Det verkar som att republikanen från Connecticut Chris Shays förlorat sin kongressplats till demokraten Jim Himes.
Republikanerna har nu förlorat sin sin sista representant i representanthuset från New England, där de brukade ha en hyfsat stark ställning. En regel i amerikansk politik säger att ett konkurrenskraftigt parti på nationell nivå måste kunna få politiker valda i alla delar av landet, så det här är väldigt dåliga nyheter för republikanerna.
Å andra sidan finns det fortfarande två republikaner från New England i senaten, då Susan Collins vunnit återval och Olympia Snowe fortsätter representerar Maine. Det trista för det republikanska partiet är att dessa två kvinnor står väldigt långt till vänster i det egna partiet.
Visar inlägg med etikett usa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett usa. Visa alla inlägg
onsdag 5 november 2008
måndag 3 november 2008
Några ord om det stundande valet
Det har gått nära en månad sedan mitt senaste inlägg här och presidentvalet ligger nu bara en dag bort. Att jag inte skrivit något är främst ett resultat av min egen lättja och att åtminstone presidentvalet ganska länge verkat avgjort.
John McCain hade några bra dagar i opinionsmätningarna efter republikanernas konvent och såg återigen ut att kunna ge Obama en hård match. Det var dock en kortvarig uppgång som försvann lika snabbt som den kom och det är nu svårt att se hur Obama kan förlora. Det intressanta blir vilka av de mest omtvistade delstaterna Obama vinner i. Kan Obama som förste demokrat sedan Lyndon Johnson vinna i Virginia och Indiana och har han verkligen ledningen i North Carolina? När det gäller Virginia tror jag att Obama tar hem deras 13 elektorsröster, medan McCain måste anses som favorit i Indiana och North Carolina.
Om presidentvalet inte bjuder på så stor dramatik, kan inte detsamma sägas om kongressvalen. Demokraterna verkar gå mot stora framgångar för andra gången på två år. Det är ytterst ovanligt att ett parti upplever två förödande kongressval i följd. Jag tror inte att det kommer att ske, men somliga demokrater tror att de kan vinna 9 eller 10 nya platser i senaten och 35 nya platser i representanthuset. Att demokraterna vinner minst 5 senatsplatser verkar dock stå klart. Inga sittande demokrater är hotade och demokraterna verkar gå mot seger i Virginia, New Mexico, Alaska (där senator Ted Stevens just fällts i en korruptionsrelaterad rättegång), Colorado (tvärtemot min tidigare förutsägelse) och New Hampshire.
Även i Oregon, North Carolina och Minnesota har de goda chanser att ta hem republikanska senatsplatser, men jag är fortfarande skeptisk när det gäller Minnesota. Den oberoende kandidaten Dean Barkley har tagit en del av demokraten Al Frankens stöd, medan senator Norm Coleman kunnat samla delstatens republikaner bakom sig.
Demokraterna har även vissa chanser i Kentucky, Georgia och Mississippi, men där är de demokratiska kandidaterna i klart underläge. Jag tror att alla de sittande republikanska senatorerna där blir kvar.
Min gissning är att demokraterna vinner sju nya platser i senaten (de fem jag först listade plus North Carolina och Oregon) och netto runt 15 platser i representanthuset (de kommer bl a att förlora den plats i Florida de vann för att den dåvarande republikanske kongressmannen Mark Foley var lite väl intresserad av tonårspojkar).
Vad innebär då detta? Framför allt att Barack Obama som president kommer att ha en stark (men inte överväldigande) majoritet på sin sida i kongressens båda kamrar. Han kommer åtminstone till en början inte ha några problem att få stöd för sina förslag. Det kommer också att finnas en stark vilja hos demokraterna att få igenom alla de reformförslag de pratat om men inte kunnat genomföra under tiden av republikansk dominans. Detta kan leda till ökade utgifter, men de dåliga ekonomiska tiderna och de stora underskotten gör att det ekonomiska utrymmet är litet, åtminstone under de två första åren. Frustration kommer helt säkert snart att uppstå i de demokratiska leden, om reformer läggs på is eller urvattnas.
Med runt 42 senatorer kan republikanerna i teorin stoppa delar av demokraternas agenda genom så kallad filibustring. Jag tror att det ytterst sällan kommer att bli verklighet. Med några kaffebjudningar i Vita huset kan nog mittenorienterade republikaner som Susan Collins och Olympia Snowe (som båda representerar Maine) fås över på demokraternas sida.
Valrörelsen 2008 har pågått i runt två år och är otroligt nog snart över, men många spännande saker återstår. Hur kommer demokraterna att förvalta sin nya dominans? Hur kommer republikanerna hantera sin roll som opposition? Kommer vi att få se någon förändring i partiets politiska inriktning och dess ledargarnityr?
John McCain hade några bra dagar i opinionsmätningarna efter republikanernas konvent och såg återigen ut att kunna ge Obama en hård match. Det var dock en kortvarig uppgång som försvann lika snabbt som den kom och det är nu svårt att se hur Obama kan förlora. Det intressanta blir vilka av de mest omtvistade delstaterna Obama vinner i. Kan Obama som förste demokrat sedan Lyndon Johnson vinna i Virginia och Indiana och har han verkligen ledningen i North Carolina? När det gäller Virginia tror jag att Obama tar hem deras 13 elektorsröster, medan McCain måste anses som favorit i Indiana och North Carolina.
Om presidentvalet inte bjuder på så stor dramatik, kan inte detsamma sägas om kongressvalen. Demokraterna verkar gå mot stora framgångar för andra gången på två år. Det är ytterst ovanligt att ett parti upplever två förödande kongressval i följd. Jag tror inte att det kommer att ske, men somliga demokrater tror att de kan vinna 9 eller 10 nya platser i senaten och 35 nya platser i representanthuset. Att demokraterna vinner minst 5 senatsplatser verkar dock stå klart. Inga sittande demokrater är hotade och demokraterna verkar gå mot seger i Virginia, New Mexico, Alaska (där senator Ted Stevens just fällts i en korruptionsrelaterad rättegång), Colorado (tvärtemot min tidigare förutsägelse) och New Hampshire.
Även i Oregon, North Carolina och Minnesota har de goda chanser att ta hem republikanska senatsplatser, men jag är fortfarande skeptisk när det gäller Minnesota. Den oberoende kandidaten Dean Barkley har tagit en del av demokraten Al Frankens stöd, medan senator Norm Coleman kunnat samla delstatens republikaner bakom sig.
Demokraterna har även vissa chanser i Kentucky, Georgia och Mississippi, men där är de demokratiska kandidaterna i klart underläge. Jag tror att alla de sittande republikanska senatorerna där blir kvar.
Min gissning är att demokraterna vinner sju nya platser i senaten (de fem jag först listade plus North Carolina och Oregon) och netto runt 15 platser i representanthuset (de kommer bl a att förlora den plats i Florida de vann för att den dåvarande republikanske kongressmannen Mark Foley var lite väl intresserad av tonårspojkar).
Vad innebär då detta? Framför allt att Barack Obama som president kommer att ha en stark (men inte överväldigande) majoritet på sin sida i kongressens båda kamrar. Han kommer åtminstone till en början inte ha några problem att få stöd för sina förslag. Det kommer också att finnas en stark vilja hos demokraterna att få igenom alla de reformförslag de pratat om men inte kunnat genomföra under tiden av republikansk dominans. Detta kan leda till ökade utgifter, men de dåliga ekonomiska tiderna och de stora underskotten gör att det ekonomiska utrymmet är litet, åtminstone under de två första åren. Frustration kommer helt säkert snart att uppstå i de demokratiska leden, om reformer läggs på is eller urvattnas.
Med runt 42 senatorer kan republikanerna i teorin stoppa delar av demokraternas agenda genom så kallad filibustring. Jag tror att det ytterst sällan kommer att bli verklighet. Med några kaffebjudningar i Vita huset kan nog mittenorienterade republikaner som Susan Collins och Olympia Snowe (som båda representerar Maine) fås över på demokraternas sida.
Valrörelsen 2008 har pågått i runt två år och är otroligt nog snart över, men många spännande saker återstår. Hur kommer demokraterna att förvalta sin nya dominans? Hur kommer republikanerna hantera sin roll som opposition? Kommer vi att få se någon förändring i partiets politiska inriktning och dess ledargarnityr?
fredag 26 september 2008
Palin och pressen
När John McCain i slutet av augusti offentliggjorde Alaska-guvernören Sarah Palin som sin vicepresidentkandidat, var jag mycket skeptisk. Han valde en politiker som var helt oprövad på den nationella scenen, som aldrig varit under den press som det innebär att vara i hela världens strålkastarljus. I och med att hon var helt okänd, skulle också varje negativ detalj dras fram i ljuset under kort tid. För en mer känd och erfaren politiker, som utsatts för pressens granskning under lång tid, är det inte ett problem på samma sätt. De flesta av de fel och brister som ligger i det förgångna är då inte längre nyheter. Dessutom skulle hennes bristande erfarenhet i nationella och internationella frågor leda till ständiga frågor om hennes kunskaper och beredskap att i skarpt läge ta över. Minsta felsägning skulle blåsas upp. En av det republikanska partiets mest lovande politiker skulle kunna brännas ut genom att i förtid hamna i en obarmhärtig nationell valkampanj.
