Sam Brownback väntas dra sig ur

En av de republikanska kandidaterna i kampen om att bli sitt partis presidentkandidat, Sam Brownback, väntas i morgon tillkännage att han drar sig ur, uppger The Politico.
Brownback har länge framstått som en av de svagare kandidaterna, som inte fått något genomslag i opinionen. Han har inte riktigt omfamnats av de högerkristna grupperna i sitt parti, där han hoppats få sitt starkaste stöd.

På senare tid har Brownback fått åtminstone lite uppmärksamhet för att på ett synnerligen okonventionellt sätt ha hållit kampanjmöten i Iowa med den demokratiske presidentkandidaten Joe Biden, i ett försök att sälja den plan för en federalisering av Irak de tillsammans fick stöd för i senaten (se tidigare inlägg).

Brownbacks största problem har på sistone inte varit obefintliga opinionssiffror, utan en akut brist på pengar (men dessa saker hänger förstås samman). För några dagar sedan rapporterades att han hade $95,000 på banken. Partikamraten Rudy Giuliani har drygt 11 miljoner att röra sig med fram till primärvalen. Även Giulianis saldo bleknar dock med de demokratiska toppkandidaterna Hillary Clinton och Barack Obama, som båda kan kampanja för drygt 30 miljoner.

Nu väntar vi bara på att de andra marginalkandidaterna (främst Mike Gravel, Duncan Hunter och Tom Tancredo) lämnar samma besked som Brownback och ger mer plats åt de personer som åtminstone har en teoretisk chans att vinna sitt partis nominering.

Man kan fråga sig vem av de republikanska kandidaterna som kan väntas dra till sig de fåtaliga tidigare Brownback-anhängarna. En gissning är att Mike Huckabee nu får en välkommen förstärkning, men knappast av så stor omfattning att det har någon egentlig betydelse för primärvalskampanjen.

Bidens och Brownbacks plan för Irak

I onsdags ägde en intressant omröstning om i den amerikanska senaten, om än av mest symbolisk betydelse. Med 75 röster mot 23 röstade kammaren igenom ett icke bindande tillägg till försvarsbudgeten, där en delning eller decentralisering enligt federala principer av styret i Irak föreslås. Detta går helt emot den satsning på en stark central regering som president Bush stått för, trots att denna regering hittills visat sig frustrerande ineffektiv på alla viktiga områden. Bland senatorerna som stödde förslaget fanns 26 republikaner, alltså majoriteten av partiets senatorer.

Omröstningen väckte inte någon störrre uppmärksamhet, kanske för att de flesta politiska kommentatorer på sistone varit upptagna av frågor om hur mycket pengar olika presidentkandidater dragit in det senaste kvartalet och att förslaget ändå var tandlöst. Händelsen innebar ändå en liten seger för två av de minst omtalade kandidaterna. Först och främst gäller detta Delaware-senatorn Joseph Biden, demokrat och ordförande i senatens utrikesutskott. Han har praktiskt taget baserat hela sin presidentvalskampanj på sin plan för ett federalt Irak, en plan han utarbetat med en professor i internationella relationer, men hans kandidatur tycks inte ha fått något nämnvärt genomslag. Den andre kandidaten är den starkt konservative republikanske Kansas-senatorn Sam Brownback, som jämte Biden och Barbara Boxer (demokrat från Kalifornien) står som upphovsman till den skrivning som röstades igenom i senaten.

Av de andra fyra senatorer som också är presidentkandidater röstade Hillary Clinton och Chris Dodd för förslaget. Barack Obama och John McCain avstod från att rösta. De var de enda senatorer som inte infann sig till omröstningen.

Konkret skulle planen framför allt innebära att Irak delas upp i tre mestadels självstyrande regioner, enligt principen att en region skulle domineras av shiiiter, en av sunniter och en av kurdisk, med en relativt svag centralmakt som tar hand om gemensamma intressen. Enligt förslagets förespråkare är detta enda sätttet att få slut på det sekteristiska våldet och därmed få hem de amerikanska trupperna inom överblickbar tid. Detta har dock mer prägel av en förhoppning än en säker förutsägelse. Planen ger också FN:s säkerhetsråd en central roll när det gäller att hjälpa Irak genom övergången, men att detta säkerhetsråd skulle kunna enas i sin strävan verkar inte fullständigt självklart. Sedan gäller det också att se vilken förankring ett sådant förslag kan tänkas få bland irakierna själva, som rimligen måste vara de som i slutänden avgör sin egen framtid.

Det viktiga med omröstningen är att den visar att hur djupt missnöjet med presidentens politik i Irak sjunkit in i hans eget parti. När de republikanska senatorerna fick en chans att bara symboliskt rösta mot sin presidents politik, då tog majoriteten av dem chansen.

I det vänsterinriktade nätmagasinet TruthDig kallar E.J. Dionne omröstningen "en milstolpe i försöken att få slut på kriget", vilket väl återstår att se.