John McCains värdiga, vältaliga tal där han erkände sig besegrad var för mig en av dagens höjdpunkter.
Nu väntar vi på blivande president Obamas tal.
Nu har i alla fall Barack Obama som väntat vunnit en klar seger med betydligt mer än 300 elektorsröster, långt mer än jag hade tippat.
onsdag 5 november 2008
Republikanerna förlorar sin siste representanthusledamot från New England
Det verkar som att republikanen från Connecticut Chris Shays förlorat sin kongressplats till demokraten Jim Himes.
Republikanerna har nu förlorat sin sin sista representant i representanthuset från New England, där de brukade ha en hyfsat stark ställning. En regel i amerikansk politik säger att ett konkurrenskraftigt parti på nationell nivå måste kunna få politiker valda i alla delar av landet, så det här är väldigt dåliga nyheter för republikanerna.
Å andra sidan finns det fortfarande två republikaner från New England i senaten, då Susan Collins vunnit återval och Olympia Snowe fortsätter representerar Maine. Det trista för det republikanska partiet är att dessa två kvinnor står väldigt långt till vänster i det egna partiet.
Republikanerna har nu förlorat sin sin sista representant i representanthuset från New England, där de brukade ha en hyfsat stark ställning. En regel i amerikansk politik säger att ett konkurrenskraftigt parti på nationell nivå måste kunna få politiker valda i alla delar av landet, så det här är väldigt dåliga nyheter för republikanerna.
Å andra sidan finns det fortfarande två republikaner från New England i senaten, då Susan Collins vunnit återval och Olympia Snowe fortsätter representerar Maine. Det trista för det republikanska partiet är att dessa två kvinnor står väldigt långt till vänster i det egna partiet.
Barack Obama är USA:s 44:e president
Det kanske är lite tidigt, men för en stund sedan (ca tjugo över tre svensk tid) förklarade NBC att Ohio gett sina 20 elektorsröster till Barack Obama, som redan är utpekad som vinnare i Pennsylvania och Michigan.
Om detta stämmer, då är John McCain nu mer eller mindre chanslös och Obama har vunnit.
NBC har också förklarat demokraten Kay Hagan som vinnare i senatsvalet gentemot sittande republikanen Elizabeth Dole i North Carolina (fru till förre presidentkandidaten Bob Dole).
Om detta stämmer, då är John McCain nu mer eller mindre chanslös och Obama har vunnit.
NBC har också förklarat demokraten Kay Hagan som vinnare i senatsvalet gentemot sittande republikanen Elizabeth Dole i North Carolina (fru till förre presidentkandidaten Bob Dole).
måndag 3 november 2008
Några ord om det stundande valet
Det har gått nära en månad sedan mitt senaste inlägg här och presidentvalet ligger nu bara en dag bort. Att jag inte skrivit något är främst ett resultat av min egen lättja och att åtminstone presidentvalet ganska länge verkat avgjort.
John McCain hade några bra dagar i opinionsmätningarna efter republikanernas konvent och såg återigen ut att kunna ge Obama en hård match. Det var dock en kortvarig uppgång som försvann lika snabbt som den kom och det är nu svårt att se hur Obama kan förlora. Det intressanta blir vilka av de mest omtvistade delstaterna Obama vinner i. Kan Obama som förste demokrat sedan Lyndon Johnson vinna i Virginia och Indiana och har han verkligen ledningen i North Carolina? När det gäller Virginia tror jag att Obama tar hem deras 13 elektorsröster, medan McCain måste anses som favorit i Indiana och North Carolina.
Om presidentvalet inte bjuder på så stor dramatik, kan inte detsamma sägas om kongressvalen. Demokraterna verkar gå mot stora framgångar för andra gången på två år. Det är ytterst ovanligt att ett parti upplever två förödande kongressval i följd. Jag tror inte att det kommer att ske, men somliga demokrater tror att de kan vinna 9 eller 10 nya platser i senaten och 35 nya platser i representanthuset. Att demokraterna vinner minst 5 senatsplatser verkar dock stå klart. Inga sittande demokrater är hotade och demokraterna verkar gå mot seger i Virginia, New Mexico, Alaska (där senator Ted Stevens just fällts i en korruptionsrelaterad rättegång), Colorado (tvärtemot min tidigare förutsägelse) och New Hampshire.
Även i Oregon, North Carolina och Minnesota har de goda chanser att ta hem republikanska senatsplatser, men jag är fortfarande skeptisk när det gäller Minnesota. Den oberoende kandidaten Dean Barkley har tagit en del av demokraten Al Frankens stöd, medan senator Norm Coleman kunnat samla delstatens republikaner bakom sig.
Demokraterna har även vissa chanser i Kentucky, Georgia och Mississippi, men där är de demokratiska kandidaterna i klart underläge. Jag tror att alla de sittande republikanska senatorerna där blir kvar.
Min gissning är att demokraterna vinner sju nya platser i senaten (de fem jag först listade plus North Carolina och Oregon) och netto runt 15 platser i representanthuset (de kommer bl a att förlora den plats i Florida de vann för att den dåvarande republikanske kongressmannen Mark Foley var lite väl intresserad av tonårspojkar).
Vad innebär då detta? Framför allt att Barack Obama som president kommer att ha en stark (men inte överväldigande) majoritet på sin sida i kongressens båda kamrar. Han kommer åtminstone till en början inte ha några problem att få stöd för sina förslag. Det kommer också att finnas en stark vilja hos demokraterna att få igenom alla de reformförslag de pratat om men inte kunnat genomföra under tiden av republikansk dominans. Detta kan leda till ökade utgifter, men de dåliga ekonomiska tiderna och de stora underskotten gör att det ekonomiska utrymmet är litet, åtminstone under de två första åren. Frustration kommer helt säkert snart att uppstå i de demokratiska leden, om reformer läggs på is eller urvattnas.
Med runt 42 senatorer kan republikanerna i teorin stoppa delar av demokraternas agenda genom så kallad filibustring. Jag tror att det ytterst sällan kommer att bli verklighet. Med några kaffebjudningar i Vita huset kan nog mittenorienterade republikaner som Susan Collins och Olympia Snowe (som båda representerar Maine) fås över på demokraternas sida.
Valrörelsen 2008 har pågått i runt två år och är otroligt nog snart över, men många spännande saker återstår. Hur kommer demokraterna att förvalta sin nya dominans? Hur kommer republikanerna hantera sin roll som opposition? Kommer vi att få se någon förändring i partiets politiska inriktning och dess ledargarnityr?
John McCain hade några bra dagar i opinionsmätningarna efter republikanernas konvent och såg återigen ut att kunna ge Obama en hård match. Det var dock en kortvarig uppgång som försvann lika snabbt som den kom och det är nu svårt att se hur Obama kan förlora. Det intressanta blir vilka av de mest omtvistade delstaterna Obama vinner i. Kan Obama som förste demokrat sedan Lyndon Johnson vinna i Virginia och Indiana och har han verkligen ledningen i North Carolina? När det gäller Virginia tror jag att Obama tar hem deras 13 elektorsröster, medan McCain måste anses som favorit i Indiana och North Carolina.
Om presidentvalet inte bjuder på så stor dramatik, kan inte detsamma sägas om kongressvalen. Demokraterna verkar gå mot stora framgångar för andra gången på två år. Det är ytterst ovanligt att ett parti upplever två förödande kongressval i följd. Jag tror inte att det kommer att ske, men somliga demokrater tror att de kan vinna 9 eller 10 nya platser i senaten och 35 nya platser i representanthuset. Att demokraterna vinner minst 5 senatsplatser verkar dock stå klart. Inga sittande demokrater är hotade och demokraterna verkar gå mot seger i Virginia, New Mexico, Alaska (där senator Ted Stevens just fällts i en korruptionsrelaterad rättegång), Colorado (tvärtemot min tidigare förutsägelse) och New Hampshire.
Även i Oregon, North Carolina och Minnesota har de goda chanser att ta hem republikanska senatsplatser, men jag är fortfarande skeptisk när det gäller Minnesota. Den oberoende kandidaten Dean Barkley har tagit en del av demokraten Al Frankens stöd, medan senator Norm Coleman kunnat samla delstatens republikaner bakom sig.
Demokraterna har även vissa chanser i Kentucky, Georgia och Mississippi, men där är de demokratiska kandidaterna i klart underläge. Jag tror att alla de sittande republikanska senatorerna där blir kvar.
