Joe med den stora munnen

Jag har alltid gillat Joe Biden. Förra hösten var han lite i smyg min favorit i demokraternas primärval, även om jag insåg att han saknade chans att vinna. Den 6 juli i år började jag skriva ett inlägg där jag skulle förklara varför Barack Obama borde välja Biden som sin vicepresidentkandidat. Inlägget blev aldrig klart och publicerades inte. En dryg månad senare följde Obama i alla fall min aldrig publicerade uppmaning.

Biden har varit heltidspolitiker under större delen av sitt liv och har kopplingar till fler särintressen än jag orkar räkna (även om han verkar förhållandevis okorrumperad). Hans hårtransplantationer och artificiellt vita tänder utstrålar fåfänga. Trots detta framstår Biden som ärlig och är ofta en frisk fläkt när han dyker upp i rutan. Han är ofta strålande när han ska attackera sina motståndare, vilket är en viktig egenskap hos en vicepresidentkandidat. Han verkar sällan riktigt elak och lyckas ofta hitta "one-liners" som man inte behöver vara demokrat för att uppskatta.

Biden är alltså väldigt verbal och gillar att prata. Och prata. Och sedan prata lite mer. Detta är inte helt dumt om man är ute och bedriver kampanj, men Biden har ofta låtit munnen gå även när hans stora hjärna inte riktigt hänger med. Hans så kallade "gaffes" är oräkneliga, vilket också var ett ofta förekommande argument för att Obama inte skulle välja Biden som VP, när saken diskuterades som mest i olika medier i augusti. Som kandidat har Biden inte gjort någon besviken, utan har kommit med ett antal märkliga uttalanden. Han har bl a begått dödssynden att kritisera sin egen kampanj offentligt, då han inte gillade den faktiskt värdelösa kampanjfilmen "Still". Han har också sagt märkliga saker om kolutvinning och kommit med historiskt felaktiga uppgifter om Franklin D. Roosevelt.

Christopher Beam i Slate argumenterar för att Biden hamnat i den lite avundsvärda positionen att han är immun mot de skador felsägningar och felaktigheter kan orsaka andra politiker. Allt tack vare sin image. Om han säger saker som inte stämmer överens med vad kampanjen vill framföra, då förlåts han för att han bara visat att han är "ärlige Joe" som säger vad han tycker. Kommer han med felaktig information, då förlåts han för att alla vet att han egentligen är väldigt kunnig och erfaren.

Jag skulle kunna tillägga att alla förväntar sig att han ska säga konstiga saker då och då, så när han väl gör det gör de ingen skada.

Förutom sin "gaffes" är det ofta märkligt tyst om Joe Biden. Han verkar dock jobba hårt och åker runt och talar på valmöten i små och stora städer i de viktiga delstaterna, något som motiverar lokala aktivister och ger bra press på lokalplanet. Här kan han ses när han attackerar republikanerna under ett möte i Pennsylvania för några veckor sedan:

Bidens och Brownbacks plan för Irak

I onsdags ägde en intressant omröstning om i den amerikanska senaten, om än av mest symbolisk betydelse. Med 75 röster mot 23 röstade kammaren igenom ett icke bindande tillägg till försvarsbudgeten, där en delning eller decentralisering enligt federala principer av styret i Irak föreslås. Detta går helt emot den satsning på en stark central regering som president Bush stått för, trots att denna regering hittills visat sig frustrerande ineffektiv på alla viktiga områden. Bland senatorerna som stödde förslaget fanns 26 republikaner, alltså majoriteten av partiets senatorer.

Omröstningen väckte inte någon störrre uppmärksamhet, kanske för att de flesta politiska kommentatorer på sistone varit upptagna av frågor om hur mycket pengar olika presidentkandidater dragit in det senaste kvartalet och att förslaget ändå var tandlöst. Händelsen innebar ändå en liten seger för två av de minst omtalade kandidaterna. Först och främst gäller detta Delaware-senatorn Joseph Biden, demokrat och ordförande i senatens utrikesutskott. Han har praktiskt taget baserat hela sin presidentvalskampanj på sin plan för ett federalt Irak, en plan han utarbetat med en professor i internationella relationer, men hans kandidatur tycks inte ha fått något nämnvärt genomslag. Den andre kandidaten är den starkt konservative republikanske Kansas-senatorn Sam Brownback, som jämte Biden och Barbara Boxer (demokrat från Kalifornien) står som upphovsman till den skrivning som röstades igenom i senaten.

Av de andra fyra senatorer som också är presidentkandidater röstade Hillary Clinton och Chris Dodd för förslaget. Barack Obama och John McCain avstod från att rösta. De var de enda senatorer som inte infann sig till omröstningen.

Konkret skulle planen framför allt innebära att Irak delas upp i tre mestadels självstyrande regioner, enligt principen att en region skulle domineras av shiiiter, en av sunniter och en av kurdisk, med en relativt svag centralmakt som tar hand om gemensamma intressen. Enligt förslagets förespråkare är detta enda sätttet att få slut på det sekteristiska våldet och därmed få hem de amerikanska trupperna inom överblickbar tid. Detta har dock mer prägel av en förhoppning än en säker förutsägelse. Planen ger också FN:s säkerhetsråd en central roll när det gäller att hjälpa Irak genom övergången, men att detta säkerhetsråd skulle kunna enas i sin strävan verkar inte fullständigt självklart. Sedan gäller det också att se vilken förankring ett sådant förslag kan tänkas få bland irakierna själva, som rimligen måste vara de som i slutänden avgör sin egen framtid.

Det viktiga med omröstningen är att den visar att hur djupt missnöjet med presidentens politik i Irak sjunkit in i hans eget parti. När de republikanska senatorerna fick en chans att bara symboliskt rösta mot sin presidents politik, då tog majoriteten av dem chansen.

I det vänsterinriktade nätmagasinet TruthDig kallar E.J. Dionne omröstningen "en milstolpe i försöken att få slut på kriget", vilket väl återstår att se.