Smutsiga valkampanjer då och nu

Mathias Sundin skriver att McCains kampanj gått lite längre än Obama-kampanjen i smutsiga attacker, vilket är lätt att hålla med om. Han förklarar både McCains tidigare attacker och Obamas på sistone allt mer aggressiva ton mot McCain med att de gjorts av kampanjer som känt att de varit i underläge. McCain då han tidigare varit i ständigt opinionsunderläge och nu Obama, som hastigt tappade sin ledning i förrförra veckan.

Jag är inte säker på att jag köper det där med att det är "vem som leder [som] avgör vem som är värst för tillfället". De smutsigaste tricken och utfallen görs inte alltid av den som är i underläge. Flera gånger har i stort sett ohotade kandidater slagit hårdast.

President Richard Nixon låg hela tiden bra till för omval 1972. Nixon valde ändå att bedriva vad som ibland har beskrivits som en av de smutsigaste kampanjerna i amerikansk historia. Han ville till varje pris misskreditera sina potentiella motståndare, såväl med förfalskade dokument, kampanjretorik (McGovern kommer att tvinga 47% av folket att gå på socialbidrag!) som renodlat spioneri. Nixon vann en jordskredsseger, men följderna av hans smutsiga kampanj skulle tvinga honom att lämna presidentposten knappt två år senare.

1996 var inte Bill Clinton lika ohotad som Nixon var 1972, men redan ganska tidigt stod det klart att han var favorit i det årets presidentval. Utan motstånd i primärvalen kunde han bygga upp sin kampanjkassa och vänta på att republikanerna skulle utse sin kandidat. När det väl stod klart att Bob Dole skulle ta hem nomineringen, hade Dole gjort slut på det mesta av sina pengar. Under sommaren, när Dole väntade på konventet och nya kampanjpengar från staten, slog Bill Clinton till. Genom stora uppköp av tv-tid kunde han porträttera Dole som gammal och farlig (se t ex här och här). Dole hade svårt att försvara sig och hans kampanj lyckades aldrig återhämta sig.

Det här är bara två exempel. Givetvis finns det exempel när Sundins tes stämmer, som när Walter Mondales hopplösa kampanj 1984 satsade på angrepp mot Reagan, som kunde kosta på sig att säga "it's morning in America again", med bara en underförstådd kritik av Mondale.

Helgon vinner sällan valkampanjer och en viss smutsighet är nästan oundviklig, i synnerhet i så personfixerade val som det amerikanska presidentvalet. Nixons kampanj är extrem och ett mörkt kapitel i amerikansk politisk historia. Det jag hört och sett från kampanjerna i år kan bara göra mig milt upprörd en kort stund (men vissa saker jag sett i bloggosfären har varit värre, men det kan inte kampanjerna lastas för).