Min gissning är att demokraterna vinner sju nya platser i senaten (de fem jag först listade plus North Carolina och Oregon) och netto runt 15 platser i representanthuset (de kommer bl a att förlora den plats i Florida de vann för att den dåvarande republikanske kongressmannen Mark Foley var lite väl intresserad av tonårspojkar).
Vad innebär då detta? Framför allt att Barack Obama som president kommer att ha en stark (men inte överväldigande) majoritet på sin sida i kongressens båda kamrar. Han kommer åtminstone till en början inte ha några problem att få stöd för sina förslag. Det kommer också att finnas en stark vilja hos demokraterna att få igenom alla de reformförslag de pratat om men inte kunnat genomföra under tiden av republikansk dominans. Detta kan leda till ökade utgifter, men de dåliga ekonomiska tiderna och de stora underskotten gör att det ekonomiska utrymmet är litet, åtminstone under de två första åren. Frustration kommer helt säkert snart att uppstå i de demokratiska leden, om reformer läggs på is eller urvattnas.
Med runt 42 senatorer kan republikanerna i teorin stoppa delar av demokraternas agenda genom så kallad filibustring. Jag tror att det ytterst sällan kommer att bli verklighet. Med några kaffebjudningar i Vita huset kan nog mittenorienterade republikaner som Susan Collins och Olympia Snowe (som båda representerar Maine) fås över på demokraternas sida.
Valrörelsen 2008 har pågått i runt två år och är otroligt nog snart över, men många spännande saker återstår. Hur kommer demokraterna att förvalta sin nya dominans? Hur kommer republikanerna hantera sin roll som opposition? Kommer vi att få se någon förändring i partiets politiska inriktning och dess ledargarnityr?
lördag 4 oktober 2008
McCain ger upp i Michigan
Glöm torsdagens debatt mellan vicepresidentkandidaterna. Den spelar ganska liten roll, trots att publiksiffrorna överskred siffrorna för Obamas och McCains debatt i fredags. Palin klarade sig rätt bra och gjorde inte bort sig, men det var uppenbart att hon inte spelade i samma liga som Joe Biden. Den verkligt viktiga nyheten under torsdagen var att McCain ger upp Michigan. Det innebär att McCain ger upp den Kerry-stat han hade bäst chans att vinna, med möjligt undantag för lilla New Hampshire.
Barack Obama har redan vunnit två Bush-stater (Iowa och New Mexico), vilket ger honom Kerrys delstater - New Hampshire + Iowa + New Mexico,. Det innebär 260 säkra elektorsröster om han håller Pennsylvania (264 om man räknar med New Hampshire). Bara tio elektorsröster saknas för det magiska talet 270, förutsatt att McCain inte vinner Pennsylvania, vilket verkar osannolikt. Det mesta tyder just nu på att Obama håller Pennsylvania med god marginal.
För John McCain gäller det att vinna alla Bush-stater från 2004 minus Iowa och New Mexico, vilket ger honom 274 elektorsöster. Han kan hoppas att utöka den siffran med New Hampshire och i bästa fall Pennsylvania, men han har inte råd att förlora fler delstater.
Även New Hampshire verkar nu som en högst osäker delstat för McCain. De älskar honom där efter hans primärvalssegrar 2000 och 2008, men den typ kristna fundamentalism Sarah Palin representerar har föga stöd i New Hampshire. Förmodligen kommer delstaten att följa den nationella trenden och ge sina elektorsröster till Obama.
Barack Obama kommer förmodligen att vinna vinna alla Kerry-stater plus Iowa och New Mexico och satsar på att vinna Bush-stater som Colorado, Ohio, Virginia, Nevada, North Carolina, Indiana och Florida. Obama är just nu ledning i majoriteten av dem och McCain måste vinna dem alla för att kunna vinna presidentvalet, om han inte vinner New Hampshire och Pennsylvania. Under vissa förhållanden kan McCain förlora Nevada utan att Obama vinner presidentposten, men just nu är det svårt att se ett sådant scenario som realistiskt.
John McCains läge verkar en månad före valet föga hoppfullt. För att uttrycka det på ett mer drastiskt sätt: det är över. Det är just nu svårt att tänka sig ett scenario där senator McCain vinner presidentposten.
Barack Obama har redan vunnit två Bush-stater (Iowa och New Mexico), vilket ger honom Kerrys delstater - New Hampshire + Iowa + New Mexico,. Det innebär 260 säkra elektorsröster om han håller Pennsylvania (264 om man räknar med New Hampshire). Bara tio elektorsröster saknas för det magiska talet 270, förutsatt att McCain inte vinner Pennsylvania, vilket verkar osannolikt. Det mesta tyder just nu på att Obama håller Pennsylvania med god marginal.
För John McCain gäller det att vinna alla Bush-stater från 2004 minus Iowa och New Mexico, vilket ger honom 274 elektorsöster. Han kan hoppas att utöka den siffran med New Hampshire och i bästa fall Pennsylvania, men han har inte råd att förlora fler delstater.
Även New Hampshire verkar nu som en högst osäker delstat för McCain. De älskar honom där efter hans primärvalssegrar 2000 och 2008, men den typ kristna fundamentalism Sarah Palin representerar har föga stöd i New Hampshire. Förmodligen kommer delstaten att följa den nationella trenden och ge sina elektorsröster till Obama.
Barack Obama kommer förmodligen att vinna vinna alla Kerry-stater plus Iowa och New Mexico och satsar på att vinna Bush-stater som Colorado, Ohio, Virginia, Nevada, North Carolina, Indiana och Florida. Obama är just nu ledning i majoriteten av dem och McCain måste vinna dem alla för att kunna vinna presidentvalet, om han inte vinner New Hampshire och Pennsylvania. Under vissa förhållanden kan McCain förlora Nevada utan att Obama vinner presidentposten, men just nu är det svårt att se ett sådant scenario som realistiskt.
John McCains läge verkar en månad före valet föga hoppfullt. För att uttrycka det på ett mer drastiskt sätt: det är över. Det är just nu svårt att tänka sig ett scenario där senator McCain vinner presidentposten.
torsdag 2 oktober 2008
Ralph Stanley för Obama
Två av mina stora intressen i livet är vad man kan kalla amerikansk rootsmusik (gammal blues, country, bluegrass annan folkmusik och deras moderna efterföljare) och amerikansk politik. Nu kan jag för första gången kombinera dessa intressen i ett blogginlägg.
81-årige bluegrasslegenden Ralph Stanley skapade tillsammans med brodern Carter musikhistoria i brödraduon Stanley Brothers. Efter broderns död 1966 fortsatte han som soloartist. Han har på ålderns höst fått en liten renässans genom sin insats på soundtracket till "O Brother, Where Art Thou?".
Nu har han spelat in en radioannons för Barack Obama, som ska sändas i Stanleys hemstat Virginia. Man kan lyssna på den här (länken går till en strömmande mp3-fil, så man laddar inte ner någonting). Låten som hörs i bakgrunden är folklåten "Rank Strangers To Me" (eller "Rank Stranger"), som Stanley Brothers gjorde i en klassisk inspelning.
Ralph Stanley kommer givetvis från Appalacherna, kanske den region i USA där Barack Obama haft svårast att vinna stöd. Det är förstås tveksamt om Ralph Stanleys stöd har mer än högst marginell effekt på valresultatet där.
Skivtips: Stanley Brothers gjorde många inspelningar som sammanfattas på många olika samlingar, men deras tidiga Columbia-inspelningar är kanske vad man ska börja med. Samlingen "The Complete Columbia Stanley Brothers" är ganska precis vad titeln säger. Sedan kan man fortsätta med deras Mercury-inspelningar. Det kan tilläggas att Ralph Stanley också kan höras sjunga duett med en annan av mina idoler, Bob Dylan, på den sistnämndes skiva "Tell Tale Signs: The Bootleg Series Vol. 8", som släpps om några dagar. Låten heter "The Lonesome River" och fanns ursprungligen på Stanleys fina duettskiva "Clinch Mountain Country", som kom 1998.
81-årige bluegrasslegenden Ralph Stanley skapade tillsammans med brodern Carter musikhistoria i brödraduon Stanley Brothers. Efter broderns död 1966 fortsatte han som soloartist. Han har på ålderns höst fått en liten renässans genom sin insats på soundtracket till "O Brother, Where Art Thou?".
Nu har han spelat in en radioannons för Barack Obama, som ska sändas i Stanleys hemstat Virginia. Man kan lyssna på den här (länken går till en strömmande mp3-fil, så man laddar inte ner någonting). Låten som hörs i bakgrunden är folklåten "Rank Strangers To Me" (eller "Rank Stranger"), som Stanley Brothers gjorde i en klassisk inspelning.