McCain-kampanjen insåg givetvis riskerna och hon har hållits skyddad från pressen (under torsdagen tog hon för första gången spontana frågor från pressen). Hon har givit ett par tv-intervjuer, som vare sig skingrat tvivel eller varit totala haverier. Mest har hon fått göra det hon visat sig ha stor talang för, att entusiasmera vid valmöten. Hon har blivit en publikmagnet av sällan skådat slag. Den republikanska basen föll för henne direkt, vilket gav John McCain möjlighet att positionera sig mot mitten, vilket varje presidentkandidat måste göra för att kunna vinna.
Även den stora allmänheten gillade henne och hon är fortfarande populär. Olika opinionsundersökningar ger olika resultat, men enligt Rasmussen Reports den 24 september har 54% en positiv bild av henne, medan 42% har en negativ uppfattning. Det är en bättre siffra än i flera andra undersökningar, även om hon just nu tycks ha parkerat sig runt 50%-strecket. På frågan om hon är kvalificerad för landets högsta jobb, svarade 49% nej och 40% ja i en undersökning från NBC och Wall Street Journal den 24 september. 64% ansåg att Joe Biden var kvalificerad.
Jag har svårt att tro att Katie Courics intervju med henne, som portionerats ut på CBS under de två senaste dagarna, ökar hennes sistnämnda siffror nämnvärt. (Intervjun har dock överskuggats av finanskrisen och McCains "avbrutna" valkampanj.) Hon trasslar här in sig i svar som visar på bristande professionalism och insikt. Det handlar inte om att
hon är dum, hon saknar ännu den rätta smidigheten i sådana här situationer. Det är inte alls någon tuff intervju, men Palin förmår vare sig ge vettiga svar eller ducka för frågorna. McCain-lägret måste vara ha dystra farhågor inför debatten mot Biden.
Här pratar hon om Alaskas närhet till Ryssland och varför den ger utrikespolitisk erfarenhet:
Här kommenterar hon finansminister Paulsons "bailout":
McCain-kampanjen insåg givetvis riskerna och hon har hållits skyddad från pressen (under torsdagen tog hon för första gången spontana frågor från pressen). Hon har givit ett par tv-intervjuer, som vare sig skingrat tvivel eller varit totala haverier. Mest har hon fått göra det hon visat sig ha stor talang för, att entusiasmera vid valmöten. Hon har blivit en publikmagnet av sällan skådat slag. Den republikanska basen föll för henne direkt, vilket gav John McCain möjlighet att positionera sig mot mitten, vilket varje presidentkandidat måste göra för att kunna vinna.
Även den stora allmänheten gillade henne och hon är fortfarande populär. Olika opinionsundersökningar ger olika resultat, men enligt Rasmussen Reports den 24 september har 54% en positiv bild av henne, medan 42% har en negativ uppfattning. Det är en bättre siffra än i flera andra undersökningar, även om hon just nu tycks ha parkerat sig runt 50%-strecket. På frågan om hon är kvalificerad för landets högsta jobb, svarade 49% nej och 40% ja i en undersökning från NBC och Wall Street Journal den 24 september. 64% ansåg att Joe Biden var kvalificerad.
Jag har svårt att tro att Katie Courics intervju med henne, som portionerats ut på CBS under de två senaste dagarna, ökar hennes sistnämnda siffror nämnvärt. (Intervjun har dock överskuggats av finanskrisen och McCains "avbrutna" valkampanj.) Hon trasslar här in sig i svar som visar på bristande professionalism och insikt. Det handlar inte om att
hon är dum, hon saknar ännu den rätta smidigheten i sådana här situationer. Det är inte alls någon tuff intervju, men Palin förmår vare sig ge vettiga svar eller ducka för frågorna. McCain-lägret måste vara ha dystra farhågor inför debatten mot Biden.
Här pratar hon om Alaskas närhet till Ryssland och varför den ger utrikespolitisk erfarenhet:
Här kommenterar hon finansminister Paulsons "bailout":
torsdag 25 september 2008
Joe med den stora munnen
Jag har alltid gillat Joe Biden. Förra hösten var han lite i smyg min favorit i demokraternas primärval, även om jag insåg att han saknade chans att vinna. Den 6 juli i år började jag skriva ett inlägg där jag skulle förklara varför Barack Obama borde välja Biden som sin vicepresidentkandidat. Inlägget blev aldrig klart och publicerades inte. En dryg månad senare följde Obama i alla fall min aldrig publicerade uppmaning.
Biden har varit heltidspolitiker under större delen av sitt liv och har kopplingar till fler särintressen än jag orkar räkna (även om han verkar förhållandevis okorrumperad). Hans hårtransplantationer och artificiellt vita tänder utstrålar fåfänga. Trots detta framstår Biden som ärlig och är ofta en frisk fläkt när han dyker upp i rutan. Han är ofta strålande när han ska attackera sina motståndare, vilket är en viktig egenskap hos en vicepresidentkandidat. Han verkar sällan riktigt elak och lyckas ofta hitta "one-liners" som man inte behöver vara demokrat för att uppskatta.
Biden är alltså väldigt verbal och gillar att prata. Och prata. Och sedan prata lite mer. Detta är inte helt dumt om man är ute och bedriver kampanj, men Biden har ofta låtit munnen gå även när hans stora hjärna inte riktigt hänger med. Hans så kallade "gaffes" är oräkneliga, vilket också var ett ofta förekommande argument för att Obama inte skulle välja Biden som VP, när saken diskuterades som mest i olika medier i augusti. Som kandidat har Biden inte gjort någon besviken, utan har kommit med ett antal märkliga uttalanden. Han har bl a begått dödssynden att kritisera sin egen kampanj offentligt, då han inte gillade den faktiskt värdelösa kampanjfilmen "Still". Han har också sagt märkliga saker om kolutvinning och kommit med historiskt felaktiga uppgifter om Franklin D. Roosevelt.
Christopher Beam i Slate argumenterar för att Biden hamnat i den lite avundsvärda positionen att han är immun mot de skador felsägningar och felaktigheter kan orsaka andra politiker. Allt tack vare sin image. Om han säger saker som inte stämmer överens med vad kampanjen vill framföra, då förlåts han för att han bara visat att han är "ärlige Joe" som säger vad han tycker. Kommer han med felaktig information, då förlåts han för att alla vet att han egentligen är väldigt kunnig och erfaren.
Jag skulle kunna tillägga att alla förväntar sig att han ska säga konstiga saker då och då, så när han väl gör det gör de ingen skada.
Förutom sin "gaffes" är det ofta märkligt tyst om Joe Biden. Han verkar dock jobba hårt och åker runt och talar på valmöten i små och stora städer i de viktiga delstaterna, något som motiverar lokala aktivister och ger bra press på lokalplanet. Här kan han ses när han attackerar republikanerna under ett möte i Pennsylvania för några veckor sedan:
Biden har varit heltidspolitiker under större delen av sitt liv och har kopplingar till fler särintressen än jag orkar räkna (även om han verkar förhållandevis okorrumperad). Hans hårtransplantationer och artificiellt vita tänder utstrålar fåfänga. Trots detta framstår Biden som ärlig och är ofta en frisk fläkt när han dyker upp i rutan. Han är ofta strålande när han ska attackera sina motståndare, vilket är en viktig egenskap hos en vicepresidentkandidat. Han verkar sällan riktigt elak och lyckas ofta hitta "one-liners" som man inte behöver vara demokrat för att uppskatta.
Biden är alltså väldigt verbal och gillar att prata. Och prata. Och sedan prata lite mer. Detta är inte helt dumt om man är ute och bedriver kampanj, men Biden har ofta låtit munnen gå även när hans stora hjärna inte riktigt hänger med. Hans så kallade "gaffes" är oräkneliga, vilket också var ett ofta förekommande argument för att Obama inte skulle välja Biden som VP, när saken diskuterades som mest i olika medier i augusti. Som kandidat har Biden inte gjort någon besviken, utan har kommit med ett antal märkliga uttalanden. Han har bl a begått dödssynden att kritisera sin egen kampanj offentligt, då han inte gillade den faktiskt värdelösa kampanjfilmen "Still". Han har också sagt märkliga saker om kolutvinning och kommit med historiskt felaktiga uppgifter om Franklin D. Roosevelt.
Christopher Beam i Slate argumenterar för att Biden hamnat i den lite avundsvärda positionen att han är immun mot de skador felsägningar och felaktigheter kan orsaka andra politiker. Allt tack vare sin image. Om han säger saker som inte stämmer överens med vad kampanjen vill framföra, då förlåts han för att han bara visat att han är "ärlige Joe" som säger vad han tycker. Kommer han med felaktig information, då förlåts han för att alla vet att han egentligen är väldigt kunnig och erfaren.
Jag skulle kunna tillägga att alla förväntar sig att han ska säga konstiga saker då och då, så när han väl gör det gör de ingen skada.
