tisdag 17 juni 2008
Bara i Texas, bara i Texas...
Wow. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om detta, men någonstans känner jag mig inte helt säker på att Johnny Cash (en "big bad John" som aldrig nedlät sig till partipolitik) skulle bli smickrad av imitationen i denna kampanjfilm från senator John Cornyn (republikan).
Vilka yrkesgrupper ger pengar till vilka partier?
-Min frisör röstar på demokraterna.När man ger bidrag till en politisk kandidat ska man ange vad man arbetar med (en skyldighet som alla nog inte tar så allvarligt på, som vi ska se). Mother Jones (en vänsterinriktad tidning som en gång var kloka nog att ge Michael Moore sparken) har sammanställt en lista hur bidragen till olika partier fördelats yrkesvis mellan partierna under den gångna primärvalssäsongen.
Man kan här se att lastbilschaufförer, poliser, fiske- och jaktguider, hyresvärdar, byggnadsarbetare, bönder, soldater, slaktare, bagare, pensionärer, arbetare och arbetslösa finns bland de grupper som tenderar att ge mest pengar till republikaner. Även raketforskare, katolska präster, predikanter och kirurger föredrar republikanerna.
Bland de grupper som föredrar demokraterna finns föga förvånande journalister och musiker, liksom kockar, verkställande direktörer, jurister, hundfrisörer, de flesta läkargrupper, NO-, bild- och matematiklärare (dock inte engelsklärare), professorer, statistiker och matematiker. Även de som angett mamma eller pappa som yrke föredrar demokraterna. En genomliberal grupp är hundtränare, som tydligen inte gett en cent till republikanska kandidater.
Personer som påstår sig arbeta som sexslavar, tjänare, trollkarlar (wizard) och pizzabud har gett alla sina bidrag till den libertarianske republikanen Ron Paul.
Se mer här.
I vetenskaplighetens namn ska sägas att man inte kan säga så mycket utifrån dessa uppgifter, då de flesta av dessa yrkestitlar bara angetts av ett fåtal personer som donerat pengar. Det finns dock en hel del humor i materialet och om det säger något av intresse, då är det att demokraterna i hög grad föredras av personer med akademiska yrken, men det är på inget sätt en överraskning.
fredag 13 juni 2008
Mike Huckabee som tv-kommentator
En av presidentvalskampanjens stora överraskningar var den republikanske förre Arkansas-guvernören Mike Huckabee, som med en rejäl portion humor, vältalighet, kristen konservatism, medmänsklighet och allmän trevlighet blev en av primärvalssäsongens starkaste republikanska kandidater. Många av oss trodde att han skulle gå vidare till en mediakarriär och nu har han nu värvats som kommentator hos FOX News.
Jag tycker att hans politiska program hade väsentliga svagheter på många plan, men jag kan inte låta bli att se fram emot vad han har att säga i en annan typ av program.
Tim Russert RIP
För en politisk junkie känns det här helt overkligt, men Tim Russert har avlidit i en hjärtinfarkt, 58 år gammal.
Tim Russert var sedan många år programledare för "Meet the Press" på NBC, ett program på söndagmorgnarna där alla betydande politiker fick svara på obekväma frågor. Han var också moderator för flera debatter mellan presidentkandidater.
Russerts frågeställningar kunde givetvis ibland ifrågasättas, men han var utan tvekan en av vår tids viktigaste och vassaste politiska journalister.
Just nu tänker jag mest på Tim Russerts ännu levande pappa i Buffalo, New York som han så ofta nämnde i sina program, liksom på hans övriga familj.
torsdag 12 juni 2008
Bobby Jindal - exorcist och helbrägdagörare?
Jag har tidigare skrivit om Louisianas blott 36-årige guvernör Bobby Jindal, som med en osannolikt omfattande meritförteckning och karisma helt klart är en av de stigande stjärnorna inom det republikanska partiet. Han har på senare tid skapat sig en allt mer nationell profil och ofta förekommit i spekulationerna om vem som kommer att bli John McCains vicepresidentkandidat. Jag har aldrig riktigt trott på honom, då han är för ung (bara något äldre än den minimiålder konstitutionen föreskriver). Genom sin ungdom framhäver hans McCains egen ålder och McCains ålder är något hans strateger säkert oroar sig för. Dessutom har Jindal ett viktigt jobb just nu, om än ett jobb med stora risker. Få kan lämna ett engagemang i Louisianas politik utan rejält med smuts på fingrarna.
Jindal har nu - kanske för första gången - fått en våg av potentiellt skadlig publicitet. Detta p g a en artikel han skrev för 14 år sedan i en katolsk tidskrift med högerprofil, New Oxford Review (Jindal själv är en starkt konservativ katolik som i unga år konverterade från hinduismen, hans föräldrars religion). Artikeln är alldeles för besynnerlig för att jag ska låta bli att skriva om den, trots att den har åratal på nacken och rör en för de flesta svenskar okänd politiker.
I artikeln beskriver han hur han hur han deltog eller i åtminstone närvarade vid en exorcism och kände av den demon som lämnade den "besatta" kvinnan. Kvinnan i fråga, som var en studiekamrat Jindal kallar Susan, beskrivs som en nära vän (han betonar att de naturligtvis inte hade någon som helst fysisk kontakt). På grund av vad Jindal beskriver som kamrattryck (de hade verkat stå varandra lite för nära) hade de inte umgåtts på ett tag, men när de åter träffades var det uppenbart att någon var fel. Jindal fick veta att hon hade fått diagnosen hudcancer. Hon började efter detta bete sig allt mer märkligt, men beskrev i ett ögonblick av ögonblick av öppenhet sina mardrömmar och den lukt av svavel hon kände i studenthemmet. Hänvisningen till svavel fick Jindal att förstå att Djävulen hade med det hela att göra, en insikt som förstärkte då hon reagerade aggressivt på böner och korstecken.
Något måste göras. Ett bönemöte organiserades av en kristen universitetsförening. Susan gick med på att delta på mötet. Under mötet reagerade Susan med motstånd och gutturala ljud när hennes kamrater försökte lägga sina händer på henne. Hon försökte fly. Susans syster och en kvinna Jindal kallar Louise fick fatt i Susan och började be högljutt och kräva att Satan skulle lämna henne. Susan lugnade ner sig. Efter en lång period, då deltagare i bönemötet försökt få hjälp en "rivaliserande" kristen studentgrupp, började den verkliga exorcismen.
Under hela denna tid var Jindal själv som handlingsförlamad. Han försökte be, men drabbades då bara av bröstsmärtor och kände sig attackerad av ett främmande väsen. Han drabbades av starka tvivel.
Susans syster tog fram en bibel och bad den ständigt fasthållna Susan att läsa några verser. Hennes försök med högläsning slutade alltid med svordomar och obsceniteter, men de fortsatte hålla fast henne och hålla bibeln mot hennes ansikte. Till slut vände det och Susan utbrast att Jesus är herre. Hon frågade sedan om något hade hänt och mindes ingenting av det som hänt under den flera timmar långa tid om gått sedan bönemötet.
För Jindal var det här en omvälvande upplevelse som förändrade hans liv. Han hade inte längre några tvivel i sin tro.
Det visade sig också att Susans cancer på något sätt försvunnit efter exorcismen.
Hela artikel finns att köpa här.
Det här kan nog verka lite magstarkt för många av de väljare McCain vill rekrytera.
Fotnot: Bara en vigd präst får enligt katolska kyrkan utföra en exorcism. Det Jindal deltog i är strikt förbjudet för katolska lekmän, men kan utföras av lekmän i vissa andra samfund.
onsdag 11 juni 2008
Spelar Obamas hudfärg någon roll?
Chris Cilizza på The Fix tar sig an den oundvikliga frågan om vilken roll Obamas hudfärg kan få för valutgången. Detta är nästan omöjligt att förutse. Å ena sidan kan man vara ganska säker på att det finns människor som inte kan tänka sig att rösta på en på en man som är till hälften afrikanamerikan. Å andra sidan kan det uppvägas av till exempel en ökad tillströmning av afrikanamerikaner till valurnorna.
