de lägsta på flera år och det sekteristiska våldet tycks minska, medan den hårt ansatta al-Maliki-regeringen tycks mer handlingskraftig än tidigare.
Om dessa trender fortsätter, kommer de då att gynna McCain? Förmodligen. Han kan hävda att han hade rätt om förhållandena på marken och att en fortsatt stark truppnärvaro behövs för att hindra terrorismen att spridas över landets gränser. Oberoende väljare som är emot kriget, skulle kunna ställa upp bakom McCain, som med sin erfarenhet skulle kunna ses som rätt man att ge de amerikanska trupperna det skydd de behöver och leda dem mot seger (hur nu en seger i ett sådant krig exakt ser ut). En mätning från Rasmussen Reports visar att nästan hälften av de tillfrågade tror på seger i Irak med McCain som president, medan få tror på Obamas förmåga att bidra till en seger Det är goda nyheter för McCain, men lite längre ner framgår det att samma mätning visar också att en majoritet tycker att ett trupptillbakadragande inom fyra år är viktigare än en seger.
Barack Obama kan å sin sida hävda hävda att de bättre nyheterna ger starkare skäl att snabbt dra tillbaka trupperna. Detta budskap kanske går att sälja in till åtskilliga väljare, sådana som redan ser kriget som hopplöst, oavsett vilka de senaste förlustsiffrorna varit. Jag tror dock att en McCain som säger"det går ju bra, varför dra sig ur?" kan ha ett mer säljande budskap.
Obama kan dock få lite hjälp av en förbättrad Irak-situation på ett annat sätt. Goda nyheter är som bekant inga nyheter och ett minskat fokus på Irak i nyhetssändningar och debatt gör andra, mer närliggande frågor mer viktiga. En utbredd upplevelse av att ekonomin går betydligt sämre (även om det på ett makroekonomiskt plan kanske inte är så illa), ger nya öppningar åt demokraterna, som just nu tycks ha större väljarförtroende i ekonomiska frågor. Det var också ekonomin som en gång förde en annan ung, relativt okänd och karismatisk demokrat till Vita huset: Bill Clinton.
Det är förstås inte alldeles omöjligt att situationen på marken hinner försämras igen innan valet i november, vilket i så fall nog är entydigt negativt för McCain.
I dagsläget har båda kandidaterna ett intresse att hålla upp intresset för Irak. I Barack Obamas fall för att starka känslor om kriget hjälper till att mobilisera de aktivister han behöver i valrörelsen och att opinionsundersökningar visar på fortsatt starkt folkligt motstånd. I McCains fall för att goda nyheter från Irak ger honom ökad trovärdighet, då han länge propagerat för den nuvarande strategin. Frågor om krig och fred framhäver också hans bakgrund och är något han djupt intresserar sig för.
Jag tror dock att den viktigaste frågan i höst blir ekonomin, ett annat område där Obama och McCain har olika sätt att se på verkligheten.
En majoritet av den amerikanska befolkningen tycker att kriget var ett misstag (siffrorna har varit så pass konstanta under lång tid att detta majoritetsförhållande nog inte ändras innan valet), vilket ger honom en viss fördel gentemot McCain, som hela tiden stött kriget och i hög grad har kandiderat som rätt man att fortsätta kriget, inte att avsluta det.
Å andra sidan tycks kriget ha hamnat lite i skymundan i nyhetsrapporteringen på sistone och det finns tecken på att Irak-frågan håller på att tappa i betydelse. Ännu viktigare är att mycket tyder på att situationen i Irak faktiskt håller på att långsiktigt förbättras efter förra årets truppförstärkning ("the surge"), som ju hela tiden haft starkt stöd av McCain. I maj månad var de amerikanska förlusterna de lägsta på flera år och det sekteristiska våldet tycks minska, medan den hårt ansatta al-Maliki-regeringen tycks mer handlingskraftig än tidigare.
Om dessa trender fortsätter, kommer de då att gynna McCain? Förmodligen. Han kan hävda att han hade rätt om förhållandena på marken och att en fortsatt stark truppnärvaro behövs för att hindra terrorismen att spridas över landets gränser. Oberoende väljare som är emot kriget, skulle kunna ställa upp bakom McCain, som med sin erfarenhet skulle kunna ses som rätt man att ge de amerikanska trupperna det skydd de behöver och leda dem mot seger (hur nu en seger i ett sådant krig exakt ser ut). En mätning från Rasmussen Reports visar att nästan hälften av de tillfrågade tror på seger i Irak med McCain som president, medan få tror på Obamas förmåga att bidra till en seger Det är goda nyheter för McCain, men lite längre ner framgår det att samma mätning visar också att en majoritet tycker att ett trupptillbakadragande inom fyra år är viktigare än en seger.
Barack Obama kan å sin sida hävda hävda att de bättre nyheterna ger starkare skäl att snabbt dra tillbaka trupperna. Detta budskap kanske går att sälja in till åtskilliga väljare, sådana som redan ser kriget som hopplöst, oavsett vilka de senaste förlustsiffrorna varit. Jag tror dock att en McCain som säger"det går ju bra, varför dra sig ur?" kan ha ett mer säljande budskap.
Obama kan dock få lite hjälp av en förbättrad Irak-situation på ett annat sätt. Goda nyheter är som bekant inga nyheter och ett minskat fokus på Irak i nyhetssändningar och debatt gör andra, mer närliggande frågor mer viktiga. En utbredd upplevelse av att ekonomin går betydligt sämre (även om det på ett makroekonomiskt plan kanske inte är så illa), ger nya öppningar åt demokraterna, som just nu tycks ha större väljarförtroende i ekonomiska frågor. Det var också ekonomin som en gång förde en annan ung, relativt okänd och karismatisk demokrat till Vita huset: Bill Clinton.