Förutom sin "gaffes" är det ofta märkligt tyst om Joe Biden. Han verkar dock jobba hårt och åker runt och talar på valmöten i små och stora städer i de viktiga delstaterna, något som motiverar lokala aktivister och ger bra press på lokalplanet. Här kan han ses när han attackerar republikanerna under ett möte i Pennsylvania för några veckor sedan:
Letterman om McCain
John McCain skulle i går kväll ha varit gäst hos David Letterman. Han avbokade besöket efter det utspel jag skrev om i mitt förra inlägg (Keith Olbermann fick rycka in som gäst istället).
Letterman blev lite sur, inte minst då McCain istället för att flyga till Washington lät sig intervjuas av Katie Couric. Letterman kom att ägna en stor del av sitt program åt McCain. Bäst var när CBS intern-tv lyckades hitta McCain när han gjorde sig redo för intervjun med Couric.
De McCain-relaterade delarna av programmet finns här (sammanlagt 9 minuter och 11 sekunder):
Letterman blev lite sur, inte minst då McCain istället för att flyga till Washington lät sig intervjuas av Katie Couric. Letterman kom att ägna en stor del av sitt program åt McCain. Bäst var när CBS intern-tv lyckades hitta McCain när han gjorde sig redo för intervjun med Couric.
De McCain-relaterade delarna av programmet finns här (sammanlagt 9 minuter och 11 sekunder):
Debatt om debatten
Ni vet säkert redan att John McCain under onsdagen förklarade att han tillfälligt avbryter sin valkampanj för att återvända till Washington och ge ekonomin sitt odelade fokus. Han uppmanade Barack Obama att göra detsamma samt - viktigast av allt - skjuta upp fredagens viktiga tv-debatt i Mississippi. Eller att han avbryter sin valkampanj är fel uttryck, då detta "avbrott" helt klart är en del av kampanjen. Genom att göra ett utspel där han vill framstå som den som sätter landet först ("Country first" är ju en kampanjslogan), tar ansvar och sträcker ut en hand över partigränserna, hoppas han kunna vända ett för varje dag dystrare opinionsläge. Några veckor innan ett val gör ingen politiker ett utspel som det här med annan avsikt än att vinna politiska poäng.
Den givna anledningen till "avbrottet" är att McCain och Obama nu behövs i Washington, då kongressen ska förhandla om finansminister Paulsons krispaket. Man kan fråga sig varför de behövs. Ingen av de två senatorerna tillhör kongressens ledarskap och ingen av dem har någon ekonomisk spetskompetens. Någon av dem kommer att bli USA:s president, så kongressens ledarskap har helt klart ett intresse av att diskutera detta enorma krispaket med dem, men varför McCain och Obama inte skulle kunna göra detta OCH använda 90 minuter av fredagskvällen åt att presentera sig för amerikanska folket är en gåta. Om deras närvaro i Washington är så viktig, saknas det i den staden inte tv-studios där debatten kan hållas.
Det är onekligen lite lustigt att McCain hoppas kunna ta initiativet i debatten genom att - skjuta upp en debatt!
Obama förhåller sig som väntat kallsinnig till McCains förslag, även om han inte var avvisande till tanken att de båda borde vara i Washington. På valturné i Florida sade han om debatten att det är just nu det amerikanska folket behöver få höra från den som kommer att få "hantera den här röran" och att en president inte bara kan skjuta upp allt annat för att något dyker upp. (Citatet från Obama - som jag ej översatt ordagrannt - är hämtat härifrån). Det skulle kunna bli en märklig situation om bara Obama kommer till debatten.
Den givna anledningen till "avbrottet" är att McCain och Obama nu behövs i Washington, då kongressen ska förhandla om finansminister Paulsons krispaket. Man kan fråga sig varför de behövs. Ingen av de två senatorerna tillhör kongressens ledarskap och ingen av dem har någon ekonomisk spetskompetens. Någon av dem kommer att bli USA:s president, så kongressens ledarskap har helt klart ett intresse av att diskutera detta enorma krispaket med dem, men varför McCain och Obama inte skulle kunna göra detta OCH använda 90 minuter av fredagskvällen åt att presentera sig för amerikanska folket är en gåta. Om deras närvaro i Washington är så viktig, saknas det i den staden inte tv-studios där debatten kan hållas.
Det är onekligen lite lustigt att McCain hoppas kunna ta initiativet i debatten genom att - skjuta upp en debatt!
Obama förhåller sig som väntat kallsinnig till McCains förslag, även om han inte var avvisande till tanken att de båda borde vara i Washington. På valturné i Florida sade han om debatten att det är just nu det amerikanska folket behöver få höra från den som kommer att få "hantera den här röran" och att en president inte bara kan skjuta upp allt annat för att något dyker upp. (Citatet från Obama - som jag ej översatt ordagrannt - är hämtat härifrån). Det skulle kunna bli en märklig situation om bara Obama kommer till debatten.
lördag 20 september 2008
Finansoron ger båda kandidaterna huvudbry
Politicos Jonathan Martin och Glenn Thrush förklarar i denna artikel varför den senaste veckans problem på finansmarknaden kan gynna Obama i valrörelsen. Det är förstås ingenting nytt eller särskilt häpnadsväckande. Ekonomisk oro innebär nästan alltid problem för det parti som för tillfället innehar 1600 Pennsylvania Avenue i Washington D.C., alltså Vita huset.
Även Obama har dock skäl att vara orolig inför det som nu händer. Han har, liksom John McCain, utfärdat löften som kommer att bli svåra att infria, vilket börjar bli tydligt redan innan valet. Oavsett vilken kandidat som vinner kommer näste president att få arbeta med mycket snävare budgetramar än deras respektive valprogram förutsätter.
Den amerikanska staten är kraftigt skuldsatt och den nuvarande administrationen har i dagarna sett sig tvungen att överta 100-tals miljarder i dåliga krediter från aktörer från finansmarknaden, vilket inte förbättrat situationen. Samtidigt kommer statens intäkter nästa år sannolikt att sjunka, då tillväxten avtar och finansoron direkt och indirekt påverkar intäkterna från flera olika typer av skatter. Båda kandidaterna vill säkert helst också undvika att ta stora pengar från Social Security-systemet, minska försvarsanslagen eller öka statsskulden ytterligare. I de första två fallen kan man dessutom förvänta att kongressen gör motstånd. Vad återstår då, annat än i det stora hela kosmetiska besparingar? Att slakta vallöften.
John McCain har bland annat lovat att permanenta Bushs skattesänkningar, som ännu bara är tillfälliga och upphör i olika steg under nästa mandatperiod. Dessutom har han föreslagit en rad utgiftsökningar, samtidigt som han vill balansera budgeten. Det kan bli svårt att få ihop om inte skatteintäkterna ökar rejält under 2010 och 2011. John McCain pratar mycket om hur han ska minska Washingtons slöseri med skattepengar genom att stoppa s k "earmarks", men i det stora hela är de en spottloska i en medelstor å och gör liten skillnad.
Barack Obama har lovat skattelättnader för medelklassen (de flesta som nu betalar statlig inkomstskatt), men dessa blir nu svåra att genomföra. Att upphäva Bushs "tillfälliga" skattesänkningar betalar dem inte när hela ekonomin är knagglig. Obama har också lovat en nästan allmän sjukförsäkring. Även om hans plan är mindre omfattande än många demokrater skulle önska är den ändå väldigt kostsam. Med en av demokraterna kontrollerad kongress kan det bli svårt att helt skrota detta löfte. Vi kan kanske förvänta oss att den urvattnas eller utformas så att den börjar gälla och därmed kosta pengar först under president Obamas eventuella andra ämbetsperiod. Detta skulle kunna vara ett senare problem om det inte vore så att det redan nu verkar oansvarigt med sådana utgiftsökningar.
Hur man än vrider och vänder på det, finansoron ger båda kandidaterna problem. Man ska aldrig underskatta politikers förmåga att vara ekonomiskt oansvariga, så kanske vinnaren satsar på att genomföra alla sina vallöften i en ekonomisk nedgång. I bästa fall satsar vinnaren på att bli en ny president Clinton och skrinlägger alla dyra reformer för att få ekonomin i balans.
Även Obama har dock skäl att vara orolig inför det som nu händer. Han har, liksom John McCain, utfärdat löften som kommer att bli svåra att infria, vilket börjar bli tydligt redan innan valet. Oavsett vilken kandidat som vinner kommer näste president att få arbeta med mycket snävare budgetramar än deras respektive valprogram förutsätter.
Den amerikanska staten är kraftigt skuldsatt och den nuvarande administrationen har i dagarna sett sig tvungen att överta 100-tals miljarder i dåliga krediter från aktörer från finansmarknaden, vilket inte förbättrat situationen. Samtidigt kommer statens intäkter nästa år sannolikt att sjunka, då tillväxten avtar och finansoron direkt och indirekt påverkar intäkterna från flera olika typer av skatter. Båda kandidaterna vill säkert helst också undvika att ta stora pengar från Social Security-systemet, minska försvarsanslagen eller öka statsskulden ytterligare. I de första två fallen kan man dessutom förvänta att kongressen gör motstånd. Vad återstår då, annat än i det stora hela kosmetiska besparingar? Att slakta vallöften.