Opinionsmätningar, annars är en politisk analytikers bäste vän, har ibland visat sig missvisande när en afrikanamerikansk kandidat stått mot en vit kandidat. Detta brukar kallas "the Bradley effect". I guvernörsvalet i Kalifornien 1982 fick demokraternas kandidat, afrikanamerikanen Tom Bradley, en lägre andel av rösterna än vad opinionsmätningarna indikerat och förlorade. Liknande ting har också skett i andra val. Teorin är att vissa vita väljare beter sig på ett annat sätt när opinionsundersökningsinstitut frågar än när de står i vallokalen. Detta antingen för att de känner sig besvärade av sin ovilja att rösta på en svart kandidat och därför ljuger när en okänd person frågar eller för att de inte var helt säkra när de svarade och när det verkligen gäller väljer den kandidat som mest liknar dem själva. Fenomenet är dock inte oomstritt och kan kanske förklaras med felaktiga urvalsmetoder i opinionsmätningar (se de sista styckena här. På senare år har också opinionsmätningar visat sig bättre på att hyfsat korrekt förutse valresultaten i dylika val.
Opinionsundersökningar kan dock ge vissa svar på hur folk anser att hudfärgen påverkar en kandidats chanser. I en Gallup-undersökning säger 88% av de vita respondenterna och 68% av de svarta att frågan om hudfärg inte påverkar om de röstar på Obama eller inte (men på sådana frågor är det svårt att förvänta sig ärliga svar). I en följdfråga svarade dock ungefär hälften i båda grupperna att det kunde påverka hans förmåga att vinna röster. Här var de vita respondenterna något mer benägna att tro att det skulle gynna honom, men skillnaden i procent var liten. Något fler i båda grupperna svarade att det skulle missgynna honom snarare än gynna honom, men skillnaden var inte anmärkningsvärt stor.
Frågan i inläggets rubrik kvarstår egentligen obesvarad och lär säkert diskuteras i åratal efter att årets valresultat är klart, oavsett hur det går. Att Obama lyckats ta sig så här långt, efter en lång, tuff kampanj där frågor om hudfärg och etnicitet ofta varit i förgrunden, kan i sig anses som ett tydligt tecken att USA är redo för en afrikanamerikansk president. Han kanske vinner, han kanske förlorar, men man kan åtminstone hoppas och tro att resultatet inte avgörs den hudfärg han råkade födas med.
Opinionsmätningar, annars är en politisk analytikers bäste vän, har ibland visat sig missvisande när en afrikanamerikansk kandidat stått mot en vit kandidat. Detta brukar kallas "the Bradley effect". I guvernörsvalet i Kalifornien 1982 fick demokraternas kandidat, afrikanamerikanen Tom Bradley, en lägre andel av rösterna än vad opinionsmätningarna indikerat och förlorade. Liknande ting har också skett i andra val. Teorin är att vissa vita väljare beter sig på ett annat sätt när opinionsundersökningsinstitut frågar än när de står i vallokalen. Detta antingen för att de känner sig besvärade av sin ovilja att rösta på en svart kandidat och därför ljuger när en okänd person frågar eller för att de inte var helt säkra när de svarade och när det verkligen gäller väljer den kandidat som mest liknar dem själva. Fenomenet är dock inte oomstritt och kan kanske förklaras med felaktiga urvalsmetoder i opinionsmätningar (se de sista styckena här. På senare år har också opinionsmätningar visat sig bättre på att hyfsat korrekt förutse valresultaten i dylika val.
Opinionsundersökningar kan dock ge vissa svar på hur folk anser att hudfärgen påverkar en kandidats chanser. I en Gallup-undersökning säger 88% av de vita respondenterna och 68% av de svarta att frågan om hudfärg inte påverkar om de röstar på Obama eller inte (men på sådana frågor är det svårt att förvänta sig ärliga svar). I en följdfråga svarade dock ungefär hälften i båda grupperna att det kunde påverka hans förmåga att vinna röster. Här var de vita respondenterna något mer benägna att tro att det skulle gynna honom, men skillnaden i procent var liten. Något fler i båda grupperna svarade att det skulle missgynna honom snarare än gynna honom, men skillnaden var inte anmärkningsvärt stor.
Frågan i inläggets rubrik kvarstår egentligen obesvarad och lär säkert diskuteras i åratal efter att årets valresultat är klart, oavsett hur det går. Att Obama lyckats ta sig så här långt, efter en lång, tuff kampanj där frågor om hudfärg och etnicitet ofta varit i förgrunden, kan i sig anses som ett tydligt tecken att USA är redo för en afrikanamerikansk president. Han kanske vinner, han kanske förlorar, men man kan åtminstone hoppas och tro att resultatet inte avgörs den hudfärg han råkade födas med.
tisdag 10 juni 2008
Strickland vill inte bli vicepresident
Jag var tidigare idag på väg att skriva ett inlägg där jag utpekade Ohios guvernör Ted Strickland som Barack Obamas bästa val som vicepresidentkandidat. Detta motiverat av att han är populär guvernör i en delstat som Obama behöver vara för att vinna (ok, han kan vinna utan Ohio, men det blir svårt) och där Obama hade svårt att locka demokratiska primärvalsväljare. Strickland har också fördelar av att ha varit en framträdande Hillary Clinton-supporter att tidigare pastor, vilket inte är så dumt för en kandidat i ett parti som ofta haft svårt att nå framgångar bland de mer kyrkligt aktiva väljarna.
Nu säger Strickland att han inte är intresserad. Detta är i och för sig vad en potentiell vicepresidentkandidat förväntas säga, men Strickland uttrycker sig så definitivt att det är svårt att tro att han inte menar det.
"Absolutely not. If drafted I will not run, nominated I will not accept and if elected I will not serve" sade Strickland på NPR:s All Things Considered, enligt Political Radar.
Nu återstår bl a Jim Webb, Wesley Clark, Joe Biden och Bill Richardson bland de mer framträdande potentiella kandidaterna. Liksom förstås Hillary. Spekulationerna kan och lär fortsätta.
UPPDATERING: Fast Stricklands besked var tydligen ingen nyhet.
Nu säger Strickland att han inte är intresserad. Detta är i och för sig vad en potentiell vicepresidentkandidat förväntas säga, men Strickland uttrycker sig så definitivt att det är svårt att tro att han inte menar det.
"Absolutely not. If drafted I will not run, nominated I will not accept and if elected I will not serve" sade Strickland på NPR:s All Things Considered, enligt Political Radar.
Nu återstår bl a Jim Webb, Wesley Clark, Joe Biden och Bill Richardson bland de mer framträdande potentiella kandidaterna. Liksom förstås Hillary. Spekulationerna kan och lär fortsätta.
UPPDATERING: Fast Stricklands besked var tydligen ingen nyhet.
Vilken roll spelar Irak-kriget i höstens presidentval?
En sak som ofta påpekats i de otaliga analyser som gjorts av varför Barack Obama vann demokraternas nominering, är att Barack Obama redan från början motsatte sig Irak-kriget. Det gjorde inte Hillary Clinton, som också vägrade att be om ursäkt för sitt tidigare ställningstagande och inte på ett tillfredsställande sätt kunde förklara hur hon resonerat. Hon saknade därmed trovärdighet hos de många demokratiska kärnväljare för vilka kriget är den allt överskuggande politiska frågan, väljare som därmed kunde vinnas av Obama. Krigsmotståndarna kunde också känna att de hade opinionen och tiden på sin sida, då ett allt mer utbrett motstånd mot kriget bidrog kraftigt till demokraternas framgångar i mellanårsvalet 2006. Hur viktig blir Irak-frågan i höstens presidentval?
En majoritet av den amerikanska befolkningen tycker att kriget var ett misstag (siffrorna har varit så pass konstanta under lång tid att detta majoritetsförhållande nog inte ändras innan valet), vilket ger honom en viss fördel gentemot McCain, som hela tiden stött kriget och i hög grad har kandiderat som rätt man att fortsätta kriget, inte att avsluta det.
Å andra sidan tycks kriget ha hamnat lite i skymundan i nyhetsrapporteringen på sistone och det finns tecken på att Irak-frågan håller på att tappa i betydelse. Ännu viktigare är att mycket tyder på att situationen i Irak faktiskt håller på att långsiktigt förbättras efter förra årets truppförstärkning ("the surge"), som ju hela tiden haft starkt stöd av McCain. I maj månad var de amerikanska förlusterna de lägsta på flera år och det sekteristiska våldet tycks minska, medan den hårt ansatta al-Maliki-regeringen tycks mer handlingskraftig än tidigare.