Det är förstås inte alldeles omöjligt att situationen på marken hinner försämras igen innan valet i november, vilket i så fall nog är entydigt negativt för McCain.
I dagsläget har båda kandidaterna ett intresse att hålla upp intresset för Irak. I Barack Obamas fall för att starka känslor om kriget hjälper till att mobilisera de aktivister han behöver i valrörelsen och att opinionsundersökningar visar på fortsatt starkt folkligt motstånd. I McCains fall för att goda nyheter från Irak ger honom ökad trovärdighet, då han länge propagerat för den nuvarande strategin. Frågor om krig och fred framhäver också hans bakgrund och är något han djupt intresserar sig för.
Jag tror dock att den viktigaste frågan i höst blir ekonomin, ett annat område där Obama och McCain har olika sätt att se på verkligheten.
måndag 9 juni 2008
Svenska bloggare tror på McCain
Johan Ingerös utmaning till svenska bloggare att förutse presidentvalets resultat, delstat för delstat, har hittills resulterat i tio prognoser, inklusive Johans egen (min prognos finns här).
Det är en stor spridning på resultaten, men en hastig genomräkning visar att genomsnittet för de hittills inkomna tipsen är 270.3 elektorsröster för McCain och 267.7 för Obama. En knapp seger för McCain, med andra ord.
Det är en stor spridning på resultaten, men en hastig genomräkning visar att genomsnittet för de hittills inkomna tipsen är 270.3 elektorsröster för McCain och 267.7 för Obama. En knapp seger för McCain, med andra ord.
lördag 7 juni 2008
Presidentvalet - så går det!
Johan Ingerö har utmanat några av sin bloggkollegor att förutspå resultatet i höstens presidentval, delstat för delstat. Jag älskar sådana gissningslekar och tar detta tillfälle att återuppliva min blogg.
Trots allt tal om att ändra den politiska kartan, tror jag Barack Obama kommer att ha begränsad framgång i sin kamp för att vinna traditionellt republikanska delstater. Han kommer enligt min förutsägelse bara att vinna tryggt demokratiska delstater och "swing states". I den gamla södern kommer Obama inte att vinna en enda elektorsröst (men det kan bli jämnt i Virginia). I huvudsak kommer kartan alltså att se ut som den gjorde 2000 och 2004. De förändringar som sker kommer dock att räcka för att ge Obama en knapp seger.
Så här ser min prognos ut (demokraterna är på denna karta röda och republikanerna blå, vilket strider mot det nu mer vanliga sättet att rita dylika kartor):
Följande delstater som John Kerry vann 2004 förblir demokratiska:
California
Connecticut
Delaware
Hawaii
Illinois
Maine
Maryland
Massachusetts
Minnesota
New Jersey
New York
Oregon
Pennsylvania
Rhode Island
Vermont
Washington
Wisconsin
+ Washington D.C.
Följande delstater som George W Bush vann 2004 förblir republikanska:
Alabama
Alaska
Arizona
Arkansas
Florida
Georgia
Idaho
Indiana
Kansas
Kentucky
Louisiana
Mississippi
Missouri
Montana
Nevada
North Carolina
North Dakota
Oklahoma
South Carolina
South Dakota
Tennessee
Texas
Utah
Virginia
West Virginia
Wyoming
Följande delstater som gick till Bush 2004 går denna gång till Obama:
Colorado
Iowa
New Mexico
Ohio
Följande delstater som gick till Kerry 2004 går nu till McCain:
Michigan
New Hampshire
Följande delstater splittrar sina elektorsröster:
Nebraska: McCain 4, Obama 1
Slutresultatet blir alltså:
Obama 273
McCain 265
Trots allt tal om att ändra den politiska kartan, tror jag Barack Obama kommer att ha begränsad framgång i sin kamp för att vinna traditionellt republikanska delstater. Han kommer enligt min förutsägelse bara att vinna tryggt demokratiska delstater och "swing states". I den gamla södern kommer Obama inte att vinna en enda elektorsröst (men det kan bli jämnt i Virginia). I huvudsak kommer kartan alltså att se ut som den gjorde 2000 och 2004. De förändringar som sker kommer dock att räcka för att ge Obama en knapp seger.
Så här ser min prognos ut (demokraterna är på denna karta röda och republikanerna blå, vilket strider mot det nu mer vanliga sättet att rita dylika kartor):
Följande delstater som John Kerry vann 2004 förblir demokratiska:
California
Connecticut
Delaware
Hawaii
Illinois
Maine
Maryland
Massachusetts
Minnesota
New Jersey
New York
Oregon
Pennsylvania
Rhode Island
Vermont
Washington
Wisconsin
+ Washington D.C.
Följande delstater som George W Bush vann 2004 förblir republikanska:
Alabama
Alaska
Arizona
Arkansas
Florida
Georgia
Idaho
Indiana
Kansas
Kentucky
Louisiana
Mississippi
Missouri
Montana
Nevada
North Carolina
North Dakota
Oklahoma
South Carolina
South Dakota
Tennessee
Texas
Utah
Virginia
West Virginia
Wyoming
Följande delstater som gick till Bush 2004 går denna gång till Obama:
Colorado
Iowa
New Mexico
Ohio
Följande delstater som gick till Kerry 2004 går nu till McCain:
Michigan
New Hampshire
Följande delstater splittrar sina elektorsröster:
Nebraska: McCain 4, Obama 1
Slutresultatet blir alltså:
Obama 273
McCain 265
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