John McCain har bland annat lovat att permanenta Bushs skattesänkningar, som ännu bara är tillfälliga och upphör i olika steg under nästa mandatperiod. Dessutom har han föreslagit en rad utgiftsökningar, samtidigt som han vill balansera budgeten. Det kan bli svårt att få ihop om inte skatteintäkterna ökar rejält under 2010 och 2011. John McCain pratar mycket om hur han ska minska Washingtons slöseri med skattepengar genom att stoppa s k "earmarks", men i det stora hela är de en spottloska i en medelstor å och gör liten skillnad.
Barack Obama har lovat skattelättnader för medelklassen (de flesta som nu betalar statlig inkomstskatt), men dessa blir nu svåra att genomföra. Att upphäva Bushs "tillfälliga" skattesänkningar betalar dem inte när hela ekonomin är knagglig. Obama har också lovat en nästan allmän sjukförsäkring. Även om hans plan är mindre omfattande än många demokrater skulle önska är den ändå väldigt kostsam. Med en av demokraterna kontrollerad kongress kan det bli svårt att helt skrota detta löfte. Vi kan kanske förvänta oss att den urvattnas eller utformas så att den börjar gälla och därmed kosta pengar först under president Obamas eventuella andra ämbetsperiod. Detta skulle kunna vara ett senare problem om det inte vore så att det redan nu verkar oansvarigt med sådana utgiftsökningar.
Hur man än vrider och vänder på det, finansoron ger båda kandidaterna problem. Man ska aldrig underskatta politikers förmåga att vara ekonomiskt oansvariga, så kanske vinnaren satsar på att genomföra alla sina vallöften i en ekonomisk nedgång. I bästa fall satsar vinnaren på att bli en ny president Clinton och skrinlägger alla dyra reformer för att få ekonomin i balans.
fredag 19 september 2008
Obama, McCain och deras kampanjfinansiering
Under stor uppmärksamhet meddelade Barack Obama i somras att han skulle tacka nej till offentlig finansiering av sin valkampanj. Det har inte någon av de stora partiernas kandidater gjort sedan Nixon 1972. Han gjorde det främst för att hans egen insamling av pengar höll en väldigt hög nivå och skulle ge honom mycket mer än de 84 miljoner dollar staten tillhandahåller. En kandidat får efter nomineringen inte samla in mer pengar till sin egen kampanj, om han eller hon sagt ja till statliga pengar.
Vi var många som förväntade oss att det här skulle ge Obama ett ordentligt ekonomiskt övertag, med kanske tre gånger så mycket pengar till hands som McCain. Det finns dock kryphål i lagen som visar sig kraftigt undergräva Obamas fördel. Partierna kan nämligen under vissa förutsättningar hjälpa till med kampanjutgifter och kan dessutom samla in mer pengar från varje givare än de enskilda kampanjerna kan. Här har McCain redan från början en fördel, då republikanska partiet (RNC) hela året har haft ordentligt mycket mer pengar till hands än demokratiska partiet (DNC).
McCain/Palin-kampanjerna har hittat ett sätt att maximera sina intäkter genom att inrätta något som kallas McCain-Palin Victory 2008, en slags samarbetsorganisation för insamling av pengar. Pengarna som samlas in delas mellan RNC, de lokala partiorganisationerna i de viktiga delstaterna Missouri, Ohio, Michigan och Pennsylvania samt McCains GELAC-kommité. Den sistnämnda hanterar McCains kostnader för bokföring och juridisk hjälp, som en kampanj inte behöver betala för med allmänna medel. Med denna konstruktion kan McCain samla in upp till 67,800 dollar från varje givare, medan Obama bara kan samla in 2,300 dollar.
Det finns förstås nackdelar med detta tillvägagångssätt. En är att en del av pengarna måste användas till att hjälpa lokala kandidater till kongressen. Vad det innebär är t ex att okända kongressledamöter visas i många av McCains kampanjfilmer, vilket förbryllat en del observatörer. Det gör dock att McCain kan köpa tv-tid och bara betala hälften med sina offentliga kampanjpengar, medan Victory-kommitén kan stå för andra halvan. McCain har också sedan sin nomineringen hålla jämna steg med Obama när det gäller att köpa tv-reklam.
Patrick Ruffini har ännu fler detaljer i denna artikel och argumenterar för att Obama gjorde ett "episkt" misstag.
Är det någon som borde kunna komma runt kampanjfinansieringsbestämmelserna är det ju John McCain, som fått en i sammanhanget mycket viktig lag uppkallad efter sig (McCain-Feingold).
Vi var många som förväntade oss att det här skulle ge Obama ett ordentligt ekonomiskt övertag, med kanske tre gånger så mycket pengar till hands som McCain. Det finns dock kryphål i lagen som visar sig kraftigt undergräva Obamas fördel. Partierna kan nämligen under vissa förutsättningar hjälpa till med kampanjutgifter och kan dessutom samla in mer pengar från varje givare än de enskilda kampanjerna kan. Här har McCain redan från början en fördel, då republikanska partiet (RNC) hela året har haft ordentligt mycket mer pengar till hands än demokratiska partiet (DNC).
McCain/Palin-kampanjerna har hittat ett sätt att maximera sina intäkter genom att inrätta något som kallas McCain-Palin Victory 2008, en slags samarbetsorganisation för insamling av pengar. Pengarna som samlas in delas mellan RNC, de lokala partiorganisationerna i de viktiga delstaterna Missouri, Ohio, Michigan och Pennsylvania samt McCains GELAC-kommité. Den sistnämnda hanterar McCains kostnader för bokföring och juridisk hjälp, som en kampanj inte behöver betala för med allmänna medel. Med denna konstruktion kan McCain samla in upp till 67,800 dollar från varje givare, medan Obama bara kan samla in 2,300 dollar.
Det finns förstås nackdelar med detta tillvägagångssätt. En är att en del av pengarna måste användas till att hjälpa lokala kandidater till kongressen. Vad det innebär är t ex att okända kongressledamöter visas i många av McCains kampanjfilmer, vilket förbryllat en del observatörer. Det gör dock att McCain kan köpa tv-tid och bara betala hälften med sina offentliga kampanjpengar, medan Victory-kommitén kan stå för andra halvan. McCain har också sedan sin nomineringen hålla jämna steg med Obama när det gäller att köpa tv-reklam.
Patrick Ruffini har ännu fler detaljer i denna artikel och argumenterar för att Obama gjorde ett "episkt" misstag.
Är det någon som borde kunna komma runt kampanjfinansieringsbestämmelserna är det ju John McCain, som fått en i sammanhanget mycket viktig lag uppkallad efter sig (McCain-Feingold).
Ralph Nader och en papegoja vid namn Cardozo
Jag tror aldrig att jag har nämnt ständige presidentkandidaten Ralph Nader på denna blogg. Nu är det dags. Nader ställer upp i år igen, nu som oberoende kandidat och hoppas kunna slå valresultatet på 0,38% av rösterna från 2004. Han är äldre än John McCain, men det skulle inte förvåna mig om Nader dyker upp i valrörelsens periferi även 2012 och 2016.
I sin senaste kampanjfilm sitter han i sin ensamhet och pratar uppgivet med en papegoja om hur media struntar i hans kampanj. Det här måste vara årets mest besynnerliga försök till politisk reklam. Den slår till och med Mike Gravels recitation av "Helter Skelter". Enjoy!
I sin senaste kampanjfilm sitter han i sin ensamhet och pratar uppgivet med en papegoja om hur media struntar i hans kampanj. Det här måste vara årets mest besynnerliga försök till politisk reklam. Den slår till och med Mike Gravels recitation av "Helter Skelter". Enjoy!
tisdag 17 juni 2008
Bara i Texas, bara i Texas...
Wow. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om detta, men någonstans känner jag mig inte helt säker på att Johnny Cash (en "big bad John" som aldrig nedlät sig till partipolitik) skulle bli smickrad av imitationen i denna kampanjfilm från senator John Cornyn (republikan).
fredag 13 juni 2008
Mike Huckabee som tv-kommentator
En av presidentvalskampanjens stora överraskningar var den republikanske förre Arkansas-guvernören Mike Huckabee, som med en rejäl portion humor, vältalighet, kristen konservatism, medmänsklighet och allmän trevlighet blev en av primärvalssäsongens starkaste republikanska kandidater. Många av oss trodde att han skulle gå vidare till en mediakarriär och nu har han nu värvats som kommentator hos FOX News.
Jag tycker att hans politiska program hade väsentliga svagheter på många plan, men jag kan inte låta bli att se fram emot vad han har att säga i en annan typ av program.
Tim Russert RIP
För en politisk junkie känns det här helt overkligt, men Tim Russert har avlidit i en hjärtinfarkt, 58 år gammal.
Tim Russert var sedan många år programledare för "Meet the Press" på NBC, ett program på söndagmorgnarna där alla betydande politiker fick svara på obekväma frågor. Han var också moderator för flera debatter mellan presidentkandidater.
Russerts frågeställningar kunde givetvis ibland ifrågasättas, men han var utan tvekan en av vår tids viktigaste och vassaste politiska journalister.
Just nu tänker jag mest på Tim Russerts ännu levande pappa i Buffalo, New York som han så ofta nämnde i sina program, liksom på hans övriga familj.
torsdag 12 juni 2008
Bobby Jindal - exorcist och helbrägdagörare?
