Obama, McCain och deras kampanjfinansiering

Under stor uppmärksamhet meddelade Barack Obama i somras att han skulle tacka nej till offentlig finansiering av sin valkampanj. Det har inte någon av de stora partiernas kandidater gjort sedan Nixon 1972. Han gjorde det främst för att hans egen insamling av pengar höll en väldigt hög nivå och skulle ge honom mycket mer än de 84 miljoner dollar staten tillhandahåller. En kandidat får efter nomineringen inte samla in mer pengar till sin egen kampanj, om han eller hon sagt ja till statliga pengar.

Vi var många som förväntade oss att det här skulle ge Obama ett ordentligt ekonomiskt övertag, med kanske tre gånger så mycket pengar till hands som McCain. Det finns dock kryphål i lagen som visar sig kraftigt undergräva Obamas fördel. Partierna kan nämligen under vissa förutsättningar hjälpa till med kampanjutgifter och kan dessutom samla in mer pengar från varje givare än de enskilda kampanjerna kan. Här har McCain redan från början en fördel, då republikanska partiet (RNC) hela året har haft ordentligt mycket mer pengar till hands än demokratiska partiet (DNC).

McCain/Palin-kampanjerna har hittat ett sätt att maximera sina intäkter genom att inrätta något som kallas McCain-Palin Victory 2008, en slags samarbetsorganisation för insamling av pengar. Pengarna som samlas in delas mellan RNC, de lokala partiorganisationerna i de viktiga delstaterna Missouri, Ohio, Michigan och Pennsylvania samt McCains GELAC-kommité. Den sistnämnda hanterar McCains kostnader för bokföring och juridisk hjälp, som en kampanj inte behöver betala för med allmänna medel. Med denna konstruktion kan McCain samla in upp till 67,800 dollar från varje givare, medan Obama bara kan samla in 2,300 dollar.

Det finns förstås nackdelar med detta tillvägagångssätt. En är att en del av pengarna måste användas till att hjälpa lokala kandidater till kongressen. Vad det innebär är t ex att okända kongressledamöter visas i många av McCains kampanjfilmer, vilket förbryllat en del observatörer. Det gör dock att McCain kan köpa tv-tid och bara betala hälften med sina offentliga kampanjpengar, medan Victory-kommitén kan stå för andra halvan. McCain har också sedan sin nomineringen hålla jämna steg med Obama när det gäller att köpa tv-reklam.

Patrick Ruffini har ännu fler detaljer i denna artikel och argumenterar för att Obama gjorde ett "episkt" misstag.

Är det någon som borde kunna komma runt kampanjfinansieringsbestämmelserna är det ju John McCain, som fått en i sammanhanget mycket viktig lag uppkallad efter sig (McCain-Feingold).

Vilka yrkesgrupper ger pengar till vilka partier?

-Min frisör röstar på demokraterna.

När man ger bidrag till en politisk kandidat ska man ange vad man arbetar med (en skyldighet som alla nog inte tar så allvarligt på, som vi ska se). Mother Jones (en vänsterinriktad tidning som en gång var kloka nog att ge Michael Moore sparken) har sammanställt en lista hur bidragen till olika partier fördelats yrkesvis mellan partierna under den gångna primärvalssäsongen.
Man kan här se att lastbilschaufförer, poliser, fiske- och jaktguider, hyresvärdar, byggnadsarbetare, bönder, soldater, slaktare, bagare, pensionärer, arbetare och arbetslösa finns bland de grupper som tenderar att ge mest pengar till republikaner. Även raketforskare, katolska präster, predikanter och kirurger föredrar republikanerna.
Bland de grupper som föredrar demokraterna finns föga förvånande journalister och musiker, liksom kockar, verkställande direktörer, jurister, hundfrisörer, de flesta läkargrupper, NO-, bild- och matematiklärare (dock inte engelsklärare), professorer, statistiker och matematiker. Även de som angett mamma eller pappa som yrke föredrar demokraterna. En genomliberal grupp är hundtränare, som tydligen inte gett en cent till republikanska kandidater.
Personer som påstår sig arbeta som sexslavar, tjänare, trollkarlar (wizard) och pizzabud har gett alla sina bidrag till den libertarianske republikanen Ron Paul.
Se mer här.

I vetenskaplighetens namn ska sägas att man inte kan säga så mycket utifrån dessa uppgifter, då de flesta av dessa yrkestitlar bara angetts av ett fåtal personer som donerat pengar. Det finns dock en hel del humor i materialet och om det säger något av intresse, då är det att demokraterna i hög grad föredras av personer med akademiska yrken, men det är på inget sätt en överraskning.

Sam Brownback väntas dra sig ur

En av de republikanska kandidaterna i kampen om att bli sitt partis presidentkandidat, Sam Brownback, väntas i morgon tillkännage att han drar sig ur, uppger The Politico.
Brownback har länge framstått som en av de svagare kandidaterna, som inte fått något genomslag i opinionen. Han har inte riktigt omfamnats av de högerkristna grupperna i sitt parti, där han hoppats få sitt starkaste stöd.

På senare tid har Brownback fått åtminstone lite uppmärksamhet för att på ett synnerligen okonventionellt sätt ha hållit kampanjmöten i Iowa med den demokratiske presidentkandidaten Joe Biden, i ett försök att sälja den plan för en federalisering av Irak de tillsammans fick stöd för i senaten (se tidigare inlägg).

Brownbacks största problem har på sistone inte varit obefintliga opinionssiffror, utan en akut brist på pengar (men dessa saker hänger förstås samman). För några dagar sedan rapporterades att han hade $95,000 på banken. Partikamraten Rudy Giuliani har drygt 11 miljoner att röra sig med fram till primärvalen. Även Giulianis saldo bleknar dock med de demokratiska toppkandidaterna Hillary Clinton och Barack Obama, som båda kan kampanja för drygt 30 miljoner.

Nu väntar vi bara på att de andra marginalkandidaterna (främst Mike Gravel, Duncan Hunter och Tom Tancredo) lämnar samma besked som Brownback och ger mer plats åt de personer som åtminstone har en teoretisk chans att vinna sitt partis nominering.

Man kan fråga sig vem av de republikanska kandidaterna som kan väntas dra till sig de fåtaliga tidigare Brownback-anhängarna. En gissning är att Mike Huckabee nu får en välkommen förstärkning, men knappast av så stor omfattning att det har någon egentlig betydelse för primärvalskampanjen.