Om dessa trender fortsätter, kommer de då att gynna McCain? Förmodligen. Han kan hävda att han hade rätt om förhållandena på marken och att en fortsatt stark truppnärvaro behövs för att hindra terrorismen att spridas över landets gränser. Oberoende väljare som är emot kriget, skulle kunna ställa upp bakom McCain, som med sin erfarenhet skulle kunna ses som rätt man att ge de amerikanska trupperna det skydd de behöver och leda dem mot seger (hur nu en seger i ett sådant krig exakt ser ut). En mätning från Rasmussen Reports visar att nästan hälften av de tillfrågade tror på seger i Irak med McCain som president, medan få tror på Obamas förmåga att bidra till en seger Det är goda nyheter för McCain, men lite längre ner framgår det att samma mätning visar också att en majoritet tycker att ett trupptillbakadragande inom fyra år är viktigare än en seger.
Barack Obama kan å sin sida hävda hävda att de bättre nyheterna ger starkare skäl att snabbt dra tillbaka trupperna. Detta budskap kanske går att sälja in till åtskilliga väljare, sådana som redan ser kriget som hopplöst, oavsett vilka de senaste förlustsiffrorna varit. Jag tror dock att en McCain som säger"det går ju bra, varför dra sig ur?" kan ha ett mer säljande budskap.
Obama kan dock få lite hjälp av en förbättrad Irak-situation på ett annat sätt. Goda nyheter är som bekant inga nyheter och ett minskat fokus på Irak i nyhetssändningar och debatt gör andra, mer närliggande frågor mer viktiga. En utbredd upplevelse av att ekonomin går betydligt sämre (även om det på ett makroekonomiskt plan kanske inte är så illa), ger nya öppningar åt demokraterna, som just nu tycks ha större väljarförtroende i ekonomiska frågor. Det var också ekonomin som en gång förde en annan ung, relativt okänd och karismatisk demokrat till Vita huset: Bill Clinton.
Det är förstås inte alldeles omöjligt att situationen på marken hinner försämras igen innan valet i november, vilket i så fall nog är entydigt negativt för McCain.
I dagsläget har båda kandidaterna ett intresse att hålla upp intresset för Irak. I Barack Obamas fall för att starka känslor om kriget hjälper till att mobilisera de aktivister han behöver i valrörelsen och att opinionsundersökningar visar på fortsatt starkt folkligt motstånd. I McCains fall för att goda nyheter från Irak ger honom ökad trovärdighet, då han länge propagerat för den nuvarande strategin. Frågor om krig och fred framhäver också hans bakgrund och är något han djupt intresserar sig för.
Jag tror dock att den viktigaste frågan i höst blir ekonomin, ett annat område där Obama och McCain har olika sätt att se på verkligheten.
En majoritet av den amerikanska befolkningen tycker att kriget var ett misstag (siffrorna har varit så pass konstanta under lång tid att detta majoritetsförhållande nog inte ändras innan valet), vilket ger honom en viss fördel gentemot McCain, som hela tiden stött kriget och i hög grad har kandiderat som rätt man att fortsätta kriget, inte att avsluta det.
Å andra sidan tycks kriget ha hamnat lite i skymundan i nyhetsrapporteringen på sistone och det finns tecken på att Irak-frågan håller på att tappa i betydelse. Ännu viktigare är att mycket tyder på att situationen i Irak faktiskt håller på att långsiktigt förbättras efter förra årets truppförstärkning ("the surge"), som ju hela tiden haft starkt stöd av McCain. I maj månad var de amerikanska förlusterna de lägsta på flera år och det sekteristiska våldet tycks minska, medan den hårt ansatta al-Maliki-regeringen tycks mer handlingskraftig än tidigare.
Om dessa trender fortsätter, kommer de då att gynna McCain? Förmodligen. Han kan hävda att han hade rätt om förhållandena på marken och att en fortsatt stark truppnärvaro behövs för att hindra terrorismen att spridas över landets gränser. Oberoende väljare som är emot kriget, skulle kunna ställa upp bakom McCain, som med sin erfarenhet skulle kunna ses som rätt man att ge de amerikanska trupperna det skydd de behöver och leda dem mot seger (hur nu en seger i ett sådant krig exakt ser ut). En mätning från Rasmussen Reports visar att nästan hälften av de tillfrågade tror på seger i Irak med McCain som president, medan få tror på Obamas förmåga att bidra till en seger Det är goda nyheter för McCain, men lite längre ner framgår det att samma mätning visar också att en majoritet tycker att ett trupptillbakadragande inom fyra år är viktigare än en seger.
Barack Obama kan å sin sida hävda hävda att de bättre nyheterna ger starkare skäl att snabbt dra tillbaka trupperna. Detta budskap kanske går att sälja in till åtskilliga väljare, sådana som redan ser kriget som hopplöst, oavsett vilka de senaste förlustsiffrorna varit. Jag tror dock att en McCain som säger"det går ju bra, varför dra sig ur?" kan ha ett mer säljande budskap.
Obama kan dock få lite hjälp av en förbättrad Irak-situation på ett annat sätt. Goda nyheter är som bekant inga nyheter och ett minskat fokus på Irak i nyhetssändningar och debatt gör andra, mer närliggande frågor mer viktiga. En utbredd upplevelse av att ekonomin går betydligt sämre (även om det på ett makroekonomiskt plan kanske inte är så illa), ger nya öppningar åt demokraterna, som just nu tycks ha större väljarförtroende i ekonomiska frågor. Det var också ekonomin som en gång förde en annan ung, relativt okänd och karismatisk demokrat till Vita huset: Bill Clinton.
Det är förstås inte alldeles omöjligt att situationen på marken hinner försämras igen innan valet i november, vilket i så fall nog är entydigt negativt för McCain.
I dagsläget har båda kandidaterna ett intresse att hålla upp intresset för Irak. I Barack Obamas fall för att starka känslor om kriget hjälper till att mobilisera de aktivister han behöver i valrörelsen och att opinionsundersökningar visar på fortsatt starkt folkligt motstånd. I McCains fall för att goda nyheter från Irak ger honom ökad trovärdighet, då han länge propagerat för den nuvarande strategin. Frågor om krig och fred framhäver också hans bakgrund och är något han djupt intresserar sig för.
Jag tror dock att den viktigaste frågan i höst blir ekonomin, ett annat område där Obama och McCain har olika sätt att se på verkligheten.
måndag 9 juni 2008
Hur elektorskollegiet missgynnar McCain
Marc Ambinder oroar sig för konsekvenserna om Obama vinner stort i antalet röster, men förlorar i räkningen av elektorsröster, som Al Gore gjorde år 2000. Detta är förstås en högst reell möjlighet, då republikanerna har en viss fördel i systemet med elektorsröster. De vinner vanligtvis de flesta av de små, lantliga delstaterna, där varje röst väger tyngre än i stora demokratiska fästen som New York och Kalifornien (i Wyoming motsvarar varje elektorsröst 176000 invånare, medan siffran för Kalifornien är 666000) .
Det visar sig dock att det just nu finns vissa nackdelar för republikanerna i elektorskollegiets utformning. Nate på sajten FiveThirtyEight konstaterar att den republikanske presidentkandidaten i år, alltså McCain, missgynnas av elektorsrösternas nuvarande spridning. Antalet elektorsröster för varje delstat har bestämts av var folk bodde när folkräkningen år 2000 skedde, inte var de bor nu. Folkomflyttningarna tycks främst ske från traditionellt demokratiska delstater, till republikanska delstater. Utifrån data från 2007 räknar Nate ut att att Texas bör ha tre ytterligare elektorsröster och Arizona, Florida, Utah, Nevada, South Carolina och Georgia en var. Iowa, Louisiana, Massachusetts, Michigan, New Jersey, New York och Pennsylvania bör förlora en elektorsröst var, medan Ohio bör fråntas två.
Detta innebär att John McCain skulle kunna räkna med netto en handfull elektorsröster till, om fördelningen var baserad på 2007 års befolkningssiffror och inte siffror från år 2000. I ett jämnt val kan det spela stor roll.
Efter folkräkningen 2010 kommer antalet kongressdistrikt i varje delstat att ändras efter folkräkningens resultat, vilket gör att kommande republikanska presidentkandidater (och McCain år 2012, om han vinner valet och ställer upp till omval) troligen kommer att ha ett något bättre utgångsläge än McCain haft i år.