Jag har tidigare skrivit om Louisianas blott 36-årige guvernör Bobby Jindal, som med en osannolikt omfattande meritförteckning och karisma helt klart är en av de stigande stjärnorna inom det republikanska partiet. Han har på senare tid skapat sig en allt mer nationell profil och ofta förekommit i spekulationerna om vem som kommer att bli John McCains vicepresidentkandidat. Jag har aldrig riktigt trott på honom, då han är för ung (bara något äldre än den minimiålder konstitutionen föreskriver). Genom sin ungdom framhäver hans McCains egen ålder och McCains ålder är något hans strateger säkert oroar sig för. Dessutom har Jindal ett viktigt jobb just nu, om än ett jobb med stora risker. Få kan lämna ett engagemang i Louisianas politik utan rejält med smuts på fingrarna.
Jindal har nu - kanske för första gången - fått en våg av potentiellt skadlig publicitet. Detta p g a en artikel han skrev för 14 år sedan i en katolsk tidskrift med högerprofil, New Oxford Review (Jindal själv är en starkt konservativ katolik som i unga år konverterade från hinduismen, hans föräldrars religion). Artikeln är alldeles för besynnerlig för att jag ska låta bli att skriva om den, trots att den har åratal på nacken och rör en för de flesta svenskar okänd politiker.
I artikeln beskriver han hur han hur han deltog eller i åtminstone närvarade vid en exorcism och kände av den demon som lämnade den "besatta" kvinnan. Kvinnan i fråga, som var en studiekamrat Jindal kallar Susan, beskrivs som en nära vän (han betonar att de naturligtvis inte hade någon som helst fysisk kontakt). På grund av vad Jindal beskriver som kamrattryck (de hade verkat stå varandra lite för nära) hade de inte umgåtts på ett tag, men när de åter träffades var det uppenbart att någon var fel. Jindal fick veta att hon hade fått diagnosen hudcancer. Hon började efter detta bete sig allt mer märkligt, men beskrev i ett ögonblick av ögonblick av öppenhet sina mardrömmar och den lukt av svavel hon kände i studenthemmet. Hänvisningen till svavel fick Jindal att förstå att Djävulen hade med det hela att göra, en insikt som förstärkte då hon reagerade aggressivt på böner och korstecken.
Något måste göras. Ett bönemöte organiserades av en kristen universitetsförening. Susan gick med på att delta på mötet. Under mötet reagerade Susan med motstånd och gutturala ljud när hennes kamrater försökte lägga sina händer på henne. Hon försökte fly. Susans syster och en kvinna Jindal kallar Louise fick fatt i Susan och började be högljutt och kräva att Satan skulle lämna henne. Susan lugnade ner sig. Efter en lång period, då deltagare i bönemötet försökt få hjälp en "rivaliserande" kristen studentgrupp, började den verkliga exorcismen.
Under hela denna tid var Jindal själv som handlingsförlamad. Han försökte be, men drabbades då bara av bröstsmärtor och kände sig attackerad av ett främmande väsen. Han drabbades av starka tvivel.
Susans syster tog fram en bibel och bad den ständigt fasthållna Susan att läsa några verser. Hennes försök med högläsning slutade alltid med svordomar och obsceniteter, men de fortsatte hålla fast henne och hålla bibeln mot hennes ansikte. Till slut vände det och Susan utbrast att Jesus är herre. Hon frågade sedan om något hade hänt och mindes ingenting av det som hänt under den flera timmar långa tid om gått sedan bönemötet.
För Jindal var det här en omvälvande upplevelse som förändrade hans liv. Han hade inte längre några tvivel i sin tro.
Det visade sig också att Susans cancer på något sätt försvunnit efter exorcismen.
Hela artikel finns att köpa här.
Det här kan nog verka lite magstarkt för många av de väljare McCain vill rekrytera.
Fotnot: Bara en vigd präst får enligt katolska kyrkan utföra en exorcism. Det Jindal deltog i är strikt förbjudet för katolska lekmän, men kan utföras av lekmän i vissa andra samfund.
onsdag 11 juni 2008
Spelar Obamas hudfärg någon roll?
Chris Cilizza på The Fix tar sig an den oundvikliga frågan om vilken roll Obamas hudfärg kan få för valutgången. Detta är nästan omöjligt att förutse. Å ena sidan kan man vara ganska säker på att det finns människor som inte kan tänka sig att rösta på en på en man som är till hälften afrikanamerikan. Å andra sidan kan det uppvägas av till exempel en ökad tillströmning av afrikanamerikaner till valurnorna.
Opinionsmätningar, annars är en politisk analytikers bäste vän, har ibland visat sig missvisande när en afrikanamerikansk kandidat stått mot en vit kandidat. Detta brukar kallas "the Bradley effect". I guvernörsvalet i Kalifornien 1982 fick demokraternas kandidat, afrikanamerikanen Tom Bradley, en lägre andel av rösterna än vad opinionsmätningarna indikerat och förlorade. Liknande ting har också skett i andra val. Teorin är att vissa vita väljare beter sig på ett annat sätt när opinionsundersökningsinstitut frågar än när de står i vallokalen. Detta antingen för att de känner sig besvärade av sin ovilja att rösta på en svart kandidat och därför ljuger när en okänd person frågar eller för att de inte var helt säkra när de svarade och när det verkligen gäller väljer den kandidat som mest liknar dem själva. Fenomenet är dock inte oomstritt och kan kanske förklaras med felaktiga urvalsmetoder i opinionsmätningar (se de sista styckena här. På senare år har också opinionsmätningar visat sig bättre på att hyfsat korrekt förutse valresultaten i dylika val.
Opinionsundersökningar kan dock ge vissa svar på hur folk anser att hudfärgen påverkar en kandidats chanser. I en Gallup-undersökning säger 88% av de vita respondenterna och 68% av de svarta att frågan om hudfärg inte påverkar om de röstar på Obama eller inte (men på sådana frågor är det svårt att förvänta sig ärliga svar). I en följdfråga svarade dock ungefär hälften i båda grupperna att det kunde påverka hans förmåga att vinna röster. Här var de vita respondenterna något mer benägna att tro att det skulle gynna honom, men skillnaden i procent var liten. Något fler i båda grupperna svarade att det skulle missgynna honom snarare än gynna honom, men skillnaden var inte anmärkningsvärt stor.
Frågan i inläggets rubrik kvarstår egentligen obesvarad och lär säkert diskuteras i åratal efter att årets valresultat är klart, oavsett hur det går. Att Obama lyckats ta sig så här långt, efter en lång, tuff kampanj där frågor om hudfärg och etnicitet ofta varit i förgrunden, kan i sig anses som ett tydligt tecken att USA är redo för en afrikanamerikansk president. Han kanske vinner, han kanske förlorar, men man kan åtminstone hoppas och tro att resultatet inte avgörs den hudfärg han råkade födas med.
Opinionsmätningar, annars är en politisk analytikers bäste vän, har ibland visat sig missvisande när en afrikanamerikansk kandidat stått mot en vit kandidat. Detta brukar kallas "the Bradley effect". I guvernörsvalet i Kalifornien 1982 fick demokraternas kandidat, afrikanamerikanen Tom Bradley, en lägre andel av rösterna än vad opinionsmätningarna indikerat och förlorade. Liknande ting har också skett i andra val. Teorin är att vissa vita väljare beter sig på ett annat sätt när opinionsundersökningsinstitut frågar än när de står i vallokalen. Detta antingen för att de känner sig besvärade av sin ovilja att rösta på en svart kandidat och därför ljuger när en okänd person frågar eller för att de inte var helt säkra när de svarade och när det verkligen gäller väljer den kandidat som mest liknar dem själva. Fenomenet är dock inte oomstritt och kan kanske förklaras med felaktiga urvalsmetoder i opinionsmätningar (se de sista styckena här. På senare år har också opinionsmätningar visat sig bättre på att hyfsat korrekt förutse valresultaten i dylika val.
Opinionsundersökningar kan dock ge vissa svar på hur folk anser att hudfärgen påverkar en kandidats chanser. I en Gallup-undersökning säger 88% av de vita respondenterna och 68% av de svarta att frågan om hudfärg inte påverkar om de röstar på Obama eller inte (men på sådana frågor är det svårt att förvänta sig ärliga svar). I en följdfråga svarade dock ungefär hälften i båda grupperna att det kunde påverka hans förmåga att vinna röster. Här var de vita respondenterna något mer benägna att tro att det skulle gynna honom, men skillnaden i procent var liten. Något fler i båda grupperna svarade att det skulle missgynna honom snarare än gynna honom, men skillnaden var inte anmärkningsvärt stor.
