Vilken roll spelar Irak-kriget i höstens presidentval?

En sak som ofta påpekats i de otaliga analyser som gjorts av varför Barack Obama vann demokraternas nominering, är att Barack Obama redan från början motsatte sig Irak-kriget. Det gjorde inte Hillary Clinton, som också vägrade att be om ursäkt för sitt tidigare ställningstagande och inte på ett tillfredsställande sätt kunde förklara hur hon resonerat. Hon saknade därmed trovärdighet hos de många demokratiska kärnväljare för vilka kriget är den allt överskuggande politiska frågan, väljare som därmed kunde vinnas av Obama. Krigsmotståndarna kunde också känna att de hade opinionen och tiden på sin sida, då ett allt mer utbrett motstånd mot kriget bidrog kraftigt till demokraternas framgångar i mellanårsvalet 2006. Hur viktig blir Irak-frågan i höstens presidentval?

En majoritet av den amerikanska befolkningen tycker att kriget var ett misstag (siffrorna har varit så pass konstanta under lång tid att detta majoritetsförhållande nog inte ändras innan valet), vilket ger honom en viss fördel gentemot McCain, som hela tiden stött kriget och i hög grad har kandiderat som rätt man att fortsätta kriget, inte att avsluta det.

Å andra sidan tycks kriget ha hamnat lite i skymundan i nyhetsrapporteringen på sistone och det finns tecken på att Irak-frågan håller på att tappa i betydelse. Ännu viktigare är att mycket tyder på att situationen i Irak faktiskt håller på att långsiktigt förbättras efter förra årets truppförstärkning ("the surge"), som ju hela tiden haft starkt stöd av McCain. I maj månad var de amerikanska förlusterna de lägsta på flera år och det sekteristiska våldet tycks minska, medan den hårt ansatta al-Maliki-regeringen tycks mer handlingskraftig än tidigare.

Om dessa trender fortsätter, kommer de då att gynna McCain? Förmodligen. Han kan hävda att han hade rätt om förhållandena på marken och att en fortsatt stark truppnärvaro behövs för att hindra terrorismen att spridas över landets gränser. Oberoende väljare som är emot kriget, skulle kunna ställa upp bakom McCain, som med sin erfarenhet skulle kunna ses som rätt man att ge de amerikanska trupperna det skydd de behöver och leda dem mot seger (hur nu en seger i ett sådant krig exakt ser ut). En mätning från Rasmussen Reports visar att nästan hälften av de tillfrågade tror på seger i Irak med McCain som president, medan få tror på Obamas förmåga att bidra till en seger Det är goda nyheter för McCain, men lite längre ner framgår det att samma mätning visar också att en majoritet tycker att ett trupptillbakadragande inom fyra år är viktigare än en seger.

Barack Obama kan å sin sida hävda hävda att de bättre nyheterna ger starkare skäl att snabbt dra tillbaka trupperna. Detta budskap kanske går att sälja in till åtskilliga väljare, sådana som redan ser kriget som hopplöst, oavsett vilka de senaste förlustsiffrorna varit. Jag tror dock att en McCain som säger"det går ju bra, varför dra sig ur?" kan ha ett mer säljande budskap.

Obama kan dock få lite hjälp av en förbättrad Irak-situation på ett annat sätt. Goda nyheter är som bekant inga nyheter och ett minskat fokus på Irak i nyhetssändningar och debatt gör andra, mer närliggande frågor mer viktiga. En utbredd upplevelse av att ekonomin går betydligt sämre (även om det på ett makroekonomiskt plan kanske inte är så illa), ger nya öppningar åt demokraterna, som just nu tycks ha större väljarförtroende i ekonomiska frågor. Det var också ekonomin som en gång förde en annan ung, relativt okänd och karismatisk demokrat till Vita huset: Bill Clinton.

Det är förstås inte alldeles omöjligt att situationen på marken hinner försämras igen innan valet i november, vilket i så fall nog är entydigt negativt för McCain.

I dagsläget har båda kandidaterna ett intresse att hålla upp intresset för Irak. I Barack Obamas fall för att starka känslor om kriget hjälper till att mobilisera de aktivister han behöver i valrörelsen och att opinionsundersökningar visar på fortsatt starkt folkligt motstånd. I McCains fall för att goda nyheter från Irak ger honom ökad trovärdighet, då han länge propagerat för den nuvarande strategin. Frågor om krig och fred framhäver också hans bakgrund och är något han djupt intresserar sig för.

Jag tror dock att den viktigaste frågan i höst blir ekonomin, ett annat område där Obama och McCain har olika sätt att se på verkligheten.

Bidens och Brownbacks plan för Irak

I onsdags ägde en intressant omröstning om i den amerikanska senaten, om än av mest symbolisk betydelse. Med 75 röster mot 23 röstade kammaren igenom ett icke bindande tillägg till försvarsbudgeten, där en delning eller decentralisering enligt federala principer av styret i Irak föreslås. Detta går helt emot den satsning på en stark central regering som president Bush stått för, trots att denna regering hittills visat sig frustrerande ineffektiv på alla viktiga områden. Bland senatorerna som stödde förslaget fanns 26 republikaner, alltså majoriteten av partiets senatorer.

Omröstningen väckte inte någon störrre uppmärksamhet, kanske för att de flesta politiska kommentatorer på sistone varit upptagna av frågor om hur mycket pengar olika presidentkandidater dragit in det senaste kvartalet och att förslaget ändå var tandlöst. Händelsen innebar ändå en liten seger för två av de minst omtalade kandidaterna. Först och främst gäller detta Delaware-senatorn Joseph Biden, demokrat och ordförande i senatens utrikesutskott. Han har praktiskt taget baserat hela sin presidentvalskampanj på sin plan för ett federalt Irak, en plan han utarbetat med en professor i internationella relationer, men hans kandidatur tycks inte ha fått något nämnvärt genomslag. Den andre kandidaten är den starkt konservative republikanske Kansas-senatorn Sam Brownback, som jämte Biden och Barbara Boxer (demokrat från Kalifornien) står som upphovsman till den skrivning som röstades igenom i senaten.

Av de andra fyra senatorer som också är presidentkandidater röstade Hillary Clinton och Chris Dodd för förslaget. Barack Obama och John McCain avstod från att rösta. De var de enda senatorer som inte infann sig till omröstningen.

Konkret skulle planen framför allt innebära att Irak delas upp i tre mestadels självstyrande regioner, enligt principen att en region skulle domineras av shiiiter, en av sunniter och en av kurdisk, med en relativt svag centralmakt som tar hand om gemensamma intressen. Enligt förslagets förespråkare är detta enda sätttet att få slut på det sekteristiska våldet och därmed få hem de amerikanska trupperna inom överblickbar tid. Detta har dock mer prägel av en förhoppning än en säker förutsägelse. Planen ger också FN:s säkerhetsråd en central roll när det gäller att hjälpa Irak genom övergången, men att detta säkerhetsråd skulle kunna enas i sin strävan verkar inte fullständigt självklart. Sedan gäller det också att se vilken förankring ett sådant förslag kan tänkas få bland irakierna själva, som rimligen måste vara de som i slutänden avgör sin egen framtid.

Det viktiga med omröstningen är att den visar att hur djupt missnöjet med presidentens politik i Irak sjunkit in i hans eget parti. När de republikanska senatorerna fick en chans att bara symboliskt rösta mot sin presidents politik, då tog majoriteten av dem chansen.

I det vänsterinriktade nätmagasinet TruthDig kallar E.J. Dionne omröstningen "en milstolpe i försöken att få slut på kriget", vilket väl återstår att se.