Det visar sig dock att det just nu finns vissa nackdelar för republikanerna i elektorskollegiets utformning. Nate på sajten FiveThirtyEight konstaterar att den republikanske presidentkandidaten i år, alltså McCain, missgynnas av elektorsrösternas nuvarande spridning. Antalet elektorsröster för varje delstat har bestämts av var folk bodde när folkräkningen år 2000 skedde, inte var de bor nu. Folkomflyttningarna tycks främst ske från traditionellt demokratiska delstater, till republikanska delstater. Utifrån data från 2007 räknar Nate ut att att Texas bör ha tre ytterligare elektorsröster och Arizona, Florida, Utah, Nevada, South Carolina och Georgia en var. Iowa, Louisiana, Massachusetts, Michigan, New Jersey, New York och Pennsylvania bör förlora en elektorsröst var, medan Ohio bör fråntas två.
Detta innebär att John McCain skulle kunna räkna med netto en handfull elektorsröster till, om fördelningen var baserad på 2007 års befolkningssiffror och inte siffror från år 2000. I ett jämnt val kan det spela stor roll.
Efter folkräkningen 2010 kommer antalet kongressdistrikt i varje delstat att ändras efter folkräkningens resultat, vilket gör att kommande republikanska presidentkandidater (och McCain år 2012, om han vinner valet och ställer upp till omval) troligen kommer att ha ett något bättre utgångsläge än McCain haft i år.
Svenska bloggare tror på McCain
Johan Ingerös utmaning till svenska bloggare att förutse presidentvalets resultat, delstat för delstat, har hittills resulterat i tio prognoser, inklusive Johans egen (min prognos finns här).
Det är en stor spridning på resultaten, men en hastig genomräkning visar att genomsnittet för de hittills inkomna tipsen är 270.3 elektorsröster för McCain och 267.7 för Obama. En knapp seger för McCain, med andra ord.
Det är en stor spridning på resultaten, men en hastig genomräkning visar att genomsnittet för de hittills inkomna tipsen är 270.3 elektorsröster för McCain och 267.7 för Obama. En knapp seger för McCain, med andra ord.
Får folk faktiskt betalt för det här?
FOX News försöker jämföra Obamas segertal i tisdags med ett tal av NY-guvernören Mario Cuomo på partikonventet år 1984: Hallå, var är likheterna?
Finns det människor som uppbär lön för att göra urusla inslag som detta?
Finns det människor som uppbär lön för att göra urusla inslag som detta?
McCain/Pawlenty?
Jag har flera gånger fört fram det nästan okända namnet Rob Portman när McCains eventuella vicepresidentkandidater diskuterats. Medan Portman fortfarande ter sig som ett bra val, börjar jag allt mer luta åt att Minnesotas guvernör Tim Pawlenty blir hans val. Pawlenty var tidigt en McCain-anhängare, är guvernör i en "swing state" (där republikanerna också håller sitt konvent i år) och är ung nog (47) att kunna räknas som en stigande stjärna i partiet och vara en lämplig presidentkandidat 2016. Samtidigt är han gammal nog att ha varit guvernör i en stor delstat i fem år.
McCain/Pawlenty? Det låter inte lika snärtigt som Dole/Kemp eller Clinton/Gore, men det vore kanske det bästa val McCain kan göra. En erfaren guvernör som kan ta över presidentposten direkt och är precis lagom ung för att ge kontrast åt den 72-årige McCain. Dessutom är Pawlenty evangelikal, vilket hjälper McCain bland en republikansk kärntrupp han haft vissa problem med.
McCain/Pawlenty? Det låter inte lika snärtigt som Dole/Kemp eller Clinton/Gore, men det vore kanske det bästa val McCain kan göra. En erfaren guvernör som kan ta över presidentposten direkt och är precis lagom ung för att ge kontrast åt den 72-årige McCain. Dessutom är Pawlenty evangelikal, vilket hjälper McCain bland en republikansk kärntrupp han haft vissa problem med.
söndag 8 juni 2008
Senatsval att hålla koll på (del två)
Jag har inget annat för mig, så jag kan försöka sammanfatta ytterligare ett senatsval.
Colorado
Den sittande republikanske senatorn Wayne Allard är blott 64 år, vilket är en låg ålder i USA:s senat, men han lovade i valrörelsen 1996 att bara sitta två mandatperioder, ett löfte han kommer att hålla. Detta innebär att han går i pension efter årets val.
Republikanerna har rekryterat tidigare representanthusledamoten Bob Schaffer som sin kandidat i senatsvalet. medan demokraterna valt den sittande representanthusledamoten Mark Udall som sin kandidat (han är f ö son till Mo Udall, kongressman från Arizona och en av Jimmy Carters konkurrenter om nomineringen som demokraternas presidentkandidat 1976).
Då de politiska vindarna på senare år gynnat demokraterna i den tidigare republikanska delstaten Colorado (där demokraterna också kommer att hålla sitt nationella konvent om några månader), ser demokraterna detta val som ett gott tillfälle att utöka sin majoritet i senaten med en plats till.
Den Ohio-födde republikanen Bob Schaffer har haft vissa motgångar i sin kampanj, då hans försök att framhäva sina rötter i Colorado gick totalt fel. Hans reklamfilm med budskapet "Colorado is my life" visade sig innehålla bilder från Alaska. Detta är egentligen en rent löjlig kontrovers, men den är allvarlig eftersom det finns en utbredd uppfattning att Schaffer inte är en "riktig" Colorado-bo.
Den enda någorlunda aktuella opinionsundersökning jag sett visar på en ledning för Udall med 6%, men det är nästan omöjligt att dra några slutsatser utifrån en enda opinionsundersökning.
Mark Udall startade sin bana som kongresspolitiker 1998 med en mycket knapp seger i sitt vanligtvis pålitligt demokratiska distrikt och tycks att döma av det lilla jag sett vara en sämre kampanjpolitiker än Schaffer.
Prognos: Det kan gå hur som helst, men jag tror att Bob Schaffer kommer att kunna kalla sig senator nästa år.
Colorado
Den sittande republikanske senatorn Wayne Allard är blott 64 år, vilket är en låg ålder i USA:s senat, men han lovade i valrörelsen 1996 att bara sitta två mandatperioder, ett löfte han kommer att hålla. Detta innebär att han går i pension efter årets val.
Republikanerna har rekryterat tidigare representanthusledamoten Bob Schaffer som sin kandidat i senatsvalet. medan demokraterna valt den sittande representanthusledamoten Mark Udall som sin kandidat (han är f ö son till Mo Udall, kongressman från Arizona och en av Jimmy Carters konkurrenter om nomineringen som demokraternas presidentkandidat 1976).
Då de politiska vindarna på senare år gynnat demokraterna i den tidigare republikanska delstaten Colorado (där demokraterna också kommer att hålla sitt nationella konvent om några månader), ser demokraterna detta val som ett gott tillfälle att utöka sin majoritet i senaten med en plats till.
Den Ohio-födde republikanen Bob Schaffer har haft vissa motgångar i sin kampanj, då hans försök att framhäva sina rötter i Colorado gick totalt fel. Hans reklamfilm med budskapet "Colorado is my life" visade sig innehålla bilder från Alaska. Detta är egentligen en rent löjlig kontrovers, men den är allvarlig eftersom det finns en utbredd uppfattning att Schaffer inte är en "riktig" Colorado-bo.
Den enda någorlunda aktuella opinionsundersökning jag sett visar på en ledning för Udall med 6%, men det är nästan omöjligt att dra några slutsatser utifrån en enda opinionsundersökning.
Mark Udall startade sin bana som kongresspolitiker 1998 med en mycket knapp seger i sitt vanligtvis pålitligt demokratiska distrikt och tycks att döma av det lilla jag sett vara en sämre kampanjpolitiker än Schaffer.
Prognos: Det kan gå hur som helst, men jag tror att Bob Schaffer kommer att kunna kalla sig senator nästa år.
Senatsval att hålla koll på (del ett)
Den svenska mediarapporteringen om amerikansk politik fokuserar helt naturligt på presidentvalet. Kongressvalen hamnar i skymundan, men är nog så viktiga och förtjänar uppmärksamhet. Majoritetsförhållandena i kongressen kommer att kraftigt påverka den blivande presidentens handlingsutrymme och möjlighet att genomdriva sin politik. Idag har demokraterna minsta möjliga majoritet med 51 platser, varav två är formellt oberoende senatorer som röstar med demokraterna (däribland Al Gores vicepresidentkandidat Joe Lieberman, numera en av John McCains mest framträdande anhängare och en trolig talare vid republikanernas konvent i Minneapolis senare i sommar).