Frågan i inläggets rubrik kvarstår egentligen obesvarad och lär säkert diskuteras i åratal efter att årets valresultat är klart, oavsett hur det går. Att Obama lyckats ta sig så här långt, efter en lång, tuff kampanj där frågor om hudfärg och etnicitet ofta varit i förgrunden, kan i sig anses som ett tydligt tecken att USA är redo för en afrikanamerikansk president. Han kanske vinner, han kanske förlorar, men man kan åtminstone hoppas och tro att resultatet inte avgörs den hudfärg han råkade födas med.
tisdag 10 juni 2008
Strickland vill inte bli vicepresident
Jag var tidigare idag på väg att skriva ett inlägg där jag utpekade Ohios guvernör Ted Strickland som Barack Obamas bästa val som vicepresidentkandidat. Detta motiverat av att han är populär guvernör i en delstat som Obama behöver vara för att vinna (ok, han kan vinna utan Ohio, men det blir svårt) och där Obama hade svårt att locka demokratiska primärvalsväljare. Strickland har också fördelar av att ha varit en framträdande Hillary Clinton-supporter att tidigare pastor, vilket inte är så dumt för en kandidat i ett parti som ofta haft svårt att nå framgångar bland de mer kyrkligt aktiva väljarna.
Nu säger Strickland att han inte är intresserad. Detta är i och för sig vad en potentiell vicepresidentkandidat förväntas säga, men Strickland uttrycker sig så definitivt att det är svårt att tro att han inte menar det.
"Absolutely not. If drafted I will not run, nominated I will not accept and if elected I will not serve" sade Strickland på NPR:s All Things Considered, enligt Political Radar.
Nu återstår bl a Jim Webb, Wesley Clark, Joe Biden och Bill Richardson bland de mer framträdande potentiella kandidaterna. Liksom förstås Hillary. Spekulationerna kan och lär fortsätta.
UPPDATERING: Fast Stricklands besked var tydligen ingen nyhet.
Nu säger Strickland att han inte är intresserad. Detta är i och för sig vad en potentiell vicepresidentkandidat förväntas säga, men Strickland uttrycker sig så definitivt att det är svårt att tro att han inte menar det.
"Absolutely not. If drafted I will not run, nominated I will not accept and if elected I will not serve" sade Strickland på NPR:s All Things Considered, enligt Political Radar.
Nu återstår bl a Jim Webb, Wesley Clark, Joe Biden och Bill Richardson bland de mer framträdande potentiella kandidaterna. Liksom förstås Hillary. Spekulationerna kan och lär fortsätta.
UPPDATERING: Fast Stricklands besked var tydligen ingen nyhet.
Vilken roll spelar Irak-kriget i höstens presidentval?
En sak som ofta påpekats i de otaliga analyser som gjorts av varför Barack Obama vann demokraternas nominering, är att Barack Obama redan från början motsatte sig Irak-kriget. Det gjorde inte Hillary Clinton, som också vägrade att be om ursäkt för sitt tidigare ställningstagande och inte på ett tillfredsställande sätt kunde förklara hur hon resonerat. Hon saknade därmed trovärdighet hos de många demokratiska kärnväljare för vilka kriget är den allt överskuggande politiska frågan, väljare som därmed kunde vinnas av Obama. Krigsmotståndarna kunde också känna att de hade opinionen och tiden på sin sida, då ett allt mer utbrett motstånd mot kriget bidrog kraftigt till demokraternas framgångar i mellanårsvalet 2006. Hur viktig blir Irak-frågan i höstens presidentval?
En majoritet av den amerikanska befolkningen tycker att kriget var ett misstag (siffrorna har varit så pass konstanta under lång tid att detta majoritetsförhållande nog inte ändras innan valet), vilket ger honom en viss fördel gentemot McCain, som hela tiden stött kriget och i hög grad har kandiderat som rätt man att fortsätta kriget, inte att avsluta det.
Å andra sidan tycks kriget ha hamnat lite i skymundan i nyhetsrapporteringen på sistone och det finns tecken på att Irak-frågan håller på att tappa i betydelse. Ännu viktigare är att mycket tyder på att situationen i Irak faktiskt håller på att långsiktigt förbättras efter förra årets truppförstärkning ("the surge"), som ju hela tiden haft starkt stöd av McCain. I maj månad var de amerikanska förlusterna de lägsta på flera år och det sekteristiska våldet tycks minska, medan den hårt ansatta al-Maliki-regeringen tycks mer handlingskraftig än tidigare.
Om dessa trender fortsätter, kommer de då att gynna McCain? Förmodligen. Han kan hävda att han hade rätt om förhållandena på marken och att en fortsatt stark truppnärvaro behövs för att hindra terrorismen att spridas över landets gränser. Oberoende väljare som är emot kriget, skulle kunna ställa upp bakom McCain, som med sin erfarenhet skulle kunna ses som rätt man att ge de amerikanska trupperna det skydd de behöver och leda dem mot seger (hur nu en seger i ett sådant krig exakt ser ut). En mätning från Rasmussen Reports visar att nästan hälften av de tillfrågade tror på seger i Irak med McCain som president, medan få tror på Obamas förmåga att bidra till en seger Det är goda nyheter för McCain, men lite längre ner framgår det att samma mätning visar också att en majoritet tycker att ett trupptillbakadragande inom fyra år är viktigare än en seger.
Barack Obama kan å sin sida hävda hävda att de bättre nyheterna ger starkare skäl att snabbt dra tillbaka trupperna. Detta budskap kanske går att sälja in till åtskilliga väljare, sådana som redan ser kriget som hopplöst, oavsett vilka de senaste förlustsiffrorna varit. Jag tror dock att en McCain som säger"det går ju bra, varför dra sig ur?" kan ha ett mer säljande budskap.
Obama kan dock få lite hjälp av en förbättrad Irak-situation på ett annat sätt. Goda nyheter är som bekant inga nyheter och ett minskat fokus på Irak i nyhetssändningar och debatt gör andra, mer närliggande frågor mer viktiga. En utbredd upplevelse av att ekonomin går betydligt sämre (även om det på ett makroekonomiskt plan kanske inte är så illa), ger nya öppningar åt demokraterna, som just nu tycks ha större väljarförtroende i ekonomiska frågor. Det var också ekonomin som en gång förde en annan ung, relativt okänd och karismatisk demokrat till Vita huset: Bill Clinton.
Det är förstås inte alldeles omöjligt att situationen på marken hinner försämras igen innan valet i november, vilket i så fall nog är entydigt negativt för McCain.
I dagsläget har båda kandidaterna ett intresse att hålla upp intresset för Irak. I Barack Obamas fall för att starka känslor om kriget hjälper till att mobilisera de aktivister han behöver i valrörelsen och att opinionsundersökningar visar på fortsatt starkt folkligt motstånd. I McCains fall för att goda nyheter från Irak ger honom ökad trovärdighet, då han länge propagerat för den nuvarande strategin. Frågor om krig och fred framhäver också hans bakgrund och är något han djupt intresserar sig för.
Jag tror dock att den viktigaste frågan i höst blir ekonomin, ett annat område där Obama och McCain har olika sätt att se på verkligheten.
En majoritet av den amerikanska befolkningen tycker att kriget var ett misstag (siffrorna har varit så pass konstanta under lång tid att detta majoritetsförhållande nog inte ändras innan valet), vilket ger honom en viss fördel gentemot McCain, som hela tiden stött kriget och i hög grad har kandiderat som rätt man att fortsätta kriget, inte att avsluta det.
Å andra sidan tycks kriget ha hamnat lite i skymundan i nyhetsrapporteringen på sistone och det finns tecken på att Irak-frågan håller på att tappa i betydelse. Ännu viktigare är att mycket tyder på att situationen i Irak faktiskt håller på att långsiktigt förbättras efter förra årets truppförstärkning ("the surge"), som ju hela tiden haft starkt stöd av McCain. I maj månad var de amerikanska förlusterna de lägsta på flera år och det sekteristiska våldet tycks minska, medan den hårt ansatta al-Maliki-regeringen tycks mer handlingskraftig än tidigare.
Om dessa trender fortsätter, kommer de då att gynna McCain? Förmodligen. Han kan hävda att han hade rätt om förhållandena på marken och att en fortsatt stark truppnärvaro behövs för att hindra terrorismen att spridas över landets gränser. Oberoende väljare som är emot kriget, skulle kunna ställa upp bakom McCain, som med sin erfarenhet skulle kunna ses som rätt man att ge de amerikanska trupperna det skydd de behöver och leda dem mot seger (hur nu en seger i ett sådant krig exakt ser ut). En mätning från Rasmussen Reports visar att nästan hälften av de tillfrågade tror på seger i Irak med McCain som president, medan få tror på Obamas förmåga att bidra till en seger Det är goda nyheter för McCain, men lite längre ner framgår det att samma mätning visar också att en majoritet tycker att ett trupptillbakadragande inom fyra år är viktigare än en seger.
Barack Obama kan å sin sida hävda hävda att de bättre nyheterna ger starkare skäl att snabbt dra tillbaka trupperna. Detta budskap kanske går att sälja in till åtskilliga väljare, sådana som redan ser kriget som hopplöst, oavsett vilka de senaste förlustsiffrorna varit. Jag tror dock att en McCain som säger"det går ju bra, varför dra sig ur?" kan ha ett mer säljande budskap.
Obama kan dock få lite hjälp av en förbättrad Irak-situation på ett annat sätt. Goda nyheter är som bekant inga nyheter och ett minskat fokus på Irak i nyhetssändningar och debatt gör andra, mer närliggande frågor mer viktiga. En utbredd upplevelse av att ekonomin går betydligt sämre (även om det på ett makroekonomiskt plan kanske inte är så illa), ger nya öppningar åt demokraterna, som just nu tycks ha större väljarförtroende i ekonomiska frågor. Det var också ekonomin som en gång förde en annan ung, relativt okänd och karismatisk demokrat till Vita huset: Bill Clinton.