Ralph Stanley kommer givetvis från Appalacherna, kanske den region i USA där Barack Obama haft svårast att vinna stöd. Det är förstås tveksamt om Ralph Stanleys stöd har mer än högst marginell effekt på valresultatet där.
Skivtips: Stanley Brothers gjorde många inspelningar som sammanfattas på många olika samlingar, men deras tidiga Columbia-inspelningar är kanske vad man ska börja med. Samlingen "The Complete Columbia Stanley Brothers" är ganska precis vad titeln säger. Sedan kan man fortsätta med deras Mercury-inspelningar. Det kan tilläggas att Ralph Stanley också kan höras sjunga duett med en annan av mina idoler, Bob Dylan, på den sistnämndes skiva "Tell Tale Signs: The Bootleg Series Vol. 8", som släpps om några dagar. Låten heter "The Lonesome River" och fanns ursprungligen på Stanleys fina duettskiva "Clinch Mountain Country", som kom 1998.
söndag 28 september 2008
Debatten
Jag har ännu inte sett mer än delar av gårdagens debatt, men vad jag skrev i kommentarsfältet på Mathias Sundins utmärkta blogg sammanfattar mina intryck hittills:
Som redan sagts vinner Obama om det är oavgjort.
Jag har inte sett hela debatten (somnade innan den började i går), men McCain verkar i de utdrag jag sett så alert att åldersfrågan inte längre borde vara aktuell. Värre var det med hans attityd. McCain gillar inte Obama och dolde inte det under debatten. Obama verkade i de delar jag sett titta på McCain när McCain hade ordet, medan McCain verkade låtsas som om Obama inte existerade. Det verkar oartigt, för att inte säga ohyfsat.
Då jag inte sett hela debatten kan jag inte säga vem jag tycker vann, men båda sade bra saker. Obama lyckades dock med det viktigaste: att verka presidentlik för de oengagerade väljare som avgör valet. Att verka presidentlik är det viktigaste för en utmanare till det parti som just nu innehar Vita huset.
Utan att göra något spektakulärt kan Obama i och med denna debatt ha vunnit presidentposten.
Som redan sagts vinner Obama om det är oavgjort.
Jag har inte sett hela debatten (somnade innan den började i går), men McCain verkar i de utdrag jag sett så alert att åldersfrågan inte längre borde vara aktuell. Värre var det med hans attityd. McCain gillar inte Obama och dolde inte det under debatten. Obama verkade i de delar jag sett titta på McCain när McCain hade ordet, medan McCain verkade låtsas som om Obama inte existerade. Det verkar oartigt, för att inte säga ohyfsat.
Då jag inte sett hela debatten kan jag inte säga vem jag tycker vann, men båda sade bra saker. Obama lyckades dock med det viktigaste: att verka presidentlik för de oengagerade väljare som avgör valet. Att verka presidentlik är det viktigaste för en utmanare till det parti som just nu innehar Vita huset.
Utan att göra något spektakulärt kan Obama i och med denna debatt ha vunnit presidentposten.
fredag 26 september 2008
Är debatten redan vunnen?
Vi vet ännu inte om John McCain kommer att delta i kvällens debatt, men på Wall Street Journals hemsida har man i dag kunnat se annonsen ovan. Hmm...
Via Wonkette.
UPPDATERING: Nu rapporteras det att debatten blir av. Frågan är bara varför, då ju McCain enligt sin egen annons redan vunnit den?
Vad händer om bara Obama kommer till debatten?
Som jag skrivit tidigare vill John McCain skjuta kvällens tv-debatt med Barack Obama. Den är tänkt att hållas i Oxford, Mississippi. McCain har sagt att han bara ska delta om kongressen innan dess hinner anta ett massivt stödpaket till bankerna. Det verkar i skrivande stund osannolikt, sedan förhandlingarna i går strandade. Barack Obama har dock insisterat på att debatten ska hållas och att han ämnar åka dit.
Så, vad händer om McCain inte kommer till debatten och bara Obama är på plats? Kan det då bli en enmansshow, sänd till miljoner amerikanska hushåll? Nja, det är tveksamt. Bevakningen av kandidaterna påverkas av en rad regler från FCC, Federal Communication Commission, en myndighet som reglerar användningen av radio- och tv-frekvenser. Dessa regler sätter hinder i vägen.
FCC:s regler säger att debatter räknas som nyhetshändelser, under förutsättning att alla kandidater som uppfyller vissa rimliga och objektiva krav (t ex ett visst antal procents stöd i opinionsmätnningar) ges chans att delta. Om en av dessa kandidater inte deltar, kan den kandidaten i efterhand kräva lika mycket tv-tid som de andra kandidaterna (eller kandidaten i detta fall) fått enligt "equal opportunities"-reglerna. Detta skulle kunna ställa till det för tv-bolagen, så sändningen lär ställas in.
Det är oklart om "equal opportunities"-reglerna även gäller kabelbolagen.
Om allt detta kan man läsa på Broadcast Law Blog (tänk, det finns bloggar om allt).
Slutsatsen är alltså att debatten sannolikt inte blir av om McCain inte dyker upp. Detta kommer i så fall att skapa stort förtret hos University of Mississippi, som investerat rejält i förberedelserna för evenemanget.
Obama kommer i alla fall att få mycket uppmärksamhet om han kommer dit ensam och kan hålla hov för den ditresta pressen.
Så, vad händer om McCain inte kommer till debatten och bara Obama är på plats? Kan det då bli en enmansshow, sänd till miljoner amerikanska hushåll? Nja, det är tveksamt. Bevakningen av kandidaterna påverkas av en rad regler från FCC, Federal Communication Commission, en myndighet som reglerar användningen av radio- och tv-frekvenser. Dessa regler sätter hinder i vägen.
FCC:s regler säger att debatter räknas som nyhetshändelser, under förutsättning att alla kandidater som uppfyller vissa rimliga och objektiva krav (t ex ett visst antal procents stöd i opinionsmätnningar) ges chans att delta. Om en av dessa kandidater inte deltar, kan den kandidaten i efterhand kräva lika mycket tv-tid som de andra kandidaterna (eller kandidaten i detta fall) fått enligt "equal opportunities"-reglerna. Detta skulle kunna ställa till det för tv-bolagen, så sändningen lär ställas in.
Det är oklart om "equal opportunities"-reglerna även gäller kabelbolagen.
Om allt detta kan man läsa på Broadcast Law Blog (tänk, det finns bloggar om allt).
Slutsatsen är alltså att debatten sannolikt inte blir av om McCain inte dyker upp. Detta kommer i så fall att skapa stort förtret hos University of Mississippi, som investerat rejält i förberedelserna för evenemanget.
Obama kommer i alla fall att få mycket uppmärksamhet om han kommer dit ensam och kan hålla hov för den ditresta pressen.
Palin och pressen
När John McCain i slutet av augusti offentliggjorde Alaska-guvernören Sarah Palin som sin vicepresidentkandidat, var jag mycket skeptisk. Han valde en politiker som var helt oprövad på den nationella scenen, som aldrig varit under den press som det innebär att vara i hela världens strålkastarljus. I och med att hon var helt okänd, skulle också varje negativ detalj dras fram i ljuset under kort tid. För en mer känd och erfaren politiker, som utsatts för pressens granskning under lång tid, är det inte ett problem på samma sätt. De flesta av de fel och brister som ligger i det förgångna är då inte längre nyheter. Dessutom skulle hennes bristande erfarenhet i nationella och internationella frågor leda till ständiga frågor om hennes kunskaper och beredskap att i skarpt läge ta över. Minsta felsägning skulle blåsas upp. En av det republikanska partiets mest lovande politiker skulle kunna brännas ut genom att i förtid hamna i en obarmhärtig nationell valkampanj.
McCain-kampanjen insåg givetvis riskerna och hon har hållits skyddad från pressen (under torsdagen tog hon för första gången spontana frågor från pressen). Hon har givit ett par tv-intervjuer, som vare sig skingrat tvivel eller varit totala haverier. Mest har hon fått göra det hon visat sig ha stor talang för, att entusiasmera vid valmöten. Hon har blivit en publikmagnet av sällan skådat slag. Den republikanska basen föll för henne direkt, vilket gav John McCain möjlighet att positionera sig mot mitten, vilket varje presidentkandidat måste göra för att kunna vinna.