35 av 100 senatsplatser ska i höst upp till omval (av dessa är två fyllnadsval). 23 av dem innehas idag av republikaner och 12 av demokrater. Detta ojämna styrkeförhållande beror på att dessa platser senast var uppe till omval 2002, då republikanerna (i hög grad som en följd av 11 september) gjorde ett väldigt bra val. Detta är nu problematiskt för republikanerna, då de har fler platser att försvara under ett år då de politiska vindarna är ogynnsamma för dem. Att alla senatorer som nu väljer att gå i pension också är republikaner, förbättrar inte situationen för partiet.
De flesta sittande senatorer som ställer upp till omval kommer helt säkert att bli omvalda, men enligt min bedömning är i dagsläget så många som 12 av höstens 35 senatsval intressanta. I dessa val tyder antingen det mesta på att senatsplatserna byter parti eller så är de så pass jämna att det är svårt att komma med definitiva förutsägelser om vem som vinner. I detta inlägg ska jag försöka att hyfsat kortfattat presentera läget i fyra av de mest intressanta senatsvalen (jag räknar med att kunna presentera fler intressanta senatsval senare).
Louisiana
Republikanerna har stora förhoppningar om att kunna avsätta delstatens sittande demokratiske senator Mary Landrieu, som aldrig har vunnit ett val med klar majoritet. Utmanaren John Kennedy var fram till förra året demokrat och var faktiskt demokratisk kandidat förra gången Louisiana höll senatsval, år 2004 (han kom på tredje plats och republikanen David Vitter vann). Rykten säger att det var Karl Rove som övertygade Kennedy att byta parti och ställa upp mot Landrieu.
Landrieu har dock visat sig vara en duglig, mittenorienterad senator, som efter Katrina lyckats få stora summor federala pengar till sin redan kraftigt subventionerade delstat. En opinionsundersökning visar att 70% av Louisiana-borna har en positiv inställning till henne, vilket gör att hon nog får anses ha överläge i valrörelsen. Å andra sidan är det här republikanernas enda riktigt bra chans att vinna en demokratisk senatsplats i år, så de kommer helt säkert att göra allt de kan för att Kennedy ska vinna.
Prognos: Jag tror att Landrieu blir omvald.
Virginia
Mark Warner var ett namn som för ett par år sedan ofta nämndes när man talade om presidentvalet 2008. Som framgångsrik guvernör i republikanska Virginia var han då en av demokraternas klarast lysande stjärnor. Han valde dock att inte ställa upp i presidentvalet, utan riktade istället in sig på årets senatsval, då republikanen John Warner (som inte är släkt med Mark) nu valt att gå i pension efter att ha representerat Virginia i senaten i nästan 30 år. Warners motståndare i detta val är en annan tidigare guvernör, den starkt konservative Jim Gilmore (som under några månader förra året påstod sig vara presidentkandidat, men vad jag kunde se inte bedrev någon valrörelse). Gilmore anses ha varit en mindre framgångsrik guvernör än efterträdaren Mark Warner, trots att Warner höjde skatterna med mer än en miljard dollar.
Hur illa ute Jim Gilmore är visas kanske mest tydligt av den avgående senatorn John Warners vägran att ge sitt stöd till honom.
Prognos: Mark Warner vinner, förutsatt att ingenting rejält oväntat och omskakande händer.
Minnesota
Komikern Al Franken utmanar sittande republikanen Norm Coleman, som vann en knapp seger i ett omtumlande senatsval 2002 (den sittande senatorn, demokraten Paul Wellstone, omkom i en flygolycka bara en vecka innan valet och demokraterna rekryterade i panik tidigare vicepresidenten och presidentkandidaten Walter Mondale, som förlorade och nu tillhör den lilla skara politiker som förlorat val i alla 50 delstater).
Al Franken har visat sig duktig på att samla in pengar och har visat sig vara en skicklig kampanjpolitiker, men hans kandidatur har haft motvind på sistone, då avslöjanden om skatteproblem och mindre lyckade skämt gett honom dålig publicitet.
Minnesota är dock en delstat som vanligtvis är vänlig mot demokrater (delstaten har inte gett sina elektorsröster i ett presidentval till en republikan sedan Richard Nixon ställde upp till omval), vilket är positivt för Franken. Å andra sidan är Norm Coleman en skicklig kampanjpolitiker och har den stora fördelen att redan inneha senatsplatsen.
Prognos: Jag tror att Coleman sitter kvar.
New Mexico
Den 76-årige republikanen Pete Dominici, som varit senator sedan Richard Nixon var president, ställer inte upp till omval, då han på sistone plågats av en neurologisk sjukdom.
Republikanerna har efter en utdragen och uppslitande primärvalsstrid valt representanthusledamoten Steve Pearce som sin kandidat. Han besegrade sin kollega i representanthuset, Heather Wilson. Demokraterna samlades tidigt kring New Mexicos tredje ledamot i representanthuset, Tom Udall, medlem av den mäktiga Udall-familjen (som också innefattar Oregons republikanske senator Gordon Smith, som ställer upp till omval i år och som jag ska skriva mer om senare, och demokraternas senatskandidat i Colorado, Mark Udall).
Tom Udall har mer pengar än Pearce och ligger bra till i opinionsmätningar.
Prognos: Det här kommer att bli jämnt, men Udall kommer nog att kunna hålla ett segertal i november.
35 av 100 senatsplatser ska i höst upp till omval (av dessa är två fyllnadsval). 23 av dem innehas idag av republikaner och 12 av demokrater. Detta ojämna styrkeförhållande beror på att dessa platser senast var uppe till omval 2002, då republikanerna (i hög grad som en följd av 11 september) gjorde ett väldigt bra val. Detta är nu problematiskt för republikanerna, då de har fler platser att försvara under ett år då de politiska vindarna är ogynnsamma för dem. Att alla senatorer som nu väljer att gå i pension också är republikaner, förbättrar inte situationen för partiet.
De flesta sittande senatorer som ställer upp till omval kommer helt säkert att bli omvalda, men enligt min bedömning är i dagsläget så många som 12 av höstens 35 senatsval intressanta. I dessa val tyder antingen det mesta på att senatsplatserna byter parti eller så är de så pass jämna att det är svårt att komma med definitiva förutsägelser om vem som vinner. I detta inlägg ska jag försöka att hyfsat kortfattat presentera läget i fyra av de mest intressanta senatsvalen (jag räknar med att kunna presentera fler intressanta senatsval senare).
Louisiana
Republikanerna har stora förhoppningar om att kunna avsätta delstatens sittande demokratiske senator Mary Landrieu, som aldrig har vunnit ett val med klar majoritet. Utmanaren John Kennedy var fram till förra året demokrat och var faktiskt demokratisk kandidat förra gången Louisiana höll senatsval, år 2004 (han kom på tredje plats och republikanen David Vitter vann). Rykten säger att det var Karl Rove som övertygade Kennedy att byta parti och ställa upp mot Landrieu.
Landrieu har dock visat sig vara en duglig, mittenorienterad senator, som efter Katrina lyckats få stora summor federala pengar till sin redan kraftigt subventionerade delstat. En opinionsundersökning visar att 70% av Louisiana-borna har en positiv inställning till henne, vilket gör att hon nog får anses ha överläge i valrörelsen. Å andra sidan är det här republikanernas enda riktigt bra chans att vinna en demokratisk senatsplats i år, så de kommer helt säkert att göra allt de kan för att Kennedy ska vinna.
Prognos: Jag tror att Landrieu blir omvald.
Virginia
Mark Warner var ett namn som för ett par år sedan ofta nämndes när man talade om presidentvalet 2008. Som framgångsrik guvernör i republikanska Virginia var han då en av demokraternas klarast lysande stjärnor. Han valde dock att inte ställa upp i presidentvalet, utan riktade istället in sig på årets senatsval, då republikanen John Warner (som inte är släkt med Mark) nu valt att gå i pension efter att ha representerat Virginia i senaten i nästan 30 år. Warners motståndare i detta val är en annan tidigare guvernör, den starkt konservative Jim Gilmore (som under några månader förra året påstod sig vara presidentkandidat, men vad jag kunde se inte bedrev någon valrörelse). Gilmore anses ha varit en mindre framgångsrik guvernör än efterträdaren Mark Warner, trots att Warner höjde skatterna med mer än en miljard dollar.
