Senatsval att hålla koll på (del ett)

Den svenska mediarapporteringen om amerikansk politik fokuserar helt naturligt på presidentvalet. Kongressvalen hamnar i skymundan, men är nog så viktiga och förtjänar uppmärksamhet. Majoritetsförhållandena i kongressen kommer att kraftigt påverka den blivande presidentens handlingsutrymme och möjlighet att genomdriva sin politik. Idag har demokraterna minsta möjliga majoritet med 51 platser, varav två är formellt oberoende senatorer som röstar med demokraterna (däribland Al Gores vicepresidentkandidat Joe Lieberman, numera en av John McCains mest framträdande anhängare och en trolig talare vid republikanernas konvent i Minneapolis senare i sommar).
35 av 100 senatsplatser ska i höst upp till omval (av dessa är två fyllnadsval). 23 av dem innehas idag av republikaner och 12 av demokrater. Detta ojämna styrkeförhållande beror på att dessa platser senast var uppe till omval 2002, då republikanerna (i hög grad som en följd av 11 september) gjorde ett väldigt bra val. Detta är nu problematiskt för republikanerna, då de har fler platser att försvara under ett år då de politiska vindarna är ogynnsamma för dem. Att alla senatorer som nu väljer att gå i pension också är republikaner, förbättrar inte situationen för partiet.
De flesta sittande senatorer som ställer upp till omval kommer helt säkert att bli omvalda, men enligt min bedömning är i dagsläget så många som 12 av höstens 35 senatsval intressanta. I dessa val tyder antingen det mesta på att senatsplatserna byter parti eller så är de så pass jämna att det är svårt att komma med definitiva förutsägelser om vem som vinner. I detta inlägg ska jag försöka att hyfsat kortfattat presentera läget i fyra av de mest intressanta senatsvalen (jag räknar med att kunna presentera fler intressanta senatsval senare).

Louisiana
Republikanerna har stora förhoppningar om att kunna avsätta delstatens sittande demokratiske senator Mary Landrieu, som aldrig har vunnit ett val med klar majoritet. Utmanaren John Kennedy var fram till förra året demokrat och var faktiskt demokratisk kandidat förra gången Louisiana höll senatsval, år 2004 (han kom på tredje plats och republikanen David Vitter vann). Rykten säger att det var Karl Rove som övertygade Kennedy att byta parti och ställa upp mot Landrieu.
Landrieu har dock visat sig vara en duglig, mittenorienterad senator, som efter Katrina lyckats få stora summor federala pengar till sin redan kraftigt subventionerade delstat. En opinionsundersökning visar att 70% av Louisiana-borna har en positiv inställning till henne, vilket gör att hon nog får anses ha överläge i valrörelsen. Å andra sidan är det här republikanernas enda riktigt bra chans att vinna en demokratisk senatsplats i år, så de kommer helt säkert att göra allt de kan för att Kennedy ska vinna.
Prognos: Jag tror att Landrieu blir omvald.

Virginia
Mark Warner var ett namn som för ett par år sedan ofta nämndes när man talade om presidentvalet 2008. Som framgångsrik guvernör i republikanska Virginia var han då en av demokraternas klarast lysande stjärnor. Han valde dock att inte ställa upp i presidentvalet, utan riktade istället in sig på årets senatsval, då republikanen John Warner (som inte är släkt med Mark) nu valt att gå i pension efter att ha representerat Virginia i senaten i nästan 30 år. Warners motståndare i detta val är en annan tidigare guvernör, den starkt konservative Jim Gilmore (som under några månader förra året påstod sig vara presidentkandidat, men vad jag kunde se inte bedrev någon valrörelse). Gilmore anses ha varit en mindre framgångsrik guvernör än efterträdaren Mark Warner, trots att Warner höjde skatterna med mer än en miljard dollar.
Hur illa ute Jim Gilmore är visas kanske mest tydligt av den avgående senatorn John Warners vägran att ge sitt stöd till honom.
Prognos: Mark Warner vinner, förutsatt att ingenting rejält oväntat och omskakande händer.

Minnesota
Komikern Al Franken utmanar sittande republikanen Norm Coleman, som vann en knapp seger i ett omtumlande senatsval 2002 (den sittande senatorn, demokraten Paul Wellstone, omkom i en flygolycka bara en vecka innan valet och demokraterna rekryterade i panik tidigare vicepresidenten och presidentkandidaten Walter Mondale, som förlorade och nu tillhör den lilla skara politiker som förlorat val i alla 50 delstater).
Al Franken har visat sig duktig på att samla in pengar och har visat sig vara en skicklig kampanjpolitiker, men hans kandidatur har haft motvind på sistone, då avslöjanden om skatteproblem och mindre lyckade skämt gett honom dålig publicitet.
Minnesota är dock en delstat som vanligtvis är vänlig mot demokrater (delstaten har inte gett sina elektorsröster i ett presidentval till en republikan sedan Richard Nixon ställde upp till omval), vilket är positivt för Franken. Å andra sidan är Norm Coleman en skicklig kampanjpolitiker och har den stora fördelen att redan inneha senatsplatsen.
Prognos: Jag tror att Coleman sitter kvar.

New Mexico
Den 76-årige republikanen Pete Dominici, som varit senator sedan Richard Nixon var president, ställer inte upp till omval, då han på sistone plågats av en neurologisk sjukdom.
Republikanerna har efter en utdragen och uppslitande primärvalsstrid valt representanthusledamoten Steve Pearce som sin kandidat. Han besegrade sin kollega i representanthuset, Heather Wilson. Demokraterna samlades tidigt kring New Mexicos tredje ledamot i representanthuset, Tom Udall, medlem av den mäktiga Udall-familjen (som också innefattar Oregons republikanske senator Gordon Smith, som ställer upp till omval i år och som jag ska skriva mer om senare, och demokraternas senatskandidat i Colorado, Mark Udall).
Tom Udall har mer pengar än Pearce och ligger bra till i opinionsmätningar.
Prognos: Det här kommer att bli jämnt, men Udall kommer nog att kunna hålla ett segertal i november.