Även den stora allmänheten gillade henne och hon är fortfarande populär. Olika opinionsundersökningar ger olika resultat, men enligt Rasmussen Reports den 24 september har 54% en positiv bild av henne, medan 42% har en negativ uppfattning. Det är en bättre siffra än i flera andra undersökningar, även om hon just nu tycks ha parkerat sig runt 50%-strecket. På frågan om hon är kvalificerad för landets högsta jobb, svarade 49% nej och 40% ja i en undersökning från NBC och Wall Street Journal den 24 september. 64% ansåg att Joe Biden var kvalificerad.
Jag har svårt att tro att Katie Courics intervju med henne, som portionerats ut på CBS under de två senaste dagarna, ökar hennes sistnämnda siffror nämnvärt. (Intervjun har dock överskuggats av finanskrisen och McCains "avbrutna" valkampanj.) Hon trasslar här in sig i svar som visar på bristande professionalism och insikt. Det handlar inte om att
hon är dum, hon saknar ännu den rätta smidigheten i sådana här situationer. Det är inte alls någon tuff intervju, men Palin förmår vare sig ge vettiga svar eller ducka för frågorna. McCain-lägret måste vara ha dystra farhågor inför debatten mot Biden.
Här pratar hon om Alaskas närhet till Ryssland och varför den ger utrikespolitisk erfarenhet:
Här kommenterar hon finansminister Paulsons "bailout":
McCain-kampanjen insåg givetvis riskerna och hon har hållits skyddad från pressen (under torsdagen tog hon för första gången spontana frågor från pressen). Hon har givit ett par tv-intervjuer, som vare sig skingrat tvivel eller varit totala haverier. Mest har hon fått göra det hon visat sig ha stor talang för, att entusiasmera vid valmöten. Hon har blivit en publikmagnet av sällan skådat slag. Den republikanska basen föll för henne direkt, vilket gav John McCain möjlighet att positionera sig mot mitten, vilket varje presidentkandidat måste göra för att kunna vinna.
Även den stora allmänheten gillade henne och hon är fortfarande populär. Olika opinionsundersökningar ger olika resultat, men enligt Rasmussen Reports den 24 september har 54% en positiv bild av henne, medan 42% har en negativ uppfattning. Det är en bättre siffra än i flera andra undersökningar, även om hon just nu tycks ha parkerat sig runt 50%-strecket. På frågan om hon är kvalificerad för landets högsta jobb, svarade 49% nej och 40% ja i en undersökning från NBC och Wall Street Journal den 24 september. 64% ansåg att Joe Biden var kvalificerad.
Jag har svårt att tro att Katie Courics intervju med henne, som portionerats ut på CBS under de två senaste dagarna, ökar hennes sistnämnda siffror nämnvärt. (Intervjun har dock överskuggats av finanskrisen och McCains "avbrutna" valkampanj.) Hon trasslar här in sig i svar som visar på bristande professionalism och insikt. Det handlar inte om att
hon är dum, hon saknar ännu den rätta smidigheten i sådana här situationer. Det är inte alls någon tuff intervju, men Palin förmår vare sig ge vettiga svar eller ducka för frågorna. McCain-lägret måste vara ha dystra farhågor inför debatten mot Biden.
Här pratar hon om Alaskas närhet till Ryssland och varför den ger utrikespolitisk erfarenhet:
Här kommenterar hon finansminister Paulsons "bailout":
torsdag 25 september 2008
Joe med den stora munnen
Jag har alltid gillat Joe Biden. Förra hösten var han lite i smyg min favorit i demokraternas primärval, även om jag insåg att han saknade chans att vinna. Den 6 juli i år började jag skriva ett inlägg där jag skulle förklara varför Barack Obama borde välja Biden som sin vicepresidentkandidat. Inlägget blev aldrig klart och publicerades inte. En dryg månad senare följde Obama i alla fall min aldrig publicerade uppmaning.
Biden har varit heltidspolitiker under större delen av sitt liv och har kopplingar till fler särintressen än jag orkar räkna (även om han verkar förhållandevis okorrumperad). Hans hårtransplantationer och artificiellt vita tänder utstrålar fåfänga. Trots detta framstår Biden som ärlig och är ofta en frisk fläkt när han dyker upp i rutan. Han är ofta strålande när han ska attackera sina motståndare, vilket är en viktig egenskap hos en vicepresidentkandidat. Han verkar sällan riktigt elak och lyckas ofta hitta "one-liners" som man inte behöver vara demokrat för att uppskatta.
Biden är alltså väldigt verbal och gillar att prata. Och prata. Och sedan prata lite mer. Detta är inte helt dumt om man är ute och bedriver kampanj, men Biden har ofta låtit munnen gå även när hans stora hjärna inte riktigt hänger med. Hans så kallade "gaffes" är oräkneliga, vilket också var ett ofta förekommande argument för att Obama inte skulle välja Biden som VP, när saken diskuterades som mest i olika medier i augusti. Som kandidat har Biden inte gjort någon besviken, utan har kommit med ett antal märkliga uttalanden. Han har bl a begått dödssynden att kritisera sin egen kampanj offentligt, då han inte gillade den faktiskt värdelösa kampanjfilmen "Still". Han har också sagt märkliga saker om kolutvinning och kommit med historiskt felaktiga uppgifter om Franklin D. Roosevelt.
Christopher Beam i Slate argumenterar för att Biden hamnat i den lite avundsvärda positionen att han är immun mot de skador felsägningar och felaktigheter kan orsaka andra politiker. Allt tack vare sin image. Om han säger saker som inte stämmer överens med vad kampanjen vill framföra, då förlåts han för att han bara visat att han är "ärlige Joe" som säger vad han tycker. Kommer han med felaktig information, då förlåts han för att alla vet att han egentligen är väldigt kunnig och erfaren.
Jag skulle kunna tillägga att alla förväntar sig att han ska säga konstiga saker då och då, så när han väl gör det gör de ingen skada.
Förutom sin "gaffes" är det ofta märkligt tyst om Joe Biden. Han verkar dock jobba hårt och åker runt och talar på valmöten i små och stora städer i de viktiga delstaterna, något som motiverar lokala aktivister och ger bra press på lokalplanet. Här kan han ses när han attackerar republikanerna under ett möte i Pennsylvania för några veckor sedan:
Biden har varit heltidspolitiker under större delen av sitt liv och har kopplingar till fler särintressen än jag orkar räkna (även om han verkar förhållandevis okorrumperad). Hans hårtransplantationer och artificiellt vita tänder utstrålar fåfänga. Trots detta framstår Biden som ärlig och är ofta en frisk fläkt när han dyker upp i rutan. Han är ofta strålande när han ska attackera sina motståndare, vilket är en viktig egenskap hos en vicepresidentkandidat. Han verkar sällan riktigt elak och lyckas ofta hitta "one-liners" som man inte behöver vara demokrat för att uppskatta.
Biden är alltså väldigt verbal och gillar att prata. Och prata. Och sedan prata lite mer. Detta är inte helt dumt om man är ute och bedriver kampanj, men Biden har ofta låtit munnen gå även när hans stora hjärna inte riktigt hänger med. Hans så kallade "gaffes" är oräkneliga, vilket också var ett ofta förekommande argument för att Obama inte skulle välja Biden som VP, när saken diskuterades som mest i olika medier i augusti. Som kandidat har Biden inte gjort någon besviken, utan har kommit med ett antal märkliga uttalanden. Han har bl a begått dödssynden att kritisera sin egen kampanj offentligt, då han inte gillade den faktiskt värdelösa kampanjfilmen "Still". Han har också sagt märkliga saker om kolutvinning och kommit med historiskt felaktiga uppgifter om Franklin D. Roosevelt.
Christopher Beam i Slate argumenterar för att Biden hamnat i den lite avundsvärda positionen att han är immun mot de skador felsägningar och felaktigheter kan orsaka andra politiker. Allt tack vare sin image. Om han säger saker som inte stämmer överens med vad kampanjen vill framföra, då förlåts han för att han bara visat att han är "ärlige Joe" som säger vad han tycker. Kommer han med felaktig information, då förlåts han för att alla vet att han egentligen är väldigt kunnig och erfaren.
Jag skulle kunna tillägga att alla förväntar sig att han ska säga konstiga saker då och då, så när han väl gör det gör de ingen skada.
Förutom sin "gaffes" är det ofta märkligt tyst om Joe Biden. Han verkar dock jobba hårt och åker runt och talar på valmöten i små och stora städer i de viktiga delstaterna, något som motiverar lokala aktivister och ger bra press på lokalplanet. Här kan han ses när han attackerar republikanerna under ett möte i Pennsylvania för några veckor sedan:
Letterman om McCain
John McCain skulle i går kväll ha varit gäst hos David Letterman. Han avbokade besöket efter det utspel jag skrev om i mitt förra inlägg (Keith Olbermann fick rycka in som gäst istället).