Hur illa ute Jim Gilmore är visas kanske mest tydligt av den avgående senatorn John Warners vägran att ge sitt stöd till honom.
Prognos: Mark Warner vinner, förutsatt att ingenting rejält oväntat och omskakande händer.
Minnesota
Komikern Al Franken utmanar sittande republikanen Norm Coleman, som vann en knapp seger i ett omtumlande senatsval 2002 (den sittande senatorn, demokraten Paul Wellstone, omkom i en flygolycka bara en vecka innan valet och demokraterna rekryterade i panik tidigare vicepresidenten och presidentkandidaten Walter Mondale, som förlorade och nu tillhör den lilla skara politiker som förlorat val i alla 50 delstater).
Al Franken har visat sig duktig på att samla in pengar och har visat sig vara en skicklig kampanjpolitiker, men hans kandidatur har haft motvind på sistone, då avslöjanden om skatteproblem och mindre lyckade skämt gett honom dålig publicitet.
Minnesota är dock en delstat som vanligtvis är vänlig mot demokrater (delstaten har inte gett sina elektorsröster i ett presidentval till en republikan sedan Richard Nixon ställde upp till omval), vilket är positivt för Franken. Å andra sidan är Norm Coleman en skicklig kampanjpolitiker och har den stora fördelen att redan inneha senatsplatsen.
Prognos: Jag tror att Coleman sitter kvar.
New Mexico
Den 76-årige republikanen Pete Dominici, som varit senator sedan Richard Nixon var president, ställer inte upp till omval, då han på sistone plågats av en neurologisk sjukdom.
Republikanerna har efter en utdragen och uppslitande primärvalsstrid valt representanthusledamoten Steve Pearce som sin kandidat. Han besegrade sin kollega i representanthuset, Heather Wilson. Demokraterna samlades tidigt kring New Mexicos tredje ledamot i representanthuset, Tom Udall, medlem av den mäktiga Udall-familjen (som också innefattar Oregons republikanske senator Gordon Smith, som ställer upp till omval i år och som jag ska skriva mer om senare, och demokraternas senatskandidat i Colorado, Mark Udall).
Tom Udall har mer pengar än Pearce och ligger bra till i opinionsmätningar.
Prognos: Det här kommer att bli jämnt, men Udall kommer nog att kunna hålla ett segertal i november.
lördag 7 juni 2008
Presidentvalet - så går det!
Johan Ingerö har utmanat några av sin bloggkollegor att förutspå resultatet i höstens presidentval, delstat för delstat. Jag älskar sådana gissningslekar och tar detta tillfälle att återuppliva min blogg.
Trots allt tal om att ändra den politiska kartan, tror jag Barack Obama kommer att ha begränsad framgång i sin kamp för att vinna traditionellt republikanska delstater. Han kommer enligt min förutsägelse bara att vinna tryggt demokratiska delstater och "swing states". I den gamla södern kommer Obama inte att vinna en enda elektorsröst (men det kan bli jämnt i Virginia). I huvudsak kommer kartan alltså att se ut som den gjorde 2000 och 2004. De förändringar som sker kommer dock att räcka för att ge Obama en knapp seger.
Så här ser min prognos ut (demokraterna är på denna karta röda och republikanerna blå, vilket strider mot det nu mer vanliga sättet att rita dylika kartor):
Följande delstater som John Kerry vann 2004 förblir demokratiska:
California
Connecticut
Delaware
Hawaii
Illinois
Maine
Maryland
Massachusetts
Minnesota
New Jersey
New York
Oregon
Pennsylvania
Rhode Island
Vermont
Washington
Wisconsin
+ Washington D.C.
Följande delstater som George W Bush vann 2004 förblir republikanska:
Alabama
Alaska
Arizona
Arkansas
Florida
Georgia
Idaho
Indiana
Kansas
Kentucky
Louisiana
Mississippi
Missouri
Montana
Nevada
North Carolina
North Dakota
Oklahoma
South Carolina
South Dakota
Tennessee
Texas
Utah
Virginia
West Virginia
Wyoming
Följande delstater som gick till Bush 2004 går denna gång till Obama:
Colorado
Iowa
New Mexico
Ohio
Följande delstater som gick till Kerry 2004 går nu till McCain:
Michigan
New Hampshire
Följande delstater splittrar sina elektorsröster:
Nebraska: McCain 4, Obama 1
Slutresultatet blir alltså:
Obama 273
McCain 265
Trots allt tal om att ändra den politiska kartan, tror jag Barack Obama kommer att ha begränsad framgång i sin kamp för att vinna traditionellt republikanska delstater. Han kommer enligt min förutsägelse bara att vinna tryggt demokratiska delstater och "swing states". I den gamla södern kommer Obama inte att vinna en enda elektorsröst (men det kan bli jämnt i Virginia). I huvudsak kommer kartan alltså att se ut som den gjorde 2000 och 2004. De förändringar som sker kommer dock att räcka för att ge Obama en knapp seger.
Så här ser min prognos ut (demokraterna är på denna karta röda och republikanerna blå, vilket strider mot det nu mer vanliga sättet att rita dylika kartor):
Följande delstater som John Kerry vann 2004 förblir demokratiska:
California
Connecticut
Delaware
Hawaii
Illinois
Maine
Maryland
Massachusetts
Minnesota
New Jersey
New York
Oregon
Pennsylvania
Rhode Island
Vermont
Washington
Wisconsin
+ Washington D.C.
Följande delstater som George W Bush vann 2004 förblir republikanska:
Alabama
Alaska
Arizona
Arkansas
Florida
Georgia
Idaho
Indiana
Kansas
Kentucky
Louisiana
Mississippi
Missouri
Montana
Nevada
North Carolina
North Dakota
Oklahoma
South Carolina
South Dakota
Tennessee
Texas
Utah
Virginia
West Virginia
Wyoming
Följande delstater som gick till Bush 2004 går denna gång till Obama:
Colorado
Iowa
New Mexico
Ohio
Följande delstater som gick till Kerry 2004 går nu till McCain:
Michigan
New Hampshire
Följande delstater splittrar sina elektorsröster:
Nebraska: McCain 4, Obama 1
Slutresultatet blir alltså:
Obama 273
McCain 265
torsdag 25 oktober 2007
Bob Kerrey grusar demokraters förhoppningar
Jag skrev tidigare om de många republikanska avhoppen från senaten. Där hade jag ett stycke om Nebraska, där den demokratiske förre guvernören och senatorn Bob Kerrey troddes vara den som hade bäst chans att ta över den senatsplats den avgående republikanen Chuck Hagel innehavt sedan 1997. Kerrey meddelar nu att han inte ställer upp, efter månader av vaga besked. Detta gör att platsen sannolikt kommer att vinnas av av förre guvernören och jordbruksministern Mike Johanns, republikan. Demokraterna hoppas nu på Omahas borgmästare Mike Fahey, men han är inte samma tungviktare som Kerrey.
Demokratiska aktivister har på senare tid kaxigt och segervisst spekulerat om att de 2008 ska kunna utöka partiets majoritet i senaten från 51 till 60 platser, vilket skulle ge dem möjlighet att förhindra republikansk "filibustring", vilket inte är en oviktig sak. Kerreys besked är det hittills hårdaste slaget mot denna förhoppning, men inte det enda. De embryoniska valrörelserna i bl a New Mexico, Maine och North Carolina, där åtminstone de mest entusiastiska demokraterna hoppats på att överta republikanska mandat, har inte riktigt utvecklat sig som demokraterna hoppats.
Allt talar fortfarande för att demokraterna kommer att utöka sin senatsmajoritet med några platser 2008. Det är dock ett år kvar till valen, vilket är en evighet i politiken.
Demokratiska aktivister har på senare tid kaxigt och segervisst spekulerat om att de 2008 ska kunna utöka partiets majoritet i senaten från 51 till 60 platser, vilket skulle ge dem möjlighet att förhindra republikansk "filibustring", vilket inte är en oviktig sak. Kerreys besked är det hittills hårdaste slaget mot denna förhoppning, men inte det enda. De embryoniska valrörelserna i bl a New Mexico, Maine och North Carolina, där åtminstone de mest entusiastiska demokraterna hoppats på att överta republikanska mandat, har inte riktigt utvecklat sig som demokraterna hoppats.
