Senatsval att hålla koll på (del ett)

Den svenska mediarapporteringen om amerikansk politik fokuserar helt naturligt på presidentvalet. Kongressvalen hamnar i skymundan, men är nog så viktiga och förtjänar uppmärksamhet. Majoritetsförhållandena i kongressen kommer att kraftigt påverka den blivande presidentens handlingsutrymme och möjlighet att genomdriva sin politik. Idag har demokraterna minsta möjliga majoritet med 51 platser, varav två är formellt oberoende senatorer som röstar med demokraterna (däribland Al Gores vicepresidentkandidat Joe Lieberman, numera en av John McCains mest framträdande anhängare och en trolig talare vid republikanernas konvent i Minneapolis senare i sommar).
35 av 100 senatsplatser ska i höst upp till omval (av dessa är två fyllnadsval). 23 av dem innehas idag av republikaner och 12 av demokrater. Detta ojämna styrkeförhållande beror på att dessa platser senast var uppe till omval 2002, då republikanerna (i hög grad som en följd av 11 september) gjorde ett väldigt bra val. Detta är nu problematiskt för republikanerna, då de har fler platser att försvara under ett år då de politiska vindarna är ogynnsamma för dem. Att alla senatorer som nu väljer att gå i pension också är republikaner, förbättrar inte situationen för partiet.
De flesta sittande senatorer som ställer upp till omval kommer helt säkert att bli omvalda, men enligt min bedömning är i dagsläget så många som 12 av höstens 35 senatsval intressanta. I dessa val tyder antingen det mesta på att senatsplatserna byter parti eller så är de så pass jämna att det är svårt att komma med definitiva förutsägelser om vem som vinner. I detta inlägg ska jag försöka att hyfsat kortfattat presentera läget i fyra av de mest intressanta senatsvalen (jag räknar med att kunna presentera fler intressanta senatsval senare).

Louisiana
Republikanerna har stora förhoppningar om att kunna avsätta delstatens sittande demokratiske senator Mary Landrieu, som aldrig har vunnit ett val med klar majoritet. Utmanaren John Kennedy var fram till förra året demokrat och var faktiskt demokratisk kandidat förra gången Louisiana höll senatsval, år 2004 (han kom på tredje plats och republikanen David Vitter vann). Rykten säger att det var Karl Rove som övertygade Kennedy att byta parti och ställa upp mot Landrieu.
Landrieu har dock visat sig vara en duglig, mittenorienterad senator, som efter Katrina lyckats få stora summor federala pengar till sin redan kraftigt subventionerade delstat. En opinionsundersökning visar att 70% av Louisiana-borna har en positiv inställning till henne, vilket gör att hon nog får anses ha överläge i valrörelsen. Å andra sidan är det här republikanernas enda riktigt bra chans att vinna en demokratisk senatsplats i år, så de kommer helt säkert att göra allt de kan för att Kennedy ska vinna.
Prognos: Jag tror att Landrieu blir omvald.

Virginia
Mark Warner var ett namn som för ett par år sedan ofta nämndes när man talade om presidentvalet 2008. Som framgångsrik guvernör i republikanska Virginia var han då en av demokraternas klarast lysande stjärnor. Han valde dock att inte ställa upp i presidentvalet, utan riktade istället in sig på årets senatsval, då republikanen John Warner (som inte är släkt med Mark) nu valt att gå i pension efter att ha representerat Virginia i senaten i nästan 30 år. Warners motståndare i detta val är en annan tidigare guvernör, den starkt konservative Jim Gilmore (som under några månader förra året påstod sig vara presidentkandidat, men vad jag kunde se inte bedrev någon valrörelse). Gilmore anses ha varit en mindre framgångsrik guvernör än efterträdaren Mark Warner, trots att Warner höjde skatterna med mer än en miljard dollar.
Hur illa ute Jim Gilmore är visas kanske mest tydligt av den avgående senatorn John Warners vägran att ge sitt stöd till honom.
Prognos: Mark Warner vinner, förutsatt att ingenting rejält oväntat och omskakande händer.

Minnesota
Komikern Al Franken utmanar sittande republikanen Norm Coleman, som vann en knapp seger i ett omtumlande senatsval 2002 (den sittande senatorn, demokraten Paul Wellstone, omkom i en flygolycka bara en vecka innan valet och demokraterna rekryterade i panik tidigare vicepresidenten och presidentkandidaten Walter Mondale, som förlorade och nu tillhör den lilla skara politiker som förlorat val i alla 50 delstater).
Al Franken har visat sig duktig på att samla in pengar och har visat sig vara en skicklig kampanjpolitiker, men hans kandidatur har haft motvind på sistone, då avslöjanden om skatteproblem och mindre lyckade skämt gett honom dålig publicitet.
Minnesota är dock en delstat som vanligtvis är vänlig mot demokrater (delstaten har inte gett sina elektorsröster i ett presidentval till en republikan sedan Richard Nixon ställde upp till omval), vilket är positivt för Franken. Å andra sidan är Norm Coleman en skicklig kampanjpolitiker och har den stora fördelen att redan inneha senatsplatsen.
Prognos: Jag tror att Coleman sitter kvar.