Letterman blev lite sur, inte minst då McCain istället för att flyga till Washington lät sig intervjuas av Katie Couric. Letterman kom att ägna en stor del av sitt program åt McCain. Bäst var när CBS intern-tv lyckades hitta McCain när han gjorde sig redo för intervjun med Couric.
De McCain-relaterade delarna av programmet finns här (sammanlagt 9 minuter och 11 sekunder):
Letterman blev lite sur, inte minst då McCain istället för att flyga till Washington lät sig intervjuas av Katie Couric. Letterman kom att ägna en stor del av sitt program åt McCain. Bäst var när CBS intern-tv lyckades hitta McCain när han gjorde sig redo för intervjun med Couric.
De McCain-relaterade delarna av programmet finns här (sammanlagt 9 minuter och 11 sekunder):
Debatt om debatten
Ni vet säkert redan att John McCain under onsdagen förklarade att han tillfälligt avbryter sin valkampanj för att återvända till Washington och ge ekonomin sitt odelade fokus. Han uppmanade Barack Obama att göra detsamma samt - viktigast av allt - skjuta upp fredagens viktiga tv-debatt i Mississippi. Eller att han avbryter sin valkampanj är fel uttryck, då detta "avbrott" helt klart är en del av kampanjen. Genom att göra ett utspel där han vill framstå som den som sätter landet först ("Country first" är ju en kampanjslogan), tar ansvar och sträcker ut en hand över partigränserna, hoppas han kunna vända ett för varje dag dystrare opinionsläge. Några veckor innan ett val gör ingen politiker ett utspel som det här med annan avsikt än att vinna politiska poäng.
Den givna anledningen till "avbrottet" är att McCain och Obama nu behövs i Washington, då kongressen ska förhandla om finansminister Paulsons krispaket. Man kan fråga sig varför de behövs. Ingen av de två senatorerna tillhör kongressens ledarskap och ingen av dem har någon ekonomisk spetskompetens. Någon av dem kommer att bli USA:s president, så kongressens ledarskap har helt klart ett intresse av att diskutera detta enorma krispaket med dem, men varför McCain och Obama inte skulle kunna göra detta OCH använda 90 minuter av fredagskvällen åt att presentera sig för amerikanska folket är en gåta. Om deras närvaro i Washington är så viktig, saknas det i den staden inte tv-studios där debatten kan hållas.
Det är onekligen lite lustigt att McCain hoppas kunna ta initiativet i debatten genom att - skjuta upp en debatt!
Obama förhåller sig som väntat kallsinnig till McCains förslag, även om han inte var avvisande till tanken att de båda borde vara i Washington. På valturné i Florida sade han om debatten att det är just nu det amerikanska folket behöver få höra från den som kommer att få "hantera den här röran" och att en president inte bara kan skjuta upp allt annat för att något dyker upp. (Citatet från Obama - som jag ej översatt ordagrannt - är hämtat härifrån). Det skulle kunna bli en märklig situation om bara Obama kommer till debatten.
Den givna anledningen till "avbrottet" är att McCain och Obama nu behövs i Washington, då kongressen ska förhandla om finansminister Paulsons krispaket. Man kan fråga sig varför de behövs. Ingen av de två senatorerna tillhör kongressens ledarskap och ingen av dem har någon ekonomisk spetskompetens. Någon av dem kommer att bli USA:s president, så kongressens ledarskap har helt klart ett intresse av att diskutera detta enorma krispaket med dem, men varför McCain och Obama inte skulle kunna göra detta OCH använda 90 minuter av fredagskvällen åt att presentera sig för amerikanska folket är en gåta. Om deras närvaro i Washington är så viktig, saknas det i den staden inte tv-studios där debatten kan hållas.
Det är onekligen lite lustigt att McCain hoppas kunna ta initiativet i debatten genom att - skjuta upp en debatt!
Obama förhåller sig som väntat kallsinnig till McCains förslag, även om han inte var avvisande till tanken att de båda borde vara i Washington. På valturné i Florida sade han om debatten att det är just nu det amerikanska folket behöver få höra från den som kommer att få "hantera den här röran" och att en president inte bara kan skjuta upp allt annat för att något dyker upp. (Citatet från Obama - som jag ej översatt ordagrannt - är hämtat härifrån). Det skulle kunna bli en märklig situation om bara Obama kommer till debatten.
lördag 20 september 2008
Finansoron ger båda kandidaterna huvudbry
Politicos Jonathan Martin och Glenn Thrush förklarar i denna artikel varför den senaste veckans problem på finansmarknaden kan gynna Obama i valrörelsen. Det är förstås ingenting nytt eller särskilt häpnadsväckande. Ekonomisk oro innebär nästan alltid problem för det parti som för tillfället innehar 1600 Pennsylvania Avenue i Washington D.C., alltså Vita huset.
Även Obama har dock skäl att vara orolig inför det som nu händer. Han har, liksom John McCain, utfärdat löften som kommer att bli svåra att infria, vilket börjar bli tydligt redan innan valet. Oavsett vilken kandidat som vinner kommer näste president att få arbeta med mycket snävare budgetramar än deras respektive valprogram förutsätter.
Den amerikanska staten är kraftigt skuldsatt och den nuvarande administrationen har i dagarna sett sig tvungen att överta 100-tals miljarder i dåliga krediter från aktörer från finansmarknaden, vilket inte förbättrat situationen. Samtidigt kommer statens intäkter nästa år sannolikt att sjunka, då tillväxten avtar och finansoron direkt och indirekt påverkar intäkterna från flera olika typer av skatter. Båda kandidaterna vill säkert helst också undvika att ta stora pengar från Social Security-systemet, minska försvarsanslagen eller öka statsskulden ytterligare. I de första två fallen kan man dessutom förvänta att kongressen gör motstånd. Vad återstår då, annat än i det stora hela kosmetiska besparingar? Att slakta vallöften.
John McCain har bland annat lovat att permanenta Bushs skattesänkningar, som ännu bara är tillfälliga och upphör i olika steg under nästa mandatperiod. Dessutom har han föreslagit en rad utgiftsökningar, samtidigt som han vill balansera budgeten. Det kan bli svårt att få ihop om inte skatteintäkterna ökar rejält under 2010 och 2011. John McCain pratar mycket om hur han ska minska Washingtons slöseri med skattepengar genom att stoppa s k "earmarks", men i det stora hela är de en spottloska i en medelstor å och gör liten skillnad.
Barack Obama har lovat skattelättnader för medelklassen (de flesta som nu betalar statlig inkomstskatt), men dessa blir nu svåra att genomföra. Att upphäva Bushs "tillfälliga" skattesänkningar betalar dem inte när hela ekonomin är knagglig. Obama har också lovat en nästan allmän sjukförsäkring. Även om hans plan är mindre omfattande än många demokrater skulle önska är den ändå väldigt kostsam. Med en av demokraterna kontrollerad kongress kan det bli svårt att helt skrota detta löfte. Vi kan kanske förvänta oss att den urvattnas eller utformas så att den börjar gälla och därmed kosta pengar först under president Obamas eventuella andra ämbetsperiod. Detta skulle kunna vara ett senare problem om det inte vore så att det redan nu verkar oansvarigt med sådana utgiftsökningar.
Hur man än vrider och vänder på det, finansoron ger båda kandidaterna problem. Man ska aldrig underskatta politikers förmåga att vara ekonomiskt oansvariga, så kanske vinnaren satsar på att genomföra alla sina vallöften i en ekonomisk nedgång. I bästa fall satsar vinnaren på att bli en ny president Clinton och skrinlägger alla dyra reformer för att få ekonomin i balans.
Även Obama har dock skäl att vara orolig inför det som nu händer. Han har, liksom John McCain, utfärdat löften som kommer att bli svåra att infria, vilket börjar bli tydligt redan innan valet. Oavsett vilken kandidat som vinner kommer näste president att få arbeta med mycket snävare budgetramar än deras respektive valprogram förutsätter.
Den amerikanska staten är kraftigt skuldsatt och den nuvarande administrationen har i dagarna sett sig tvungen att överta 100-tals miljarder i dåliga krediter från aktörer från finansmarknaden, vilket inte förbättrat situationen. Samtidigt kommer statens intäkter nästa år sannolikt att sjunka, då tillväxten avtar och finansoron direkt och indirekt påverkar intäkterna från flera olika typer av skatter. Båda kandidaterna vill säkert helst också undvika att ta stora pengar från Social Security-systemet, minska försvarsanslagen eller öka statsskulden ytterligare. I de första två fallen kan man dessutom förvänta att kongressen gör motstånd. Vad återstår då, annat än i det stora hela kosmetiska besparingar? Att slakta vallöften.