Allt talar fortfarande för att demokraterna kommer att utöka sin senatsmajoritet med några platser 2008. Det är dock ett år kvar till valen, vilket är en evighet i politiken.
tisdag 23 oktober 2007
Politik - en skönhetstävling?
I USA Today refereras i dag en undersökning från Princeton University, där man studerat sambandet mellan kandidaters utseende och hur det går för dem i val. Inför 2006 års mellanårsval fick en grupp på 300 personer fick se foton på för dem okända kandidater i val till kongressen och till guvernörsposter. Bilderna visades i par, så huvudmotståndarna ställdes mot varandra. Efter visningen fick försökspersonerna säga vilken av de båda kandidaterna de instinktivt tyckte verkade mest kompetent.
För att resultaten inte skulle snedvridas av andra faktorer använde man sig bara av val där de båda huvudkandidaterna hade samma kön och hudfärg. Detta gjorde att man bara kunde använda sig av vita män, då det fanns alldeles för få val där båda kandidaterna var kvinnor eller färgade (eller både och). Resultat där försökspersonen kände igen en kandidat räknades inte med.
Efter valet jämförde man försökspersonernas första intryck av kandidaterna med de faktiska valresultaten. Det visade sig att försökspersonerna hade valt rätt vinnare i ca 72% av senatsvalen och 68% av guvernörsvalen. Den huvudkandidat som vid ett första intryck utstrålar mest kompetens, har alltså störst chans att vinna val.
Man kan förstås fråga sig vad detta betyder. Är väljare så oengagerade i sakfrågor att de låter utseende styra ens val? Kanske är det åldersfrågor som spelar in? De flesta val vinns av den person som redan innehar den post som är uppe till val och han (det är ju oftast en han) är i allmänhet äldre än utmanaren och uppfattas kanske därför som mer erfaren och kompetent. Den som har några idéer får gärna höra av sig.
För att resultaten inte skulle snedvridas av andra faktorer använde man sig bara av val där de båda huvudkandidaterna hade samma kön och hudfärg. Detta gjorde att man bara kunde använda sig av vita män, då det fanns alldeles för få val där båda kandidaterna var kvinnor eller färgade (eller både och). Resultat där försökspersonen kände igen en kandidat räknades inte med.
Efter valet jämförde man försökspersonernas första intryck av kandidaterna med de faktiska valresultaten. Det visade sig att försökspersonerna hade valt rätt vinnare i ca 72% av senatsvalen och 68% av guvernörsvalen. Den huvudkandidat som vid ett första intryck utstrålar mest kompetens, har alltså störst chans att vinna val.
Man kan förstås fråga sig vad detta betyder. Är väljare så oengagerade i sakfrågor att de låter utseende styra ens val? Kanske är det åldersfrågor som spelar in? De flesta val vinns av den person som redan innehar den post som är uppe till val och han (det är ju oftast en han) är i allmänhet äldre än utmanaren och uppfattas kanske därför som mer erfaren och kompetent. Den som har några idéer får gärna höra av sig.
måndag 22 oktober 2007
Bobby Jindal - en framtida president?
Jag skrev tidigare om guvernörsvalet i Louisiana, där jag spådde republikanen Bobby Jindal som vinnare. Valet hölls i lördags och Jindal fick 53.9% av rösterna, vilket innebär att det inte behövs någon andra valomgång. Jindals främste konkurrent bland de 11 (!) övriga kandidaterna, demokraten Walter Boasso, fick 17.4%.
Den blott 36-årige Jindal har redan en anmärkningsvärd meritförteckning, då han bland mycket annat varit kongressledamot och chef för Louisianas delstatliga hälsovård. Han blir nu USA:s yngste guvernör och den förste amerikanske guvernören med rötter i Indien. Hans föräldrar var nyanlända immigranter när han föddes. I en delstat där Ku Klux Klan-ledaren David Duke år 1991 fick 39% av rösterna i guvernörsvalet, är en sådan bakgrund än mer anmärkningsvärd för en nyvald guvernör.
Mer om Jindal finns att läsa här och här.
Jindal har utlovat ambitiösa reformer av styret i Louisiana. Om Jindal lyckas få bukt med delstatens sega byråkrati, förbättra företagsklimatet och göra upp med de betydande inslag av korruption som länge präglat Louisianas politiska kultur, då kan jag tänka mig att Jindal om något årtionde återfinns på valsedeln i ett presidentval. Dit är dock vägen lång och hindren många.
Den blott 36-årige Jindal har redan en anmärkningsvärd meritförteckning, då han bland mycket annat varit kongressledamot och chef för Louisianas delstatliga hälsovård. Han blir nu USA:s yngste guvernör och den förste amerikanske guvernören med rötter i Indien. Hans föräldrar var nyanlända immigranter när han föddes. I en delstat där Ku Klux Klan-ledaren David Duke år 1991 fick 39% av rösterna i guvernörsvalet, är en sådan bakgrund än mer anmärkningsvärd för en nyvald guvernör.
Mer om Jindal finns att läsa här och här.
Jindal har utlovat ambitiösa reformer av styret i Louisiana. Om Jindal lyckas få bukt med delstatens sega byråkrati, förbättra företagsklimatet och göra upp med de betydande inslag av korruption som länge präglat Louisianas politiska kultur, då kan jag tänka mig att Jindal om något årtionde återfinns på valsedeln i ett presidentval. Dit är dock vägen lång och hindren många.
torsdag 18 oktober 2007
Sam Brownback väntas dra sig ur
En av de republikanska kandidaterna i kampen om att bli sitt partis presidentkandidat, Sam Brownback, väntas i morgon tillkännage att han drar sig ur, uppger The Politico.
Brownback har länge framstått som en av de svagare kandidaterna, som inte fått något genomslag i opinionen. Han har inte riktigt omfamnats av de högerkristna grupperna i sitt parti, där han hoppats få sitt starkaste stöd.
På senare tid har Brownback fått åtminstone lite uppmärksamhet för att på ett synnerligen okonventionellt sätt ha hållit kampanjmöten i Iowa med den demokratiske presidentkandidaten Joe Biden, i ett försök att sälja den plan för en federalisering av Irak de tillsammans fick stöd för i senaten (se tidigare inlägg).
Brownbacks största problem har på sistone inte varit obefintliga opinionssiffror, utan en akut brist på pengar (men dessa saker hänger förstås samman). För några dagar sedan rapporterades att han hade $95,000 på banken. Partikamraten Rudy Giuliani har drygt 11 miljoner att röra sig med fram till primärvalen. Även Giulianis saldo bleknar dock med de demokratiska toppkandidaterna Hillary Clinton och Barack Obama, som båda kan kampanja för drygt 30 miljoner.
Nu väntar vi bara på att de andra marginalkandidaterna (främst Mike Gravel, Duncan Hunter och Tom Tancredo) lämnar samma besked som Brownback och ger mer plats åt de personer som åtminstone har en teoretisk chans att vinna sitt partis nominering.
Man kan fråga sig vem av de republikanska kandidaterna som kan väntas dra till sig de fåtaliga tidigare Brownback-anhängarna. En gissning är att Mike Huckabee nu får en välkommen förstärkning, men knappast av så stor omfattning att det har någon egentlig betydelse för primärvalskampanjen.
Brownback har länge framstått som en av de svagare kandidaterna, som inte fått något genomslag i opinionen. Han har inte riktigt omfamnats av de högerkristna grupperna i sitt parti, där han hoppats få sitt starkaste stöd.
På senare tid har Brownback fått åtminstone lite uppmärksamhet för att på ett synnerligen okonventionellt sätt ha hållit kampanjmöten i Iowa med den demokratiske presidentkandidaten Joe Biden, i ett försök att sälja den plan för en federalisering av Irak de tillsammans fick stöd för i senaten (se tidigare inlägg).
Brownbacks största problem har på sistone inte varit obefintliga opinionssiffror, utan en akut brist på pengar (men dessa saker hänger förstås samman). För några dagar sedan rapporterades att han hade $95,000 på banken. Partikamraten Rudy Giuliani har drygt 11 miljoner att röra sig med fram till primärvalen. Även Giulianis saldo bleknar dock med de demokratiska toppkandidaterna Hillary Clinton och Barack Obama, som båda kan kampanja för drygt 30 miljoner.