New Mexico
Den 76-årige republikanen Pete Dominici, som varit senator sedan Richard Nixon var president, ställer inte upp till omval, då han på sistone plågats av en neurologisk sjukdom.
Republikanerna har efter en utdragen och uppslitande primärvalsstrid valt representanthusledamoten Steve Pearce som sin kandidat. Han besegrade sin kollega i representanthuset, Heather Wilson. Demokraterna samlades tidigt kring New Mexicos tredje ledamot i representanthuset, Tom Udall, medlem av den mäktiga Udall-familjen (som också innefattar Oregons republikanske senator Gordon Smith, som ställer upp till omval i år och som jag ska skriva mer om senare, och demokraternas senatskandidat i Colorado, Mark Udall).
Tom Udall har mer pengar än Pearce och ligger bra till i opinionsmätningar.
Prognos: Det här kommer att bli jämnt, men Udall kommer nog att kunna hålla ett segertal i november.

Bob Kerrey grusar demokraters förhoppningar

Jag skrev tidigare om de många republikanska avhoppen från senaten. Där hade jag ett stycke om Nebraska, där den demokratiske förre guvernören och senatorn Bob Kerrey troddes vara den som hade bäst chans att ta över den senatsplats den avgående republikanen Chuck Hagel innehavt sedan 1997. Kerrey meddelar nu att han inte ställer upp, efter månader av vaga besked. Detta gör att platsen sannolikt kommer att vinnas av av förre guvernören och jordbruksministern Mike Johanns, republikan. Demokraterna hoppas nu på Omahas borgmästare Mike Fahey, men han är inte samma tungviktare som Kerrey.

Demokratiska aktivister har på senare tid kaxigt och segervisst spekulerat om att de 2008 ska kunna utöka partiets majoritet i senaten från 51 till 60 platser, vilket skulle ge dem möjlighet att förhindra republikansk "filibustring", vilket inte är en oviktig sak. Kerreys besked är det hittills hårdaste slaget mot denna förhoppning, men inte det enda. De embryoniska valrörelserna i bl a New Mexico, Maine och North Carolina, där åtminstone de mest entusiastiska demokraterna hoppats på att överta republikanska mandat, har inte riktigt utvecklat sig som demokraterna hoppats.

Allt talar fortfarande för att demokraterna kommer att utöka sin senatsmajoritet med några platser 2008. Det är dock ett år kvar till valen, vilket är en evighet i politiken.

Ännu ett republikanskt avhopp från senaten

Enligt The Politico kommer New Mexico-senatorn Pete Domenici inte att söka omval nästa år. Det innebär ytterligare problem för republikanerna, som kan få det svårt att behålla sina 49 platser i senatsförsamlingen, för att inte tala om att utöka dem. New Mexico är en s k "swing state", alltså en delstat som politiskt är delad ungefär på mitten. Ingenting säger att inte en annan republikan kan överta hans stol, men det här ökar republikanernas huvudbry inför nästa år, då flera andra av deras senatsplatser är i fara, samtidigt som de demokratiska senatorerna tycks sitta ganska säkert.

De senatsplatser som står på spel 2008 var det senast val till år 2002, då republikanerna gjorde ett fenomenalt bra val. Därför har republikanerna denna gång 22 senatsplatser som ska upp till omval, medan demokraterna bara behöver försvara 12. Situationen har gjorts värre av att flera republikaner bestämt för att inte ställa upp till omval och flera andra av deras platser kommer att bli föremål för intensiva strider mellan partierna. Demokraterna behöver å andra sidan (som det ser ut nu) bara vara riktigt bekymrade för Louisiana-senatorn Mary Landrieu, som mycket väl kan förlora sin plats.

I Virginia har den respekterade republikanske senatorn John Warner bestämt sig för att sluta. Den populäre demokratiske ex-guvernören Mark Warner (de är inte släkt) har förklarat att han ställer upp. Det är inte klart vilken republikanernas kandidat blir. Skulle Mark Warner vinna, då skulle Virginias båda senatsplatser tillhöra demokrater, samtidigt som guvernören Tim Kaine också är demokrat. Detta är lite anmärkningsvärt i en delstat som i presidentval inte gett sina elektorsröster till en demokrat sedan Lyndon B Johnsons jordskredsseger 1964.