Det är förstås inte alldeles omöjligt att situationen på marken hinner försämras igen innan valet i november, vilket i så fall nog är entydigt negativt för McCain.
I dagsläget har båda kandidaterna ett intresse att hålla upp intresset för Irak. I Barack Obamas fall för att starka känslor om kriget hjälper till att mobilisera de aktivister han behöver i valrörelsen och att opinionsundersökningar visar på fortsatt starkt folkligt motstånd. I McCains fall för att goda nyheter från Irak ger honom ökad trovärdighet, då han länge propagerat för den nuvarande strategin. Frågor om krig och fred framhäver också hans bakgrund och är något han djupt intresserar sig för.
Jag tror dock att den viktigaste frågan i höst blir ekonomin, ett annat område där Obama och McCain har olika sätt att se på verkligheten.
måndag 24 september 2007
Även 2007 är ett valår
Det är tätt mellan valen i USA. Vartannat år är det val till alla 435 platser i representanthuset och på samma gång är det val till en tredjedel av senatens 100 platser. Även de år som ligger mellan kongressval sker det val på lokal nivå. På lite olika datum i höst sker ett flertal val av representanter i olika delstatsförsamlingar, borgmästare och guvernörer, liksom några lokala folkomröstningar.
De mest intressanta av dessa val är förstås guvernörsvalen, som i år är tre till antalet. I Mississippi och Kentucky ställer republikanska guvernörer upp för omval och i Louisiana ska en avgående demokratisk guvernör ersättas. I Mississippi lär Haley Barbour inte få några problem att väljas om, men valen i Kentucky och Louisiana kan bjuda på viss dramatik.
I Kentucky har guvernör Ernie Fletcher länge varit starkt ifrågasatt efter en skandal rörande otillåtna politiska tillsättningar av delstatliga tjänstemän. Han vann i alla fall sitt partis nominering inför valet, trots hårt motstånd från flera partikamrater. Hans motståndare i valet blir demokraten Steve Beshear, som enligt opinionsmätningarna blir ny guvernör i "the bluegrass state". Valrörelsen har handlat en hel del om frågan om etablering av kasinon i delstaten, något Beshear förespråkat som ett sätt att öka den fattiga delstatens inkomster. Fletcher hoppas kunna ta väljare från Beshear på sitt motstånd mot detta, men han ligger ännu mellan 10 och 20 procent efter Beshear i opinionsmätningarna.
I Louisiana har guvernör Kathleen Babineux Blanco haft några tunga år efter stormen Katrinas förödande härjningar i delstaten. Hon har fått bära en stor del av skulden för de otillräckliga insatserna under dagarna efter att Katrina slog till mot New Orleans. Det är därför inte förvånande att hon inte ställer upp till omval.
Guvernörsvalet sker i flera steg, där republikanen Bobby Jindal (en kongressman som representerar några av New Orleans förorter) i en första omgång i oktober möter flera demokrater och oberoende kandidater. Om ingen av kandidaterna då får en majoritet av rösterna hålls en avgörande valomgång i november, då de två populäraste kandidaterna möts.
Allt tyder på att Jindal vinner. Ingen av hans motkandidater håller sig långt över 10%-strecket i opinionsmätningarna, medan Jindal ofta ligger på 40-50%. Det ovanliga valsystemet i Louisiana gör dock att ingenting kan anses helt självklart.
Demokraterna håller i dag 28 guvernörsposter, republikanerna 22. Så verkar det alltså förbli även efter höstens val, då det mesta tyder på att republikanen Ernie Fletcher förlorar mot demokraten Steve Beshear i Kentucky, medan republikanerna plockar upp guvernörsposten i Louisiana och Haley Barbour blir kvar i Mississippi.
De mest intressanta av dessa val är förstås guvernörsvalen, som i år är tre till antalet. I Mississippi och Kentucky ställer republikanska guvernörer upp för omval och i Louisiana ska en avgående demokratisk guvernör ersättas. I Mississippi lär Haley Barbour inte få några problem att väljas om, men valen i Kentucky och Louisiana kan bjuda på viss dramatik.
I Kentucky har guvernör Ernie Fletcher länge varit starkt ifrågasatt efter en skandal rörande otillåtna politiska tillsättningar av delstatliga tjänstemän. Han vann i alla fall sitt partis nominering inför valet, trots hårt motstånd från flera partikamrater. Hans motståndare i valet blir demokraten Steve Beshear, som enligt opinionsmätningarna blir ny guvernör i "the bluegrass state". Valrörelsen har handlat en hel del om frågan om etablering av kasinon i delstaten, något Beshear förespråkat som ett sätt att öka den fattiga delstatens inkomster. Fletcher hoppas kunna ta väljare från Beshear på sitt motstånd mot detta, men han ligger ännu mellan 10 och 20 procent efter Beshear i opinionsmätningarna.
I Louisiana har guvernör Kathleen Babineux Blanco haft några tunga år efter stormen Katrinas förödande härjningar i delstaten. Hon har fått bära en stor del av skulden för de otillräckliga insatserna under dagarna efter att Katrina slog till mot New Orleans. Det är därför inte förvånande att hon inte ställer upp till omval.
Guvernörsvalet sker i flera steg, där republikanen Bobby Jindal (en kongressman som representerar några av New Orleans förorter) i en första omgång i oktober möter flera demokrater och oberoende kandidater. Om ingen av kandidaterna då får en majoritet av rösterna hålls en avgörande valomgång i november, då de två populäraste kandidaterna möts.
Allt tyder på att Jindal vinner. Ingen av hans motkandidater håller sig långt över 10%-strecket i opinionsmätningarna, medan Jindal ofta ligger på 40-50%. Det ovanliga valsystemet i Louisiana gör dock att ingenting kan anses helt självklart.
Demokraterna håller i dag 28 guvernörsposter, republikanerna 22. Så verkar det alltså förbli även efter höstens val, då det mesta tyder på att republikanen Ernie Fletcher förlorar mot demokraten Steve Beshear i Kentucky, medan republikanerna plockar upp guvernörsposten i Louisiana och Haley Barbour blir kvar i Mississippi.
fredag 21 september 2007
Giuliani en av världens mest kända amerikaner?
Under sitt besök i London förklarade Rudy Giuliani inför några reportrar att "I'm probably one of the four or five best known Americans in the world". På följdfrågan vilka de andra var svarade han Bill Clinton och Hillary, innan han leddes bort till ett annat evenemang.
Jag tror att han överskattar sig själv en smula. Än så länge är nog inte hälften så känd som t ex Paris Hilton eller Britney Spears. Vad det egentligen säger om sakernas tillstånd vill jag låta vara osagt.
Artikel: http://www.usatoday.com/news/politics/election2008/2007-09-19-giuliani-london_N.htm
Jag tror att han överskattar sig själv en smula. Än så länge är nog inte hälften så känd som t ex Paris Hilton eller Britney Spears. Vad det egentligen säger om sakernas tillstånd vill jag låta vara osagt.
Artikel: http://www.usatoday.com/news/politics/election2008/2007-09-19-giuliani-london_N.htm
Kandidater uppvaktar vapenvänner
En av de saker som från en europeisk horisont verkar lite udda med USA är den utbredda misstron mot all slags reglering av rätten att inneha skjutvapen, en rätt som i USA skyddas av konstitutionens andra tillägg. Omkring 80 miljoner amerikaner är innehavare av skjutvapen, i de allra flesta fall avsedda för sportskytte eller jakt, i vissa fall för skydd av hem och familj, i några fall av andra skäl.
Den viktigaste vapenägarorganisationen heter National Rifle Organisation (förkortat NRA) och brukar anses som USA:s mest inflytelserika ideella organisation, som i nästan alla val (från lokal- till presidentnivå) brukar gå ut och rekommendera sina medlemmar och sympatisörer att rösta på en viss kandidat, oftast en republikan. De är också duktiga på att samla in pengar. Just nu, då olika kandidater konkurrerar om platsen som sitt partis presidentkandidat, är det för de republikanska kandidaterna viktigt att visa sig acceptabla i NRA:s ögon. I flera fall har de en viss uppförsbacke att övervinna.
Det är därför inte konstigt att alla de viktigaste republikanska kandidaterna i dag framträder inför ett NRA-forum i Washington D.C., antingen "live" eller via satellit. För Rudy Giuliani och Mitt Romney är det särskilt viktigt att visa sig som vänner till rätten att inneha vapen, då de i sina tidigare positioner inte alltid gjort sådant som uppskattats i NRA:s lokaler.
Som borgmästare i New York stämde Giuliani en rad vapentillverkare, som han utmålade som medskyldiga till de våldsbrott i staden där deras produkter använts. Han har också liknat NRA vid extremister. Numera intar han en försonligare hållning och menar att förhållandena i New York inte kan jämföras med mer lantliga områden. Detta är dock knappast någonting som NRA köper, även om ett bra framträdande inför NRA:s forum kanske kan ta en viss udd av den hårdaste kritiken.