John McCain har bland annat lovat att permanenta Bushs skattesänkningar, som ännu bara är tillfälliga och upphör i olika steg under nästa mandatperiod. Dessutom har han föreslagit en rad utgiftsökningar, samtidigt som han vill balansera budgeten. Det kan bli svårt att få ihop om inte skatteintäkterna ökar rejält under 2010 och 2011. John McCain pratar mycket om hur han ska minska Washingtons slöseri med skattepengar genom att stoppa s k "earmarks", men i det stora hela är de en spottloska i en medelstor å och gör liten skillnad.
Barack Obama har lovat skattelättnader för medelklassen (de flesta som nu betalar statlig inkomstskatt), men dessa blir nu svåra att genomföra. Att upphäva Bushs "tillfälliga" skattesänkningar betalar dem inte när hela ekonomin är knagglig. Obama har också lovat en nästan allmän sjukförsäkring. Även om hans plan är mindre omfattande än många demokrater skulle önska är den ändå väldigt kostsam. Med en av demokraterna kontrollerad kongress kan det bli svårt att helt skrota detta löfte. Vi kan kanske förvänta oss att den urvattnas eller utformas så att den börjar gälla och därmed kosta pengar först under president Obamas eventuella andra ämbetsperiod. Detta skulle kunna vara ett senare problem om det inte vore så att det redan nu verkar oansvarigt med sådana utgiftsökningar.
Hur man än vrider och vänder på det, finansoron ger båda kandidaterna problem. Man ska aldrig underskatta politikers förmåga att vara ekonomiskt oansvariga, så kanske vinnaren satsar på att genomföra alla sina vallöften i en ekonomisk nedgång. I bästa fall satsar vinnaren på att bli en ny president Clinton och skrinlägger alla dyra reformer för att få ekonomin i balans.
fredag 19 september 2008
Obama, McCain och deras kampanjfinansiering
Under stor uppmärksamhet meddelade Barack Obama i somras att han skulle tacka nej till offentlig finansiering av sin valkampanj. Det har inte någon av de stora partiernas kandidater gjort sedan Nixon 1972. Han gjorde det främst för att hans egen insamling av pengar höll en väldigt hög nivå och skulle ge honom mycket mer än de 84 miljoner dollar staten tillhandahåller. En kandidat får efter nomineringen inte samla in mer pengar till sin egen kampanj, om han eller hon sagt ja till statliga pengar.
Vi var många som förväntade oss att det här skulle ge Obama ett ordentligt ekonomiskt övertag, med kanske tre gånger så mycket pengar till hands som McCain. Det finns dock kryphål i lagen som visar sig kraftigt undergräva Obamas fördel. Partierna kan nämligen under vissa förutsättningar hjälpa till med kampanjutgifter och kan dessutom samla in mer pengar från varje givare än de enskilda kampanjerna kan. Här har McCain redan från början en fördel, då republikanska partiet (RNC) hela året har haft ordentligt mycket mer pengar till hands än demokratiska partiet (DNC).
McCain/Palin-kampanjerna har hittat ett sätt att maximera sina intäkter genom att inrätta något som kallas McCain-Palin Victory 2008, en slags samarbetsorganisation för insamling av pengar. Pengarna som samlas in delas mellan RNC, de lokala partiorganisationerna i de viktiga delstaterna Missouri, Ohio, Michigan och Pennsylvania samt McCains GELAC-kommité. Den sistnämnda hanterar McCains kostnader för bokföring och juridisk hjälp, som en kampanj inte behöver betala för med allmänna medel. Med denna konstruktion kan McCain samla in upp till 67,800 dollar från varje givare, medan Obama bara kan samla in 2,300 dollar.
Det finns förstås nackdelar med detta tillvägagångssätt. En är att en del av pengarna måste användas till att hjälpa lokala kandidater till kongressen. Vad det innebär är t ex att okända kongressledamöter visas i många av McCains kampanjfilmer, vilket förbryllat en del observatörer. Det gör dock att McCain kan köpa tv-tid och bara betala hälften med sina offentliga kampanjpengar, medan Victory-kommitén kan stå för andra halvan. McCain har också sedan sin nomineringen hålla jämna steg med Obama när det gäller att köpa tv-reklam.
Patrick Ruffini har ännu fler detaljer i denna artikel och argumenterar för att Obama gjorde ett "episkt" misstag.
Är det någon som borde kunna komma runt kampanjfinansieringsbestämmelserna är det ju John McCain, som fått en i sammanhanget mycket viktig lag uppkallad efter sig (McCain-Feingold).
Vi var många som förväntade oss att det här skulle ge Obama ett ordentligt ekonomiskt övertag, med kanske tre gånger så mycket pengar till hands som McCain. Det finns dock kryphål i lagen som visar sig kraftigt undergräva Obamas fördel. Partierna kan nämligen under vissa förutsättningar hjälpa till med kampanjutgifter och kan dessutom samla in mer pengar från varje givare än de enskilda kampanjerna kan. Här har McCain redan från början en fördel, då republikanska partiet (RNC) hela året har haft ordentligt mycket mer pengar till hands än demokratiska partiet (DNC).
McCain/Palin-kampanjerna har hittat ett sätt att maximera sina intäkter genom att inrätta något som kallas McCain-Palin Victory 2008, en slags samarbetsorganisation för insamling av pengar. Pengarna som samlas in delas mellan RNC, de lokala partiorganisationerna i de viktiga delstaterna Missouri, Ohio, Michigan och Pennsylvania samt McCains GELAC-kommité. Den sistnämnda hanterar McCains kostnader för bokföring och juridisk hjälp, som en kampanj inte behöver betala för med allmänna medel. Med denna konstruktion kan McCain samla in upp till 67,800 dollar från varje givare, medan Obama bara kan samla in 2,300 dollar.
Det finns förstås nackdelar med detta tillvägagångssätt. En är att en del av pengarna måste användas till att hjälpa lokala kandidater till kongressen. Vad det innebär är t ex att okända kongressledamöter visas i många av McCains kampanjfilmer, vilket förbryllat en del observatörer. Det gör dock att McCain kan köpa tv-tid och bara betala hälften med sina offentliga kampanjpengar, medan Victory-kommitén kan stå för andra halvan. McCain har också sedan sin nomineringen hålla jämna steg med Obama när det gäller att köpa tv-reklam.
Patrick Ruffini har ännu fler detaljer i denna artikel och argumenterar för att Obama gjorde ett "episkt" misstag.
Är det någon som borde kunna komma runt kampanjfinansieringsbestämmelserna är det ju John McCain, som fått en i sammanhanget mycket viktig lag uppkallad efter sig (McCain-Feingold).
Ralph Nader och en papegoja vid namn Cardozo
Jag tror aldrig att jag har nämnt ständige presidentkandidaten Ralph Nader på denna blogg. Nu är det dags. Nader ställer upp i år igen, nu som oberoende kandidat och hoppas kunna slå valresultatet på 0,38% av rösterna från 2004. Han är äldre än John McCain, men det skulle inte förvåna mig om Nader dyker upp i valrörelsens periferi även 2012 och 2016.
I sin senaste kampanjfilm sitter han i sin ensamhet och pratar uppgivet med en papegoja om hur media struntar i hans kampanj. Det här måste vara årets mest besynnerliga försök till politisk reklam. Den slår till och med Mike Gravels recitation av "Helter Skelter". Enjoy!
I sin senaste kampanjfilm sitter han i sin ensamhet och pratar uppgivet med en papegoja om hur media struntar i hans kampanj. Det här måste vara årets mest besynnerliga försök till politisk reklam. Den slår till och med Mike Gravels recitation av "Helter Skelter". Enjoy!
torsdag 18 september 2008
Smutsiga valkampanjer då och nu
Mathias Sundin skriver att McCains kampanj gått lite längre än Obama-kampanjen i smutsiga attacker, vilket är lätt att hålla med om. Han förklarar både McCains tidigare attacker och Obamas på sistone allt mer aggressiva ton mot McCain med att de gjorts av kampanjer som känt att de varit i underläge. McCain då han tidigare varit i ständigt opinionsunderläge och nu Obama, som hastigt tappade sin ledning i förrförra veckan.