I Nebraska kommer en annan brett respekterad republikan, Chuck Hagel, att gå i pension. Demokraten, ex-guvernören och ex-senatorn Bob Kerrey tros vilja ha hans plats och anses ha goda chanser att vinna, trots att Nebraska i presidentvalssammanhang är ett ännu starkare republikanskt fäste än Virginia och att hans motståndare lär bli Bushs f d jordbruksminister Mike Johanns. Det är dock inte helt klart att Kerrey ställer upp och utan honom förblir senatsplatsen med all säkerhet republikansk.

I Colorado har republikanen Wayne Allard bestämt sig för att sluta. Den demokratiske kongressmannen Mark Udall väntas möta den tidigare republikanske kongressmannen Bob Schaffer i november 2008. Colorado har på senare år blivit en allt vänligare plats för demokrater och Udall tros ha bäst utgångsläge.

Dessutom väntas det bli hård strid om de republikanskt hållna platserna i Minnesota, Maine, New Hampshire och Oregon. Troligen kommer fler delstater att bli slagfält i detta val, beroende på opinionsvindar, hur utmanarna sköter sig och oförutsedda händelser, vilket förstås också kan slå mot demokraterna. Grundtipset är ändå att demokraterna utökar sin majoritet i senaten med 2-5 platser.

En annan sak som är positiv för demokraterna i detta val är att de sannolikt kommer att ha betydligt mer att spendera på senatskampanjerna (liksom representanthuskampanjerna) än republikanerna. Demokraternas centrala senatskommité, som kan fördela pengar mellan olika kampanjer, hade för en månad sedan mer än dubbelt så mycket pengar netto som republikanernas motsvarighet. Detta förhållande lär förmodligen jämnas ut något innan valdagen 2008, men demokraterna lär hela tiden ha ett ekonomiskt övertag.

Bidens och Brownbacks plan för Irak

I onsdags ägde en intressant omröstning om i den amerikanska senaten, om än av mest symbolisk betydelse. Med 75 röster mot 23 röstade kammaren igenom ett icke bindande tillägg till försvarsbudgeten, där en delning eller decentralisering enligt federala principer av styret i Irak föreslås. Detta går helt emot den satsning på en stark central regering som president Bush stått för, trots att denna regering hittills visat sig frustrerande ineffektiv på alla viktiga områden. Bland senatorerna som stödde förslaget fanns 26 republikaner, alltså majoriteten av partiets senatorer.

Omröstningen väckte inte någon störrre uppmärksamhet, kanske för att de flesta politiska kommentatorer på sistone varit upptagna av frågor om hur mycket pengar olika presidentkandidater dragit in det senaste kvartalet och att förslaget ändå var tandlöst. Händelsen innebar ändå en liten seger för två av de minst omtalade kandidaterna. Först och främst gäller detta Delaware-senatorn Joseph Biden, demokrat och ordförande i senatens utrikesutskott. Han har praktiskt taget baserat hela sin presidentvalskampanj på sin plan för ett federalt Irak, en plan han utarbetat med en professor i internationella relationer, men hans kandidatur tycks inte ha fått något nämnvärt genomslag. Den andre kandidaten är den starkt konservative republikanske Kansas-senatorn Sam Brownback, som jämte Biden och Barbara Boxer (demokrat från Kalifornien) står som upphovsman till den skrivning som röstades igenom i senaten.

Av de andra fyra senatorer som också är presidentkandidater röstade Hillary Clinton och Chris Dodd för förslaget. Barack Obama och John McCain avstod från att rösta. De var de enda senatorer som inte infann sig till omröstningen.

Konkret skulle planen framför allt innebära att Irak delas upp i tre mestadels självstyrande regioner, enligt principen att en region skulle domineras av shiiiter, en av sunniter och en av kurdisk, med en relativt svag centralmakt som tar hand om gemensamma intressen. Enligt förslagets förespråkare är detta enda sätttet att få slut på det sekteristiska våldet och därmed få hem de amerikanska trupperna inom överblickbar tid. Detta har dock mer prägel av en förhoppning än en säker förutsägelse. Planen ger också FN:s säkerhetsråd en central roll när det gäller att hjälpa Irak genom övergången, men att detta säkerhetsråd skulle kunna enas i sin strävan verkar inte fullständigt självklart. Sedan gäller det också att se vilken förankring ett sådant förslag kan tänkas få bland irakierna själva, som rimligen måste vara de som i slutänden avgör sin egen framtid.

Det viktiga med omröstningen är att den visar att hur djupt missnöjet med presidentens politik i Irak sjunkit in i hans eget parti. När de republikanska senatorerna fick en chans att bara symboliskt rösta mot sin presidents politik, då tog majoriteten av dem chansen.

I det vänsterinriktade nätmagasinet TruthDig kallar E.J. Dionne omröstningen "en milstolpe i försöken att få slut på kriget", vilket väl återstår att se.