Nu väntar vi bara på att de andra marginalkandidaterna (främst Mike Gravel, Duncan Hunter och Tom Tancredo) lämnar samma besked som Brownback och ger mer plats åt de personer som åtminstone har en teoretisk chans att vinna sitt partis nominering.
Man kan fråga sig vem av de republikanska kandidaterna som kan väntas dra till sig de fåtaliga tidigare Brownback-anhängarna. En gissning är att Mike Huckabee nu får en välkommen förstärkning, men knappast av så stor omfattning att det har någon egentlig betydelse för primärvalskampanjen.
torsdag 11 oktober 2007
De högerkristna och Giuliani
Ett slutet möte i Salt Lake City för en dryg vecka sedan har väckt stor uppmärksamhet. Vid detta möte ska några av de framträdande ledarna inom vad som (ofta lite nedsättande och väldigt svepande) brukar kallas den kristna högern (eller de högerkristna) ha kommit fram till att de ska backa en tredjepartikandidat om Rudy Giuliani vinner det republikanska partiets nominering som presidentkandidat. Detta främst för att Giuliani inte ställer upp på det hårdnackade motstånd mot aborträtten som dessa grupperingar ser som en avgörande fråga, liksom hans familjebakgrund och motstånd till ett konstitutionellt tillägg som skulle omöjliggöra giftermål mellan personer av samma kön. (NY Times-artikel)
De högerkristna skulle alltså kunna bryta med det republikanska partiet, som de tämligen entydigt har stött åtminstone sedan Ronald Reagans dagar. Den första reaktionen från mig och många andra var att det här bara var ett skrämselskott, avsett att få fram en annan republikansk "front runner" genom ett slag mot Giulianis image som den mest valbare i det republikanska startfältet. Konsekvensen av att verkställa hotet skulle dels kunna bli att denna grupp skulle förlora det mesta av det (ofta överskattade) politiska inflytande de har, dels att Hillary Clintons chanser att erövra presidentämbetet skulle öka, vilket dessa grupper knappast kan vilja. De skulle kort sagt skjuta sig själva i foten.
Å andra sidan finns det faktiskt viss logik i ett sådant agerande, även om det innebär ett högt spel. Genom att stödja en tredjepartikandidat och därmed hjälpa fram Hillary Clinton till Vita huset, kan dessa grupper visa att de inte kan ignoreras av republikanerna. En seger för Rudy Giuliani skulle visa att republikanerna inte behöver spela på den evangelikala högerns planhalva för att vinna val. Med denna logik blir Hillary det minst dåliga alternativet.
James Dobson från Focus on the Family, en av de evangelikala ledare som deltog i Salt Lake City, sade på FOX News för några dagar sedan (YouTube-länk) att: "om Rudy Giuliani vinner, då säger jag dig, då är pro-life och pro-family-rörelsen över. Den är borta. Om det blir Hillary, så dålig som hon är, då blir det en mobilisering för att bekämpa vad hon försöker göra. Om han [Giuliani] blir vald av konservativa och av dem som är pro-life och pro-marriage och pro-family, då är jag rädd att vi aldrig återhämtar oss."
I slutänden är dock mitt tips fortfarande att de flesta i dessa grupper håller för näsan (som Dobson uttryckte det) och röstar på Giuliani i november 2008, om han blir republikanernas presidentkandidat. Detta även om en tilltalande tredjepartikandidat mot förmodan träder fram. Risken för republikanerna är att många på denna vanligtvis ytterst aktiva och röstningsbenägna flank stannar hemma på valdagen, vilket kan få stora konsekvenser om valet blir väldigt jämnt. Hela den här historien tycks visa att inte så få i dessa grupper just nu känner sig åsidosatta och marginaliserade, vilket inte bådar gott för deras aktivitet när den egentliga valrörelsen drar igång.
Bloggaren Jay Cost menar dock att hela den här uppvisningen nog egentligen bara handlar om att billigt och effektivt upplysa främst evangelikala väljare runt om i USA om att Giuliani är för aborträtten, något många av dem ännu inte vet. Med denna upplysning hoppas de att Giulianis ledning i opinionen inför primärvalen ska undergrävas och en annan kandidat ska kunna överta ledartröjan. Frågan är bara vem Dobson och andra tänker sig ska göra det? Den som ligger bäst till är förstås Mitt Romney, men även han har haft problem med den kristna högern. Han står dock i några avgörande frågor närmare dem än Giuliani, åtminstone efter att han för något år sedan gjorde en helomvändning i abortfrågan.
Rudy Giuliani har givetvis hela tiden varit medveten om att han har vissa problem med dessa grupper, vilket han försökt hantera genom att bl a lova dem vad de helst vill ha: konservativa domare i Högsta domstolen. Han har också gått med på att senare denna månad tala inför The Family Research Council, en av de grupper som företräder de högerkristna. Liksom med hans framträdande inför NRA häromsistens, hoppas han uppnå acceptans hos dem, även om han aldrig lär bli älskad av dem.
De högerkristna skulle alltså kunna bryta med det republikanska partiet, som de tämligen entydigt har stött åtminstone sedan Ronald Reagans dagar. Den första reaktionen från mig och många andra var att det här bara var ett skrämselskott, avsett att få fram en annan republikansk "front runner" genom ett slag mot Giulianis image som den mest valbare i det republikanska startfältet. Konsekvensen av att verkställa hotet skulle dels kunna bli att denna grupp skulle förlora det mesta av det (ofta överskattade) politiska inflytande de har, dels att Hillary Clintons chanser att erövra presidentämbetet skulle öka, vilket dessa grupper knappast kan vilja. De skulle kort sagt skjuta sig själva i foten.
Å andra sidan finns det faktiskt viss logik i ett sådant agerande, även om det innebär ett högt spel. Genom att stödja en tredjepartikandidat och därmed hjälpa fram Hillary Clinton till Vita huset, kan dessa grupper visa att de inte kan ignoreras av republikanerna. En seger för Rudy Giuliani skulle visa att republikanerna inte behöver spela på den evangelikala högerns planhalva för att vinna val. Med denna logik blir Hillary det minst dåliga alternativet.
James Dobson från Focus on the Family, en av de evangelikala ledare som deltog i Salt Lake City, sade på FOX News för några dagar sedan (YouTube-länk) att: "om Rudy Giuliani vinner, då säger jag dig, då är pro-life och pro-family-rörelsen över. Den är borta. Om det blir Hillary, så dålig som hon är, då blir det en mobilisering för att bekämpa vad hon försöker göra. Om han [Giuliani] blir vald av konservativa och av dem som är pro-life och pro-marriage och pro-family, då är jag rädd att vi aldrig återhämtar oss."
I slutänden är dock mitt tips fortfarande att de flesta i dessa grupper håller för näsan (som Dobson uttryckte det) och röstar på Giuliani i november 2008, om han blir republikanernas presidentkandidat. Detta även om en tilltalande tredjepartikandidat mot förmodan träder fram. Risken för republikanerna är att många på denna vanligtvis ytterst aktiva och röstningsbenägna flank stannar hemma på valdagen, vilket kan få stora konsekvenser om valet blir väldigt jämnt. Hela den här historien tycks visa att inte så få i dessa grupper just nu känner sig åsidosatta och marginaliserade, vilket inte bådar gott för deras aktivitet när den egentliga valrörelsen drar igång.
Bloggaren Jay Cost menar dock att hela den här uppvisningen nog egentligen bara handlar om att billigt och effektivt upplysa främst evangelikala väljare runt om i USA om att Giuliani är för aborträtten, något många av dem ännu inte vet. Med denna upplysning hoppas de att Giulianis ledning i opinionen inför primärvalen ska undergrävas och en annan kandidat ska kunna överta ledartröjan. Frågan är bara vem Dobson och andra tänker sig ska göra det? Den som ligger bäst till är förstås Mitt Romney, men även han har haft problem med den kristna högern. Han står dock i några avgörande frågor närmare dem än Giuliani, åtminstone efter att han för något år sedan gjorde en helomvändning i abortfrågan.
Rudy Giuliani har givetvis hela tiden varit medveten om att han har vissa problem med dessa grupper, vilket han försökt hantera genom att bl a lova dem vad de helst vill ha: konservativa domare i Högsta domstolen. Han har också gått med på att senare denna månad tala inför The Family Research Council, en av de grupper som företräder de högerkristna. Liksom med hans framträdande inför NRA häromsistens, hoppas han uppnå acceptans hos dem, även om han aldrig lär bli älskad av dem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