Jag är inte säker på att jag köper det där med att det är "vem som leder [som] avgör vem som är värst för tillfället". De smutsigaste tricken och utfallen görs inte alltid av den som är i underläge. Flera gånger har i stort sett ohotade kandidater slagit hårdast.
President Richard Nixon låg hela tiden bra till för omval 1972. Nixon valde ändå att bedriva vad som ibland har beskrivits som en av de smutsigaste kampanjerna i amerikansk historia. Han ville till varje pris misskreditera sina potentiella motståndare, såväl med förfalskade dokument, kampanjretorik (McGovern kommer att tvinga 47% av folket att gå på socialbidrag!) som renodlat spioneri. Nixon vann en jordskredsseger, men följderna av hans smutsiga kampanj skulle tvinga honom att lämna presidentposten knappt två år senare.
1996 var inte Bill Clinton lika ohotad som Nixon var 1972, men redan ganska tidigt stod det klart att han var favorit i det årets presidentval. Utan motstånd i primärvalen kunde han bygga upp sin kampanjkassa och vänta på att republikanerna skulle utse sin kandidat. När det väl stod klart att Bob Dole skulle ta hem nomineringen, hade Dole gjort slut på det mesta av sina pengar. Under sommaren, när Dole väntade på konventet och nya kampanjpengar från staten, slog Bill Clinton till. Genom stora uppköp av tv-tid kunde han porträttera Dole som gammal och farlig (se t ex här och här). Dole hade svårt att försvara sig och hans kampanj lyckades aldrig återhämta sig.
Det här är bara två exempel. Givetvis finns det exempel när Sundins tes stämmer, som när Walter Mondales hopplösa kampanj 1984 satsade på angrepp mot Reagan, som kunde kosta på sig att säga "it's morning in America again", med bara en underförstådd kritik av Mondale.
Helgon vinner sällan valkampanjer och en viss smutsighet är nästan oundviklig, i synnerhet i så personfixerade val som det amerikanska presidentvalet. Nixons kampanj är extrem och ett mörkt kapitel i amerikansk politisk historia. Det jag hört och sett från kampanjerna i år kan bara göra mig milt upprörd en kort stund (men vissa saker jag sett i bloggosfären har varit värre, men det kan inte kampanjerna lastas för).
Jag är inte säker på att jag köper det där med att det är "vem som leder [som] avgör vem som är värst för tillfället". De smutsigaste tricken och utfallen görs inte alltid av den som är i underläge. Flera gånger har i stort sett ohotade kandidater slagit hårdast.
President Richard Nixon låg hela tiden bra till för omval 1972. Nixon valde ändå att bedriva vad som ibland har beskrivits som en av de smutsigaste kampanjerna i amerikansk historia. Han ville till varje pris misskreditera sina potentiella motståndare, såväl med förfalskade dokument, kampanjretorik (McGovern kommer att tvinga 47% av folket att gå på socialbidrag!) som renodlat spioneri. Nixon vann en jordskredsseger, men följderna av hans smutsiga kampanj skulle tvinga honom att lämna presidentposten knappt två år senare.
1996 var inte Bill Clinton lika ohotad som Nixon var 1972, men redan ganska tidigt stod det klart att han var favorit i det årets presidentval. Utan motstånd i primärvalen kunde han bygga upp sin kampanjkassa och vänta på att republikanerna skulle utse sin kandidat. När det väl stod klart att Bob Dole skulle ta hem nomineringen, hade Dole gjort slut på det mesta av sina pengar. Under sommaren, när Dole väntade på konventet och nya kampanjpengar från staten, slog Bill Clinton till. Genom stora uppköp av tv-tid kunde han porträttera Dole som gammal och farlig (se t ex här och här). Dole hade svårt att försvara sig och hans kampanj lyckades aldrig återhämta sig.
Det här är bara två exempel. Givetvis finns det exempel när Sundins tes stämmer, som när Walter Mondales hopplösa kampanj 1984 satsade på angrepp mot Reagan, som kunde kosta på sig att säga "it's morning in America again", med bara en underförstådd kritik av Mondale.
Helgon vinner sällan valkampanjer och en viss smutsighet är nästan oundviklig, i synnerhet i så personfixerade val som det amerikanska presidentvalet. Nixons kampanj är extrem och ett mörkt kapitel i amerikansk politisk historia. Det jag hört och sett från kampanjerna i år kan bara göra mig milt upprörd en kort stund (men vissa saker jag sett i bloggosfären har varit värre, men det kan inte kampanjerna lastas för).
onsdag 17 september 2008
Obama på väg upp i opinionen
Efter drygt tio dagar av liten men tydlig ledning för McCain efter republikanernas konvent, tycks Barack Obama vara på väg att återta ledningen i opinionen. Obama är i ledning i tre av de fyra "tracking polls" som släppts i dag.
Gallup ger Obama 47% och 45%.
Diageo/Hotline ger Obama 45% och McCain 42%.
Research 2000 (som arbetar på uppdrag av Daily Kos, så är det sagt) ger Obama 48% och McCain 44%.
Rasmussen avviker lite från den allmänna trenden och ger McCain 48% och Obama 47%.
Nu ska man som alltid komma ihåg att enstaka opinionsundersökningar inte alltid säger så mycket och har ett begränsat värde för att göra förutsägelser, men McCains "momentum" tycks vara brutet. Åtminstone för tillfället. Presidentvalskampanjen tycks vara tillbaka där den var innan konventen, med McCain flåsande Obama i nacken. Utgången är som alltid oviss.
Dessa undersökningar gjordes mellan söndag och tisdag och det är oklart i vilken mån de senaste dagarnas ekonomiska turbulens satt avtryck i mätningarna.
Inom parentes kan jag nämna att jag i en kommentar på Sundins blogg förra söndagen skrev att Barack Obama borde kunna vara tillbaka i ledningen om tio dagar eller så. Siffran tio dagar höftade jag bara till med, men den stämde precis.
Gallup ger Obama 47% och 45%.
Diageo/Hotline ger Obama 45% och McCain 42%.
Research 2000 (som arbetar på uppdrag av Daily Kos, så är det sagt) ger Obama 48% och McCain 44%.
Rasmussen avviker lite från den allmänna trenden och ger McCain 48% och Obama 47%.
Nu ska man som alltid komma ihåg att enstaka opinionsundersökningar inte alltid säger så mycket och har ett begränsat värde för att göra förutsägelser, men McCains "momentum" tycks vara brutet. Åtminstone för tillfället. Presidentvalskampanjen tycks vara tillbaka där den var innan konventen, med McCain flåsande Obama i nacken. Utgången är som alltid oviss.
Dessa undersökningar gjordes mellan söndag och tisdag och det är oklart i vilken mån de senaste dagarnas ekonomiska turbulens satt avtryck i mätningarna.
Inom parentes kan jag nämna att jag i en kommentar på Sundins blogg förra söndagen skrev att Barack Obama borde kunna vara tillbaka i ledningen om tio dagar eller så. Siffran tio dagar höftade jag bara till med, men den stämde precis.
Kandidaterna och ekonomin
Med de senaste dagarnas ekonomiska turbulens, som följer på en period av stor ekonomisk osäkerhet, har ekonomin åter hamnat i centrum av nyhetsrapporteringen och politiken. Det är inte förvånande att båda presidentkandidaterna snabbt släppte reklamfilmer som återspeglar dessa händelser.
John McCain släppte under tisdagen en reklamfilm där han utlovar - hör och häpna! - mer regleringar för att skydda låntagare och sparare.
Detta är ett något inkorrekt budskap inom delar av det republikanska partiet, men det är ingenting nytt för McCain, som länge haft en populistisk ådra. Han har dock tyglat den för en mer traditionell republikansk inställning till ekonomin på senare år, så det är lite av den gamle McCain vi här får se.
Här är McCains film:
Barack Obama utlovar dock ingenting i sin film, annat än att han förstår att ekonomin är eländig. Istället syftar hans film till att utmåla John McCain som "out of touch" och att koppla honom till president Bush.
Detta är en begriplig strategi, då det parti som innehar Vita huset ofta straffas när ekonomin går dåligt. Att ständigt påpeka att John McCain är republikan är därför inget dåligt val. Just detta år finns det dock en svårighet, då John McCain inte kandiderar som "incumbent". Han är inte president eller vicepresident och måste inte svara för den nuvarande administrationens politik.
Vad Barack Obama behöver göra för att greppa initiativet är ett stort utspel med konkreta förslag, sådana som åtminstone verkar kunna hjälpa ekonomin. I skrivande stund försöker han i alla fall hjälpa sin egen kampanjs ekonomi genom att besöka "fundraisers" med Barbra Streisand i Kalifornien.