Mitt Romney upprätthöll som guvernör Massachusetts hårda vapenlagar. Han väckte visst löje då han förra året skaffade sig medlemskap i NRA och påstod sig ha varit jägare hela livet. Det visade sig att han följt med på två jaktturer som ung.
De kandidater som har allra mest att vinna på sina framträdanden är John McCain och Fred Thompson. McCain har haft sina små fejder med NRA, men i huvudsak har han verkat för sådant som organisationen verkar för. Thompson har såvitt känt alltid varit förespråkare av en strikt tolkning av det andra tillägget, d v s för en i stort sett oreglerad rätt att skaffa och inneha skjutvapen. Båda dessa kandidater behöver stöd från NRA och dess medlemmar och sympatisörer, då de befinner sig i visst underläge. Troligt är att Thompson finner störst stöd, vilket ger viss draghjälp åt hans lite trevande kampanj.
Även en av de demokratiska kandidaterna kommer att framträda. New Mexicos guvernör Bill Richardson blev vald bl a med stöd av NRA. Mer om honom skriver jag när jag presenterar de demokratiska kandidaterna.
ABC News: http://abcnews.go.com/Politics/Vote2008/Story?id=3628727&page=1
Den viktigaste vapenägarorganisationen heter National Rifle Organisation (förkortat NRA) och brukar anses som USA:s mest inflytelserika ideella organisation, som i nästan alla val (från lokal- till presidentnivå) brukar gå ut och rekommendera sina medlemmar och sympatisörer att rösta på en viss kandidat, oftast en republikan. De är också duktiga på att samla in pengar. Just nu, då olika kandidater konkurrerar om platsen som sitt partis presidentkandidat, är det för de republikanska kandidaterna viktigt att visa sig acceptabla i NRA:s ögon. I flera fall har de en viss uppförsbacke att övervinna.
Det är därför inte konstigt att alla de viktigaste republikanska kandidaterna i dag framträder inför ett NRA-forum i Washington D.C., antingen "live" eller via satellit. För Rudy Giuliani och Mitt Romney är det särskilt viktigt att visa sig som vänner till rätten att inneha vapen, då de i sina tidigare positioner inte alltid gjort sådant som uppskattats i NRA:s lokaler.
Som borgmästare i New York stämde Giuliani en rad vapentillverkare, som han utmålade som medskyldiga till de våldsbrott i staden där deras produkter använts. Han har också liknat NRA vid extremister. Numera intar han en försonligare hållning och menar att förhållandena i New York inte kan jämföras med mer lantliga områden. Detta är dock knappast någonting som NRA köper, även om ett bra framträdande inför NRA:s forum kanske kan ta en viss udd av den hårdaste kritiken.
Mitt Romney upprätthöll som guvernör Massachusetts hårda vapenlagar. Han väckte visst löje då han förra året skaffade sig medlemskap i NRA och påstod sig ha varit jägare hela livet. Det visade sig att han följt med på två jaktturer som ung.
De kandidater som har allra mest att vinna på sina framträdanden är John McCain och Fred Thompson. McCain har haft sina små fejder med NRA, men i huvudsak har han verkat för sådant som organisationen verkar för. Thompson har såvitt känt alltid varit förespråkare av en strikt tolkning av det andra tillägget, d v s för en i stort sett oreglerad rätt att skaffa och inneha skjutvapen. Båda dessa kandidater behöver stöd från NRA och dess medlemmar och sympatisörer, då de befinner sig i visst underläge. Troligt är att Thompson finner störst stöd, vilket ger viss draghjälp åt hans lite trevande kampanj.
Även en av de demokratiska kandidaterna kommer att framträda. New Mexicos guvernör Bill Richardson blev vald bl a med stöd av NRA. Mer om honom skriver jag när jag presenterar de demokratiska kandidaterna.
ABC News: http://abcnews.go.com/Politics/Vote2008/Story?id=3628727&page=1
torsdag 20 september 2007
Giuliani vill ha med Israel i NATO
Rudy Giuliani besökte i går London, där han mötte både den nuvarande premiärministern Gordon Brown hans företrädare Tony Blair och Margaret Thatcher, som efter diverse hälsoproblem nu åter börjar synas i offentligheten. Besöket var främst ett försök att öka Giulianis trovärdighet i utrikespolitiska sammanhang, där han ofta utmålats som mindre erfaren än flera andra kandidater. Man kan närmast se besöket som en mer storstilad variant av vad Fredrik Reinfeldt gjorde inför det senaste svenska valet, då han reste till Berlin och lät sig fotograferas med förbundskansler Angela Merkel.
I närvaro av Thatcher höll Giuliani den första "Margaret Thatcher Atlantic Bridge"-föreläsningen i Hyde Park, ett evenemang som är tänkt att bli återkommande.
Under sin föreläsning uppehöll sig Giuliani förstås en hel del vid kriget mot terrorismen, men det verkligt intressanta var vad han sade om det framtida NATO. Giuliani anser att organisationen bör utökas med demokratier på andra kontinenter än Europa. Han nämnde bl a Israel, Indien, Australien och Japan.
NATO har i sin hittillsvarande utformning främst byggts upp för att skydda europeiska länder från sovjetiska angrepp, ett hot som nu kan anses tillhöra historien, även om Ryssland fortfarande är en smula oberäkneligt. Det kan därför anses angeläget att hitta en ny roll för NATO, men ett mer globalt NATO för fungerande demokratier kan snabbt få stora problem. Då tanken med NATO är att alla länder anses angripna om ett land angrips, kan organisationen få tunga åtaganden. Israel är konstant hotat av sina grannar och utsätts regelbundet för terrorhandlingar som åtminstone med nyare definitioner kan räknas som krigshandlingar. Ska NATO rycka in varje gång Israel utsätts för en raketträff från Hizbollah eller en palestinsk självmordsbombare spränger sig själv och andra i luften på ett torg? Även Indien kan bli problematiskt, då landet befinner sig i en långdragen konflikt med Pakistan om några bergstoppar i Kashmir, en konflikt som då och då blossar upp.
En möjlighet är förstås att förändra organisationens mening och mål och omvandla NATO från en försvarsallians till någon slags global, demokratispridande organisation. Giuliani har redan tidigare antytt att NATO bör kunna bli en ny, bättre version av FN, en organisation som ofta (och ibland med all rätt) beskrivs som ineffektiv, korrumperad och lamslagen av diktatoriska medlemsstater. Med sin "invit" till vissa nya stater kan man nog säga att han börjar konkretisera vägen dit. Det ska bli intressant att se hur Giuliani framöver kommer att mer specifikt beskriva rollen för ett globaliserat NATO.
Wall Street Journal-artikel om talet: http://online.wsj.com/article/SB119025413221533459.html?mod=special_page_campaign2008_topbox
Från brittiska Daily Telegraph: http://www.telegraph.co.uk/news/main.jhtml?xml=/news/2007/09/20/wrudy120.xml
I närvaro av Thatcher höll Giuliani den första "Margaret Thatcher Atlantic Bridge"-föreläsningen i Hyde Park, ett evenemang som är tänkt att bli återkommande.
Under sin föreläsning uppehöll sig Giuliani förstås en hel del vid kriget mot terrorismen, men det verkligt intressanta var vad han sade om det framtida NATO. Giuliani anser att organisationen bör utökas med demokratier på andra kontinenter än Europa. Han nämnde bl a Israel, Indien, Australien och Japan.
NATO har i sin hittillsvarande utformning främst byggts upp för att skydda europeiska länder från sovjetiska angrepp, ett hot som nu kan anses tillhöra historien, även om Ryssland fortfarande är en smula oberäkneligt. Det kan därför anses angeläget att hitta en ny roll för NATO, men ett mer globalt NATO för fungerande demokratier kan snabbt få stora problem. Då tanken med NATO är att alla länder anses angripna om ett land angrips, kan organisationen få tunga åtaganden. Israel är konstant hotat av sina grannar och utsätts regelbundet för terrorhandlingar som åtminstone med nyare definitioner kan räknas som krigshandlingar. Ska NATO rycka in varje gång Israel utsätts för en raketträff från Hizbollah eller en palestinsk självmordsbombare spränger sig själv och andra i luften på ett torg? Även Indien kan bli problematiskt, då landet befinner sig i en långdragen konflikt med Pakistan om några bergstoppar i Kashmir, en konflikt som då och då blossar upp.
En möjlighet är förstås att förändra organisationens mening och mål och omvandla NATO från en försvarsallians till någon slags global, demokratispridande organisation. Giuliani har redan tidigare antytt att NATO bör kunna bli en ny, bättre version av FN, en organisation som ofta (och ibland med all rätt) beskrivs som ineffektiv, korrumperad och lamslagen av diktatoriska medlemsstater. Med sin "invit" till vissa nya stater kan man nog säga att han börjar konkretisera vägen dit. Det ska bli intressant att se hur Giuliani framöver kommer att mer specifikt beskriva rollen för ett globaliserat NATO.
Wall Street Journal-artikel om talet: http://online.wsj.com/article/SB119025413221533459.html?mod=special_page_campaign2008_topbox
Från brittiska Daily Telegraph: http://www.telegraph.co.uk/news/main.jhtml?xml=/news/2007/09/20/wrudy120.xml
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