Nåväl, här är Obamas senaste bidrag till den aldrig sinande floran av kampanjfilmer:
John McCain släppte under tisdagen en reklamfilm där han utlovar - hör och häpna! - mer regleringar för att skydda låntagare och sparare.
Detta är ett något inkorrekt budskap inom delar av det republikanska partiet, men det är ingenting nytt för McCain, som länge haft en populistisk ådra. Han har dock tyglat den för en mer traditionell republikansk inställning till ekonomin på senare år, så det är lite av den gamle McCain vi här får se.
Här är McCains film:
Barack Obama utlovar dock ingenting i sin film, annat än att han förstår att ekonomin är eländig. Istället syftar hans film till att utmåla John McCain som "out of touch" och att koppla honom till president Bush.
Detta är en begriplig strategi, då det parti som innehar Vita huset ofta straffas när ekonomin går dåligt. Att ständigt påpeka att John McCain är republikan är därför inget dåligt val. Just detta år finns det dock en svårighet, då John McCain inte kandiderar som "incumbent". Han är inte president eller vicepresident och måste inte svara för den nuvarande administrationens politik.
Vad Barack Obama behöver göra för att greppa initiativet är ett stort utspel med konkreta förslag, sådana som åtminstone verkar kunna hjälpa ekonomin. I skrivande stund försöker han i alla fall hjälpa sin egen kampanjs ekonomi genom att besöka "fundraisers" med Barbra Streisand i Kalifornien.
Nåväl, här är Obamas senaste bidrag till den aldrig sinande floran av kampanjfilmer:
tisdag 16 september 2008
Är Minnesota nu en "swing state"?
Minnesota är den enda delstat som gett sina elektorsröster till en demokrat i alla de senaste åtta presidentvalen. George W Bush kom dock relativt nära en vinst i delstaten både år 2000 och år 2004. Detta inspirerade republikanerna att förlägga sitt nationella konvent i delstaten detta år.
Det har dock länge tyckts som att republikanerna i år har en rejäl uppförsbacke i Minnesota. Barack Obama har under stora delar av året varit i dubbelsiffrig ledning över John McCain. Nu verkar dock något ha hänt, då John McCains allmänna uppgång i opinionen tycks ha slagit igenom ordentligt i delstaten. Kanske kan det bli strid om Minnesota, som republikanerna nyligen verkade ha gett upp. Det är i så fall dåliga nyheter för Barack Obama.
Minnesota tillhör inte de delstater där det görs många opinionsundersökningar. Den senaste veckan har det dock kommit två stycken, en från Star Tribune och en från SurveyUSA. Star Tribune visar på jämnt lopp (45-45) och Survey USA ger Obama en ledning på två procent (49-47), vilket ligger inom felmarginalen. Den närmast föregående undersökningen jag känner till gjordes på uppdrag CNN den 1 september (innan republikanska konventet) och gav Obama en ledning på 14% (51-37). Den siffran stämmer rätt bra med tidigare undersökningar.
Det är naturligtvis så att enstaka opinionsundersökningar har begränsat värde, men det verkar rimligt att anta att det skett en betydande McCain-uppgång i Minnesota. Denna uppgång kan möjligen vara större än McCains uppgång nationellt. Vad kan det bero på?
Jag tror att Palin-effekten spelar viss roll, även om Star Tribunes undersökning tydde på en högst begränsad sådan effekt. McCains val av Sarah Palin som vicepresidentkandidat borde i hög grad kunna tilltala väljare i relativt lantliga delstater i mellanvästern. Det kan också spela in att republikanerna lade sitt konvent i St. Paul, vilket gav partiet extra mycket uppmärksamhet lokalt. Jag vet inte om det finns några belägg för det, men en ”convention bounce” borde kunna vara extra stark lokalt.
Kommer McCains uppgång i delstaten att hålla i sig? Min gissning är att en del av uppgången är bestående, men att läget inte är lika jämnt på valdagen i november som det är nu. Minnesota är alltjämt en delstat där demokraterna är starkare än de är nationellt och om McCain vinner där, då vinner han nog presidentvalet ganska klart. (Man ska i och för sig komma ihåg att Minnesota är en delstat där väljarna ibland agerar på ett svårförutsägbart sätt, som när de gav guvernörsposten till wrestlern och b-filmsskådisen Jesse Ventura.)
Vad det här innebär är dock att Obamas kampanj måste börja planera att spela försvarsspel i ännu en delstat. Obama behöver nu praktiskt taget alla de delstater John Kerry vann (252 elektorsröster) för att ha en realistisk väg till seger. McCains uppgång i opinionen har lämnat färre vägar öppna för Obama och ju mindre han behöver spela försvarsspel i Kerry-stater, desto bättre.
Är då Minnesota en ”swing state”? Nja, delstaten kan nog räkna med förnyat intresse från båda kandidaterna, men delstatens traditionella politiska inriktning gör den svårvunnen för McCain. Han bör nog hellre satsa offensivt i Pennsylvania och Michigan, två stora Kerry-stater han borde kunna vinna. Jag tror som sagt inte att McCain vinner Minnesota om han inte vinner det nationella valet med relativt bred marginal och årets val blir nog en nagelbitare, inte ett jordskred.
Det har dock länge tyckts som att republikanerna i år har en rejäl uppförsbacke i Minnesota. Barack Obama har under stora delar av året varit i dubbelsiffrig ledning över John McCain. Nu verkar dock något ha hänt, då John McCains allmänna uppgång i opinionen tycks ha slagit igenom ordentligt i delstaten. Kanske kan det bli strid om Minnesota, som republikanerna nyligen verkade ha gett upp. Det är i så fall dåliga nyheter för Barack Obama.
Minnesota tillhör inte de delstater där det görs många opinionsundersökningar. Den senaste veckan har det dock kommit två stycken, en från Star Tribune och en från SurveyUSA. Star Tribune visar på jämnt lopp (45-45) och Survey USA ger Obama en ledning på två procent (49-47), vilket ligger inom felmarginalen. Den närmast föregående undersökningen jag känner till gjordes på uppdrag CNN den 1 september (innan republikanska konventet) och gav Obama en ledning på 14% (51-37). Den siffran stämmer rätt bra med tidigare undersökningar.
Det är naturligtvis så att enstaka opinionsundersökningar har begränsat värde, men det verkar rimligt att anta att det skett en betydande McCain-uppgång i Minnesota. Denna uppgång kan möjligen vara större än McCains uppgång nationellt. Vad kan det bero på?
Jag tror att Palin-effekten spelar viss roll, även om Star Tribunes undersökning tydde på en högst begränsad sådan effekt. McCains val av Sarah Palin som vicepresidentkandidat borde i hög grad kunna tilltala väljare i relativt lantliga delstater i mellanvästern. Det kan också spela in att republikanerna lade sitt konvent i St. Paul, vilket gav partiet extra mycket uppmärksamhet lokalt. Jag vet inte om det finns några belägg för det, men en ”convention bounce” borde kunna vara extra stark lokalt.
Kommer McCains uppgång i delstaten att hålla i sig? Min gissning är att en del av uppgången är bestående, men att läget inte är lika jämnt på valdagen i november som det är nu. Minnesota är alltjämt en delstat där demokraterna är starkare än de är nationellt och om McCain vinner där, då vinner han nog presidentvalet ganska klart. (Man ska i och för sig komma ihåg att Minnesota är en delstat där väljarna ibland agerar på ett svårförutsägbart sätt, som när de gav guvernörsposten till wrestlern och b-filmsskådisen Jesse Ventura.)
Vad det här innebär är dock att Obamas kampanj måste börja planera att spela försvarsspel i ännu en delstat. Obama behöver nu praktiskt taget alla de delstater John Kerry vann (252 elektorsröster) för att ha en realistisk väg till seger. McCains uppgång i opinionen har lämnat färre vägar öppna för Obama och ju mindre han behöver spela försvarsspel i Kerry-stater, desto bättre.
Är då Minnesota en ”swing state”? Nja, delstaten kan nog räkna med förnyat intresse från båda kandidaterna, men delstatens traditionella politiska inriktning gör den svårvunnen för McCain. Han bör nog hellre satsa offensivt i Pennsylvania och Michigan, två stora Kerry-stater han borde kunna vinna. Jag tror som sagt inte att McCain vinner Minnesota om han inte vinner det nationella valet med relativt bred marginal och årets val blir nog en nagelbitare, inte ett jordskred.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
